Jonas kastade sig flåsande runt hörnet. Han förnam en lätt blodsmak i munnen. Han hade sprungit så fort att blodkärl hade spruckit i andningsvägarna, men det var likgiltigt. Med händer som darrade av glädje, spänning och skräck lyfte han upp platinakuben ur väskan. Två kilo platina. Tillräckligt för att han och Neneh skulle kunna leva i sus och dus resten av deras liv. Bara under det senaste halvåret hade platinapriserna tusendubblats, sedan Mars förklarat sig självständigt. Bankernas säkerhetsarrangemang hade inte alls hunnit uppdateras i takt med förändringarna.
Det vinande ljudet av en av polisernas jetkoptrar hördes i fjärran. Han konstaterade bistert, men samtidigt med den eufori som adrenalinmissbrukare erfar, att han var tvungen att lägga på en rem om han skulle hinna till mötesplatsen i tid. Planen var att de skulle ta olika vägar efter överfallet vid banken. På så sätt var sannolikheten större att åtminstone en av dem skulle klara sig helskinnad. Platinat var sedan tillräckligt värdefullt för att köpa ut en av dem ur fängelset, och ändå ha tillräckligt över i värsta fall.
Han var inne i den gamla delen av staden nu. Märkligt att lägga bankernas glimrande moderna stålskrapor så nära de här förfallna delarna. Eller kanske snarare, varför hade de här områdena så totalt förfallit medan bankerna klarat sig så bra? Han ryckte på axlarna.
Plötsligt gjorde hans hjärta ett slag för mycket i bröstet. Den lilla passagen framför honom slutade i en rund ståldörr. Var det den rätta? På väggen bredvid honom fann han den hemliga inskriptionen ''Klein-93'', till synes vanlig graffiti. Det var rätt. Jublande sprang han fram. Allt var som avtalat. Dörren gled smidigt upp när han matat in koden på dörrens knappsats. Han steg in i det prydliga lilla anterummet, och hörde dörren pysande stänga sig efter honom.
Neneh gick spänt nerför passagen mot ståldörren. Det här var den farligaste biten. Hon borde ha dumpat den spånige Jonas för länge sedan. Hon skulle ha klarat sig bra på sin egen platinaklump. Men eftersom hela brottet var planerat så att man kunde misstänka att den spånige och naive Jonas misstänkte att hon skulle förråda honom, gick det inte. Efter överfallet hade de delat på sig. Hon hade bytt kläder säkert tre gånger på vägen hit. Jonas pundhuvudet hade säkert lallat hit helt utan misstankar. Men så skyddar ju Gud också de dumma, tänkte hon surt. Dörren såg rätt ut, åtminstone på avstånd. En av de gamla tunnelbanenedgångarna. Grafitin var också rätt. Hon böjde sig framåt mot den för att undersöka den närmare. Rörledningarna på väggen skakade plötsligt till, och ett dovt mullrande hördes. Chockat hoppade hon bakåt. Hon kastade blickar uppför och nerför passagen. Ingen syntes till. Men det var ändå konstigt att något fortfarande fungerade i den här delen av staden.
Inte alls slog det henne. Dörren fanns ju här. En varm pust av otäck stank slog emot henne. Hon hoppade runt. Ett idiotiskt placerat kloakutlopp på vägen bakom henne hade med ens beslutat sig för att fungera. En brunröd sörja sipprade långsamt ut och ner för väggen.
Äcklat steg hon fram till dörren och matade in koden. Dörren for långsamt upp. Den idiotiske Jonas hade naturligtvis fullständigt litat på att koden till dörren som de köpt av Klein var korrekt. Hon hade inte varit särskilt säker, men det hade inte funnits möjlighet att kontrollera koden i förväg. Hon steg in. Innanför fanns en prydlig och ren liten hall, möblerat med soffor och bord. I änden av hallen fanns ytterligare en dörr, fast något enklare.
Klein, som var en otäck lismande hälare i den finare delen av staden, hade förklarat att koderna var tidsberoende. Koden de fick skulle alltså bara vara giltig en timme utifrån den tidpunkt de specificerade vid köpet. Hur som helst verkade det ju fungera. Detta var absolut ingen vanlig tunnelbanenedgång. De kunde ju ha köpt en till kod som de kunde ha kontrollerat tidigare, men det hade blivit för dyrt. Misstänksam som hon var hade hon parkerat en extra flyktbil i närheten, men den verkade som sagt inte behövas. Men var var Jonas? Han borde ha kommit fram innan henne. Han måste ha gått in i de inre utrymmena redan.
