Första delen av John-Henri Holmbergs gästtal framfört på ConFuse 92. Transkriberat av Hans Persson. Bearbetat av Tommy Persson och Hans Persson.
Nu börjar vi för nu har ni blivit över tjugo stycken. Jag tänkte mig att tjugo kunde vara något slags rimlig gräns här. Jag har med fru Björklind haft ett antal djupt gripande telefonsamtal rörande vad man skulle tala om på den här kongressen. Hon har då sagt att, jo, man måste ju prata om det här med science fiction och sedan ska man ju prata om det här med bokförlag och varför det kommer ut så lite science fiction och så kan man gärna prata om hur det är att ge ut alla andra böcker också. Och så måste man prata mycket om det här med fandom, förstås, och sedan sa hon att, det är klart att frånsett det här så fick jag prata om vad jag ville.
På något vis så har det försatt mig i ett hopplöst dilemma. De sade också att till sin programbok så ville de gärna ha någon liten, gammal, text som jag kunde låta dem trycka om gratis. Helst då ur något gammalt fanzine, kanske som ingen hade läst och då sade jag att jag skulle ägna en stund åt att leta fram en sådan. Då kom jag på att det fanns något att säga istället så jag skrev en ny text som blev gräsligt lång och som väl i och för sig då innehåller mycket av det som jag för dagen skulle kunna tänka mig att säga om science fiction i sig. Dock kan jag då genast i stället göra tvärt om och motsäga vad jag säger i den artikeln. Nu har jag en otrevlig känsla av att ni inte har läst den.
Publik Publik: Jag har! Den var jättebra.
Jaha. Ett par har läst den. Mycket kort är det så att den tes som hävdas i artikeln är lite som bland annat nämndes i den tidigare panelen om det här med rymd och sådant i sf. Jag tror nämligen att science fiction har genomgått en dramatisk förändring under de senaste trettio åren ungefär. Från att ha varit väsentligen en realistisk om än spekulativ litteratur till att bli en metaforisk litteratur och att med det har man då förlorat vissa värden som jag tror var specifika för sf och som jag tycker är lite tråkigt att man kanske har förlorat.
Nu kan man säga någonting annat och det har jag i annan form sagt också på en internationell kriminalförfattarkonferens för inte så länge sedan därför att samma grej vidlåter deckargenren. Genrerna tror jag är dömda att försvinna därför att de har varit en marknadsanpassning som vid det här laget har, förvisso inte överlevt sig själva, tvärt om, de är på sin höjdpunkt just nu, men å andra sidan har de utarmat allmänlitteraturen, om det är ett meningsfullt begrepp, till den grad att den inte längre är livskraftig. Nämligen så här: för hundra år sedan ungefär så kunde det sitta en författare, vem som helst, och skriva en roman och lämna in den till sitt förlag och då sade de: ''Hurra så intressant, vad handlar den här romanen om?'' Och så sade han: ''Ja, i huvudsak är det en person som blir mördad och sedan så söker man den person som har mördat honom och i slutet så lyckas man finna den som har gjort det.'' Då sade förlaget: ''Så bra. Det kommer säkert folk att tycka är bra.'' Och så gav man ut det och så stod det ''roman'' på den. Ett år senare så kunde samma författare återvända med nästa manuskript och så sade man: ''Så kul, din nya höstbok. Vad handlar den om?'' Och då sade han: ''Den handlar den här gången faktiskt om något som jag tror ingen har skrivit om förut. Den handlar om hur marsianer invaderar jorden och hur vår kultur nästan går under och så där. Men vi klarar oss på slutet.'' Och då säger förlaget: ''Det låter spännande. Jätteroligt. Det kommer folk nog att vilja läsa.'' Och så gav man ut den och på den boken stod det ''roman''. När han skrev sin nästa så sade han: ''Den här handlar om en medelålders pantlånare som blir förälskad i en överklassflicka som är arton år gammal och det är en hopplös liason. Trots att hon tycker om honom också, så de får hemskt mycket problem.'' Och då sade de: ''Ja det kanske är bra.'' Och den kom ut och så heter den ''roman'' och så skrev han nästa och så sade han att: ''Den här handlar om ett gammalt hus på en hed där det finns spöken som äter upp folk som bor där över natten.'' Och då sade de: ''Oj, oj, oj, det kommer folk att gilla.'' Och så stod det ''roman'' på den.
