Det var den tredje dagen efter uppvaknandet. De kom tillbaka den aftonen. Benämnaren avvaktade otåligt, tiden var nästan inne.
''Nå?'' Rösten var melodisk, men kall. Eyol, ledaren, klev fram och knäböjde. Benämnaren vände honom ryggen, gick bort till bordet och satte sig. Den röda dräkten flöt ut runt hans fötter, en handskbeklädd hand lades på den blanka bordskivan.
''Jag antar att resan var lyckad ...'' Han särade fingrarna och såg begrundande på handskens ovansida.
''Eyoll, ni har tillåtelse att tala ...''
''Vår resa ...'' Eyolls röst var osäker och darrade en aning.
''Vår resa var lyckad. Alla de mål som beskrivits för oss fann vi ...''
''Ni tog med er de ting ni hittade?'' Handen lyftes till kinden. Eyoll reste sig, stack ned sin ena hand i uniformsjackan och spred ut fem föremål på det svarta bordet. Benämnaren böjde sig framåt.
''Intressant ...''
Handen lyfte de fem föremålen en och en. Han granskade dem noga och placerade dem framför sig.
''Vem hittade Kristallen?''
''Det är mitt fynd'' viskade Eyoll.
Benämnaren lyfte sin blick.
''Dina kamrater kan lämna oss ...''
Suset från teleporterstrålarna var knappt hörbara, de var ensamma.
''Kom med mig.''
Benämnaren reste sig och gick fram till det stora panoramafönstret. Eyoll följde efter och stannade på respektfullt avstånd. Benämnaren rörde vid fönsterytan. Konturerna av en karta tonade fram, tusentals små ljuspunkter rörde sig över hela kartan.
''Vi vet vad ni gör, var ni bor och hur ni förflyttar er. Ni älskar, går, flyger, dyker, det har ingen betydelse, vi ser er ...''
All färg vek långsamt från Eyolls ansikte. Benämnaren log roat och fortsatte.
''När ni föds planteras en liten ... devis inuti er. Vi måste skydda oss ... Vet du vad VinterSagan är?''
Han fortsatte utan att vänta på Eyolls svar.
''Den är inlåst i arkiven. Existerar endast som en ... saga. Den säger att befriaren skall komma, alla ska bli fria och lyckliga. Som du förstår kan vi inte tolerera detta. Befriaren skall bära en sällsynt pärla, formad som en droppe ... En sådan pärla som du fann ...''
Rösten dog bort och Benämnaren vände sig om.
''Du fann pärlan i kristallen, den ligger alltid där ...''
Eyoll tog några steg bakåt. Benämnaren hejdade honom med en handrörelse och gick fram till honom.
''Du förstår, jag kan inte låta dig gå ...''
En hand sköt ut och Eyoll sjönk livlös ned på golvet. Benämnaren böjde sig ned bredvid honom. Hans hand var fortfarande kvar inuti mannen. När han reste sig blänkte en vit droppformad pärla i hans hand.
Han gick fram till bordet, rörde vid tre punkter och skivan gled undan. I en fördjupning, klädd med röd sammet blänkte hundratals droppformade pärlor.
''Tänk, det finns alltid en i varje grupp ...''
Benämnarens röst ekade i det tomma rummet. Han drog av sig handskarna och såg på sina händer. Han hade åldrats, det var snart dags för en ny Benämnare att ta vid, en som orkade ...
Det var den tredje dagen efter uppvaknandet. De kom tillbaka den aftonen. Benämnaren avvaktade otåligt, tiden var nästan inne.
Förblindade av solstrålar kröp de ihop i stora skaror, händer och fötter var blodiga efter grävandet upp ur de djupa grottorna. Ingen talade, munnarna var torra och de visste att de var tvungna att hitta vatten så snart som möjligt.
När skymningen kom vågade de äntligen titta upp. Synen som de mötte var vackrare än de kunde komma ihåg, resliga bergstoppar dolde de grottor som varit deras boning under den långa dvalan. Gröna dalar med dammar i vars vatten de drack samt tvättade sina kroppar.
