Jag var i Champaign i Illinois och skulle till Boston för att besöka Boskone 34. Jag hade planerat att ta tåget till Chicago och flyg därifrån. Problemet vara att det bara gick två tåg om dagen denna sträcka och jag skulle missa sista tåget vid hemresan. När man är van vid tågtätheten mellan Linköping och Stockholm så var detta en negativ överraskning. Så därför hyrdes en bil som körde mig till och från flygplatsen. Resan startade dåligt då den väg vi utsett på kartan inte fungerade då det inte gick att komma ned till ''motorvägen''. När vi sedan körde rätt väg så missade chauffören en avfart så det tog ganska lång tid att komma ut ur Champaign. Som tur var startade vi i god tid så jag hann med planet. I Chicago så var det mycket fascinerande att åka i femfiliga motorvägar med trafikstockning.
Väl framme på Logans internationella flygplats (fick mig att tänka på Logan's Run) i Boston följde jag de instruktioner som fanns i den senaste framstegsrapporten och väntade på en expressbuss som åkte direkt till den förort (Framingham) eller kanske förstad till Boston som kongressen hölls i. Tror att det var ungefär som avståndet mellan Norrköping och Linköping. Vid buss-stationen dit expressbussen gick kunde man ringa efter en bil från hotellet som kom och hämtade en. Jag väntade på att någon annan skulle ringa och roade mig med den skojiga sporten att gissa vilka som skulle till kongressen. Hon som hade en framstegrapport var lätt att identifiera. Sedan blev det svårare. Jag hade ännu inte insett att ju äldre personen var (till en viss gräns) desto större sannolikhet att de skulle till kongressen (det var nog en ganska hög medelålder på besökarna då många var mellan 40 och 50 år). Helt plötsligt dök det upp en hotellbil och vi blev tre personer i den. Chauffören var mycket entusiastisk över kongressen och tänkte gå till arbetet trots att han var ledig för att se på konstutställning med mera.
Då var den traditionella men lite korta beskrivningen av resan till kongressen avklarad så över till själva kongressen. När jag kom fram till hotellet (Sheraton Tara) lyckades jag checka in och ta mig till mitt rum utan att vara tvungen att bli betjänad. Det är knepigt det där med dricks så innan man har lärt sig det så får man ta till alla knep för att slippa detta. Jag hade bara varit cirka 3.5 veckor i USA då och jag lär mig långsamt då det gäller dricks. Hotellet blev fullt fredag och lördag så det var tur att jag bokat i förväg. Jag hörde av några arrangörer att en del som bodde i Boston hade valt att pendla för att det skulle bli mer plats till mer långväga gäster på hotellet.
En bra sak vid registreringen var att de hade mystiska maskiner som tillverkade badgar som såg professionella ut. Det var trevligt att även sent registrerade fick en ordentlig badge. Badgen var väldesignad och hade en bild som var gjord av konstnärsgästen.
Konventsnyhetsbladet hette Helmuth, Speaking for Boskone och kom ut två gånger på fredagen, två gånger på lördagen och en gång på söndagen (innan jag åkte i alla fall). Det innehöll bland annat programändringar, partyinformation och statistik över medlemmar.
Kongressen hade Kaffeeklatsches där man kunde boka in sig att sitta vid ett bord och dricka kaffe och prata med någon intressant person. Andra aktiviteter som förekom var bland annat en Magic-turnering. En annan kongress vid namn FanHistoricon pågick samtidigt i ett rum på hotellet. Det var de som är intresserade av att bevara fanhistoria som arrangerade detta. Sedan förekom något som hette ''Regency Tea'' som verkade gå ut på att man klädde upp sig i en fin dräkt från tidsperioden och drack te och dansade. Det var inte så många som deltog och jag undrar varför det överhuvudtaget förekom på en science fiction-kongress. En allmän sak var att rökning inte var tillåten i kongressområdet av hotellet.
