Den här intervjun utfördes via email under januari 1999. Under 1998 har Andreas Roman gett ut två fantasyromaner, Drakväktare och Dräparen, som utspelar sig i rollspelsvärlden Mundana från Neogames. En tredje och avslutande del, Demonen, ska utges under 1999.
Hans Persson: Till att börja med tänkte jag ta reda på lite vem du egentligen är. I Drakväktare fanns det ingen information alls, i Dräparen stod det ju åtminstone ett par rader om dig. Du får gärna fylla i med lite mer standarddetaljer som ålder, utbildning och sånt där trist. Du har jobbat som skribent och författare åt diverse företag tidigare, tydligen. Inom vad? Har du publicerat någon litteratur innan Drakväktare, eller är det ditt debutverk?
Andreas Roman: Jag är 23 år gammal nu, men var 21 när jag började skriva på Drakväktare. Tidigare har jag, efter 3-årig ekonomisk linje på gymnasiet, arbetat ett år på en skola som lärarassistent och vikarie, och sedan i ett och ett halvt år på Tradition i Göteborg. Där fick jag kontakt med tidningen Centurion och skrev ett par artiklar i några nummer, men fick sedan napp hos Target Games och skrev den oförtjänt ökända äventyrsserien som släpptes till Chronopia (Blodsband och De Fördömdas Armé är mina verk, Cirkus Kad hade jag inget med att göra). Jag skrev lite andra smågrejer, artiklar och sånt för mindre tidningar och spelrelaterade produkter, gjorde nån översättning och så där, men arbetade på en egen fantasyroman. Nånstans runt februari -97 skickade jag runt den till olika förlag, och fick uppmuntrande ord att skriva en ny roman. Som en av redaktörerna uttryckte det: ''Jag tror din nästa roman blir utgiven. Skicka den till oss.'' Då kom jag i kontakt med Neogames, som visade ett intresse att ge ut fantasyromaner som var kopplade till deras spel Eon. Det skedde nån gång runt april -97, och under juni -97 skrev vi kontrakt och jag började arbeta på Drakväktare. Parallellt med det studerade jag till lärare, men har precis hoppat av det nu för att syssla med skrivandet på heltid.
Hans Persson: Går det verkligen att överleva som fantasyförfattare i Sverige idag? Jag har i och för sig ingen egentlig koll, men jag antar att det inte kan röra sig om några jätteupplagor.
Andreas Roman: Neogames har inte gjort någon marknadsföring eller någon större ansträngning att distribuera den ut till större bokkedjor. De vill vänta tills hela trilogin är klar, så det blir enklare att sälja in den till bokhandeln. Men jag tror att man kan försörja sig på fantasy, om man ligger på ett stort förlag och romanerna säljer. Svensk fantasy går nog lite skralt för att Sverige inte har några bra fantasyförfattare. Vi har helt enkelt inte fattat vad det handlar om än och är fast i klyschor och konservativ stilistik.
Hans Persson: Vad läser du själv (både inom fantasygenren och utanför den)? Lista gärna några böcker/författare som du tycker bra om och några som du tycker är viktiga (det är inte nödvändigtvis samma sak).
Andreas Roman: Jag är lustigt nog inte särskilt förtjust i fantasy, men verk som jag anser att man ska ha läst för att anse sig kunna något är Robin Hobbs trilogi om Fjärrskådarna, Michael Moorcocks romaner om Elric, Tolkiens ringtrilogi (naturligtvis), Eddings Belgariad (den är usel men ändå viktig för genren) och Donaldsons krönikor om Thomas Covenant. Mitt personliga val bland dessa blir Robin Hobb. Jo, och så Ursula LeGuin förstås ... henne ska man ha läst, om inte annat så för att se hur en riktig författare arbetar.
Hans Persson: Jag kan hålla med dig om att Belgariaden inte är speciellt bra om man vill ha något tankeväckande eller originellt. Däremot tycker jag att den var rätt OK som enkel underhållning och jag vet att jag reagerade på att den var påfallande lättläst. Vad är det du tycker är speciellt viktigt med den, egentligen?