Benämnaren gick av och an, varför kom de inte? Vad hade gått snett? Hade de haft rätt de som sagt att dessa varelser skulle utrotas ty de var ett hot mot världen. Nej, han kunde inte minnas så fel. Minnena strömmade mot honom där han stod i byggnaden som styrde hela världen. Minnet av ''något'' varmt och ömt ''något'' som hade givit honom en känsla av samhörighet ''något'' som han var tvungen att uppleva igen innan hans dagar var till ända.
I hela sitt manslånga liv hade han arbetat här, vakat över de tusentals maskiner som höll fostren vid liv, valt ut de starkaste och sänt dem vidare.
Ändå kände han att detta var fel och minnet av ''något'' kom ofta över honom.
Av en slump hade han kommit in i de hemliga program som visat bilder av varelser helt olika men ändå så lika honom själv. Nyfikenheten drev honom vidare och snart förstod han att varelserna inte hade förintats utan låg i djup dvala för att eventuellt kunna återuppstå. De hade för länge sedan blivit bortglömda, endast män i hans ålder hade minnet av ''något''.
Äntligen skulle han få veta, men varför dröjde det?
Sent den aftonen kom de tillbaka, i ringlande köer in i staden. De äldre männen drog sig undan medan de unga modigt visade sin nyfikenhet.
De kände på de mjuka välformade kropparna och fick en lustfylld känsla av det.
En av varelserna drogs instinktivt mot en stor byggnad. Inne i benämnarens rum fann han en gammal man som just dragit sitt sista andetag. Hon drog upp skjortärmarna och studerade numret som var inristat på hans handled, samma nummer som hon hade läst på sitt barn innan de hade fört bort henne till bergen.
En stilla tår föll på hennes kind när hon tryckte på avstängningsknapparna till de stora behållare som innehöll embryon, de behövdes inte längre. Kvinnorna var tillbaka och de skulle åter erövra både männen och världen.
Det var den tredje dagen efter uppvaknandet. De kom tillbaka den aftonen. Benämnaren avvaktade otåligt, tiden var nästan inne.
''Hur långt kvar, Geina?'' Den svartögda unga flickan böjde lätt på huvudet.
''Tre timmar och 46 minuter, herre,'' sa hon med sin milda, perfekta röst.
''De är sena. Jag påpekade för Larkta att det var av största vikt att operationen utfördes innan Utbrottet.''
''Tiden är ännu inte inne, herre.'' Han började vandra fram och tillbaka över golvet.
''Jag vet. Men jag tycker inte om att behöva vänta.''
''Jag vet det, herre.'' Hon satte sig ner på golvet framför hans fötter. Benämnaren kastade en snabb blick på henne och återgick sedan till att grubbla.
''Ge mig en redogörelse, Geina. Från och med uppvaknandet. En sammanfattning.'' Geina log. Hon såg upp på sin herre med trofasta ögon. Sedan började hon berätta.
''Innan uppvaknandet fanns Intet. Intet var ensamt och oförklarligt, okänt och skrämmande, ett fruktansvärt monster som omfattade allt ... eller inget. Tiden var oviktig, och rörelse, eller förmåga att förändras, existerade inte. Så var det under lång tid, och så skulle det ha förblivit, om inte vissa lagar hade funnits, lagar som sade att ingenting för evigt är oföränderligt eller dött. Lagen om Förändring, omvandling ... och liv! Sålunda nalkades uppvaknandet, och sålunda nalkades den första dagen.''
''I den första dagens morgon exploderade världens Intet. Med en kraft som aldrig skulle kunna förklaras i ord kastade det ut sina bitar. Icketyngden i Intet hade blivit för stor, trycket för mäktigt. Mäktiga krafter vände Intet utåt, vände världen till att åter existera. Lagen om Förändring ville få ut sin rätt, och sålunda spriddes allting ut, formades och omvandlades till dess att otroliga Formationer bildades, och enorma System av Materia kunde skapas. Strålande Stjärnor av kokande eld blev mittpunkter i ett oändligt antal variationer, och i ett oändligt antal möjligheter.''
''Förändringens dagar var inne. På en liten plats, i en liten värld där Vulkaner och livlösa Gaser i årmiljoner ensamma härskat, fick dessa nu plötsligt konkurrens, konkurrens i form av den vätska som kallas för Vatten. Detta Vatten bildades överallt och fick långsamt övertaget, och det var i Vattnet som den första formen av Liv uppkom, det Liv som snart skulle explodera i förändring och tillväxt. Och sålunda nalkades den andra dagen.''
