Detta är en transkribering av Börje Cronas tal på ConFuse 93. Vissa ändringar har gjorts för att göra texten mer läsbar. Jag hoppas att detta inte föranleder Crona att på någon framtida kongress ge denna text som exempel på översitteri. Transkriberingen är gjord av Tommy Persson som inte hade tillgång till vare sig dansk eller spansk ordbok. Röster från publiken är bland andra Anders Holmström (AH), Hans Persson (HP), Ahrvid Engholm (AE) och Carolina Gomez Lagerlöf (CGL).
Okej, jag heter alltså Börje Crona och jag vill säga från början att jag står inför ett ohyggligt moraliskt dilemma här. Därför att när jag så småningom bestämde mig för att komma till den här kongressen så gjorde jag det därför att det skulle ge mig en chans att ta heder och ära av A n d e r s B e l l i s. Jag räknade naturligtvis med att han skulle vara här. Nu visade det sig att det är han inte och det är ju lite taskigt att göra det utan att han får ta del av det. Men jag har sett två räddningsplankor. Dels är jag inte hedersgäst utan bara gäst och det gör att jag behöver inte ha någon heder och det andra är att detta dokumenteras i alla fall akustiskt och förmodligen skriftligt i något fanzine eller någonting så B e l l i s kommer ändå att få ta del av det.
Jag kommer att läsa ganska mycket innantill för jag är jättedålig på att extemporera så jag hoppas ni ursäktar om jag sneglar väldigt ofta i det här. När jag hade bestämt mig för det här, det var nere på Tobago i Västindien, så satte jag papper i skrivmaskinen och skrev. Jag har inte lärt mig det här utantill utan ni får försöka ha lite tålamod.
Jag har nämligen skrivit att: ''Jag råkade förirra mig till en science fiction-kongress i Stockholm förra sommaren och det var en både skrämmande och beklämmande upplevelse.'' Var ni där, Tekniska högskolan? Förirra gjorde jag kanske inte för jag hade ett ärende. John-Henri Holmberg var där och jag skulle gå och lämna ett manus till honom. Men beklämmande det stämde verkligen. Jag hade varit på en likadan kongress i samma lokaler för övrigt för ett antal år sedan och då hade jag lovat mig själv att detta ska vid Gud bli sista gången som jag är med på en science fiction-kongress. Det lustiga var att det här återfallet till synden var som att komma in i ett vaxmuseum ungefär. Samma gamla typer satt i samma gamla panel och sade samma gamla floskler till samma gamla publik. Det är klart att det bör ha funnits några nya fans i lokalen. De bara såg ut som alla andra fans har gjort tidigare. Men fandom är ju inte särskilt logiskt så det kanske verkligen är som jag länge misstänkt att en fan genomgår någon sorts konserveringsprocess och förblir en finnig tonåring hela livet ut. Det är tänkbart.
Men det mest beklämmande, och här ska jag börja skända A n d e r s B e l l i s, det var inte paneldebatterna utan det var supertönten, har jag skrivit, A n d e r s B e l l i s. Han hade haft någon sorts omröstning i sitt fanzine och tydligen hade hela läsekretsen deltagit för han hade fått in tjugo röstsedlar. Nu stod han på estraden ackompanjerad av James Bond-musik och läste upp namnen på pristagarna. Ja, jag har aldrig sett något så löjligt i hela mitt liv. Jag tänkte för mig själv att om det hade varit en vettig publik, säg på en barnträdgård eller någonting sådant där, så skulle de ha garvat ihjäl sig och gått. Men här satt alla ytterligt respektfulla och sade ''Å, han har fått fem röster, jaj''.
Sedan hände något annat som var jättekonstigt på den här kongressen. Det var det att Carina Björklind kom och frågade om jag ville vara med på den här kongressen. Och snäll och väluppfostrad som jag är sade jag ''Skriv hem till mig''. Hon fick min adress och sådär men det var alltså en typisk undanflykt. Jag ville inte säga nej rakt i ansiktet. Det kunde inte bli tal om det. Men sedan träffade jag folk på den här kongressen som sade att just i Linköping, det är det som är grejen. De kongresserna får man inte missa. Du sade det bland annat tror jag.
Publik AH: Sanningsvittnet verkligen.
