Nedan diskuterar Roger Klein (RK) och Tommy Persson (TP) hur de upplevde ConFuse 92.
RK: Den fungerar utmärkt till ConFuse också, även om en del brister kanske finns. Den lämpar sig tydligen inte alls för filmvisning enligt de som försökte se på film.
TP: Nej, det stämmer nog. Stolarna var hårda och när folk gick in till en film så stördes både de som såg filmen och de som hade någon annan aktivitet i något rum i närheten. De filmer som visade på ConFuse 92 var Tron, Solaris, 1984, The Little Mermaid, Bill and Teds Excellent Adventure och Slipstream.
RK: Rummet där huvudprogrammet hölls var dock alldeles perfekt. Det är lagom stort för att ta en del folk men ändå ge en gemytlig stämning, något som inte verkar vara minst viktigt under paneldebatter.
TP: Det viktiga med en gemytlig stämmning är att publiken har lättare att delta i debatten genom egna inlägg eller genom att ställa frågor.
RK: Det fungerade bra på ConFuse. Publiken var verkligen med. Ibland blev det nästan lite väl mycket prat i munnen på varandra, och då tänker jag inte på den vansinniga parallelldebatten ''15:e fandom börjar nu'' och ''Vart är science fiction på väg''. Den var verkligen totalt hysterisk men väldigt rolig.
TP: Var det verkligen väldigt roligt? Jag tittade in som hastigast men tyckte mest att det verkade fånigt. Två gapande paneler som försöker överrösta varandra. Att sedan ett av ämnet är något så fåning och ointressant som 15:e fandom gjorde inte saken bättre. Jag har ett bestämt minne av att jag var i baren då och hade någon intressant diskussion med andra som ej heller verkade anse att parallelldebatten var intressant.
RK: Intressant kan man knappast kalla den, och fånig var den absolut, men den var tillräckligt kort för att vara festlig och för att budskapet skulle nå fram.
RK: Jag var nästan ingenting i baren. Jag ville följa huvudprogrammet så mycket som möjligt, så jag hann helt enkelt inte. Var baren välbesökt och var det någon som utnyttjade möjligheten att se på de TV-serier som visades där?
TP: Som alltid så är det ett fåtal personer som sitter mycket i baren medan övriga mer kommer och köper något att dricka till panelerna eller är i baren då det inte finns någon intressant programpunkt. Det var väl några som såg avsnitt av teveserierna. På fredagen visades asnitt av den brittiska serien The Prisoner. Det kanske var svårt att uppbringa den koncentration som behövs för att se denna serie. På lördagen visade avsnitt ur Blake's Seven. Detta för att visa för oinitierade att Blake's Seven är den bästa teveserie som har gjorts. På söndagen visades Red Dwarf. Hedersgästerna Ian McDonald och John-Henri Holmberg var mycket i baren och det var väldigt enkelt att prata med dem där.
TP: Jag såg inte heller så mycket av Tenhovaara. Ian McDonald var väldigt trevlig. En intressant sak han sa var att han tyckte hans bok Out on Blue Six ej var så lyckad. Han tyckte att han hade tagit i för mycket och att resultatet ej blev bra. Intressant nog så uppfattade jag boken på precis samma sätt. Jag frågade honom också om motivet till att ha en oändlig trädgård i Desolation Road och varför de två som dog där förvandlades till träd. Hans svar var att det inte fanns något speciellt motiv till denna scen utan det var bara ett sätt att döda av två personer. McDonald påpekade också att det var en miss att denna trädgård inte nämndes tidigare i boken, då trädgården rimligtvis borde ha existerat en längre tid. För övigt kan nämnas att McDonalds favoritfilm är Brazil som han ser om regelbundet och att hans stora tevepassion är frågesportprogram.
RK: Dem använde han väl närmast som rensning av hjärnan. Jag har svårt att tänka mig att frågesportprogram kan vara någon större källa till inspiration. Han berättade hur som helst att han gärna utnyttjade och mixade om saker han gillade. Det var roligt att höra honom berätta om sitt arbete med serien Kling Klang Klatch. Med imponerande bilder av David Lyttleton och manus av McDonald verkar det vara ett lovande album. John-Henri Holmberg var också ett stort nöje att lyssna på. Han berättade om sig själv, om science fiction och om den hårda förlagsvärlden på ett mycket underhållande sätt. Däremot tycker jag inte att han hade någon större framgång som auktionsförrättare.
RK: Det stämmer. Inte ens John-Henris tappra försök att tala väl för böckerna hjälpte för att få mig det minsta intresserad. Kan bristen på inlämnade böcker ha berott på att folk var dåligt informerade om auktionen, eller har alla böcker kanske slutligen hittat rätt ägare?
TP: En faktor är nog att det är besvärligt att släpa böcker till Linköping om man åker tåg eller har en fullastad bil. John-Henri hade med sig lite böcker med hård pärm som han försökte sälja. Tyvärr var de flesta totalt ointressant skräck som man kunde ropa in väldigt billigt om man lider av den böjelsen. Men jag hoppas att det blir bättre kvalité på de inlämnade böckerna nästa år.
TP: SF-Bokhandeln hade med sig hyfsat med böcker. De kunde gärna ha varit mera men man förstår att det är lite problem att frakta alla böcker om även några människor ska åka i bilen. I och för sig kan man ju tycka att fans kan åka tåg så att hela bilen kan vara full av böcker. Positivt var att de sålde ut gamla tidningar och då speciellt The New York Review of Science Fiction. Jag köpte alla nummer jag inte hade och efter att ha läst dessa nummer kan jag säga att tidningen är riktigt trevlig. Ett typiskt nummer brukar bestå av hälften recensioner och hälften artiklar om science fiction.