Andreas Roman: Den väckte intresset i Sverige. David Eddings ensam var ansvarig för att fler ungdomar började läsa böcker. Den har alltså en viss historisk betydelse, och det är intressant att se vilka grepp Eddings använder för att fånga en ung publik som tidigare inte tyckte om att läsa. Man måste se till romanens syfte -- det är orättvist att klanka på Eddings för att han inte preseterar några djupare tankar eller frågeställningar, för det är inte hans mening. Han vill nog bara underhålla, som en sagofarbror, och som sådan håller romanerna. Det betyder inte att man behöver tycka om dem, men man måste erkänna dem för vad de är. Jag var nog onödigt hård förut. Eddings är bra på det han gör.
Hans Persson: Vad tycker du är felet med fantasy? Har du några invändningar mot genren som sådan eller är du bara trött på de oändliga leden av alver och trollkarlar i pseudomedeltida slott?
Andreas Roman: Genren som sådan är helt ok, men den är så dränkt av klyschor att det är svårt att hitta vad som är bra. Klyschorna blir så mer påtagliga i fantasy, eftersom de är så fruktansvärt överdrivna och ofta patetiska. En såpa, till exempel, lider inte av ''fåniga namn''-sjukan eller ''jag kan trolla som ingen annan''-smittan, och håller sig åtminstone borta från fjanteri på den nivån. På så sätt kan man säga att dålig fantasy nästan är den värsta sortens litteratur som finns. En del författare saknar helt självinsikt (hoppas inte jag är en av dom)!
Hans Persson: Jag antar att detta också är förklaringen till att det inte finns speciellt mycket magi, alver, dvärgar och så i böckerna. (Eller är koncentrationen sådant låg även i Eon? -- det har jag som sagt ingen koll på.)
Andreas Roman: Nu ska jag försöka vara diplomatisk här ... låt mig säga så här: Eon är fullt av fantasyelement. Jag försöker undvika så mycket jag kan, utan att helt tappa fantasykänslan. Din iakttagelse är helt korrekt. En annan intressant poäng är att ju mindre man använder sig av effekter, ju mer spektaulära blir de när de väl dyker upp. I Sagan om Ringen tror jag magi används sju eller åtta gånger -- men gissa om det smäller när den väl dyker upp!
Hans Persson: Kommer ditt material att inkorporeras i senare versioner av Eons bakgrundsmaterial eller kommer dina romaner att fortsätta att stå fritt bredvid?
Andreas Roman: Materialet har redan använts i några av Eons moduler, men dom aktar sig för att plocka in för mycket. Romanerna kommer nog dock även i framtiden att vara väldigt fristående.
Hans Persson: Hur mycket av bakgrundsmaterialet i böckerna har du fått koka ihop själv och hur mycket har Neogames styrt innehållet i bakgrunden? (Jag har inte sett någonting av deras spel, så jag vet inte vad som fanns där innan dina böcker.)
Andreas Roman: Jag har full frihet, så länge det inte strider mot tidigare publicerat material. Drakväktarna, dräparna och konflikten mellan dem är helt min, och en stor del av Colonan är också min. Neogames har aldrig använt sitt veto mot mig, även om de påpekat att jag kanske borda ändra på en del detaljer. Det finns ett ''Author's ending'' på Drakväktare, som inte slutar samma som det som nu är tryckt ... faktum är att det är rätt stor skillnad. Den gången satt jag i telefon i över en timme med Marco från Neogames, innan han lyckades övertyga mig att ändra slutet. Nu efteråt är jag glad att jag gjorde det, men det var aldrig fråga om något tvång utan att han fick mig att inse att jag hade gjort fel och borde ändra mig.
Hans Persson: Var Drakväktare ursprungligen tänkt att utspela sig i Mundana, eller har det kommit till efteråt, när du fått den såld?
Andreas Roman: Drakväktare existerade inte innan jag skrev på Neogames kontrakt. Idén kom till under sommaren -97, under en intensiv brevväxling mellan mig, Carl Johan och Marco (från Neogames). Dräparna hette från början drakdräparna, drakarna var döende av en smitta som spred sig och Tom skulle vara en karaktär som hängde med i alla tre böckerna. Mycket förändrades på vägen, men grundvisionen höll jag fast vid. Toms öde beseglades två-tre sidor innan jag kom till hans sista stund. Ibland går det fort.