Ja just. Dessutom hade jag varit i Linköping en gång för en herrans massa år sedan. Jag var musikant nämligen, inte riktigt kapellmästare, men musikant var jag. Jag spelade basfiol som jag hade ... Den var fabriksstämd så jag lärde mig aldrig att stämma den utan jag var alltid tvungen att skicka till fabriken för att få den stämd. Men jag upptäckte verkligen att Linköping är en kulturstad. Det var rätt lattjo. Vi kom alltså från Stockholm -- Stockholmsmusikanter, vad vet de på bystan om musik? Så drällde vi in på en jazzklubb en kväll och sade till varandra -- de hade frågesport -- ''det är ingen idé att vi svarar på för vi kommer ju att kamma hem rubbet, priser, alltså''. Så satte de igång med frågesporten och vi kröp ihop och gömde oss. Vi visste ingenting. Där satt Linköpings jazzvetare och jag hade samma känsla, snacka om deja vu, när jag läste det här frågesportformuläret som finns här. Får jag två rätt så kommer jag att vara överlycklig. Så visst är Linköping en kulturstad och därför är det himla roligt att vara här.
Jag hade alltså två ämnen som jag funderade på. Det som först föll mig in var att hålla ett föredrag med titeln ''Farligt som fan'' och visa hur farligt fandom kan vara och då ha Ahrvid och A n d e r s B e l l i s som varnande exempel. Men sedan funderade jag på en annan sak. Det var ju lite knasigt att jag skulle komma på en science fiction-kongress för att jag har ju inte skrivit science fiction på evigheters evigheter. Dessutom skulle väl alla undra om det brunnit på ålderdomshemmet eller någonting sådant där. Sedan tänkte jag att jag faktiskt haft anknytning till science fiction på annat sätt. Jag har nämligen översatt science fiction. Jag började som science fiction-översättare någon gång i den grå forntiden och har från och till fortsatt. Någonting som jag är väldigt mallig över är Enders spel. Är det någon som har läst den? En har läst den. Ni andra som inte har gjort det, ta och införskaffa den för jag tycker den är dånande bra. Håller du med?
Snart kommer på Viken en trilogi som heter, samlingsnamnet är ''Tripodernas krig''. Kommer ni ihåg teveserien för en massa år sedan med stora maskiner som ...
Publik Publik: Wyndham?
Nej det är inte Wyndham men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad karln heter. Det är en pseudonym i alla fall.
Publik Publik: John Christopher.
Just precis. Den kommer nu någon gång i augusti i tre band. Det är barn-science fiction för alla oss barn som läser science fiction. Man ska helst inte vara mer än fjorton år men jag tycker den är rolig. Så jag hade alltså någonting att prata om i all fall. Dessutom, just översättningen hade gett mig ett lysande skäl att prata för jag hade nämligen blivit urförbannad. Så bestämde jag mig för att kalla det här kåseriet eller vad ni vill för ''Översätteri och översitteri''. För är man översättare så drabbas man av översittare och jag ska försöka ge några exempel på det.
Jag har skrivit en massa saker här som är tämligen ointressanta. Jag försöker snitsa mig och berätta att det var jag som översatte Vilken vanvettig värld till exempel. Har ni läst den? Fredric Brown. Stolt är jag fortfarande över The Space Merchants som jag fick översätta åt Folket i bild och fick kalla Venus är vår. Där skulle jag kunna ta fram ett helt stall med käpphästar och rida på därför att där fick jag behandla språket hur jag ville. Jag kunde skriva ''sa'' istället för ''sade'' till exempel. Jag kunde skriva ''mej'' och ''dej'' i repliker istället för ''mig'' och ''dig''. Jag tycker att den fortfarande är lättare att läsa än de översättningar som skrivs idag. De flesta förlag nu kräver att man säger ''sade'' vilket jag tycker låter musealt. Tar man fram en nygjord översättning idag så ser den ut som om den var skriven på 1800-talet för att mellan den och vanlig vardags- och tidningssvenska så är det en avgrund.
Jag fick alltså kalla den för Venus är vår och det är också en grej därför att översättare får väldigt sällan hitta på titlar. Och förlagsredaktörer kan inte hitta på titlar. Jag vet inga som är så jättetaskiga på att hitta på titlar som förlagsredaktörer. Jag inbillar mig att det är något av ett anställningskrav. Förlagschefen säger ''Vi behöver en förlagsredaktör''. Så får de några ansökningar och någon kommer in på en intervju och så säger han ''Säg mig en sak, är du bra på att hitta på boktitlar?'' ''Nej'' säger killen. ''Bra, bra, jobbet är ditt'' säger förlagschefen.
Jag hade till exempel översatt en barnbok åt Rabén & Sjögren som jag hade gett en fullkomligt lysande titel. Jag minns inte vad den var men den var säkert lysande. Förlaget kallade den för Rymdhavren vilket är rena snurren. Jag har den hemma i Köpenhamn. Jag tar fram den och tittar på den och det står ''Rymdhavren'', jag inbillar mig alltså att det är trädgårdskötsel på Mars eller någonting sådant där. Fullständigt idiotiskt.
Min enda roman ja. Den ville jag kalla för ''Kling vid rymdpolisen''. Äldre tiders serieläsare vet faktiskt varför. Det fanns en seriehjälte som hette King vid gränspolisen. Här sitter några herrar och nickar instämmande.