Antalet förregistreade på kongressen var 717 personer. Av dessa hade 449 betalat. Av de övriga var det 134 som hade livslångt medlemskap i Boskone, 52 tidigare hedersgäster som får livsmedlemskap och 97 programdeltagare. På fredagen betalade 109 nya personer fullt medlemskap och 15 endagarsmedlemskap. På lördagen kom det 31 nya fulla medlemmar och 67 lördagsmedlemmar. 157 registrerade dök inte upp och en siffra som angavs för antalet som var där var 789.
''Huckster''-rummet var ganska stort och hade ungefär 56 försäljare. Öppettiderna var 17-21 fredag, 10-18 lördag och 10-16 på söndag. Det var mest böcker som såldes men det var också en del annat som till exempel samlarbilder från teveserier.
Kartan över lokalerna var mycket viktig då det var ganska svårt att hitta utan. Till exempel fanns det en trappa där man kunde ta sig mellan två våningar utan att gå en lång omväg som man inte hade hittat utan karta eller hjälp från de som varit på andra Boskone.
``The Boskone 34 Restaurant Guide'' nämnde massor med restauranger som skulle ligga nära hotellet. Men nära kan betyda att det går att åka dit med bil på 10 minuter. Det var svårt att hitta ut från hotellområdet och då det såg ut att bara vara en stor motorväg som passerade hotellet så valde jag tyvärr att äta på hotellet. Då jag åkte därifrån så märkte jag att motorvägen slutade precis vid hotellet och att det faktiskt var gångavstånd till restaurangerna. Här har vi ett fall där mina sanna fördomar om USA som ett totalt bilberoende land inverkade negativt på mina kulinariska upplevelser.
Programboken hette Boskone 34: Program Book och var i A4-format minus 2 cm på höjden. Det förekom inga färgbilder i boken men omslaget var glansigt. I programboken presenteras hedersgästerna och gästerna. Hedersgäst var John M. Ford, officiell artist var Ron Walotsky, speciella gäster Jerry Kaufman och Suzanne Tompkins och ''featured filker'' Tom Smith.
På fredagen började jag med att registrera mig sedan gick jag och åt på Molly Malone's som var en trevlig ej alltför dyr hotellrestaurang med god Guinness. Där såg jag Martin Hoare som satt sig vid ett bord och sa till några bekanta att han verkade vara årets ``obligatoriska britt''. Det var enda tillfället jag såg honom på kongressen. Jag vet att han inte brukar gå på programpunkter men man kan misstänka att jag missade någon del av kongressen då jag inte såg honom alls. Det stämde inte att han var enda britten på kongressen då FanHistoricon hade en brittisk hedersgäst nämligen Rob Hansen.
Programmet kom igång ordentligt framåt åtta. Jag lyssnade lite på ''Where are all these aliens anyway'' med bland andra Hal Clemens och Joe Haldeman i panelen. Frågeställningen var varför vi inte stött på några äljar ännu. Är det något fel på våra teorier som förutsäger att det borde finnas äljar eller gömmer de sig bara?
Klockan halv nio var det dags för den första programpunkten med hedersgästen John M. Ford med titeln ''Ask Dr. Mike -- Boskone 101'' där publiken ställde frågor om allt möjligt och Dr. Mike svarade mycket fyndigt och underhållande.
Nästa panel jag gick på var ''How to Turn a Good Book into a Bad Movie'' med Jim Mann, John M. Ford, Daniell Kimmel (moderator), Mark L. Leeper och Steven Sawich.
De började med att ge exempel på vad de ansåg vara bra filmer. JM: Day of the Triffid (BBC) och A Lathe of Heaven; JF: Deathwatch; DK: The Fly (Cronenberg) och Bladerunner; ML: Quest for Love och No Highway in the Sky; SS: Overdrawn at the Memory Bank och 2000 Leagues under the Sea. Dessa filmer bygger på både dåliga och bra böcker så ingen slutsats kan dras från dessa exempel.
