Det verkar råda en viss förbistring inom serievärldens terminologi. När man exempelvis talar om ''vuxenserier'' är det inte uppenbart vilka typer av serier som avses. Somliga kanske associerar denna term med våldsförhärligande eller pornografiska serier, vilket jag anser vara djupt olyckligt. Jag skulle hellre se att termen vuxenserier används för att belysa att det finns serier som för att till fullo kunna uppskattas kräver en viss mognad hos sina läsare. Detta skulle då stå som kontrast till utpräglade barnserier. Exakt vilka serier som skall tillhöra kategorin vuxenserier är naturligtvis omöjligt att säga. Dessutom är min förhoppning att termen skall bli överflödig på samma sätt som ingen talar om ''vuxenböcker''. Detta håller för övrigt i stor utsträckning redan på att ske. Det var framför allt på 80-talet under den stora introduktionen av vuxenserier i Sverige som termen användes flitigast.
En av de serier Carlsen gav ut som ''Serier för vuxna'' var Claude Auclairs Simon (Simon du Fleuve). Denna består av fem delar som tillsammans bildar en helhet. I sin Framtiden i serierutor från 1981 beskriver Horst Schröder serien som ''mig veterligen än så länge det enda exemplet på en genomarbetad roman i serieform''. Därmed kan det vara på sin plats att säga några ord om serieromaner.
Termen ''graphic novel'' började utvattnas ungefär samtidigt som den togs i bruk. Amerikanska förlag använder den på allt möjligt såsom vanliga album och samlingsvolymer. Termen ''serieroman'' har jag nästan inte alls stött på, men jag tänker här redogöra för vad jag tycker kan menas med detta. Av tradition och utgivningstekniska skäl har tecknade serier generellt varit episodbaserade. Varje avsnitt har en begränsad och ofta standardiserad längd. Tiden står för det mesta påfallande stilla. Samma huvudfigurer medverkar i avsnitt efter avsnitt utan att utvecklas. Grundförutsättningarna är de samma inför nästa avsnitt. Som en kontrast mot detta kan det därför vara intressant att tala om serieromaner. Vad som då avses är en längre genomtänkt serie med kontinuitet från början till slut. Precis som hos vanliga romaner hinner serieskaparna utveckla såväl karaktärer och miljöer som själva handlingen till den helhet som serieromanen utgör. Det är väldigt positivt att kunna notera att utvecklingen inom serievärlden har möjliggjort ett uppsving för serieromaner.
I Simon har Auclair delat upp sin roman i fem delar så att varje del bildar ett album. Att han gjort på detta sätt har nog mest att göra med den fransk-belgiska serietraditionen. Alla delar hänger ihop för att bilda berättelsens helhet. I Sverige gavs de fem delarna ut samlade i tre album.
Auclair är tydligt influerad av världens utveckling under 60- och 70-talen. I den framtid som skildras i Simon har en världsomfattande politisk och ekonomisk kollaps lett till hela samhällsstrukturens sönderfall. De flesta människor accepterar tillbakagången och lämnar städerna för att återgå till ett liv i samklang med naturen som jordbrukare eller nomader. Somliga kan dock inte tolerera detta. De så kallade stadshärskarna stannar i städerna och samlar på sig det tekniska kunnandet som finns kvar. Med tekniken som maktmedel söker de återskapa mänsklighetens forna glans.
Berättelsens huvudperson är Simon. Hans far har utvecklat ett fruktansvärt vapen som under inga förhållanden får komma i stadshärskarnas ägo. Simons uppgift är att förstöra vapnet, men för att göra detta måste han ta sig till sin faders gamla laboratorium mitt inne i en av de välbevakade städerna. Detta är grunden för den långa resa Simon företar genom berättelsen. Tonvikten är dock inte alls lagd på denna ramhandling. Den är istället lagd på miljö- och personbeskrivningar samt på Simons personliga utveckling.
I den första delen, Kentaurernas klan, kommer Simon i kontakt med en nomadstam. Han delar deras liv en kort tid innan stadshärskarnas militärmakt sätter ett abrupt stopp för idyllen. Efter en kort närmast massakerliknande strid tvingas nomaderna ge sig och förvandlas till slavar på ett stålverk. Den andra delen, Slavarna, beskriver stålverkets koncentrationslägerliknande helvete och den befrielsekamp som Simon blir delaktig i.
Majlis heter den tredje delen som precis mitt i berättelsen utgör en dramatisk vändpunkt. Simon hamnar hos en mor och en dotter ensligt bosatta invid ett träsk. Simon och modern förälskar sig i varandra, och när det blir uppenbart för dottern lurar hon av svartsjuka in Simon i träskets inre delar. Där döljs en fruktansvärd hemlighet i form av ett gammalt kärnkraftverk bebott av strålskadade endast vagt mänskliga individer. Simon blir utan att kunna ingripa vittne till hur det tragiska svartsjukedramat förvandlas till en katastrof.