Publik AH: Samma dynamiska berättarteknik och djupgående personskildringar?
Ja associationen, det skulle säga ''Å det här är spännande, det här är äventyr och grejer''. Förläggarna sade ''Nä, Kling vid rymdpolisen, det låter alldeles för infantilt''. Istället fick boken heta Värld i fara. Då kan man undra vem som köper en bok som heter Värld i fara? Det kan jag svara på, det gör inte någon.
Men nu är det så här, det kanske kommer som en chock för en del, att förlagsbranschen precis som filmbranschen, som några diskuterade här förut, handlar om pengar. En förläggare han kan vara hur idealistisk och beläst som helst och hur berömd som helst inom fandom, där tänkte jag på John-Henri Holmberg, men om inte förlaget kommer att tjäna pengar på en viss bok så blir det ingenting. Den kommer inte ut. De vill i alla fall ha chansen att göra det, inte sant? Sedan är en annan sak att alla, i den här långa kedjan som finns mellan ett engelskt original och boken i bokhandeln och boken i läsarens hand, försöker göra ett så bra jobb som möjligt. Men det är också en sorts egoism, för gör man ett taskigt knäck då får man inga flera jobb. Det är en lång kedja. Det börjar med att en lektör eller två lektörer läser en engelsk originalbok och tycker de bra om den så säger de det till förlaget och så går förlaget till en översättare. Översättaren gnetar igenom boken (jag ska försöka och skynda mig på lite grand, jag ska inte bli långrandig) och så lämnar översättaren boken ifrån sig. Ja då går den till en lektör. Sedan sätts manuskriptet och sedan är det två korrekturläsare, inte en utan två som också får ha synpunkter på det här. Resultatet kan alltså bli att när översättaren så småningom får se den färdiga boken, och vilket alltför ofta händer inte har fått läsa korrektur själv, så är det något helt nytt och ibland något skrämmande helt nytt som ... Ja?
Publik AH: Är det inte ofta tur att korrekturläsarna ...? Jag har faktiskt ett helt gäng av korrekturläsare i min bekantskapskrets som har berättat om ganska så skojiga saker.
Det kan det vara. Absolut. Men det finns ett dilemma där. När boken kommer ut så står författarens namn på den och översatt av. Men det står inte att du har korrekturläst den och ingen anar ... Sedan att du inte har en jävla aning om vad som stått i originalet. Du kan inte svenska, du vet inte varken vad författaren eller översättaren vill utan kladdar dit någonting som du tycker låter bra. Det får ingen veta utan översättaren får veta i bibliotekstjänsts recensionsblad att ''det här var eländigt''. Det är det jag kallar för översitteri nämligen.
Det är klart att man inte är en hjälplös lekboll för övrigt. Man kan tacka nej. Om man får någon riktig taskig bok så kan man säga ''Uäh, nej den här vill jag inte ta i''. Men det kan man inte heller odla som sport för gör man det säg tre fyra gånger då vet förlaget att den där översättaren vill inte ha flera knäck. Det är ingen idé att vi pratar med honom.
Sedan är det dessutom så, och det har du rätt i, att ingen kan göra en perfekt översättning. Jag har gjort tavlor så Gud sig förbarme. Tack och lov att en del korrekturläsare har varit alerta då och rättat till det. Jag har hittat en del pärlor. Till exempel i Harrisons Stålråttan slår till där det finns följande odödliga mening: ''Skeppet hade återfått sin graviditet.'' Och jag har sannerligen klantat mig själv. Jag satt och skrev resebyråprogram i Köpenhamn. Jag och en dansk kille. Vi gjorde så att vi skrev hälften av programmet var och sedan översatte vi varandras texter. Då hade min kollega skrivit: ''Dette hotel har små rolige værelser.'' På det här hotellet finns det små lugna rum. Jag översatte, jag var väl bakis: ''På det här hotellet finns det små roliga varelser.'' Det gick genom tre korrektur och till all lycka så hittade vi det i det fjärde. Det var nära att bli publicerat. Vad som kom igenom däremot som vi inte hittade var: ''Detta hotell har egen badstrand för nudister. Utmärkt utsikt från rummet.''
Sådant där kan man göra när som helst. Jag satt i vintras och översatte en deckare, en helt fantastisk deckare för övrigt, som jag ska prata lite mera om sedan. Jag kan prata om den nu. John Patterson har skrivit den och den heter Along Came the Spider och jag hoppas och tror den kommer få heta Och spindeln kom på svenska. Den är dånande bra. Läser ni deckare några av er? Ni kommer att häpna om ni får fatt på den här. Hör här. Först översatte jag den. Sedan tvättade jag manuset själv ett par gånger. Sedan läste jag korrektur och sedan fick jag förmånen för första gången att få se de andra korrekturen som korrekturläsarna hade gjort. Och ta mig fan, sjätte gången jag läste boken så tänkte jag: ''Herregud, hur ska det gå?'' Då är det bra alltså. Men när jag satt och tvättade manuset så upptäckte jag följande. Författaren skriver ''silently, I went in and kissed the kids'', och i ett obevakat ögonblick så hade skrivmaskinen skrivit ''tyst smög jag in och kissade ungarna''. Visst kan det bli tavlor.
