Liksom i min förra bokprat-spalt tänkte jag ägna mig ett tag åt nyutkommen svensk litteratur. Det kommer faktiskt ut ett och annat intressant. Ibland får man dock leta lite för att hitta det eftersom det inte är speciellt uppenbart vad det är alla gånger.
Efter lägereldarna är en svensk fantasyroman, skriven av debutanten Per Jorner. Det gör att det ligger nära till hands att jämföra den med Niklas Krogs En krigares hjärta (recenserad i Månblad Alfa 35).
Medan En krigares hjärta är en ganska typisk fantasy med magiker, drakar, hjältar och hot mot den rådande världsordningen så är Efter lägereldarna lite mer otraditionell. Huvudpersonerna är fyra föräldralösa ungdomar som hankar sig fram i tillvaron så gott de kan. Deras värld sträcker sig inte långt bortom lägereldens sken. De ger sig ut för att få tag i en magisk kristallstatyett som sägs kunna bota sjukdomar. Eftersom en av ungdomarna har en mästare som håller på att dö så är statyetten intressant. När de kommer till staden där statyetten ska finnas så hinner de knappt genom stadsporten innan de stöter ihop med en tjej som är på flykt undan en prästorden i staden. De dras med i jakten, splittras i två grupper och kommer underfund med att tjejen redan stulit statyetten de var ute efter. Problemet är att det verkar vara många andra som är ute efter den också så de får jobba hårt för att hålla sig undan. De får oväntad hjälp från Toby, en kattmänniska som till en början gör lite av ett Aragornintryck. Allt eftersom visar det sig att han inte är så hopplöst god som Aragorn utan en mer sammansatt och intressant karaktär.
En av äventyrarna, Tim, är centralgestalten i boken men också i princip så långt ifrån en klassisk fantasyhjälte man kan komma. Det han är bäst på är att berätta historier framför brasan på värdshusen. Det visar sig att han kan hantera statyetten utan bieffekter vilket gör att han fastnar i staden. Detsamma gäller hans kompisar som snabbt finner sig tillrätta i olika nya roller i staden. Tim trivs dock inte och önskar att allting kunde gå tillbaka så som det var innan de fick tag i statyetten. Han försöker övertala sina vänner att ge upp sina nya välbetalda arbeten och leva ute i skogarna igen, med lägereldarna som han älskar. Naturligtvis vill de inte lyssna på honom. Samtidigt som han vantrivs i staden och med sitt nya liv så har han också kärleksbekymmer.
Över huvud taget så är boken till stora delar lågmäld och filosofisk, långt bort från den eskalerande spänning och undergångsskräck som ofta präglar fantasyböcker. Den här stillheten i boken och det faktum att det egentligen förekommer ganska lite magi och andra fantasyelement i den för att boken känns jordnära på något sätt.
En invändning som jag hade mot En krigares hjärta var att alla namn i den var exotiska, till synes för sakens egen skull. Även i Efter lägereldarna är det rätt gott om exotiska namn både på personer och platser, men här finns det också namn av typen Stormhatt och Pilfink. Jag tycker att boken tack vare dessa känns mer helgjutet svensk.
Det leder mig osökt in på spåket i boken. Jag misstänker att Per Jorner mestadels läser litteratur på engelska för då och då hittar man formuleringar som inte passar i svenskt språk utan bara känns som dåliga översättningar från engelska. Det är synd att bokens redaktör inte lagt ner mer arbete på att rätta till sådant, speciellt som Norstedts ju är ett av de stora kvalitetsförlagen. Här och där störs flytet också av omotiverade vitsiga formuleringar. Oftast flyter språket på rätt bra, men det är inte lika lättläst som Niklas Krogs.
Vad som förvånade mig lite grann så här i fantasytider är att boken är så pass anonym som den är. Omslaget avslöjar ingenting om att det skulle vara fantasy och baksidestexten är också ganska intetsägande. Hade jag inte sett boken på fantasyhyllan i bokhandeln hade jag knappast plockat upp den.
Drakväktare är åtminstone den tredje svenska fantasyromanen som kommit ut under det senaste året vars författare dessutom är debutant. Den har dock såvitt jag vet den tvivelaktiva äran av att vara först i en annan genre. Mig veterligt är detta den första svenska rollspelstieinromanen. Det amerikanska spelföretaget TSR har gett ut fantasyromaner som utspelar sig i deras olika rollspelsvärldar sedan mitten av 80-talet och nu har detta fenomen alltså slutligen nått Sverige. Gemensamt för alla de TSR-böcker jag läst har också varit att de har hållit en ganska tvivelaktig kvalité. Därför var det med en viss tvekan som jag gav mig på den här romanen. Det visade sig dock vara obefogat.
I inledningen av boken följer vi några olika personer utan att veta varför eller speciellt mycket om vilka de är. Allt eftersom tiden går visar det sig att de har mer med varandra att göra än vad vi först tror, och inte ens de själva vet varför. Överhuvud taget är stämningen i boken till stora delar präglad av mysterium. Varken läsaren och huvudpersonerna vet riktigt vad det är som pågår. Redan från början är det spännande och det går inte alltid som man tror. Vid några tillfällen när jag läste den här boken var jag orolig för att det hela skulle sluta med ett äckelgulligt lyckligt slut men det var obefogat. Andreas Roman har läst sin Hamlet.
Ett annat sympatiskt drag med boken är att den känns ovanligt realistisk. Personer som träffas av ett svärd dör om de inte får hjälp av helande magi. Här finns inga orealistiskt utdragna svärdsstrider där hjältarna knappt har en skråma efteråt. Naturligtvis kan man inte kräva att fantasy ska vara strikt realistisk enligt vår världs regler eftersom det finns magi, men jag tycker fortfarande att människor borde tåla ungefär lika mycket stryk i en fantasyvärld som i verkligheten.
Även här hittade jag ett par underliga formuleringar som jag tycker borde ha tagits bort, men här tycker jag att det är mer förlåtligt att det passerat genom den redaktionella kontrollen. neoGames är ett spelföretag och detta är såvitt jag vet deras första försök att ge ut skönlitteratur.
Felicias resa slutligen är faktiskt något så ovanligt som en nyskriven svensk science fictionroman. Problemet är att det inte framgår av omslaget (om man inte lusläser baksidestexten) och att den dessutom gömmer sig på ungdomsavdelningen. Den är också en fristående fortsättning på Felicias ö (1996) som jag tyvärr inte läst.
När boken börjar så befinner sig Felicia och två ungdomar till på en flotte på flykt från sitt hemland Urbs. Världen de reser igenom är obestämt dystopisk. Man får aldrig riktigt klart för sig exakt vad det är som har hänt, men handlingen utspelar sig i en nära framtid ganska snart efter en katastrof. Människorna lever så gott de kan, tillbaka på en nivå som liknar tidigt 1900-tal. Det finns inte längre fungerande elektricitet och bensin till motorer går inte att få tag i.
Känslan är ganska lik den i Flugornas herre, även om den här boken inte är fullt så klaustrofobisk och grym. Efter ett tag framgår det att några är ute efter Felicia och att de har tekniska hjälpmedel som gör att de kan hitta henne.
Felicias resa är klart läsvärd, även om man inte tycker att man är ungdom längre. Men så är det ju med bra ungdomsböcker.
Drakväktare av Andreas Roman, neoGames, 1998.
Felicias resa av Cannie Möller, Bonnier Carlsen, 1998.