I takt med ökande allmän läskunskap som drabbade västvärlden, låt oss säga från 1860-talet och framåt i och med att obligatorisk skolplikt infördes, blev läsning det primära underhållningsmediet. I och för sig så ökade inte allmän läskunskap så mycket beroende på obligatorisk skolplikt utan den var ofta en konsekvens snarare av att man märkte att det var nödvändigt för folk att kunna läsa och att folk alltså lärde sig läsa. När tillräckligt många gick och lärde sig att läsa i olika länder så införde man sedan obligatorisk skolplikt för att alla skulle lära sig läsa. En helt parentetisk statistik är att allmän skolplikt infördes i England 1880, vill jag minnas, och den föregicks av ett omfattande studium av förutsättningarna för detta införande och man fann då att av den brittiska populationen, tolv år och äldre, så kunde då 92 procent läsa. Så införde man då allmän skolplikt och efter att ha haft den i sjuttio år, 1950, så gjorde man en ny undersökning och fann då av den allmänna populationen, tolv år och äldre, så hade andelen som kunde läsa sjunkit med tre procentenheter. Jag ska dock inte allt för mycket komma in på politik här.
Läsning blev alltså det primära underhållningsmediet för alla människor, kan man säga, från senare delen av artonhundratalet och under en hyfsad mängd år framåt. Man kanske i princip kan säga fram till ungefär 1930-talet när det antagligen ersattes i ökande utsträckning av radio och sedan så småningom av film och television. För att tillgodose behovet av läsunderhållning uppstod en blomstrande flora av lågprisutgåvor med skönlitteratur. Dels det som i England kallades för ''penny dreadfuls'', alltså väldigt billiga häftade underhållningsromaner i olika serier. Dels det som i Amerika utgavs från 1890-talet och framåt, alltså ''dime novels'', som var underhållningslitteratur i romanform, häftade, kostade ingenting, eller en dime snarare (tio cent). Parallellt uppstod också familjetidskrifter med skönlitteratur som primära innehåll. De publicerade romaner, följetonger och noveller. Allers familjejournal i Sverige var ett svenskt ledande exempel på detta. Man kan hitta inbundna årgångar på antikvariat från 1870-, 80-, 90-talen, och de är rätt roliga. Det är en fantastisk blandning av olika typer av skönlitteratur.
I början så var de här novell- och romanmagasinen helt och hållet blandade.
Brittiska Strand Magazine som väl var ett av de förnämsta i England
eller motsvarigheter i Amerika som Argosy innehöll faktiskt allting och
det stod på dem att det här numret innehåller en roman om brott, en roman om
kärlek och en roman om marsianer som invaderar jorden. I de här blaskorna
publicerade sig H. G. Wells och Conan Doyle i England med respektive sf och
deckar-historier. I Amerika fanns här de stora amerikanska
kriminalförfattarna och de tidiga sf-författarna. Edgar Rice Burroughs gick
i Argosy med sina Mars-prinsess-romaner och det angavs inte som
någonting särskilt. Självklart var det så att tidningarnas oerhörda
popularitet varierade med vilken författares roman som publicerades som
huvudinnehåll i numret. Man upptäckte från producentsidan, alltså förlagen,
att man sålde en viss mängd till en viss mängd speciella personer som
gillade just Burroughs Mars-historier. Man sålde till andra när man hade en
Wollers-kriminal-roman
Med detta kom också en negativ konsekvens för producenterna och författarna. På 1890-talet eller tidigare kunde samma person ena året skriva en deckare, andra året en sf-roman och tredje året en socialpsykologisk roman och få alla tre bedömda på egna villkor som skönlitteratur. Man kanske sade att den ena var bra och den andra var dålig, men inte beroende på innehållet. Nu blev istället innehållet på något sätt avgörande för om det kan vara bra eller dåligt därför att man visste att har en bok den här typen av genreinnehåll så riktar den sig till en bred, något mindre krävande, läsekrets och alltså måste den typen av innehåll vara synonymt med dålig litteratur. Jag är ganska övertygad om att det är ungefär så den här utvecklingen har gått till, det vill säga det faktiska litterära fenomenet föregår den kritiska bedömningen.
