Heavy Metal började att ges ut 1977 som en amerikansk version av den franska tidningen Metal Hurlant (vrålande metall). Denna startades 1975 av tecknarna Phillippe Druillet och Jean Giraud tillsammans med manusförfattaren Jean-Pierre Dionnet och förläggaren Bernard Farkas. De ville skapa en tidning för en mer vuxen publik där serieskaparna fick frihet att göra det de ville. Här kunde man ta ut svängarna och experimentera, både på det bildmässiga och berättartekniska planet.
Under 1984 kom så det första försöket att presentera dessa serier för den svenska publiken i och med tidningen Pulserande Metal. Många av dess serier var dock av ganska låg kvalitet och redan efter fyra nummer tvingades den att läggas ner. Två år senare kom så Horst Schröder med sin Tungmetall. Med till en början hundra sidor fyllda nästan uteslutande av science fiction- och fantasyserier var det inte svårt att bli förtjust i den tidningen. Serierna var allt från poetiska ensidesbetraktelser såsom Jeff Jones ''Idyl'' till episka berättelser som ''Shninkelns stora makt'' av Rosinski och van Hamme.
Naturligtvis föll inte allt i Tungmetall mig i smaken. Vissa serier hade både trista bilder och ointressanta, för att inte säga obefintliga, manus. Generellt sett var dock teckningarna och målningarna i serierna av hög kvalitet, vilket var en av anledningarna till att jag uppskattade tidningen. Även serier med ganska standardmässiga berättelser har ett värde om de har något att förmedla rent visuellt.
Här nedan tänkte jag ge några blandade exempel på vilka sorters serier som publicerades i Tungmetall. Det är på intet sätt någon uttömmande genomgång. I kommande artiklar får jag säkert anledning att återkomma till en del av de serier och serieskapare som förekom i tidningen.
I det första numret av Tungmetall (1/1986) ingick två serier tecknade av Moebius. Det är den signatur Jean Giraud använder då han tecknar science fiction. Att jag nämner honom först är ingen slump. Förutom att han som sagt är en av de som startade Metal Hurlant är han en väldigt skicklig tecknare. En av hans mest kända serier är ''Arzach''. Den består av ett antal fristående episoder där huvudpersonen är en man i spetsig hatt som färdas över en märklig planet ridande på sin vita fjäderlösa fågel. Berättandet sker enbart med hjälp av bilder. Dialog eller textplattor saknas helt. Denna typ av serieberättande är mycket tilltalande om det är väl utfört. Episoden i nummer 1/1986 handlar om hur mannen flyger över en enorm savann bestående av köttätande vegetation. Hans fågel börjar bli allvarligt trött och han måste snarast hitta någonstans att landa. En bit bort höjer sig en ruin som förefaller vara en liten del av en gammal bro. Dessvärre bebos ruinen av ett stort rött gorillaliknande monster ...
Moebius har även den goda smaken att samarbeta med duktiga manusförfattare för berättelser av det mer episka slaget. Ett exempel är den imponerande serien om Inkalen, med manus av Alejandro Jodorowsky. I Tungmetall nummer 1/1986 publicerades det första avsnittet av den första boken. Det är väldigt svårt att göra den här serien rättvisa med en kort sammanfattning av det här slaget. Vad som börjar som en ganska traditionell detektivhistoria i en förvisso typisk men samtidigt fantasieggande science fiction-miljö blommar snart ut och blir till storslagen rymdopera med sägenomspunna platser och fantastiska personligheter inbegripna i maktkamp och konspirationer på galaktisk nivå. Det hela är dessutom mycket skickligt berättat genom ett antal parallellhandlingar som på ett eller annat sätt har anknytning till varandra och förr eller senare binds ihop. Det hela blir ändå inte alltför högtravande tack vare att allt berättas med glimten i ögat. Att det sedan är Moebius som illustrerar gör inte saken sämre. Det är svårt att inte bli entusiastisk över en serie som denna.
Något som var sorgligt med serien om Inkalen var att Tungmetall aldrig hann att ge ut den till slut. Serien som är uppdelad i ett antal böcker publicerades som fortsättningsserie med oregelbundna avbrott mellan varje bok. När Tungmetall år 1990 lades ner för andra gången hade man bara hunnit att ge ut de fyra första böckerna. Utgivningen slutade med en väldig cliffhanger. Jag undrar fortfarande hur det skall gå.