För övrigt när vi har kommit in på det ämnet så träffade jag en chilenska i Stockholm som hade lärt sig svenska lite grand, svenska för invandrare. Hon gjorde det som jag tror att många av oss gör oss skyldiga till. När det fattades ett ord för henne då grep hon till närmaste spanska och försökte försvenska det. Hon berättade om chilenska bröllopsvanor. ''När pojken och flickan komma utanför kyrkan pojken kissa på flickan'' berättade hon. Och ännu värre, hon kom att jobba på Marabou och kom alldeles hålögd till jobbet och de sade: ''Vad är det med dig?'' Snarka heter ''ronqual'' på spanska. Hon sade: ''Jag har inte sovit hela, min man ligga och ronka hela natten.'' Så det kan bli väldigt tokigt när man översätter.
Jag har hemska exempel på översitteri i översättarsammanhang. Mitt värsta exempel det är B e l l i s och den här Värld i fara.
Publik AH: Det är ju sättarbranchen.
Nu är jag inte med.
Publik AH: Det var du som sade det först.
Publik Publik: Det är inte översätteri.
Översittandet kommer när lektören våldför sig på ett manuskript och gör fullständigt vansinniga ändringar som författaren eller översättaren får stå för och som översättaren är fullständigt försvarslös mot. Håret reser sig fortfarande på huvudet när jag tänker på vilka jävla övergrepp de gör sig skyldiga till.
Det var en taskig bok, visst var det det. Men skälet till att den skrevs var att ... Jag hade skrivit några novellsamlingar. Det är en här som har läst fyra av fem, vilken kille alltså.
Publik AH: Jag har läst alla.
Släng dig i väggen.
Publik AH: Jag har originalmanuskriptet till Kling vid rymdpolisen.
Minus en sida.
Publik AH: Minus en sida ja.
Skälet till att jag skrev den ... Skälet till att jag skrev den ... Vad fick du ge för det?
Publik AH: Jag minns faktiskt inte.
Tjugotre och femtio eller något sådär.
Publik AH: Nej, nej, jag pröjsade riktigt mycket.
Det var det att novellmarknaden bara dog. Det gick inte sälja några noveller och jag är brödskrivare och det jag skriver måste jag sälja och så gick det att sälja romaner. Jag traskade upp till Laissez Faire med ett synopsis och fick en beställning och satte mig och banka. Så blev det som det blev, okej.
Så blev det alltså A n d e r s B e l l i s som fick i uppdrag att tvätta och granska den här texten. John-Henri Holmberg påstås ha sagt och det tror jag nog: ''Det här är väldigt gammaldags formuleringar, försök och skärp till det lite så att det blir bättre.'' Jorrå, visst. Det är bara det att B e l l i s, tror jag, kan inte läsa innantill för det första, och för det andra så är han omdömeslös. B e l l i s, jag är ledsen att du inte är här och kan svara på det här men du kommer att få ta del av det, tro mig. Han strök grejer som han bara inte fattade. Till exempel, i en väldigt viktig scen i den här totalt oviktiga boken så blir hjältinnan överfallen utav två killar, två bovar. De är lika långa, de är klädda likadant i svarta överrockar och jag skriver så här: '' 'vad de är lika som bär' hade Bert hunnit tänka innan han skred till attack.'' Det tyckte jag var en riktigt rolig liten ordlek. Ska vi se om några polletter ramlar ner här. Tänk vad de är lika som bär?
Publik Publik: De bar någonting.