Exempel på dåliga filmer från bra böcker gavs sedan. Steven Sawich tyckte att Stephen King-filmer var bra exempel på dåliga filmer från bra böcker medan Daniel Kimmel tyckte precis tvärtom. Ett problem med filmer är att det inre tankelivet inte skildras på ett bra sätt och någon ur publiken nämnde Firewalker som ett exempel där något gått förlorat ur boken då den blev film. Mark Leeper nämnde Enemy Mine som en medioker film och han påpekade att handlingen i filmen var ändrad jämfört med boken på så sätt att man lagt till en gruva så att amerikanerna skulle fatta titeln. Marks övriga exempel på dåliga filmer från bra böcker var Dune, Puppet Masters, Nightfall och Cold Equations. Kimmels exempel var Screamers (''Second Variety'' som är en novel av Philip K. Dick) Jim Mann nämnde The Thing av Carpenter. John Ford tog upp Independence Day som han sa var en ''lousy adaptation of Plane 9 from Outer Space''.
En möjlig tumregel för hur man gör en bra film från en bra bok är att kasta bort boken. En bra film är en bra film. En orsak till att en film blir dålig kan vara att bilderna blir för konkreta och inte ger den ''sense of wonder'' som boken gav.
Någon nämnde att om regissören (director) inte vill stå med i eftertexterna så står det Alan Smithy. Om en författare inte vill stå med måste han använda en registrerad pseudonym. Cordwainer Burd till exempel är Harlan Ellison.
En sak som gällde denna panel och som gällde många paneler på Boskone var att publiken var för aktiv och att moderatorn tillät för många enkla och repeterande frågor. Man kom aldrig fram till något riktigt intressant. Fast huvudsaken är ju att folk har kul och om flest personer har kul med den typen av paneler så är det inget större fel.
Samtidigt som filmpanelen startade en sak som hette ''Trivia Bowl'' med beskrivningen ''Prove that you know more SF trivia than anyone else in the room, and eat chocolate while you do so.'' Jag fattade aldrig var chokladen kom in i sammanhanget men frågesporten pågick länge så när jag gick dit visade sig att det gick ut på att en person ställde trivia-frågor och den som snabbast svarade kastade han en chokladpralin till. En del personer hade riktigt imponerande högar. Jag lyckades vinna en chokladbit i kategorin titlar som är frågor då man skulle ange författaren till Why Call them Back from Heaven?. Märkligt nog verkade nästan ingen annan än jag känna till att det var Clifford D. Simak. Det var denna frågesport som inspirerade till LSFF:s frågesport på Wasacon.
Jag var ganska trött efter detta så förmodligen gick jag och la mig. Fast först gick jag en sväng förbi de utannonserade room-partyna men de var antingen ganska döda eller ganska oinbjudande. Mest var det reklam för andra kongresser och inga ordentliga partyn.
Jag startade lördagen med ''Sagan's Influence'' som handlade om hur Carl Sagan kommer att bli ihågkommen och hur han har influerat framtiden. Deltagare i panelen var Michael A. Burstein, Jeff Hecht och Ian Randall Strock och det var cirka 20 personer i publiken. De första två verkade vara vetenskapsmän. Strock var redaktör för tidskriften som ''The Artemis Society'' ger ut. Detta är en sammanslutning av folk som planerar en permanent och självförsörjande månkoloni. Se http://www.asi.org/artemis.html för mer information. Sagan verkar vara mest berömd för teveserien Cosmos. Det påpekades att han i Cosmos var multikulturell många år innan det blev modernt. Givetvis jämförde man Sagan med Asimov. De var lika på så sätt att de var briljanta populariserare av vetenskap men Sagan var också en toppvetenskapsman medan Asimov tidigt insåg att han var en medelmåttig vetenskapsman som inte passade för en karriär inom det akademiska. Under diskussionen kritiserades Fred Singer som verkar vara en amerikan som ifrågasätter massor med saker som har med miljöforskning att göra som till exempel ozonhålet. Feynman nämndes också men det påpekades att böckerna om honom är det andra som skrivit utifrån vad Feynman berättat för dem.