Jag ska inte trötta er med en oändlig utläggning om hur det här har spritt sig, men jag hoppas att ni kan tro mig på mitt ord när jag säger att från tidskriftsmarknaden så spred sig på 50-talet det här till den då ganska nya pocketbokmarknaden och man fann att man hade samma nytta av samma fenomen, alltså att etikettera genrelitteratur för att nå de specialintresserade läsargrupperna.
<bandbyte>
... då på kontinenten kunnat se under det sista dryga decenniet, där, idag, den överväldigande majoriteten av all skönlitteratur som kommer ut kommer genreetiketterad i bokform. Genreetiketteringen har nu nått även den inbundna boken. Från den inbundna boken, som är originalutgåvan av det man på förlagen betraktar som relativt sett bättre litteratur eller mera säljande (det är skälet för att de görs inbundet först), över massmarknadsversionen, kartonnage eller häftade böcker till den stora massmarknadsgrenen, pocketutgivningen, till de eventuellt, få i och för sig, men kvarvarande, skönlitterära tidskrifterna så är nu etiketteringen totalt genomförd. Yes, Anders?
Publik Anders Holmström: Den här bastarden mellan pocketbok och inbunden, B- C- och D-formatet, det är väl en ganska ny sak i alla fall?
Det motsvarar ungefär forna tiders häftade böcker, som fanns också i utlandet, och motsvarar hos oss kartonnagen som inte finns i utlandet. Det är alltså en billigare form för de som vill ha något som ser finare ut i bokhyllan än en pocketbok men som är billigare att köpa än en inbunden bok. Ofta omtryck.
En perceptiv kritiker, Norman Spinrad, skrev för ett par år sedan en essä om en speciell bok, nämligen Dan Simmons andra utgivna roman Phases of Gravity. Det är en psykologisk roman som utspelar sig i nutid, alltså i det här fallet kring 1989, som handlar om en man som upptäcker att han håller på att tappa sitt liv därför att han för tjugo år i bokens nu var en av de första 5 -- 6 personerna som satte foten på månen. Det var hans stora ögonblick i rampljuset -- hans fem minuter av världsberömmelse om man ska tala med Andy Warhol -- och det har definierat hela hans tillvaro sedan dess. Av hans kapselbesättning på tre personer så har de bägge andra också fastnat så vid detta ögonblick att ingen av dem egentligen har gått vidare i tillvaron. Boken är en skildring av hur han på olika sätt både försöker och tvingas komma till medvetenhet om att han har låst sig, fryst sig i tiden, för tjugo år sedan och för att över huvud taget ha någon mening med sin existens som människa måste gå vidare och uppleva eller hitta någon ny mening med sin tillvaro. Spinrads poäng är att den här kom ut i Bantam Spectra-serien som sf-roman. Men nu är det så att sedan 1968 har faktiskt av och till människor gått på månen. Det vill säga det är ingen sf-roman på något som helst meningsfullt sätt. Det är en psykologisk nutidsroman om en person tillhörig en visserligen exklusiv och liten men dock existerande yrkeskår. Spinrads poäng är vidare att hade den här boken skrivits på 60-talet hade den inte getts ut som science fiction. Den hade getts ut som en psykologisk roman och säkert fått bra recensioner och en viss försäljningframgång därför att det är en bra roman. Men marknaden för allmän litteratur är i dag så mikroskopisk liten att den nätt och jämnt finns och från förlagssidan ser man det som en mycket stor fördel vid utgivningen om en bok på något sätt kan pressas in i en genre. Man kommer i Amerika och i många andra länder, men inte i Sverige, att sälja fler exemplar av en bok om det står sf eller fantasy eller skräck eller horror eller science fantasy eller vilda västern eller kriminalroman eller dark fantasy eller historical romance eller romance eller blablabla utanpå boken, på ryggen och på omslaget än om det bara står fiction. Detta för att skönlitteratur är en genre som saknar egentligen genretillskyndare. Det finns ingen naturlig läsekrets för det som bara är allmän samtidslitteratur.