De bar och de var lika som bär. De bar tjejen, de bar bort den här tjejen. ''Uähähäh'' tänker någon. Då ändrade B e l l i s det till ''vad lika de är'' och det tycker jag är översitteri för översittandets skull. Men det skulle bli värre. I samma manus så står det så här: ''Hon sänkte handen och lät höra en ramsa av svordomar som var så mustig att Bert var alldeles trollbunden. De flesta kunde han visserligen redan men 'sketna pungråttor från innersta glödsvedda helvetet' och 'sjufalt förbannade konkelbärsplockare' bestämde han sig för att lägga på minnet.'' I B e l l i s version blev det så här: ''Hon sänkte handen och lät höra en ramsa av svordomar som var så mustig att Bert blev häpen. De flesta kunde han visserligen redan men 'förbannade pungråttor från innersta jävla helvete' och 'helvetets förbannade fittbastarder' bestämde han sig för att lägga på minnet.'' Där flög jag alltså i taket. Att B e l l i s inte kände till ordet ''konkelbär'' det kan jag överse med, för att obildad är han också den rackarn. Men att låta en ung och bländande vacker brud säga ''fittbastarder'' det avslöjade för mig en dövhet för språkliga nyanser och en blindhet för kvinnlig psykologi som är avgrundsdjup, hör det B e l l i s, AVGRUNDSDJUP. Jag skulle ha accepterat nästan vilka grovheter som helst som var troliga. Om hon hade sagt ''kukjävlar'', okej. Om hon hade sagt ''rövslickande morsaknullare'', men ''fittbastarder'', aldrig i livet. Och så fick jag inte läsa korrektur utan såg det i den färdiga boken och explo -- fan ta mig -- derade naturligtvis. Kan ni gissa vad B e l l i s -- jag har lust att kalla honom för samma som han sade alltså -- sade då? ''Nämen hörredu det är ju från James Joyce.''
Sedan visade det sig att B e l l i s inte bara är en pappskalle utan han är feg också, för när jag krävde att få se mitt orginalmanus, ja då hade just den sidan försvunnit på något väldigt konstigt sätt både i orginalet och kopian. Men jag kör alltid både med hängslen och svångrem så jag hade kvar en kopia själv. Därför har jag kunnat göra de här direkta citaten. Nu är det ju så att synden har en tendens att straffa sig själv för B e l l i s han tycks ju nu vara dömd till livstids straffarbete. Han sitter och översätter Dean R. Koontz. Det är väl den mest usla jävla författare man kan tänka sig. Har ni läst någonting av honom?
Publik HP: Ja.
Har du läst dem i orginal?
Publik HP: Ja.
Ja, det har du gjort också. Okej, jag tycker han är genomusel och har aldrig tänkt en originell tanke i sitt liv och det tycker jag gäller för dig också grabben, B e l l i s alltså. Nä, men karln är hemsk alltså. Jag översatte någonting som hette Skymningsögon av Koontz och höll på att få tro ta mig fan talspader därför att det fattas ett tecken på karlns skrivmaskin. Han har ingen punkt. En normal mening för honom det är 250 ord. Han har två saker att säga att det är ruskigt och hemskt. Det ena är ''mörkt'' och det andra är ''hemskt''. Och så, 250 är normalmeningen, 450, 472 ord tror jag att jag hittade i en mening. Där han då använder komma, semikolon, kolon, tankstreck, parenteser och det aldrig slutar. En typisk mening kan vara så här: ''Jag kom körande längs den mörka skrämmande landsvägen med dess glatta yta under vilken jag kunde skymta oändliga djup och medan de skrämmande och hotfulla träden vid vägkanten hotfullt sänkte sina grenar mot min bil funderade jag på om inte i dessa underjordiska världar mörka och skrämmande makter drev sitt spel med oss stackars försvarslösa människor som utan att veta om det var utsatta ...'' Öhöaöaö... 462 ord, det är inte klokt. Nåja, det om detta.
Översitteri! Du <nickar mot Holmström> sitter här och försvarar de som tvättar och granskar ett manus. Jag vill hävda till döddagar: Okej, de har rätt att göra det, de till och med ska göra det för att grodor gör man. Man går in och kissar på barnen när man sitter och tänker på annat. Men översättaren ska alltid få läsa korrektur och han ska få läsa det sista korrekturet och i alla fall kunna ha synpunkter på vad det ska stå på sluttampen. Jag översatte någonting som hette -- den heter på svenska Blodröd sol -- Rising Sun på amerikanska och hade det rätt jobbigt därför att där hade det inte funnit någon lektör verkade det som. Det fanns en massa hål i det, ologiska grejer som bara inte stämde. Sådant där träffar man på ofta. Jag översatte någonting som hette Nattens fångar där damer kidnappades utav utomjordingar och blev på smällen och födde kottar på två och en halv månad. Det ändrade jag på för den friheten ska man ta sig. Det ska stämma. Står det en så här öppen logdörr så översättaren inte bara har rätt utan han ska stänga den så att inte den stackars läsaren sitter och river sig i roten och tänker ''vad var det för damer som fick kottar på två och en halv månad''.
Publik AE: Var det ingen sorts poäng med det då?
Nej, nej, inte alls, det var bara fel.
I den här boken så fanns det en teveapparat som höll på att göra mig fullständigt galen. Den stod här i en mening, och rätt vad det var så flyttade den. Det fanns bara en i lägenheten, bevisligen, och det var den de tittade på. Och den fes omkring i den där lilla lägenheten. Den stod i köket, den stod i barnkammaren, den stod här och ...
Publik AH: Var den inte bärbar?
Nej, nej, den var stor.