Nästa panel hade titeln ''Deep Space 9 and Babylon 5 -- Can You Like Both?''. Panelister var Michael A. Burstein, Daniell Kimmel, Tom Smith och Jim Mann och det var 80-90 personer i publiken. Rummet var inte fullt vilket var ovanligt för en B5-panel men det kanske beror på att Boskone är en mycket litterärt inriktad kongress. Först nämndes Voyager som är en annan Star Trek-serie och som alla var överens om att den var skräp. En teori som kastades fram var att DS9 blivit så pass bra som den är på grund av att man satsat mest på Voyager och då kanske det blev utrymme för de som gör DS9 att vara mer kreativa och annorlunda. Då det gällde DS9 och B5 verkade de flesta överens om att man uppskattade dem på annorlunda sätt och detta beror på att B5 är en roman medans DS9 en amerikansk teveserie. Vissa i panelen var hädiska och påstod att vissa DS9-asvnitt var bättre än alla individuella B5-avsnitt. Speciellt rekommenderades The Visitor. En åsikt som framfördes var att på samma sätt som ett dåligt avsnitt i en roman ändå kan tillföra något till romanen så kan ett dåligt B5-avsnitt tillföra något till hela historien medan ett dåligt DS9-avsnitt bara är slöseri med tid. Men en baksida av detta kan vara ett om det dåliga avsnittet är en central del av hela verket så kan det drastiskt minska uppskattningen av hela verket. Detta kom upp på grund av att man pratade mycket om det senaste B5-avsnittet Into the Fire och många ansåg att det var en besvikelse. Andra ansåg att det var logiskt och bra fast även de kunde hålla med om att avsnitet var ''rushed''. Angående DS9 så nämndes en intressant scen: Odo som formändrar sig till en tvål som Kira sträcker sig efter.
Sedan fördrev jag tiden med ''Selling a Book by Its Cover'' där man kunde se hur Melissa Scott ser ut. Hon var yngre och hade en konstigare hårfrisyr än vad jag förväntade mig. Sedan var det svårt att välja mellan ''Mixing Fantasy and Hard SF'' och ''Reviewing as Hazardous Duty''. I rescensionspanelen var Don D'Ammassa som bland annat skriver rescensioner för Science Fiction Chronicle. Han verkar läsa en absurd mängd böcker och han berättade att då han åkte till Boskone och stannade för att tanka så var han tvungen att läsa en kvart innan han fortsatte. Då är man en kompulsiv läsare och skulle ha nytta av datorstyrda bilar. Det är för lite science fiction-läsare bland AI-forskare så det försöker inte lösa dessa väsentliga problem där man verkligen har nytta av lösningen. Istället är man väldigt pragmatisk och anpassar sig efter vad man kan få pengar för. Om någon undrar så har jag varit forskarstuderande inom artificiell intelligens.
Jag hittade inget hedersgästtal men det var en intervju av John M. Ford på lördag eftermiddag. Intervjuare var Patrick och Teresa Nielsen Hayden och det var cirka 60 personer i publiken vilket kan jämföras med DS9-B5-panelen där det var cirka 30 personer mer. Men det var så mycket parallella programpunkter så 60 personer kan nog anses som ganska många. Här fick man bland annat reda på att John M. Ford bygger modelljärnväg. Han påpekade också ett fel i The Encyclopedia of Science Fiction, han började inte med att arbeta med spel och speltillverkning för att sedan att övergå till böcker även om det inte var något fel att göra så. Angående Fords bok Web of Angels så nämndes att den var protocyberpunk. Jag hade försökt läsa den boken innan kongressen men jag kom aldrig in i den och spenderade istället tiden med att läsa Pollifax-böcker.
En kul sak var att Fords Star Trek-roman How Much Just for the Planet? ändrade reglerna som gällde för Star Trek-författare så att det inte skulle gå att göra om samma sak igen. Boken är en komedi och man driver med hjältarna vilket inte är tillåtet längre. Han var tvungen att ta bort en del scener och den han var mest besviken på var att när Spock förstod vilket skämt de andra blev utsatta för så gick han och stängde in sig på sitt rum, satt sig och mediterade och ''skrattade''. Poängen var att visa att även Spock kunde skratta men att hans image var så att han aldrig gjorde det bland andra.