Det här är ett dubbelverkande fenomen och det som för den allmänna samtidslitteraturen är fullständigt katastrofalt med det är att varje distingerande element som går att skriva böcker om, i varje fall intrig- och miljömässigt, har av förlagen på grund av den här processen vid det här laget utkristalliserats till en genre. Förlägger du en roman i förfluten tid då blir den automatiskt en historisk roman och ges ut som en historisk roman och inte bara som en roman. Handlar den om passioner och kärlek så blir den romance och det står romance på den, om den inte är gjord på ett väldigt litterärt speciellt sätt, och är inte längre en vanlig roman. Handlar den om folk som förflyttar sig i tiden eller åker i rymden eller är i framtiden så är det science fiction förstås. Är det folk som blir dödade, så är det antingen deckare eller skräck eller horror eller dark fantasy och så vidare och så vidare. Det finns inom den allmänna skönlitteraturen väldigt få grejor kvar att skriva om för att man inte ska hamna i en genre. Och om man som författare skriver om de här sakerna men tvingar sig till en utgivning utan benämningen så tappar man läsare. Man får antagligen bättre kritik men i längden så är det ett val som få författare orkar stå fast vid.
Problemet med det här är förstå nu att ska man vara författare så måste man skriva om någonting. Följaktligen är en utveckling som jag tycker är väldigt lätt att se i dagsläget den märkliga att ett antal av varje genres distinkta baselement har tagits ifrån den och återförts till någonting som man kan skriva om utan att behöva stämplas alls som genre. För tjugo år sedan så var det fortfarande så att om någon skrev en roman förlagd till framtiden så brukade man säga att det här är någon som plötsligt har lånat inspiration från science fiction eller något sådant. Det gör man inte längre. Nu kan det mycket väl vara en alldeles vanlig roman som ingen människa kallar för science fiction utom vi fans då som lite enfaldigt säger hurra, hurra, P. C. Jersild har skrivit science fiction. Ingen annan märker det längre, därför att på något sätt har för mycket av genrernas parafernalia blivit allmängods.
En av mina uppgifter vid senaste årets bokmässor har varit, beroende på att min utgivning har en viss slagsida som jag själv tycker är besvärande, att försöka hitta det som kallas gemenligen för kvinnolitteratur, det vill säga böcker skrivna av kvinnor med kvinnor som huvudpersoner. Det anses då vara särskilt ägnat för kvinnliga läsare av någon anledning och letar man efter sådana i dag så finner man till sin förvåning att det finns inga egentligen som inte också råkar vara deckare. Deckarintriger har nämligen blivit väldigt populära massmedialt i den internationella underhållningsvärlden vilket man ser på svensk teve. För fem år sedan, som kanske ingen minns, så fanns det inte en deckarserie på television. Nu finns det minst en eller två varje kväll och följaktligen så lägger man in deckarintriger i oerhört många romaner. Det kan vara historiska romaner i botten eller allmänromaner eller litterära romaner eller kvinnorromaner eller romanser, men de har också en mordgåta och hjältinnan brukar lösa den eller hjälten om det är någonting annat.
