... och frågan om odödligheten kom att bli bevarad under de
många seklernas gång. Dock kunde ingen lösa dess dunkla gåta förrän den dag
då det Stora Miraklet uppenbarade sig för människorna, och all världens
fasor och orättfärdigheter gick förlorade i det rättvisa hav av förstörelse
som omvälvde världen.
ur ''Historia för folket'' av Georgie de Valegor, år
9065
Mycket försiktigt öppnade hon dörren och såg in i sovrummet. Från de stora sängarna hördes det välkända ljudet av barnens lugna, regelbundna andetag och över dem lyste den stora taklampan med ett milt sken. Hon log. För en gångs skull var det tyst i barnkammaren. Det for en antydan av smärta över hennes ansikte. Ofta var det inte alls så tyst ... Med oändlig försiktighet stängde hon dörren bakom sig och började att med nästan ljudlösa steg gå mot de stora cirklarna som markerade ingången till vardagsrummet.
Sekreteraren: ''Det torde vara anmärkningsvärt att ni vägrar inse faktum, min gode medborgare. För framtida utforskningar är utvecklingen av ett nytt ekonomiskt system en oerhörd framgång.''
Telhorn: ''Men till vilken fördel för allmänheten? Systemet bygger ju på att en enskild grupp skall inneha det yttersta ansvaret. Men systemet måste väl vara så omfattande att det är omöjligt för en enskild grupp att ha full insyn i alla avdelningar.''
Sekreteraren: ''Visserligen kommer vissa delar att bli svåra att övervaka men eftersom dessa delar är fritt tillgängliga för alla och dessutom inte innehåller mer än det formella så bör detta inte vara av någon större vikt. Allmänheten kommer att få ta del av frukterna av det nya programmet och även ni, herr Telhorn, kommer inom några år att ha an avsevärt större summa i plånboken.''
Telhorn: ''Vad kommer då denna pengasumma ifrån?''
Sekreteraren: ''Ifrån våra resurser, herr Telhorn. Jag antar att ni redan läst programmet?''
Telhorn: ''Jag har gått igenom det, ja.''
Sekreteraren: ''Utmärkt. Och eftersom vi nu har ont om tid skulle jag vilja övergå till detaljfrågorna, om ni inte har något emot det.'' ur ''Rapportsamling år 2045'' av John Telhorn, journalist
Han satt i soffan och kastade tankspritt en boll mellan vänster och höger hand. Bollen for viljelöst genom luften, landade med en lätt duns i mittpunkten av handflatans väl utsirade linjer, bidade för ett ögonblick, och fortsatte sedan sitt oupphörliga kretslopp, styrd av den behärskande handens rörelser. Mannen betraktade med ett känslolöst lugn bollens färd genom luften. Varje steg i kretsloppet var honom välkänt, och det ständiga utbytet av energi stärkte honom på ett djupt och medvetet plan, vilket fyllde honom med en känsla av lugn och tillförsikt. Handen kramade bollen en sekund, öppnades, gjorde en knyck uppåt så att bollen släppte kontakten med underlaget, och lade sig sedan till ro för att invänta bollens oundvikliga återkomst.
Den kom inte. Från golvet hördes en dov duns då den runda tingesten träffade den heltäckande mattan och sedan rullade iväg mellan två bordsben, för att slutligen upphöra med sin rörelse och tigande invänta nästa skeende.
Mannen stirrade på bollen. För ett kort ögonblick såg han fullkomligt likgiltig ut, som om han inte kunde förstå bollen överväldigande uppror. Så förvreds hans läppar långsamt till ett hångrin, och ögonen smalnade så att de endast var antydningar till ovala springor, svagt självlysande i halvmörkret. Långsamt och målmedvetet sträcktes en hand ner, omslöt bollen, lyfte den sakta upp till ögonhöjd och mosade den sedan intensivt och njutningsfullt, så att dess innehåll rann mellan fingrarna på honom och samlades i en oansenlig hög på det mattbelagda golvet. Han öppnade handen, borstande av det sista av resterna, och sjönk tillbaka mot ryggstödet. Han suckade lättat, utan att bry sig om den lilla antydan till irritation, som samlade sig i djupt nere hans undermedvetna.
Idag den 27 november 2098 fattade FVN beslutet att Lagen om ekonomisk
likvärdighet skall gälla alla medborgare i samtliga stater i organisationen.
På grund av den uppåtgående konjunkturen kommer framtida investeringar i
utbildnings- och industriföretag med 99% säkerhet att stiga under de
kommande 5 åren.
ur ''Världsnyheter och nytt'', år 2123
''Är du härinne?'' Hennes klara röst skar genom hans medvetande. På något sätt tyckte han att den lät förebrående.
''Ja, naturligtvis. Är jag inte alltid här så här dags på kvällarna?''