Hon följde efter. Efter att ha gått genom en liten sluss kom hon in i en cylinder. Den var cirka fem meter lång, och tre meter i diameter. Det var inte riktigt så här hon hade föreställt sig det hela när Klein beskrev det. På den gamla goda tiden, när det fanns nationalstater och sådant, hade regeringen i landet under en tid av oro beslutat sig för att bygga ett flyktnätverk för sina ledare. Nedgångarna var maskerade som vanliga tunnelbanenedgångar, fast det krävdes en särskild kod för att komma in. Inuti, skulle det finnas särskilda kapslar, som skulle skjutas genom speciella rör till raketuppskjutningsanläggningarna i södra delen av landet, så att ledarna kunde fara iväg till Månen eller Mars, eller något sådant.
Hon hade tyckt att det lät som en saga, men Jonas hade insisterat på att det var sant, att han hade hört det förut från många olika källor. Varför administrationen tillät detta flyktnätverk att existera hade hon inte förstått, men tydligen, förklarade Klein, hade man förstört många av tuberna men glömt vissa.
Men Jonas syntes inte till nere i cylindern heller. Jag ger fan i honom, tänkte hon. Jag åker iväg ensam. Han får komma efter bäst han vill. Som Klein hade förklarat det skulle det räcka att stänga dörren och vrida om låset, för att det hela skulle gå igång. Sagt och gjort ...
Överintendent Thomas kliade sig långsamt på sin kala hjässa. Han kliade sig med handen för att förhindra den från att göra det han egentligen ville, nämligen att slå in tänderna på den patetiske, småleende mannen framför honom som kallades Klein. Platsen kryllade av polismän. Några undersökte utrymmet innanför den runda ståldörren. Krimtekarna undersökte avloppet bakom dem. Pressen hade lyckligtvis ännu inte fått nys om det hela, så de fanns inte representerade.
''Alltså,'' försökte Thomas ännu en gång ''förklara varför det står Klein-93 på väggen där.'' ''Det är ett vanligt namn'' svarade Klein och ryckte leende på axlarna. Thomas önskade att han kunde bringa honom ur fattning på något sätt, men Klein var uppenbarligen mentalt störd och smålog bara som svar på vad än man sa till honom. ''Har du haft något samröre med Jonas Einhart eller Neneh Körsbär?'' frågade han vidare. ''Aldrig hört talas om dem'' svarade Klein småleende.
Thomas suckade och försökte med ett annat sätt att angripa honom på. ''Om vi nu antar att du känner dem. Anta att de bad dig att arrangera en flyktväg för en kupp ... Fyra kilo platina skulle stjälas från Omegabanken. De stjäl metallen, och du bidrar med flyktvägen. Fast du tycker att du får orimligt lite för dina tjänster.'' Han gjorde en konstpaus. Klein smålog oberört. ''Så du tänker att du stjäl tillbaks platinan från dem, och säljer den själv, när du låtit dem ta alla risker.'' Klein svarade frånvarande, nästan som om det hela var så ointressant att han knappt kunde hålla sig vaken; ''Det går inte att sälja platina. Det är naturligtvis värdefullt, men det så stora kvantiteter som fyra kilo vore omöjligt att avyttra på hälerimarknaden.'' Thomas blev upphetsad ''Just det! Anta att du inser det, vad skall du göra med all platina? Men, om du tipsar polisen om kuppen, om de kan ta tillbaka platinat, så kan du inkassera en gigantisk hittelön från banken, och en gigantisk tacksamhetscheck från försäkringsbolaget eftersom de slipper betala ut en monumental försäkringssumma på det stulna platinat.'' Klein ryckte återigen på axlarna. ''Rolig berättelse. Sälj den till nätverken vet jag. Om du kan bevisa nått av den kan du kanske sälja den till åklagarna.'' En en gång spelade det störande leende på hans läppar.
Thomas visste att det förmodligen inte gick att visa något av hans hypotes. Självklart fanns det inga bevis. ''Berätta bara en sak för mig'' frågade han dröjande ''Hur lurar man i någon att en gammal soppress egentligen är en underjordisk specialtunnelbana?''
För första gången förändrades Kleins ansiktsuttryck. Ansiktet sprack upp i ett vargflin, och ett kluckande skratt porlade fram över hans läppar.
The End!