Publik HP: Den var levande kanske?
Inte ens det. Det var inte science fiction, det var en deckare. Så jag tog och knöt fast den i vardagsrummet ordentligt. ''Nu stannar du här.'' Så lämnade jag ifrån mig manuset och det gick till en manusgranskare och tror ni inte att den där jävla teven flöt omkring i lägenheten efter det. Jag höll på att bli totalt galen. Jag hade jobbat förfärligt mycket med den här översättningen för jag ville det skulle bli bra. Det ville tydligen författaren också för det gick ut stora katekeser om att det måste ändras där för det där är inte rätt och så där. Men den här grejen hade han inte upptäckt. Jag blev så jä... Ja arg, lite purken om man säger så. Jag är en väldigt fridsam människa. Jag är snäll, jag är foglig, jag är tam, jag är undergiven.
Publik AE: Du är dessutom blygsam.
Dessutom. Och sanningsenlig, glöm inte det. Men jag for till förlaget och förde ett oherrans liv. Förlagsredaktören, en tjej som är ofantligt duktig, heter Lena Sanfridsson är en underbar människa. Men nu förstod hon inte alls vad jag menade: ''Vadå, manusgranskaren hade ju, det stod ju så i manus och vadå?'' Jag satt och blev mer och mer förtvivlad. Så ringde det i hennes telefon och det var en annan översättare som hade drabbats av samma manusgranskare och inte var lika foglig som jag utan sade ''WOUAAAAAAA!'' Jag var ute i korridoren och kunde höra det. Där satt stackars Lena med mig på ena sidan och sade ''Vad i helvete?'' och med telefonen på andra sidan sade hon ''Vad är meningen?'' Då fick vi knyta fast teven igen och det blev ordning på alltihopa kan jag med glädje berätta.
Det är förresten rätt fånigt för författaren skickade massor med rättelser, en hel lång rad rättelser, på japansk stavning till exempel. En japan som skulle heta inte Sakamoro utan Sakamora. Det var jätteviktigt och så där. Nu har bokskrället kommit ut i pocket på engelska. Inte en enda ändring genomfördes. Där sitter han med alla sina noter. Ingenting har gjorts, ingenting. Så författare är ganska försvarslösa de också.
Jag har inte ett horn i sidan till lektörer, det har jag sagt, och jag har träffat en kille i varje fall som är kanonduktig. Peder Carlsson, som bor i Helsingborg, är jätteduktig och har sinne och känsla för språket. Jag hade översatt just Ender och där skriver författaren att det var en ''squadron'' av rymdskepp. Jag översatte glatt ''en skvadron av rymdskepp'' och Peder sade: ''Du tyvärr, skvadron det är kavalleri. Eskader ska det heta.'' Så nu vet jag det. Nu när ni fått höra det så titta i översättningar hur ofta det inte står ''skvadron rymdskepp''. Visst har översättarna en uppgift men jag hävdar fortfarande, tvättarna har en uppgift, översittarna har en uppgift, men översättaren bör tycker jag, måste få sista ordet.
Nu är det lustigt nog så att detta som jag drömt om och som jag satt och skrev om på Tobago, det har nu hänt. Jag översatte denna underbara deckare, snälla skriv ned Och spindeln kom, för även om ni aldrig läser deckare annars så försök och läsa den här. Den är helt otrolig, jag skulle kunna sitta, jag kommer och sitta och prata hela natten om den. Men den blev alltså inte tvättad. John-Henri hade den i sin ägo och jag vet inte om han har försökt göra en grej av det för att lära mig en läxa en gång för alla men han hade den på sitt skrivbord några veckor och sedan så skickade han den till sättning och sedan fick jag läsa korrekturet. Jag vet alltså att det gått till på det här viset. Jag fick dessutom bestämma titeln själv, för första gången sedan 1962 eller någonting sådant där. Och när de här två korrekturläsarna hade haft sina synpunkter så fick jag in korrekturen och kunde stryka deras idiotiska jävla ändringar som de hade gjort mot mitt manus. Så nu kommer den här ut, och det är första gången någonsin som jag har stått för en grej alldeles själv. Jag kanske blir fullständigt avrättad, det vet jag inte. Men det har varit hemskt intressant och det ska bli väldigt roligt att se vad som händer.