Inom romantikgebitet har vissa sf-prylar blivit väldigt poppis. Jag utger själv i Sverige i höst en roman som jag inte tror att SF-Bokhandeln ännu har inhandlat, därför att det är alltså en sådan här romantisk kvinnoroman, nämligen Diana Gebaldons Främlingen på svenska. Den är inte den första ens i Sverige utan Forum har gett ut ett par tidigare. Den innehåller nämligen en av de gimmickar som har blivit populära för att skriva romantiska böcker om, av och för kvinnor, nämligen att hjältinnan förflyttas i tiden. I det här fallet är det en tjej från 1940-talet som reser tillbaka till Skottland på 1780-talet och träffar en hemskt tjusig klanhövding. Boken är jätterolig. Här skulle då många sf-fans förmodligen inte, av någon anledning, jubla och säga att hurra, Diana Gebaldon skriver science fiction därför att det är egentligen inte poängen i hennes bok. Det är bara ett sätt att åstadkomma poängen, den här romantiska, historiska intrigen. Tidsresan gör inte heller att någon romantikläsare tycker att det verkar vara science fiction. Min övertygelse är att genrerna har nått så långt att för att det ska gå att skriva över huvud taget så måste genrerna nu börja försvinna. Det vill säga det måste bli möjligt igen att skriva bara litteratur som lånar element från en eller flera av de här genrerna. Gebaldons bok är alltså en absurd korsning mellan historisk romans och science fiction. Jag kan säkert nämna exempel på böcker som är lika absurda korsningar mellan låt oss säga flärdroman och kriminalroman. Korsningar mellan fantasy och skräck är naturligtvis populärt. Korsningar mellan normal höglitteratur och skräck är inte alls ovanligt. Jag gav ut en bok som jag tycker är mycket mycket bra i fjol som heter Vanskapt kärlek av Catherine Dunn. Jag gav också ut en annan som jag också tycker är mycket bra som heter Den groteska av Patrick McGrath. Bägge är skräckromaner men ingen har bedömts som skräckroman. Bland annat därför att det inte står skräck på dem och vi har inte svart som huvudsaklig omslagsfärg, utan vi har i det här fallet på den ena boken en mycket tjusig målning som ser ut som Magritte och på den andra en pampig målning av en modernistisk konstnär i Paris. Sedan så säger vi att det är höglitteratur och citerar höglitterära tidskrifter och då får de väldigt bra kritik för att ingen märker att det är skräck om det inte etiketteras. Etiketteringen förevigar sig själv men är inte ofrånkomlig. Låter man bli att ha rymdraketer på omslagen till sf-böcker så kan till och med de slinka med om det inte är för mycket rymdrakter i dem. Detta kanske är ett skäl till rymdraketernas försvinnande, nämligen att det är ett konsumtionsval av författarna just för att kunna få bättre recensioner i mera litterära tidskrifter.
Följaktligen så tror jag, och det är det jag menar med det här snacket än så länge, att genretänkandet på något sätt har gått cirkeln runt. Man började med att isolera de mest populära, speciella typerna av litteratur för att kunna nå de läsare som vill ha just dem. Man gick vidare och tillverkade genrer för att kunna skapa fler och fler kategorier läsare för att kunna sälja mer och mer grejor till dem. Till slut har man nått så långt att man har kommit dithän att det är omöjligt att skriva någonting alls som kan läsas av mer än en speciell kategori läsare och då har man börjat upptäcka istället att man tappar läsare därför att en bok som borde kunna nå två eller tre eller fyra kategorier gör det inte därför att man har valt att rikta in den till en av kategorierna. Då tror jag att man börjar gå tillbaka till det vanliga, nämligen att man kan skriva böcker som handlar om flera olika saker.
Publik Martin Howard: Har man inte det här fenomenet också att man försöker att göra fler genrer genom att göra dem snävare. Det finns sådant som kallas för science fantasy och fantasy horror. Det blir så snävt så att när man börjar skriva så blir ...
Jo. Det är den andra lilla biten av det jag försökte säga, nämligen att vi har nu definierat så många genrer, ofta väldigt snävt, att utan att hamna i en av dem så kan du fan inte skriva någonting alls.
Publik Martin Howard: Jag tänkte ifrån förlagssidan, om man får en bok så blir det svårt att placera in den i någon av de här genrerna därför att den kommer över i flera ...
Det är ofta inte så svårt, det går alltid att målrikta den. Du ser det på
omslaget, om du tittar på Ians böcker här. Jag talade med någon begåvad
person eller åtminstone beläst, även säkert begåvad, igår som hade läst alla
hans böcker och som då menade att det är ingen stor skillnad i dem vad
beträffar hur mycket eller lite sf de är. Men om du tittar på omslagen på
dem så är det ju helt entydigt hur förlaget har kategoriserat dem mot
läsargrupper. Den ena, näst senaste av dem, Queen of Morning, King of
Day
Publik Jessica Santesson: Men på Bra Böcker har de gjort sig skyldiga till det också. Jag vet inte hur det är nu men tidigare var det ju alla de här bokklubbarna, Bra Spänning och Bra Ditten och Bra Datten, där man verkligen verkar ha tänkt att nu finns det läsare som bara gillar en del sorters böcker och då ger vi ut den sortens böcker och märker upp dem och till och med bokförlaget heter så ...
Ja.
