Lärkan lyfter från sin gren på lätta vingar. Flyger ut över gläntan och låter sin sång och sin glädje flöda ut, ut över gläntan, ner bland alverna, små som myror nere på marken, upp i luften och kanske vidare till en annan lärka. Nu när hösten kommit kan lärkan flyga runt ovanför de gulnade träden och låta sin sång bli hörd utan att behöva bekymra sig över att mata ungarna, utan att behöva hålla sitt revir fritt från andra lärkor. Det är härligt att flyga, att känna den friska luften under vingarna.
Solen står fortfarande ganska högt och glimmar i bäcken där nere på marken. Lärkan börjar sakta sjunka ner mot marken, fortfarande drillande, för att dricka lite grand av bäckens klara, porlande vatten.
Lärkan slår sig ner på en sten precis i kanten av bäcken och dricker av det kalla vattnet. En alvkvinna med ett par små barn hämtar vatten i närheten, och barnen drar i hennes kläder och pekar på lärkan. Deras glada skratt klingar ut över gläntan och blandas med lärkans sång.
Plötsligt faller en skugga över alvbyns glänta, trots att det inte finns några moln på himlen. En fruktansvärd stank sprider sig och luften fylls av hat. Precis som lärkan lyfter från stenen i ett litet moln av fjädrar så brakar ett monster fram ur skogen. Lärkan har sett en drake flyga förbi långt borta en gång, och den här varelsen ser likadan ut -- men ändå inte. Kroppen ser ut som en orms, men varelsen har armar med långa klor. Dess ögon är fyllda av ett blint raseri och ur dess käftar väller lågorna fram. Den unga modern med sina barn försvinner helt i lågorna, som även tar med sig ett par av de närbelägna hyddorna. Lärkan undkommer med några svedda stjärtfjädrar och skyndar sig att stiga så högt som möjligt över gläntan. De nyss så vackra höstlöven ser nu ut att vara färgade av alvernas blod. Sönderbrända alver kämpar sig ut ur sina sönderfallande hyddor och försöker skrikande fly undan monstrets ondska men jämnas hänsynslöst med marken. Gläntans golv täcks av de oskyldiga alvernas lik. Den nyss så klara bäcken färgas av blod, sot och död. När ingenting längre rör sig krälar monstret tillbaka in i skogen. Tystnaden sänker sig över dalen. Lärkan kretsar tyst över gläntan, men kan inte förmå sig att sjunga. All glädjen som fanns nyss är borta. Nu känns det som en ansträngning bara att flyga. Sot fyller luften och blockerar solens sista strålar.
Lärkan stiger upp med solens första strålar över gläntan. Allt som igår var grönt och vackert är idag bara svart och dött. På några ställen pyr det fortfarande, och röken stiger rakt upp som pelare i den nya dagens lugn. Till slut bryts tystnaden, när en ensam ryttare långsamt rider ut i gläntan. Lärkan sänker sig mot enhörningen och dess ryttare. Alvflickan på enhörningen är ung, knappt mer än ett barn, men hon är klädd som en vuxen och har en vuxens allvarliga ansikte. Hon rider ut till mitten av gläntan och står sedan där, orörlig, i vad som en gång var ett centrum av aktivitet; en grön oas. Lärkan cirklar ner mot flickan. En tår rinner långsamt utför flickans kind och ramlar ner på marken. Lärkan slår sig ned på flickans axel. Hon vänder sig mot lärkan och ett litet trött leende sprider sig över hennes ansikte samtidigt som lärkan brister ut i sång igen.