Hans Persson: En sak som fick mig att misstänka att Drakväktare var skriven eller åtminstone påbörjad innan Neogames kom in i bilden har med namn att göra. Praktiskt taget alla namn i böckerna är av den typen som fantasylitteraturen är full av, nämligen -- med våra språkliga referensramar -- icke-representativa namn som Ran, Tibara, Jargien och så vidare. Sedan slog det mig att det fanns ett undantag -- Madeleines hemort Daggbacken. Det känns som om det är en liten håla som du stoppat in på Mundanas karta, och då använt dig av ett egenkonstruerat namn, inte de förutbestämda exotiska namnen från Mundanas karta.
Andreas Roman: Drakväktare kom till efter jag haft dialog med Neogames. Jag fick läsa in mig på deras produkter innan jag började skissa på en idé. Humm ... jag håller inte med dig när det gäller namnen. Tom? Helene? Paul? Madelein? Selina? Ben? Karl? Ran? Alla dessa namn finns i vår värld. Daggbacken fanns redan från början, kikar du noga på Mundanas karta hittar du flera namn av den sorten. Jag håller dock med dig om att fantasylitteraturen har ett stort namnproblem, som bidrar till dess delvis patetiska natur. Varför kan inte folk heta Hans och Andreas i fantasyromaner också?
Hans Persson: En annan sak som gjorde att jag misstänkte att Drakväktaren ursprungligen inte var skriven i världen Mundana var att man ser väldigt lite av världen. Det finns enstaka referenser till omvärlden, men det mesta av handlingen utspelar sig långt in i en skog som skulle kunna finnas var som helst. I Dräparen finns det mycket mer visning av omgivningarna.
Andreas Roman: Den dämpade stämningen i Drakväktare var ett utslag för min ovilja mot genren. Jag var trött på att författare gömde sig bakom konflikter och effekter för att skriva fantasy -- jag ville få karaktärerna att driva fram historien, och att deras öden var det som fängslade, inte världens öde. Man bryr sig nog inte så mycket om Colonan och allt det där när man läser mina böcker, men man bryr sig om ifall Ran överlever striden mot Salohme och hur Madelein kommer klara sig utan sin bror sedan. Samtidigt är det inte fel att bygga delvis på en storskalig intrig - jag gör ju det själv - men det är alltför vanligt att författare använder den för att komma undan enkelt. Jag kunde inte skriva samma roman en gång till, så Dräparen är medvetet mera av en ''glada gänget som räddar världen''-roman ... men i vanlig Andreas-anda så går det åt helvete för dom ändå. Den bästa komplimangen jag fått till Dräparen, var när någon kallade den för psykologisk thriller. Demonen kommer spinna vidare på temat psykologisk misär.
Hans Persson: Ibland känns den stora konflikten mellan drakväktare och dräpare som en detalj i bakgrunden, trots att huvudpersonerna i handlingen är direkt inblandade i konflikten.
Andreas Roman: Precis. Du har förstått det hela. Författaren James Ellroy demonstrerar detta på ett lysande sätt i sin roman Den Svarta Dahlian. Den handlar om ett mord på en ung kvinna, men fokuset i romanen är mer på människans mörka psyke och på hur fallet bryter ner en man och hans omgivning. Mordet är ursäkten för resan in i själsligt mörker.
Hans Persson: Jag tycker att du har lyckats med att få en lite annorlunda smak på dina böcker än ganska mycket annan fantasy. Det är inte lika glättigt som det ofta är annars.
Andreas Roman: Många har sagt som du. En del tycker att böckerna är för dystra och undrar hur jag någonsin ska kunna knyta ihop det i tredje romanen. Vänta och se, säger jag bara. Men det är inte Danielle Steele som skriver böckerna, så förvänta er inte heller något slut i den andan. När man väl tappat balansen och börjar falla, kan man inte resa sig upp igen. Frågan är bara hur hårt man faller, och om man kan dämpa det på något sätt.
Hans Persson: Stämningen är ofta ganska mörk och dyster, vilket tilltalar mig. Jag gillar speciellt slutet på första boken.
Andreas Roman: Många gör det, men inte alla. Alla har dock en åsikt om slutet i Drakväktare, än så länge har ingen lämnats oberörd. En del blir arga, andra ledsna, några upprörda, många chockade, överraskade -- men alla har något att säga om det.