Ford har visst blivit anklagad för att utelämna detaljer i sina arbeten så att de blir svåra att förstå. En förklaring till detta var att han läste Blish som ung och han upprepade ständigt att det var en brist om saker nämndes mer en än gång. Nu hade Ford insett att Blish hade fel. Hans senaste bok var visst väldigt lång och Ford sa att han lagt in alla detaljer som saknades i hans tidigare böcker. Om ni inte förstod det så var detta ett skämt. Ford var väldigt rolig som person och skämtade nästan kontinuerligt. Han var en riktig showmänniska vilket det är mycket trevligt om hedersgäster är.
Panelen ''Gender-driven Plots'' kom aldrig riktigt igång. De verkade aldrig komma fram till det intressanta så jag gick efter en halvtimme. Det intressanta var att jag i en hel dag trodde att Michael F. Flynn var en kvinna som hette Rosemary Edgehill. Detta på grund av felaktiga namnskyltar. Övriga paneldeltagare var Cecilia Tan, Debra Doyle och Don Sakers.
''Women in SF! What About Men in Fantasy?'' hade 40-50 personer i publiken. Det var kul att se Joan D. Vinge i panelen då jag aldrig sett henne på riktigt förrut. Panelen skulle utgå från frågan om fantasy är en kvinnolitteratur och science fiction en manslitteratur? Som vanligt så höll de sig inte till ämnet så bra. Frågorna som togs upp av moderatorn var specifika och bra men panelisterna pratade alldeles för allmänt. Jag kom på en teori om att kvinnor gillar fantasy för att de är sådana där ''min sanning är lika mycket värd som din sanning''-personer (anti-vetenskap alltså). Och då kan man ju inte läsa science fiction. Fantasy lär då passa bra.
Nästa panel jag gick på var ''Build Your Own Religion'' som inte heller höll sig till ämnet ordentligt. Alldeles för lite om tillverkade religioner och de problemställningar som gavs i beskrivningen.
Tog en sväng in till försäljningrummet och köpte Inheritor av C. J. Cherryh. Lyssnade sedan lite på ''Good Things on the Web, and How to Find Them'' men sådana där internett-paneler brukar inte vara så bra. Tittade lite på konstutställningen medan jag väntade på banketten. Konstutställningen var imponerande som det brukar vara på en större kongress. Fast jag är ingen konstkännare så jag går mest runt och kollar på ''häftiga'' saker.
Klockan sju släpptes folk in till banketten. Under banketten så förekom nästan inga andra aktiviteter. Det var högst en annan programpunkt samtidigt som banketten.
Jag hamnade vid ett bord där några arrangörer, Seattlefansen som var gäster och en del utlänningar satt vilket var lite tråkigt då arrangörerna var upptagna med arrangerande en hel del och det var svårt delta i konversationen då många kände varandra sedan länge och pratade gamla kongressminnen. De andra utlänningarna var Rob Hansen från England som var inbjuden gäst till Fanhistoricon plus en australiensare. Den sistnämna hade en kul manick med 7x7-lysdioder som var programmerad med massor med olika mönster.
Maten bestod av en italiensk buffé. Ordningen folk gick och hämtade mat lottades och det sista bordet fick en flaska vin vilket var en mycket bra idé. Hotellets betjäning var inget bra alls. De serverade ingen dryck förutom vatten till vårt bord och de glömde servera kaffe. Det hölls heller inget tal under banketten vilket var trist. Fast en fördel med det är att när alla hade ätit så kunde de som inte deltog i banketten komma in och höra talen och prisutdelningarna.
Sedan var det dags för underhållningen som var ''Another Part of the Trilogy'' av John M. Ford. Ford var påannonsör och mellansnackare till parodiska sånger framförda av utklädda personer. Inte så bra repeterat men det var kul ändå.
''The SF Files -- the other SF on TV'' fick bli uppföljningen på banketten. En panelist tyckte att Third Rock from the Sun var den bästa science ficion på teve just nu. Deprimerande i så fall då skämten inte bygger på science fiction som i Red Dwarf.