Juan Giminez är en annan skicklig tecknare som förekom ganska ofta i Tungmetall. Hans kortare serie har ofta uppbyggnaden av en novell med någon oväntad vändning på slutet. Flera gånger rörde det sig om små tidsreseberättelser, något som annars inte var så vanligt i Tungmetall. Bilderna i Giminez serier är mycket välgjorda med utsökt färgläggning utförd i något som liknar akvarell.
Till manus av Carlos Trillo skapade Giminez ''Sopor''. Det är en dyster ''efter katastrofen''-skildring. Den högteknologiska ''Vita staden'' ligger mitt i en värld av ruiner och är omgiven av sina egna sopberg. Därifrån deporteras en man vars brott bestått i att tänka skeptiskt och ha en världssyn som inte överensstämmer med de efterkatastrofiska skrifterna. Han hamnar hos det så kallade grottfolket som lever bland soporna. Genast blir han deras ledare i en blodig kamp för att erövra staden. Alltihopa mynnar dock ut i att mannen lyckas förhandla sig fram till att få återvända till staden, varvid han beordrar grottfolket att vända tillbaka till sina sophögar.
När spanjoren Vincente Segrelles skapar sin serie Mercenario använder han samma teknik som när han gör bokomslag. Han målar i olja, vilket ger väldigt imponerande bilder. Tyvärr kan man inte säga detsamma om seriens manus. Det rör sig om ganska ointressant och stelt berättad fantasy. För att citera en bit av baksidestexten till seriealbumet Tungmetall presenterar nr 1: Den heliga eldens kult:
Mercenario är legoknekt i ett fantasiland bortom molnen, en värld där skräcködlor lever kvar och där svärdet är ett mäktigt vapen, en värld av trollkarlar, furstar och sköna kvinnor.Behöver mer sägas? Nå, serien kan ändå vara värd att ta sig en titt på då varje enskild ruta utgör en välgjord oljemålning.
Som avslutande exempel tänkte jag nämna att den kände skräckförfattaren H. P. Lovecraft har figurerat på sidorna i Tungmetall. Vad det rör sig om är latinamerikanen Alberto Breccias tolkningar i serieform av en del av Lovecrafts noveller. Att återskapa de mörka avgrundsdjupa stämningarna i dessa berättelser är nog ingen lätt uppgift. Breccia verkar dock ha tagit sig an den med stor vördnad för Lovecrafts texter. Berättandet förs framåt med hjälp av textplattor. Bilderna är illustrationer till texterna, men innehåller liksom dessa bara antydningar om det hotfulla och obegripbara. Breccia använder sig av snabba penseldrag och vilda laveringar, och ofta kombinerar han detta med foton och klippta pappersbitar till märkliga kollage. Resultatet blir ganska märkliga och diffusa bilder, men i sitt sammanhang ger de den rätta känslan. Det finns gott om utrymme för den egna fantasin att ge liv åt bilderna. Då jag knappt har läst någonting av Lovecraft tänker jag inte yttra mig om huruvida Breccias serier gör rättvisa åt berättelserna. De känns som ambitiösa försök, men förmodligen är det bättre att läsa originalet.
Tungmetall lades ner första gången 1988. Den återuppstod 1989 för att upphöra igen 1990. Sammanlagt hann det att komma ut 50 nummer. Många av serierna var fortsättningsserier och jag kan tänka mig att det var en bidragande orsak till dess fall. Långa serier kanske måste delas upp på flera nummer, men alltför många fortsättningsserier kan göra det svårt för nytillkomna läsare att komma in i en tidning. Efter sin andra nedläggning smiddes Tungmetall om till den numera likaledes nedlagda 2000+. Jag tyckte dock aldrig att serieurvalet var lika bra i den som i dess föregångare.
För den intresserade bör det gå att få tag på begagnade Tungmetall hos serieförsäljare som Seriebörsen i Linköping. Vissa nummer kan dock vara svåra att få tag på, som nummer 9/1986 med sitt ökända omslag av Boris Vallejo.