TP: En konstutställning och speciellt en konstutställning i samma rum som en bokhandel är en naturlig samlingsplats. Tyvärr så glömde jag bort att rösta men jag kommer ihåg att jag tänkte rösta på en färgbild av Mats Öhrman, fast det var inte den bild som vann.
RK: Jag tycker att det var gott. Det stora problemet tycker jag snarare var portionernas storlek. När man nu har betalat en del för maten bör man få så mycket potatis att man blir mätt. Jag gick på eget initiativ ut i köket och fick mer, så jag blev i alla fall nöjd.
RK: Jag måste säga att jag inte stördes nämnvärt av typografin. Kongressboken fungerade bra som ett komplement till kongressen och en källa för de som ville veta mer om hedersgästerna. Den var en bra fördjupning till det som pågick under ConFuse. Möjligtvis kan man fråga sig om man har någon glädje av en transkriberad paneldebatt på en kongress där man kan höra livs levande debatter, men det kanske är roligt för de som var med på ConFuse 91.
RK: Det viktigaste med det lilla häftet är väl just att det finns. Dess utseende är inte lika viktigt även om det är självklart att det är roligare om det ser snyggt ut. Anledningen till att det såg ut som det gjorde kanske berodde på tidbrist på grund av ändringar i sista sekunden. Häftet fyllde i alla fall sin funktion.
TP: Programpunkterna var hyfsade. Ett problem med en del av dem var att ämnet och rubriken var valda av någon som inte förstått ämnet på samma sätt som de som deltog i panelen. Ett exempel är ''Terry Pratchett & Douglas Adams med imitatörer: Är detta science fiction''. Frågan är totalt meningslös och visar bara att de som hittat på detta ej är insatta i ämnet. Allmänt kan sägas att en panel aldrig blir bättre än de som deltar i panelen. Och de som ska delta måste också förbereda sig innan eller också vara väldigt kunniga och ha bra minne. I och för sig så brukar många klara sig på sina allmänkunskaper men har man varit på många kongresser så inser man att folk säger samma saker på kongresserna om de inte är speciellt förberedda.
RK: Informationen till de deltagande i panelerna var lite knapphändig. Jag råkade någon gång innan kongressen fälla en kommentar om ''graphic novels'' och fick därmed erbjudandet att vara med i en panel på detta ämne. Jag tackade ja, men hörde sedan inget mer om saken. Förmodligen var det tänkt att jag på egen hand skulle ta reda på fakta om ämnet, men det hade inte skadat om någon hade sagt det till mig. När det sedan blev dags för kongressen och panelen var jag typiskt oinsatt och stod dessutom uppsatt som moderator. Betydligt lättare var det då att ha åsikter i sidoprogrammets paneldebatt om hur man för en oinvigd förklarar varför man tycker om science fiction. Det var en gemytlig liten debatt som snart kom att bli ett nostalgiskt samtal om science fiction man läste som barn. Slutsatsen blev att rätt målgrupp att övertyga om science fictions förträfflighet är dagisbarn. Sidoprogrammet var över huvud taget ett trevligt om än ej särskilt välbesökt alternativ till huvudprogrammet.
TP: Men att vara moderator i en panel var mycket enklare än att vara paneldeltagare som ska säga massor med underhållande och intressanta saker. Moderatorn behöver bara fundera på några frågor som kan ställas till panelisterna och sedan också med jämna mellanrum fråga publiken om de har några frågor.
RK: Det är fortfarande bra om man får chansen att bli insatt i ämnet.
TP: En panel som kan vara värd att nämnas är ''Religion and Myth in Fantastic Literature'' med McDonald och Jim Nyce. Nyce är antropolog och har skrivit en avhandling om hur praktiserandet av magi påverkar utövarna. Nyce shockade hela publiken genom att på fullt allvar påstå att han var en häxa och att hela hans familj var en häxfamilj. Fast det var inte så enkelt att de lärde av varandra i familjen utan det var tabu att prata om magi med andra medlemmar av familjen.
RK: Panelerna var en av de stora behållningarna med kongressen. Ett av syftena med en sådan här kongress är väl just att man får en chans att delta i diskussioner och debatter om olika intressanta ämnen. Sedan fanns det också den mer lättsamma delen av kongressen såsom frågesporten och den så kallade supershowen.
TP: Ja, frågesporten var populär. I år så fick man bilda lag om tre personer som sedan svarade på kvalfrågor. De tre bästa gick till final. Väldigt många lag fick många rätt på kvalfrågorna och det visar att kongressen lyckats locka dit deltagare som i första hand är bokläsare och eventuellt i andra hand ''fans''. Supershowen såg jag inte så jag har ingen annan åsikt om denna än att det förmodligen var något fånigt fantjafs.
RK: Supershowen skulle vara en parodi på prisutdelningar, men den stora behållningen av den var den kompakta röken från en rökmaskin. Man såg absolut ingenting, vilket förhöjde stämningen väldigt.
TP: Nu tycker jag vi slutar. ConFuse 92 var helt enkelt en väldigt bra kongress. För att läsarna ska få en en bättre uppfattning av vad som hände på ConFuse 92 så avslutas denna diskussion med en återgivning av programmet. Om det finns två punkter på samma tidpunkt så är oftast den andra en punkt som tillhör sidoprogrammet. Ett par punkter startade trettio minuter efter hel timme men för enkelhetens skull har dessa punkter lagts på föregående hel timme.