Sedan är det så att det är tvättarens, det är översittarens, version som går till recension och till bibliotekstjänst. Och där har jag en rätt lattjo historia. Jag hade översatt den här Dean Koontz, jag kommer aldrig att ta i karln med tång fler gånger men jag var alltså tvungen. Jag tycker nästan lite synd om B e l l i s. Visst har han burit sig illa åt, men så illa? Men i alla fall, jag slet med den där boken och försökte göra den läsbar och lyckades tydligen ganska hyggligt för den som recenserade åt bibliotekstjänst han skrev att, han började med att beskriva Dean Koontz som snäppet näst under Stephen King, som också skriver som en schatte för övrigt. Han är ännu värre när det gäller långa meningar. Och så beskriver han handlingen och lyckas få den att låta riktigt spännande. Nej, var det så det var? Så säger han ''dessutom så får man intressanta inblickar i amerikansk tivolimiljö som gör det här extra intressant''. Och så slutar han med att säga ''översättningen är acceptabel men inte mer''. Och det hade jag ägnat två månader av mitt liv åt, och suttit och slitit någonting så in i baljan. Nu hade det det goda med sig ... Koontz hade aldrig, det har jag från säker källa, sålt mer till biblioteken än som mest sextio exemplar eller någonting sådant där. Tack vare den här recensionen så köpte biblioteken niohundra ex utav Skymmningszon. Om de har fortsatt sedan det vet jag inte.
Publik Publik: Det har de inte gjort.
De har de inte. Nej det är klart. De andra översättningarna som kommit senare har inte hållit samma klass.
Sedan översatte jag en annan fullständigt eländig historia av Stephen King då, tack ska du ha. Jag är sådan att med smicker kan man få mig precis vart som helst och John-Henri sade ''Du Börje, den här boken'', det var Dödsdansen, ''du förstår, det är så viktigt att den blir bra så vi kan bara ge den till dig''. Jag förstår hur det var. Han hade väl frågat sex, eller sju, eller åtta stycken och ingen ville ha den. Så smickrade han Börje Crona, ja ja ja. Han är en sådan där 427-ords-kille, i meningarna, han också. Och vilken jädrans bok. Är det någon av er som haft oturen att ramla över den?
<Hans Persson räcker upp handen.>
Du har gjort det. Har du läst den på svenska också?
Publik HP: Nej.
Åja, den är något bättre på svenska om jag säger så. Det är alltså en universitetskurs som Stephen King har hållit i skräck. All skräck som har gjorts i Amerika, publicerats i Amerika från 1950 till 1980. Och det är all skräck på film, det är all skräck i litteratur, det är all skräck i serier, och det är all skräck i radio. Svenska läsare ska sitta och läsa om radioprogram från 1952. ''Jätteruskiga, tänk när tandläkaren kommer där.'' Det är rena snurren. Vem bryr sig? Men tror ni inte att den boken gick till samma lektör som skrev att det var Stephen King i toppform och översättningen den var fullkomligt lysande. Aldrig hade Stephen King blivit översatt bättre.
Publik AH: Du kanske hade skärpt dig?
Kanske det. Kanske det. Jag ringde recensenten första gången, jag sade aldrig det, snacka om att missa en poäng, och sade ''Vad menar du med, översättningen är acceptabel men inte mer?'' ''Ja, det tyckte jag.'' ''Har du läst orginalet?'' Det är klart att han inte hade gjort. Så berättade jag vilka våndor och vilka vedermödor som jag hade genomgått. ''Ja, jag visste inte det sa han.'' Tänkte inte på det. Sedan så kom då nästa recension. Då hade jag, jag tyckte så illa om boken så jag inledde en polemik med Stephen King. Den kom inte med, tyvärr, i den svenska versionen. Karln är galen alltså, han är fullständigt ologisk, men mer om det en annan gång.
<bandbyte>
Ni vet att jag började som översättare och översätta science fiction och då spelar man ju definitionsmässigt i gärdsgårdsserien, för att science fiction anses inte vara litteratur. Sedan degraderades jag ytterligare ett tag när jag satt nere i Las Palmas och översatte cowboysromaner. Det var också en skrämmande upplevelse. Jag översatte seriemagasin, herregud, för kunna betala hyran. Men så satt vi och pratade, min fru och jag, för några år sedan. Hon sade ''Skulle du inte vilja översätta något annat än det här med science fiction''. Och jag sade ''Jovisst, men jag känner ju ingen, var ska jag gå och knacka dörr någonstans?'' ''Jamen det vore roligt'', sade hon. ''Ja, jag önskar'', sade jag. Jag har läst någonstans nyligen att man ska vara försiktig med vad man önskar för det kan gå i uppfyllelse. Jag hade inte mer än hunnit önska det så flyttade John-Henri till Bra Böcker och Viken och började ge mig deckarromaner. Himla roligt att översätta deckare. Mycket, mycket roligt. Och jag tyckte ju att jag avancerade ett steg på statusskalan om man säger va. Men allra överst där står de som översätter