''Du var inte här igår.''
''Det var igår. Idag gäller nya regler.''
''Jo, men ...'' Blicken fick henne att tystna. Osäkert gick hon och satte sig bredvid honom. Hennes fot sparkade till de grå bollresterna på mattan och spridde ut dem över golvet, men det märkte hon inte. ''Älskling?''
''Ja?''
''Vi måste ta bort den där lampan i barnens rum, eller åtminstone flytta den. Jag tror inte att det är så bra för deras ögon att den lyser så där.''
''Vad skulle det göra för skillnad. Så hade jag det när jag var barn.''
''Men tiderna förändras. Barn ska ta skada av att sova under tänd lampa. Något om nedbrytande verkan.''
''Säger vem? Å, strunt samma, jag flyttar på den i morgon.'' Hon nickade. Allt var väl. Det hade alltid varit väl.
Kund: ''Och vi då, vad skall vi göra?''
Försäljare: ''Ni behöver inte göra någonting som ni inte har lust med. Det är det som är poängen med Snabb-energin.''
Kund: ''Men om någon vill gå ut och jaga vittjer? På egen hand menar jag?''
Försäljare: ''Då står det er naturligtvis fritt att göra det. Kom bara ihåg att avgiften är fem U-ner per dödad vittjer. Inte heller bör ni åka längre än till Saturnus. Vi är fortfarande osäkra på kommunikatorns räckvidd.''
Kund: ''Men det är svårt att få tag på vittjer innan Saturnus.''
Försäljare: ''Så jaga något annat. Det är betydligt billigare. Avgiften är dessutom fri från musstorlek och neråt.''
Kund: ''Nåja, jag tar väl en då. 5000 U-ner, sa ni?''''Försäljning 5034-bk-3'', år 2267
Förräderskan slet med ett hastigt ryck upp dörren. Hon såg trotsigt och vildsint på paret i soffan och gick sedan med bestämda steg fram mot dem.
''Så ni sitter här!'' Hon fnös föraktfullt. Ögonen fixerade dem. De glödde intensivt. ''Kunde just tänka mig det. Fan, har ni inget annat att göra än att sitta och dra här! Så förbannat meningslöst. Upp med er!'' Resolut steg hon fram mot dem.
''Stanna!'' Han hade höjt handen. ''Du har ingen rätt till detta. Ge dig av, förräderska!''
''Och varför det? Ingenting kan göra min situation värre och det vet du!''
''Men du har ingen rätt att riskera ...''
''Rätt? Kom inte och tala med mig om rätt! Sedan när skulle jag bry mig? Du kommer ingen vart med moralpredikningar. Jag gör vad jag vill. Jag kan till och med tala om Omvälvningen!'' Paret flämtade unisont till. Kvinnan i soffan sjönk ihop i ett nästan ljudlöst, krampaktigt snyftande. Mannen lade en beskyddande hand över kvinnans skuldror och vände sig sedan rasande mot förräderskan.
''Är du nöjd?'',väste han. ''Eller är det något mer du tänker göra för att såra oss.'' Hon stirrade på honom. Iskallt.
''Tro inte att jag hyser medlidande med er. Ni förtjänar allt vad ni får.'' Hennes blick for över rummet, fixerade allting, illvilligt. Så slog hon sig ner i en fåtölj som stod vid väggen. Det var då hon fick se boll-resterna på golvet.
... och år 2425 drog sig världsmakterna samman för att diskutera
kommande utveckling av Imperie-teorin, som senare kom att omfatta hela den
samlade Mänskligheten. Det var också under detta år som de första tankarna
om odödligheten kom att intressera de högre klasserna och Övre
Mänskligheten. Detta ärofulla slutmål motarbetades av en grupp terrorister
vars ledare dock snart blev ställda inför rätta.
Under 2427 beslöts att Jorden skulle försättas under f-5-skyddslagen, med
anledning av en opinion för att bevara denna som ett kulturmärke. Planeten
försattes dessutom under sträng karantän.
Hon sjönk ner på mattan. Hånleendet hade ersatts med ett uttryck av förfäran. Med darrande rörelser drog hennes fingrar genom mattans fransar, knöts samman och öppnades sedan med handflatan uppåt. I handen låg några bollrester, kringspridda av en ovetande spark av en fot och nu uppsamlade av handens skälvande fingrar. Sorgset betraktade hon resterna.
''Så.'' Hennes röst var inte längre hånfull, utan trött och utsliten. ''Det slutar alltså här. Något mera makabert ...'' När hon höjde huvudet var varje spår av styrka och trotsighet borta från blicken. ''... ingenting att göra här mera. Jag undrar om jag någonsin haft det.'' Hon reste sig upp. Utan ett ord lämnade hon rummet, frånvarande, uppgiven och med bollresterna rinnande från fingrarna. Minnen ...