''I den andra dagens morgon spirade livet i Världen. De stora Träden vars kronor omringade de rykande Bergstopparna var ensamma härskare över Jorden och dess rikedomar. Men trots detta var de beroende av det mindre, men inte mindre utvecklade Liv som överallt visade sina spår och sammansättningar. Genom Skogens riken fanns de, ty Skogen var inte tom och öde, nej, miljarder solkrävande Liv dväljdes där, och frukterna av dessa Växters kamp kom att bli till godo för alla. Vissa av dem klarade inte av hålla jämna steg med sina grannar, eller orkade inte försvara sig mot Regn, Åska och Stormar. Dessa försvann, dog ut, och lämnade plats åt mer motståndskraftiga Växter, som bredde ut sig och blev allt fler och fler. Sediment bildades, och Sedimentet utgjöt näring åt andra.''
''Rykande kvastar av eld och rök steg upp från den jättelika Vulkanen och seglade ut över det vilda landskapet. Fräkenväxterna täckte Marken som ett tunt lager och drog sig långsamt ner mot Vattnet där deras ursprung fanns, och där märkliga varelser vistades.''
''De hade Fenor och Gälar, och de åt allt vad de kom över, allt som var mindre och kunde slukas. En platt Fiskliknande varelse sopade sakta bottnen och drog in allt den kunde förtära. Över den cirklade sakta ett Rovdjur med strömlinjeformad Kropp och kraftiga Gaddar. Så blev den plötsligt störd. Från ett okänt mörker inifrån en Undervattensgrotta närmade sig långsamt en sex meter lång mindre Fisk, som för ett ögonblick vilt kastade sig åt sidan, innan den jättelika Rovfisken slöt de kraftiga käkarna om bytet. Försiktigt, och utan ett ljud, flydde den plattformade Växtätaren från platsen. För ögonblicket var den säker. Den kunde återgå till sina göromål. Långt ovanför den dramatiska scenen började en Ödleliknande varelse skata klättra uppåt. För ett ögonblick tvekade den, men sedan tog den ett enda och definitivt steg över vattenytan.''
''Två par Ögon betraktade likgiltigt det lilla Kryp som klättrade uppför dess Ben. Det var för litet för att ätas och för litet för att kunna gör någon skada. Ödlan höjde sitt stora Huvud och lyssnade. Långt borta hördes skrik från en ensam hanne, vars Ägg hon nu lade i det enkla bo hon ordnat under sig, med sin kropp som enda skydd. Över henne kretsade en sju meter lång fiende, och hon betraktade oroligt dess minsta rörelse. Men hon tänkte ändå inte flytta sig från sin plats, förrän hon var fullständigt slut av hunger och trötthet. Gräset som växte omkring henne skulle långsamt gnagas av, till dess att hon inte på något sätt kunde nå det allra minsta Grässtrå. Hon vred långsamt på huvudet, när Ödlan ovanför henne plötsligt med ett skrik lämnade platsen och flög iväg för att söka föra på annat håll.''
''Den fjäderklädda Varelsen seglade ryckigt genom luften. Dess vingar var ännu inte starka nog att bära den helt, men trots detta hade den en utmärkt överblick över det som passerade under den. Från sin upphöjda position kunde den se de vilda Havsödlorna tumla omkring i de stora djupen, och alldeles bredvid dessa betade lugnt ett jättelikt monster på tjugo meter av de långa vattenväxterna på den mjuka Sandbottnen. Ingenting skulle i det ögonblicket ha kunnat störa det. Ingenting utom möjligen ...''
''Vrålet skar genom luften. Det rullade ut över slätten och slog i ett nu ut allt synligt liv och all rörelse som kunde skönjas. Sedan flydde Livet. De kastade sig undan i skrymslen och vrår, och låg där sedan darrande, medan det stora Rovdjuret härjade där utanför. Vildsint kastade ödlan Huvudet fram och tillbaka, ryckte till och vrålade ännu en gång, innan den höjde blicken och spanade ut över Landskapet. Alla visste vad det betydde. Någon skulle i denna stund möta sitt öde. Men ändå, djupt ner i de skrämda Krypens darrande sinnen fanns en visshet, en visshet om att det denna gång skulle bli annorlunda, att slutet inte tillhörde dem, utan någon annan.''