Publik Jessica Santesson: Ni har väl gått i bräschen för det ...
Jag förnekar inte det. Jag var visserligen inte där själv och jag kan ju då hävda att vi i alla fall i bokhandelsutgivningen sedan jag fick hand om detta heter enbart Bokförlaget Wiken och det står det på alla böcker.
Publik Jessica Santesson: Det gör det numera?
Alla andra sådana där namn är borttagna. Däremot finns bokklubben Bra Spänning fortfarande kvar men den innehåller någon slags absurd blandning av böcker som jag själv tycker på något sätt kan vara spännande. Detta är en grotesk tes som jag har argumenterat för i bokklubbens tidning och jag ska medge att medlemsantalet har varit sjunkande ...
Publik Jessica Santesson: Tidigare var det väl flera olika har jag för mig?
Det fanns ett antal olika.
Publik Publik: Bra Klassiker.
Bra Klassiker, jag håller med dig, det var fullständigt absurt. Det visade sig att Olle Länsbergs Käre John var då en bra klassiker och man kunde då skicka ut den i ett paket tillsammans med Turgenev. Bra Lyrik hade vi.
Publik Jessica Santesson: De hade ju fina introduktionspaket i och för sig. Man gick med och sedan gick man ur och så fick man ...
Precis. Vi har nu ordentligt reda på dessa personer som vi kallar i branschen för ''ryckare'' och som hatas innerligt av alla bokklubbsmänniskor eftersom ...
Publik Jessica Santesson: Bokklubbarna lägger krokben för dem numera. Det är en massa förbaskade köpkrav som de har infört i de flesta bokklubbar.
Det är inte bara det. Jag kan också tala om för dig att vi hanterar er på data så att ni får inget mera erbjudande på två år eller vad det är innan ni kommer ur systemet. Sedan har vi börjat byta er också.
Publik Publik: Fantastiskt.
Det är nämligen så att prolifereringen av bokklubbar i Sverige, som är ett helt annat ämne, har varit ofantlig de sista tolv åren. För femton år sedan fanns det i Sverige tolv till femton bokklubbar varav vi på Bra Böcker då drev tre eller fyra av dem tror jag. Idag finns det över hundra bokklubbar i Sverige och det innebär att försäljningen har minskat i alla bokklubbar medan kostnaden för att få in en ny bokklubbsmedlem har ökat i alla bokklubbar till det orimligas gräns. Vi räknar i dag med en introduktionskostnad på femhundra spänn. Det är vad det kostar att få en enda person att gå med i en bokklubb.
Publik Jessica Santesson: Och grabben går ur med en gång.
Exakt. Detta är alltså lönsamt enbart om vederbörande faktiskt köper sådär en sex till åtta erbjudanden från bokklubben, annars är det en förlust att få in en ny medlem och det gör då att man börjar bli väldigt försiktig med de här ryckarna.
Detta var då en liten tes som jag här har hävdat och det var den science fiction-litterära delen av detta anförande, nämligen på sätt och vis tror jag att det här med att folk utanför science fiction-genren skriver science fiction faktiskt inte betyder att folk utanför science fiction skriver science fiction. Vad det betyder är att folk för att kunna skriva böcker över huvud taget måste använda några slags idéer för att bygga sina böcker på och att ett antal av de idéer som finns och är rimliga och naturliga för författare är idéer som råkar ha lagts beslag på av genren. Men jag tror att man faktiskt ska skilja mellan genreförfattare och allmänförfattare som råkar låna från genren. Jag tror inte att det är samma sak eller samma slags litteratur och jag tror inte att de syftar till samma saker. Jag tror också att genrerna gradvis kommer att upplösas till den grad att vi kanske till och med börjar se en massa sf och deckare och sådant komma ut utan att det står på det vad det är för någonting, utan att det faktiskt bara kan kallas för litteratur. Någon som har någon dramatiskt avvikande synpunkt på detta eller var det okontroversiellt? Det kanske det var. Anders Holmström.
Publik Anders Holmström: Du sade att för några år sedan fanns det inte några deckare på teve. För några år sedan fanns det inga kabelkanaler som var tvungna att fylla sina tider. Nu måste man fylla tider. Jag tror det är klart att jättegamla teve-serier som var populära på sin tid och som nu inte kostar någonting.