Efter de fruktansvärda händelserna i träsket tas Simon i Pilgrimerna hand av en grupp pilgrimer. De har funnit att svaren de söker finns i naturens jämnvikt och i humanismen. De är på väg till katedralen i Chartres kring vilken människorna har börjat samlas för att utbyta kunskaper och humanistiska värderingar som stadshärskarna verkar frukta, Simon följer med pilgrimerna, men stannar kvar en tid hos en grupp bönder innan han också kommer till Chartres. Där framgår det snart att stadshärskarna med hjälp av sitt tekniska kunnande har försökt återuppliva en gammal myt att använda som ett maktmedel. Simon hjälper till att avslöja bluffen. Hans resa närmar sig sitt slut. I den sista delen Stad N.V. Nr 3 kommer han fram till den stora staden där hans faders gamla laboratorium är beläget. Det är dock inte Simon själv som slutför uppgiften att förstöra sin faders vapen. Detta gör istället Jason med den spräckta skallen, som Simon möter i staden.
Detta är handlingen i väldigt sammanfattande drag. Några ytterligare saker kan vara värda att notera. Simon förälskar sig under berättelsen i tre kvinnor. Den första är en nomadkvinna som dör i samband med att nomadstammen förslavas. Den andra är Majlis som faller offer för varelserna i kärnkraftverket på grund av sin dotters svartsjuka. Den tredje är en bondkvinna som Simon träffar i Pilgrimerna. Hon följer honom resten av berättelsen. Hon sammanfattar i en monolog ett av de budskap Auclair vill förmedla och som Simon kommer att rätta sig efter, nämligen att det mest hjältemodiga man kan göra är att inse att man inte är en hjälte utan en människa.
Auclair beskriver i Simon teknik på ett tyvärr väldigt enkelspårigt sätt. Tekniken får stå för allt som är ont. Om denna övertydliga teknikfientlighet är en berättarteknisk överdrift eller en allvarlig åsikt hos Auclair kan jag naturligtvis inte uttala mig om, men den finns där i alla fall. Stadshärskarnas vapen, stålverket, kärnkraftverket och den videotekniska utrustningen som återskapar legenden om ''den svarta damen'' står i stark kontrast mot nomadernas och böndernas sätt att följa naturens egen rytm. Tekniken beskrivs som en våldsam och smutsig symbol för förtryck.
Symboliken är också mycket tydlig i Simons uppdrag. Förstörelsen av det hemska vapnet får stå för Simons avståndstagande från våldet. Jason frestar honom att vapnet kan användas för att få makt över stadshärskarna, men Simon väljer ändå att låta det förstöras. Mer våld är inte rätt sätt att få bukt med problemen.
Teckningarna är utförda i den realistiska stil som kanske krävs för berättelsen. Den utspelas några decennier efter kollapsen, och Auclair lyckas effektivt med hjälp av förfallna ruiner och raserade broar visa den tid som har gått. Det nämns ingenstans i text, men genom att titta på bilderna kan man snabbt sluta sig till att Stad N.V. Nr 3 är ett övergivet och igensnöat Paris där husfasaderna gapar tomma mot de öde gatorna. Naturen beskrivs även i bild som harmonisk utom i träsket runt kärnkraftverket där den är sjuk och förvriden.
Berättandet lider av en pratighet som ibland är direkt överflödig. Auclair använder sig mycket flitigt av textrutor som för fram handlingen. Vid flera tillfällen är dessa rutor helt onödiga då de mer eller mindre bara beskriver det som syns i bild. Det som framför allt fungerar bra är själva flytet i berättandet. Auclair väljer att ta god tid på sig att beskriva lugna partier. Diverse våldshandlingar skildras mer summariskt. Seriens bilder och layout förmedlar handling och känslor väl men känns ofta rätt stelt traditionella och opersonliga.
Detta var alltså en av de serier Carlsen gav ut som ''Serier för vuxna''. En del av skälen till varför man valde att benämna serierna på detta vis bord ha framgått. Jag kommer framöver att ta upp andra serier som kan räknas till kategorin vuxenserier. Eftersom jag nu har sagt min mening om vad jag tycker om termen tänker jag undvika att använda den i fortsättningen. Gränserna är hur som helst flytande och bra serier är bra serier vem de än ursprungligen är riktade till.
Majlis, Carlsen/if 1980 (Mailis, Lombard 1978).
Stad N.V. Nr 3, Carlsen/if (Les Pélerins, Lombard 1979 och Cité N.W. No 3, Lombard 1979).