skönlitteratur, naturligtvis. Där kan vi som spelar i B- och C-laget, vi kan aldrig hoppas avancera dit upp. Tänk själv, skönlitteratur från science fiction. Steget är oöverstigligt. Och så satt vi och återigen och pratade och min fru sade ''Kan du aldrig översätta några riktiga ...'' ''Vadå riktiga?'' ''Ja, om kärlek och vanliga människor och vardagsliv och sådant där.'' ''Jamen'', sade jag, ''det är litteratur, vi som lirar i den här divisionen vi får inte sådana böcker. Det går inte. Och jag känner inga som skulle kunna tänkas ge mig sådant.'' Och återigen, man ska vara försiktig med vad man önskar därför att jag bad att få en bok och översätta i juli. Jag är frilansare och i juli då är allting stängt. Alla redaktörer är bortresta. Man kan inte skänka bort till exempel limerickar som jag skriver annars och sådant där. Och John-Henri, jag ringde honom och sade ''Kan jag få någonting att göra?'' Och han sade ''javisst'' och så började han beskriva en thriller där handlingen var några amerikanska soldater som utbildade sig i gerilla... Det var ren våldporr. Det var bara avskurna strupar, ögon som rycktes ur och hängde ned på kinderna, och mord och blod och eländes elände. Och jag sade ''Bläsch, har du ingenting annat?'' ''Jo, jag har ett par kvinnoböcker'', sade han. ''Vadå, kvinnoböcker'' sade jag. ''Ja, romaner, vanliga ...'' ''Menar du det?'' sade jag. ''Menar du att jag skulle ...'' ''Jamen visst!'' sade han. Jag gick och svävade på små moln. Ni tror det inte, men det var kulmen på en livslång karriär. Nu skulle jag få översätta skönlitteratur. Ni garvar, men för mig var det ett kliv i karriären som jag aldrig hade drömt om att få ta. Aldrig vågat hoppats på. Så kom den här boken på posten och jag lubbade dit och med små svettiga fingrar -- jag kunde inte vänta tills jag kom hem -- slet jag upp paketet och satte mig att läsa första meningen: ''Hon kom in på hans kontor och utan säga ett ord drog hon av sig trosorna. Han tryckte henne mot sig och hon kunde känna hans pockande lem mot sitt lår.'' Skönlitteratur, grabbar.
Jag hade tänkt och sluta med att säga att jag tror att översättande är ett yrke i utdöende. Därför att datorer som översätter, det har skämtats mycket om det här, datorer som har översatt texter till japanska och tillbaks till engelska och så vidare. Men jag tror att det kommer. Jag är fullständigt övertygad om att det inom överskådlig framtid så kommer det ett datorprogram. Du tror inte det?
Publik CGL: Nej, jag känner en kille som håller på med det där och de är helt övertygade om att de inte ska kunna ...
Jomen du vet det sitter 20000 killar runt om i världen och försöker och någon eller några kommer att fixa det, tror jag.
Publik AE: Det finns det där klassiska exemplet när man skulle översätta mellan ryska och amerikanska.
Jo, jo, vi har dragit det fram och tillbaks här på kongressen, många av oss. Vi har talat om det.
Publik AE: Det där med ''anden är villig men köttet är svagt'' ...
Ja. <otåligt>
Publik AE: ... översatte man till ryska och sedan tillbaks till engelska ...
Ja. <otåligt>
Publik AE: ... så blev det ''vodkan är god men köttet är ruttet''.
Ja, ja, jovisst. Men jag tror ändå att det går och jag tror att all världens förlagsredaktörer kommer att gnugga händerna och ge oss översättare bumsen ögonblickligen och säga ''Det är ju en extra utgift som inte behövs''. Jag tror också att de garvar för tidigt för jag tror att inom en nästan lika överskådlig framtid så finns datorn som du lägger på en boksida. Du köper den för femtiotre och femtio på Importmagasinet och så lägger du den på en engelsk boksida och får texten på svenska. Vi kan snacka om det om säg tio, tolv år så får vi se hur det går. Du som ser så tvivlande ut. Du tror inte på det men vänta så ska du få se.
Det har gett mig idén till en science fiction-novell som jag säkert aldrig kommer att skriva för den kommer inte att sälja. Så om det är några här med författarambitioner så är den så här: Den här novellen utspelar sig några år framåt i tiden då översättingsdatorn redan är en realitet. Scenen är en arkeologisk utgrävning någonstans i världen kanske på Maldiverna där Thor Heyerdal och hans arkeologpolare hittar en ruin som de med hjälp av kol-14-metoden daterar till ungefär sex tusen före Kristus. Och bland fynden finns en griffeltavla med konstiga skrivtecken på som de visar för datorn och datorn den river sig i roten en bråkdels sekund och sedan översätter den texten och den låter så här då: ''Hej raring jag har gått på krogen med en förlagsredaktör för att diskutera en översättning. Glöm inte att sätta på videon när filmen börjar i ettan. Puss och kram, Börje.''
Där säger jag tack för ordet, tack ska ni ha.
Och vi får snacka mer om det här, B e l l i s.