Mmm. Och?
Publik Anders Holmström: ... nu var deckare så otroligt häftigt, det var därför man fyllde teve med deckare ...
Är det så du menar. Det håller jag inte med om. Popularitet hos olika underhållningsgenrer fluktuerar. Det är faktiskt så att för ungefär fyra år sedan så kunde man säga att nu blir det deckare som blir nästa stora våg och skälet var att det behövdes en ny stor våg. Det fanns nämligen då två stycken tidigare stora vågor som höll på att ebba ut, alltså bli mindre populära och säljas i mindre upplagor helt enkelt. Den ena var thrillern, framför allt spionthrillern men thrillern över huvud taget, som hade sin höjdpunkt under början på 70-talet och sedan har dalat. Den andra var FLN-romanen, den här lätt pseudopornografiska romanen. Jag tror att den mest suveräna definitionen av den typ av berättelse som jag någonsin har sett var den som gavs av bokförlaget Forum i en annons för en roman -- jag tror att det var någon på redaktionen som hade skrivit en skämttext som sedan passerade marknadsavdelningen utan att de upptäckte vad det var för något -- där den presenterades i en mycket kort text. Det stod att denna underbara, oförglömliga roman berättar om den unga, hon hette någonting, som tvingas möta världen fullständigt ensam och utan någon som helst hjälp, frånsett sin enastående skönhet, geniala begåvning och väldiga förmögenhet. Den typen av roman har också upplevt en starkt nedåtsving under de senaste sex till sju åren. Det är fortfarande så att de stora superfixstjärnorna inom varje sådan här genre håller sig kvar och bevarar stora läsargrupper. Inom den här kategorin så är det de traditionella. Danielle Steele har dykt upp som den senaste men sedan är det Shirley Conran, Jackie Collins och Judith Krantz. De säljer en förfärlig massa böcker de här människorna. Miljoner böcker varje gång de skriver en ny bok, men de tusen eller tvåtusen eller femtusen imitatörerna har inte längre de framgångarna de hade för tio år sedan.
Det behövdes då någonting nytt att pracka på folk och det blev deckare igen som var en trevlig gammaldags beprövad form och som då fick ersätta, eftersom den ju också har det starka spänningselementet, thrillern primärt. Thrillerns död har väl antagligen mycket med den politiska världsutvecklingen att göra. Ett tag var folk trötta på dem för att de var så deprimerande. Sedan blev man trött på dem för att de var så orealistiska. Nu är man trött på dem för att de påminner om ett svunnet världsläge som man är glad att man har blivit av med. Spionförfattare har det jävligt tufft. Jag kan avslöja att en av de brittiska ledande agenturfirmorna berättade för mig att de under förra året avskedade över femtio av sina författare därför att man inte längre var intresserad av att representera dem. De fick då sex månader på sig att föreslå sin nästa bok och den fick inte vara en spionthriller. Detta erbjudande gick till de spion- och thrillerförfattare de hade haft och det var ett sjuttiotal. Omkring tjugo av dem klarade av att hitta på någonting om inte handlade om spioner. De andra blev avpolleterade helt enkelt och har inte längre någon agentrepresentation för ingen köper och ingen ger ut det de skriver. Det är dött. Det kommer att komma tillbaks förstås men i annan form. Det blir ayatollaagenter eller någonting sådant där. Men KGB är ute.
Publik Jessica Santesson: Vad blir nästa stora genre efter deckarna?
Det är för tidigt att säga än, därför att deckarna förmerar sig fortfarande. Det är häpnadsveckande och skräckinjagande, men det blir fortfarande fler och fler för varje år, så att den vågen är inte ens vid sin kulmen. Skulle jag tvingas säga någonting så sätter jag tjugofem öre -- jag tror jag har ett par gamla kvar så du kan få en -- på historiska romaner som verkar smyga sig fram bakifrån på något sätt. Folk läser faktiskt mer och mer historiska romaner.
Publik Jessica Santesson: Du nämnde bristen på kvinnliga författare som skriver om kvinnor och så där. Någon som haft oerhörda framgångar är Marianne Fredriksson som skriver i historisk och biblisk miljö. Sedan finns också Vibeke Olsson som skriver om romarriket och det är också någonting som går hem bland kvinnor och kvinnor är stora bokköpare.