Se upp, Mänsklighet! Vi håller på att stiga ut över den yttersta
gränsen utan att se farorna med vårt handlande. Sedan vi lämnade solvärlden
har vi ständigt vuxit och utvecklats och de få som sett farorna med denna
utveckling har undanröjts eller tystats. Förstår ni då inte vart vi är på
väg! Den väg vi vandrar är inte till för människor. Vi har inte rätt! Är det
inte på tiden att vi saktar in och väntar på oss själva! Och vi måste
framför allt fråga oss: vill vi uppnå detta omöjliga mål som vi strävar
efter? Kan vi nå så långt? Förbättring av kroppen och psyket är en sak, men
nu talar vi om enorma tidsrymder, och en sådan sak är både absurd och
vanvettig! Se upp, Mänsklighet, innan det är försent och vi redan har
kraschat in i väggen!
ur ''Mot förstörelse?'' av KK-iago år 5055
Kvinnan lyfte huvudet. Darrande sökte hon sig till mannen och lät sitt huvud vila mot hans bröst. Nästan omedvetet strök han hennes hår och mumlade lugnande ord i hennes öra. Av någon anledning kändes det inte tryggande. Olustig till mods drog hon sig undan, satte sig på yttersta kanten av soffan och stirrade envist ut i intet. Mannen sträckte sig för ett ögonblick mot henne, men reste sig sedan och gick snabbt bort till rummets motsatta sida. Kvar satt kvinnan, osäker, darrande och med vandrande tankar. Aldrig hade hon känt sig så ... underlig. Blicken sökte sig ner mot mattan. Resterna av klotet låg där, väntande, tigande.
Vi har nått gränsen. Mänskligheten har tagit det stora steget.
Ondsint tänkande har blivit utrotat och mänskligheten tar det sista steget
på sin långa vandring. Döden har inte längre mycket att säga till om. En
människa kan återställa alla sina förlorade organ nästan ett oändligt antal
gånger, något som kommer att ge hjärnan en enorm möjlighet att förändras och
lära. Inlärningskapaciteten har nu fördubblats och når nu ett medelvärde av
55sl, dvs 98% av max-värdet. Ingenting kommer att bli som det har varit.
Snart har vi uppnått toppen av existensen. Vi har nått gränsen.
ur ''Odödlighetens mirakel'', år 6934
Hon såg på resterna. De var så underligt bekanta.
''Förfäder ...'', viskade hon. ''Makt ... Nej!'' Desperat tvingade hon tankarna att vända, att glömma de sagda orden. Men blicken dröjde sig kvar. På något sätt tycktes klotresterna inte vara förstörda, inte krossade, som om något gömde sig i dem, något som ägde kunskap, någonting ... Varför kände hon ... respekt? Som om de söndersmulade resterna var ... värdiga? Så vred hon på huvudet och känslan försvann, utan ett spår. Som så många andra kvällar reste hon sig och gick med mjuka steg fram till mannen. Han vände sig mot henne. De log med likgiltig säkerhet mot varandra.
Vi har nått gränsen. Människan har nått toppen av sin existens.
Odödligheten är inte längre något problem. Form saknar betydelse. Vi når ett
högre stadium. Alla felaktiga tankar har utplånats. Eliten av vårt tänkande
lever vidare för evigt. Snart kommer vi att nå toppen av allt existerande,
då den Högre Mänskligheten inte kan komma längre. Det perfekta målet.
Sålunda fördelas kraften. Vi har nått gränsen.
ur ''Styrkan är vår'', år 8322
Resterna av klotet låg stilla. De väntade. Utan en rörelse låg de där, och väntade. En dag skulle de Vara på nytt, så som de alltid hade varit, men med en annan lag och i en annan tid. Släktet hade vuxit ifrån dem, liksom andra släkten, dock utan att förstå att de aldrig riktigt varit skilda åt, hur mycket släktet än önskat det. Resterna av klotet låg stilla, relativt sett, och väntade utan minsta spår av otålighet. Ty tiden, den oändliga tiden, hade alltid varit på deras sida.
''Vad gör du för något?''
''Jag kollar in en fluga med bara en vinge. Den ser djävligt rolig ut.''
''Ryck av den andra vingen också så får vi se vad som händer.''
''Jag gjorde det med den förra. De blir helknäppa, bara snurrar runt.''
''Häftigt! Låt mig försöka.''
''Jag undrar om det är sant att en katt inte kan orientera sig i mörker utan morrhår.''
''Ska vi se efter? Grannen har en gammal slö katt som är lätt att fånga. Och jag tror det ligger en sax i köket ...''
''Pappa! Det är en stor äcklig spindel i badkaret! Ta bort den! Döda den! Jag vill inte ha den där!''