Söndagens paneler startade kockan 10 och höll på till 16. Jag lyckade komma upp så att jag hann äta frukost (som inte ingick i hotellpriset). Pannkakor med lönnsirap är ganska gott till frukost.
I panelen ''Crossover Novels'' deltog Rosemary Edgehill, Laura Ann Gilman och Peter J. Heck. Det var 22 personer i publiken. Edgehill tyckte att det inte var bra för karriären att skriva i många genrer som hon gör. Man förlorar fans i ena genren medan läsare i den genre man just skrivit i kanske inte inser att boken tillhör den genre de är intresserade av.
Heck tog upp de tre saker som styr en bokköpare. Det viktigaste är ryktet som boken eller författaren har. Sedan kommer ''word of mouth''. Sist kommer omslaget och det är det enda som förlaget har någon kontroll över så därför satsar de massor med pengar på det. Ett problem när till exempel en science fiction-författare skriver en deckare är att boken sorteras in bland de övriga böckerna av författaren. De som arbetar i kedjebokhandlarna i USA är mycket okunniga om böcker så de går på imprint och liknande saker då de sorterar böcker (de har inte tid att läsa boken eller bara skumma igenom baksidan). Laura K. Hamilton rekommenderades. Hon startade inom science fiction men gick över till vampyrdeckare (och skrev i princip samma historia som tidigare). Science fiction-böckerna sålde dåligt men de hårdkokta vampyrdeckarböckerna blev väldigt framgångsrika. Annat att notera var att Evelyn C. Leeper hade en beanie på sig och att Laura Ann Gilman var ganska kul och nämnde absurda saker som att Pournelle och Mercedes Lackey skulle skriva en bok tillsammans. Man diskuterade böcker som kan tillhöra två genrer. Panelens åsikt var att om man skulle skriva till exempel en deckare i science fictionmiljö så måste man bestämma sig för om det är en deckare eller en science fiction-bok. Om man inte gör det så kommer det att bli en dålig bok.
Sedan gick jag på ''The Craft of Writing'' med Bruce Coville, Rosemary Edgehill, Michael F. Flynn, John M. Ford och Rosemary Kirstein. Det var cirka 35 personer i publiken och man pratade om skrivarhantverket. På tal om research så var Fords kommentar ''more fun than working''. Ett tips var att man skulle försöka skriva en mening som beskrev historien och det skulle inte vara av typen ''Gå ned i grottan och hitta den röda badbollen'' utan det skulla vara vad boken verkligen handlade om. Kunde man inte göra det antingen innan man började eller då man var klar så var det förmodligen ingen bra bok. Edgehill gick igenom sina texter och tog bort alla ''it'' då det oftast kunde ersättas med något mer specifikt. Att vara mer specifik var ett generellt råd. Ord som indikerade vem som säger något i en dialog som ''sade han'' bör man försöka minimera. En anledning är att copy-editorer kan ta bort dessa små ord så och Ford tyckte att man skulle skriva så att det gick att förstå vem som sa vad även om copy-editorn tog bort alla sådana där uppmärkningar. En klassisk mening som illustrerar när man måste ha sådana ord som nämndes var ''Shut up, the policeman explained''. En annan sak de var överens om var att namn på personer var ett ord som alla andra i texten och bytte man namn på en karaktär så måste man gå igenom texten och eventuellt ändra andra saker. Ford nämnde en välkänd författare (fast han gav aldrig namnet) som var förtjust i konstiga och främmande namn (kan det vara Cherryh?) som använde platshållare i texten och i slutfasen gjorde bytte ut platshållarna mot de riktiga namnen. En bok kom så långt som till copy-editorn med en platshållare kvar i texten. Edgehill skrev alltid långa outlines för hon ville inte riskera att behöva lämna in en bok om fyra veckor och märka att hon inte visste hur hon skulle skriva klart den. Outlines används annars mest för att sälja boken till förlaget då kontraktet författaren får nästan aldrig säger att han måste följa outlinen.