Hans Persson: En annan trevlig detalj är pro- och epilogernas sätt, speciellt i Dräparen, att ge vinkar om vad som kommer att hända i boken man just börjar att läsa respektive nästa, men utan att man egentligen blir speciellt mycket klokare förrän man kommer fram till rätt ställe i handlingen.
Andreas Roman: Ett klassiskt knep. Epilogen i Dräparen har dubbel innebörd, som kommer framgå i Demonens två inledande kapitel. Det är dock inte många som har fattat poängen med prologen i Dräparen -- inte ens grabbarna på Neogames begrep den förrän jag förklarade den. Men det är ok, den är stämningshöjande och det är viktigast.
Hans Persson: Var det tänkt från början att det skulle vara en trilogi böcker, eller var Drakväktare ursprungligen en fristående text? Den skulle mycket väl kunna vara fristående så som den är publicerad (bortsett från att det finns reklam för Dräparen i den på slutet :-).
Andreas Roman: Min mening var att Drakväktare skulle kännas som en fristående roman, men det tycks inte ha gått så bra för responsen var nästan genast: ''När kommer uppföljaren?'' När Dräparen blev klar, stod det klart att jag bara ville skriva en roman till om drakväktarna. Jag har idéer till en fjärde, men om den blir skriven så lär det nog dröja.
Hans Persson: När är det tänkt att Demonen ska utges? Det står bara ''under 1999'' på Neogames websidor.
Andreas Roman: He he ... Neogames vet inte, för dom vet inte när jag blir klar med den. Dom suckar och skakar på huvudet när folk frågar dom när Demonen kommer. Faktum är att romanen är lite av ett mysterium ... jag skriver vanligtvis en synopsis till varje roman, som sedan finns att granska internt för alla inblandade. Men den här gången håller jag allt för mig själv, så ingen på Neogames eller utanför vet hur Demonen kommer sluta eller ens vilken riktning den kommer ta. Jag är den ende som vet, än så länge.
Hans Persson: Vad tänker du göra sedan? Blir det fler fantasyromaner (och blir de i så fall fortfarande inom Mundana) eller kommer du att prova på någon annan genre?
Andreas Roman: Det beror lite på vad som händer, men blir det fantasy igen så blir det något annorlunda från böckerna om drakväktarna. Jag har fått nog av ångest, elände och misär för ett tag. Och jag tror ärligt talat att jag tar en paus från fantasyn sedan.
Hans Persson: Betyder det att du tänker skriva en ''vanlig'' roman eller att du lämnar skönlitteraturen helt ett tag?
Andreas Roman: Snarare det första. Jag har ett manus klart på en helt annan roman, fjärran från fantasy men med drag av filosofin bakom böckerna om drakväktarna (väl dold men definitivt närvarande). Men det kan hända att jag slutar skriva efter Demonen, om jag skulle få för mig att jag inte har mer att ge. Man ska inte skriva för sakens skull, utan för att man har något man vill säga eller berätta för andra.
Hans Persson: Du säger ovan att du har Demonen färdigplottad men till största delen oskriven. Å andra sidan har du också sagt ''Tom skulle vara en karaktär som hängde med i alla tre böckerna''. Hur skriver du normalt? Plottar du först och följer sedan detta när du skriver texten eller låter du plotten reda ut sig allt efter som skrivandet går framåt?
Andreas Roman: Jag plottar först, ganska noga i detalj, och börjar sedan skriva, men slutet blir aldrig som tänkt. Historien utvecklar sig efter hand. Både Drakväktare och Dräparen hade annorlunda slut i början -- i synnerhet Dräparen, som var en helt annan roman tills jag började klippa och klistra i den.
Hans Persson: Hur lång tid tar det dig att skriva en roman (om vi antar att du skriver på heltid, vilket du väl inte gjorde när du skrev de första böckerna)?
Andreas Roman: Mellan tre till fem månader, beroende på omfånget och handlingen. Blir det på heltid, skulle jag nog säga 3-4 månader. Mycket av tiden går åt till att mentalt bearbeta materialet, och det gör man även när man inte ''jobbar''.
Hans Persson: Fungerar det för dig att slå om till att skriva på heltid och få boken producerad snabbare?