''Med ett sista fruktansvärt vrål av uthungrad fasa sjönk den sex meter höga Rovödlan till marken. För ett sista förtvivlat ögonblick skälvde den till, men sedan slutade dess hjärta att fungera och huvudet sjönk slutgiltigt ner på marken. Över den stora kroppen kilade försiktigt ett litet Djur. Det slickade med kvicka, lätta drag sin Päls för ett ögonblick, och såg sedan nervöst ut över det jättelika berget med kött som låg framför det. Så satt det stilla en liten stund, och sprang sedan snabbt nerför Ödlekroppen, och försvann spårlöst bland buskarna. Och sålunda nalkades den tredje dagen.''
''Den tredje dagens morgon spridde sina Strålar över en Slätt. Ett Hovdjur kallade med ett gnäggande på sina flockkamrater. Landskapet omkring dem hade börjat förändras. Det var dags att ge sig av österut, mot nya Betesmarker. Bakom dem, på tryggt avstånd, låg ett ensamt långtandat Rovdjur och bevakade dem. Från fjärran hördes lätta, dova men ändå tydliga toner från andra Växtätares ledare som förde sitt släkte vidare, mot mer gynnade trakter. Efter dem, i deras spår, följde de silkeslena Varelser som för sin överlevnad var beroende av sina mycket, mycket avlägsna släktingar. Över Slätten svävade vackra, snabbflygande fåglar, som ivrigt betraktade de stora betförsedda Djuren under sig. Då och då dök de ner på Djurens ryggar, och snappade kvickt till sig någon Insekt som klättrat upp där. Sedan flög de upp igen, och fortsatte att ivrigt stirra ner på sina värdar.''
''Djuret stod alldeles stilla. Det stirrade stint upp mot de skalförsedda Frukter som, utom räckhåll för det, hängde uppe i ett närbeläget Träd. Djuret såg länge på Frukten. Sedan gick det bort ett stycke, grävde ett slag bland Träden, och vände efter en stund till tillbaka släpande på en enda Trädgren. Med en enda välriktad rörelse reste det sig sedan upp på två ben och slog med Grenen i sin högra, fingerförsedda Hand ner Frukten ifrån det höga Trädet. Och sålunda nalkades den fjärde dagen ...'' Geina tystnade. Hon log.
''Hur var min berättelse, herre?''
''Bra Geina. Mycket bra. Du blir bättre för varje gång du berättar. Imorgon kanske jag låter dig berätta den fullständiga historien.''
''Tack, herre.'' Benämnaren började åter gå fram och tillbaka över rummet. Varför kom de inte? När de kommit tillbaka för sin dagliga kontroll hade han sagt åt Larkta att inhämta kunskaper om dagens händelser. Han borde ha återvänt nu. Benämnaren rynkade pannan. Vad kunde ha hänt? Han såg betänksamt ut över sitt verk. Det ryckte lätt i hans ena mungipa. Detta är mitt. Mitt.
Benämnaren ryckte plötsligt till. Någonting var fel. Han märkte en förändring i de enorma energimassor som omgav platsen, han märkte att någonting förändrades ...
Mannen undersökte noggrant disintegratorn. Med en säker hand såg han över de nödvändiga funktionerna och finjusterade spakarna, och startade sedan med ett lätt leende sin ofantliga rymdfarkost. Stora saker var i görningen, och han var glad att få ta del av dem. Över honom for tusentals välrustade rymdskepp, alla inriktade på ett enda mål. Han kände sig upprymd. Så lyfte han, och kastade sig med ett enda rasande vrål mot fienden. Tvekan fanns inte, tvekan existerade inte. Han såg dem komma, skrek plötsligt till i vild, vansinnig extas, och märkte knappast när helvetet bröt ut.
Det var en gång ett intet. Intet var ensamt och oförklarligt, okänt och skrämmande, ett fruktansvärt monster som omfattade allt ... eller inget. Tiden var oviktig, och rörelse, eller förmåga att förändras, existerade inte. Så var det under lång tid, och så skulle det ha förblivit, om inte vissa lagar hade funnits, lagar som sade att ingenting för evigt är oföränderligt eller dött ...
''Äh, nu har jag tröttnat på den här simuleringen'', sa Sofia och stängde av datorn.