Efter det valde jag panelen ''The Craft of Reading'' som hade en intressant beskrivning men som inte riktigt hölls sig till ämnet. Panelister var Gregory Feely, Jerry Kaufman, Jim Mann och Don D'Ammassa. Ungefär lika många folk i publiken som i panelen om skrivarhantverket. En bok som rekommenderades om man var intresserad av hur man kan läsa var C. S. Lewis An Experiment in Critisism från 1961.
Några förslag var att variera hur mycket man koncentrerar sig på detaljer. Att variera läsandet på prov då det kan ge helt nya upplevelser. Läs till exempel långsammare. Jack Vance bör läsas mycket långsammare än andra böcker med ett enklare språk. Jag kanske skulle läs om alla Jack Vance långsammare. Eller varför inte lyssna på dem läsas upp? Undrar om de finns att köpa på band?
Michael Flynn var kul i en tidigare panel så jag gick på hans ''The Use and Abuse of Statistics''. Han arbetar som kvalitetsstatistiker och han var mycket underhållande. Rummet vara bara bokat i 30 minuter och Flynn trodde han hade en timme på sig. Då de andra dök upp så vägrade folk lämna rummet då det var så underhållande så den andra panelen fick hålla till i hallen. Ett experiment gick ut på att identifiera vilket som var det riktiga utseendet på ett amerikanskt mynt. Jag var då ingen bra deltagare i experimentet. En rolig sak med detta experiment var att då han gjorde det på vissa företag så väntade folk på vad chefen valde och valde sedan likadant. Nästan alltid valde chefen fel. En annan intressant sak han visade var att babyboomen inte fanns. Det finns ingen puckel i kurvorna.
Mellan två och tre passade jag på att ta en sista runda i försäljarrummet innan de stängde och kunde inte låta bli att köpa två novellsamlingar som NESFA (New England Science Fiction Association som arrangerar Boskone) gett ut. Den ena var The People av Zenna Henderson och den andra var His Share of the Glory: The Compleat Short Science Fiction of C.M. Kornbluth. En annan mycket bra bok jag köpte var Let's Hear it from the Deaf Man av Dave Langford som var en samling av hans alster såsom fanzinetexter, magasintexter och noveller.
Sista timmen så gick jag på ''Classic Litterature and Its Influence on SF''. Jag hade lite för dåliga kunskaper om klassikerna för att få ut så mycket av det. Sedan märkte jag att mitt plan gick en timme tidigare än jag trott så jag gick när det var en kvart kvar. ''Gripe''-sessionen som pågick samtidigt var inte så välbesökt. Kanske fanns det inte så mycket att klaga på.
Jag satte mig i lobbyn och väntade på hotell-shutteln som skjutsade folk inom närområdet. Jag åkte tillsammans med en lokal Boston-bo som skulle till tågstationen och som av någon outgrundlig anledning trodde jag var en fysiker. Det här var hans första Boskone fast han hade varit på någon kongress tidigare då han studerade vid något universitet. Han gav en dollar i dricks till den kvinnliga chauffören så det gjorde jag också.
Det dyraste med kongressbesöket var faktiskt hotellrummet som kostade ungefär hundra dollar per natt. Flygresan lyckades jag få för 700 kronor på grund av kombination med bokning av arbetsresa. Var det då värt pengarna att åka till Boskone? Ja, faktiskt. Jag gillar denna typ av kongresser med ett så välfyllt program fast det hade varit kul om det varit lite fler svenskar där eller annat folk som man kände lite bättre. Standardsvaret på detta klagomål brukar vara att man ska anmäla sig som gopher men det såg inte ut att vara så kul. Fast det brukar jag tycka på alla kongresser och det hemska är att jag kanske har helt fel. Men det finns roligare saker att göra på en kongress än att vara dörrvakt eller något annat lika ensamt och tråkigt.
Nästa års Boskone hålls den 13-15 februari 1998 och är Boskone XXXV och som hålls på samma hotell nämligen Sheraton Tara i Framingham utanför Boston. Hedersgäst är Walter Jon Williams och officiell artist är Omar Rayyan. För mer information se http://www.nesfa.org/.