Andreas Roman: Nej, inte direkt, men man blir mer effektiv och slutresultatet blir bättre. Det går kanske inte så mycket fortare, men man känner sig mer nöjd med resultatet och kan fördjupa sig mer i arbetet.
Hans Persson: Andra författare jag har pratat med har behövt en viss mognadstid för en bok och jobbat på flera böcker parallellt. Andra går helt upp i det de håller på med och kan inte tänka sig att arbeta parallellt med flera romaner.
Andreas Roman: Att arbeta på två romaner samtidigt skulle jag inte kunna tänka mig, och det är väldigt sant att det krävs en mognadstid för texten. Därför spelar det inte så stor roll om man gör det på heltid eller inte, om romanen är av det kortare slaget (som det är i mitt fall än så länge).
Hans Persson: Nu tänkte jag låta kritisk ett tag, men det är inte så allvarligt som det kanske låter. Jag misstänker att du (som många andra läsare av fantasy och science fiction) läser till stor del på engelska.
Andreas Roman: Jag undviker att läsa på engelska så långt jag kan. Svenska är ett utmärkt språk, varför inte hålla sig till det?
Hans Persson: Jag hajade till några gånger när du skrivit saker som: ''Han kommer inte lyssna på oss.'' Är det ett medvetet försök att skriva dialog på talspråk eller är det bara en miss att ''att'' fallit bort (det förekommer på några ställen)?
Andreas Roman: Det där är högst medvetet. Jag misshandlar medvetet språket, och några har kritiserat mig för det. Men jag bryr mig sällan om grammatik -- jag vet reglerna, har studerat dom på universitetsnivå och kan alla undantag, men struntar i dom. Det är rytmen och skönheten som orden bildar tillsammans, som intresserar mig. För grammatiska stilister kan mina böcker vara en stor vagel i ögat -- men jag struntar väl i dom. Då kan dom läsa något annat, om dom vill det. För övrigt kan tilläggas att jag är musiker, och rytmen har stor betydelse för mig. Jag vågar slå vad om att alla som kritiserar mitt språk, inte är särskilt musikaliska.
Hans Persson: Å andra sidan fanns det flera tecken på att du visste vad du sysslade med; dels dialekten som får verbformerna fel och framför allt gåtan som sysselsätter huvudpersonerna på ett bibliotek ett bra tag. Där drar du ju själv fram saker som de förändringsprocesser som ett språk genomgår över tiden, och det är ju precis det som pågår i slang också, fast i accelererad form. Det tar ett tag för slang att bli så upptagen i språket att folk inte längre är medvetna om att det en gång i tiden var slang.
Andreas Roman: *skratt* Jag läste språkhistoria när jag skrev sista delen av Dräparen. Det märks, va?
Hans Persson: Det som egentligen störde mig mest i språket -- relativt sett, på det hela taget tycker jag att det är välskrivet -- är att du ganska ofta säger saker som (konstruerat exempel, jag hade inte noterat något): ''Ran vände sig mot Madeleine. Kvinnan verkade ...''. Du använder ibland ''kvinnan'' och ''mannen'' på ställen där jag tycker att det skulle vara mer naturligt med ''hon'' eller ''han''. Det känns som om din formulering skapar en onödig distans genom att låta onödigt formell och opersonlig.
Andreas Roman: Ja ... det är fler som har sagt det. Jag har gjort så för att få in mer variation i språket, men det verkar som om jag förlorar mer än jag vinner. Jag undviker det nu, när jag skriver Demonen, och om jag ska redigera om mina tre romaner så ska jag ersätta ''kvinnan'' och ''mannen'' så ofta det bara går, med mer lämpliga ord.
Hans Persson: En annan detalj som retade mig med boken (som absolut inte är ditt fel) är att du ganska ofta refererar till länder som inte finns med på den lilla kartan i början. Om man försöker hänga med på den så är det irriterande när det talas om länder som inte finns med. Att småorter inte finns med är ju en sak, men länder borde gå att få med. Det kanske vore en idé med en översiktskarta och en detaljkarta över det område där boken utspelar sig?
Andreas Roman: Kartan är det Neogames som insisterat på att ha med. Jag har inte lagt mig i arbetet kring den utan utgått från att dom gjort ett bra jobb. Verkar som om jag hade fel. Jag förstår din poäng och ska se till att det inte blir så i Demonen.