Ja, i åldersgruppen tjugofem till femtio år så är kvinnor de enda bokköparna, statistiskt sett.
Publik Jessica Santesson: De är ju båda historiska ...
Jag tror att det ligger en del i det. Det kan också ha med den här tidigare noterande tidsandan att göra. Att läsa historiskt är lite lugnande för det var bättre förr eller i alla fall mindre bekymmersamt än det verkar vara i dag så jag tror inte alls att det är omöjligt att det kan bli en mycket stark sådan våg. Jag har tjugo minuter kvar. Ack ja. Är jag färdig redan?
Publik Anders Holmström: Det brukar du inte ha problem med.
Nej, kanske inte. Nu ska jag, eftersom jag tillbringade en och en halv timme omedelbart före detta i baren med några herrar som ville diskutera politik, lämna er ungefär tre minuter är jag rädd så får publiken under den tiden hitta på vilket ämne jag ska ta upp härnäst.
<försvinner några minuter>
För den som trott något annat så var det förstås abstinensbesvären som gjorde sig gällande. Vad har ni kommit fram till?
<lång tystnad>
Pinsamt. Ni fick en enkel läxa och har inte klarat den ens.
Publik Publik: Jag funderade på en grej med genreindelningen. Andra branscher som är lite efter i den utvecklingen och är på väg mot en väldigt stark genreindelning är TV och radiobranschen ...
Ja. Visst är det så. Frågan är var detta kommer att visa sig markant olönsamt och den punkten måste komma någonstans. Sannolikt inte för radio men för kabel-TV till exempel kan man väl undra. Man förutser nu den dag, i varje fall i Los Angeles, när man, vilket man räknar med ska inträffa före nästa decennieskifte, borde kunna välja mellan, säg, tvåhundrafemtio till trehundra kabelstationer, var och en specialiserad på någonting. Hur många människor kommer då att välja de mindre populära av dem? Det måste finnas någon gräns där tittarunderlaget blir så litet med tanke på genrespecialiseringen att det ...
Publik Publik: I Los Angeles är det väl inte lika stort problem som i Sverige. Det bor några fler människor där än här.
Publik Anders Holmström: I alla fall, du måste få ganska jämn, du måste ha en ganska hög nivå med tittare för att du ska vara intressant ... reklam ...
Publik Publik: I Los Angeles räcker det kanske med en procent och det är jättemycket ...
Nej, det är det inte.
Publik Publik: En procent för en smal station, det klarar de sig på. En procent av Los Angeles befolkning, inte en procent av Stockholms befolkning.
Nej, det är riktigt. Men en procent av Los Angeles befolkning är kanske en hundratusen personer trots allt vilket inte är mycket mer än en procent av Sveriges befolkning. Å andra sidan om du har trehundra kabelkanaler, så finner du att det finns en risk att du faller långt under en procent för somliga. Jämnt fördelat så får de en tredjedels procent var i så fall.
Publik Publik: ... fall beror det ju lite grann på vilken procent det rör sig om också. Om den procenten bor i Beverly Hills eller Bel Air så ...
Jo. Jag har svårt att bedöma det här då jag har inte sysslat med det. Men när man till och med seriöst kommer att starta en science fiction-kanal som sänder dygnet runt så kan man inse att man har nått långt i det här.
Publik Anders Holmström: Men de blir uppköpta av ett större företag.
Som då ändå ska driva den. Man ska också komma ihåg att det här är inte reklamfinansierade kanaler. De är abonnentfinansierade, det vill säga man betalar avgifter. Den stora poängen med amerikansk teve är att reklamfinansieringen är förbehållen network-kanalerna, medan man på kabel ska slippa se reklam. Det är det man betalar för. Amerikaner som kommer hit och finner att vi har reklamfilm före bio där man har betalat för biljetten blir djupt chockerade, för de har inte det på bio eftersom en poäng är att om man betalar för en produkt så ska man inte få reklam. När man slipper betala då går man med på att den finansieras med reklam.
Då kan vi väl säga något om fandom istället då.
[Denna del av talet publiceras i nästa nummer av Månbladet.]