En bön åt ett mänskligt hjärta
Under denna natt, liggande på sin sjukbädd och omgiven av sina barn,
Ber fru Poe om ert stöd, och ber kanske om det för allra sista
gången. Richmond Enquirer, 29 november 1811.
På detta vis fick teaterbesökarna i Richmond reda på att en av deras favoritskådespelerskor var allvarligt sjuk, och utan stöd eller pengar. Hon var endast 24 år gammal och mor till tre små barn.
Eliza var själv från en skådespelarfamilj och emigrerade från England med sin mor till Amerika, då 9 år gammal. Hon gjorde sin scendebut vid samma späda ålder. Hennes mor dog då Eliza var 11 år gammal. Eliza var en lovande ung aktris, som dessutom gjorde sig känd som skicklig sångerska och dansös. Hon gifte sig för första gången vid 15 års ålder, men hennes unge make dog bara tre år senare. Hon var 18 år då hon gifte om sig med David Poe, som enligt uppgift såg bra ut, men inte hade någon större talang för sitt valda yrke -- han hade nämligen scenskräck. Han hade revolterat mot sin familj och hoppat av sina juridikstudier för att bedriva skådespelaryrket. Han brukade få dåliga recensioner, var hetlevrad, drack ofta för mycket och kunde ibland ge sig ut för att klå upp någon kritiker som skrivit något ofördelaktigt om honom. Deras tre barn var Henry, som föddes 1807, Edgar 1809 och Rosalie mot slutet av 1810. Edgar Poe föddes den 19 januari 1809, son till skådespelarparet Eliza och David Poe. David var dock ej far till det sista barnet, då han börjat dricka rejält, och lämnat sin familj året innan. Vad det blev av honom vet ingen ännu i dag. Ett år senare dog Eliza av någon infektionssjukdom.
Edgar fostrades av John och Fanny Allan, ett köpmanspar som var kända för sin välgörenhet. De var också teaterbesökare, och Fanny övertalade sin man att ta hand om lille Edgar. Dock adopterade paret aldrig Edgar formellt. John Allan var en hårt arbetande man med skotskt påbrå, Fanny var nervöst lagd och var vänlig, men hade ofta dålig hälsa, hennes man sade att ''hon alltid klagade över något''. Familjen reste till England och stannade där under 5 år, då John skulle sköta sina affärer. Edgar var 6 år då man avreste. Fanny var ovanligt ofta sjuk under denna period; troligen led hon svårt av hemlängtan. Edgar skickades bort på internatskola, var ledsen och olycklig. Då Edgar var 11 år var familjen tillbaka i Richmond. Edgar blev nu duktig i skolan, särskilt hade han en talang för språk och för att uttrycka sig i skrift. Han skrev mycket poesi och vers på den tiden. Edgar beskrivs som liten och smal, men var trots detta även duktig i idrott och beskrevs allmänt som mycket ambitiös och tävlingslysten. Löpning, boxning, och framför allt simning var hans favoritsporter. Hans första svärmiska kärlek (då han var 14 år) var en skolkamrats 30-åriga mor, som Edgar blev djupt fäst vid. Men hon var nedstämd, blev deprimerad; ett år senare blev hon sinnessjuk och dog kort därefter. Detta påverkade Edgar mycket negativt, och han blev inåtvänd, bitter och ständigt på dåligt humör. John Allan ansåg att Edgar var bortskämd och otacksam.
Vid 17 års ålder började Edgar på universitetet i Virginia, där han fortsatte att göra bra ifrån sig både i idrott och språk. Universitetet var ''fritt'' och det var ofta slagsmål, fylla och bråk där. Han utmärkte sig även som aktiv i skolföreningar och var en stark debattör. Dock skaffade han sig stora spelskulder, vilket blev en ständig källa till gräl mellan honom och John Allan. Edgar bad alltid om mer pengar, på allt mer utstuderade sätt. ''Jag svälter!'' Allan vägrade att betala för mer än ett års utbildning och Edgar fick flytta hem igen, där han fick utföra kontorssysslor åt sin fosterfar.
Till sist blev stämningen i hemmet ohållbar och Edgar flyttade hemifrån för att bosätta sig i Boston. Han gav ut sin första diktsamling, Tamerlane and other poems under pseudonymen ''A Bostonian''. Han gick också med i armén, där han var under två år. Han klarade sig bra och steg i graderna. Under denna period dog Edgars fostermor Fanny Allan efter en lång tids sjukdom. Edgar fortsatte att skriva brev till John Allan och fann på nya sätt att tigga pengar. Ett längre, astronomiskt poem, ''Al Aaraaf'', gavs ut under namnet Edgar A Poe. Edgar fortsatte sin militära karriär i West Point, som kadett. Han fortsatte skriva poesi. John Allan gifte om sig med en betydligt yngre kvinna -- det var tydligt att han önskade sig egna arvingar. Grälet mellan honom och Edgar flammade upp igen. Edgar skaffade sig disciplinproblem på kadettskolan, var ofta frånvarande och fick avsked. Edgar var nu 22 år gammal.
Edgar flyttade till Baltimore, där han sökte upp sin faster Maria, som var en fattig änka, men hankade sig fram. Edgar fick flytta in hos henne med två av hennes barn. Han umgicks flitigt med sin äldre bror Henry, som hade varit sjöman och var känd som en äventyrare. Henry skrev också poesi, liksom Edgar. Återföreningen varade dock bara sex månader, då Henry dog av sin alkoholism vid 24 års ålder. Edgar skrev sin första novell, ''Metzengerstein'', vilken följdes av flera. Han vann ett pris för ''MS found in a bottle'', men fortsatte att ha dålig hand med pengar och skrev åter till John Allan om mer. Ibland fick han lite, men för det mesta ingenting -- Allan hade sin nya familj att tänka på. Allan blev sjuklig och dog slutligen 1834, han hade fått tre egna små barn och Edgar nämndes inte ens i testamentet. Trots detta hade John Allan varit mycket rik då han dog. Edgar började arbeta på en tidning, Messenger. Han blev kär i sin egen kusin Virginia, fasterns yngsta dotter, och de gifte sig då Edgar var 26 och Virginia 13 år. Det var ungt även på den tiden, Virginia var dessutom liten och barnslig i sitt utseende. Edgar fick utökade uppgifter på tidningen och fungerade som dess redaktör. Han fortsatte att skriva noveller, där dystra stämningar och unga flickhustrur var ofta förekommande. Edgar lämnade Messenger efter ett par år, och skrev sin enda roman The Narrative of Arthur Gordon Pym.
Familjen flyttade till New York, därefter till Philadelphia. Det blev tydligt att Edgar hade haft alkoholproblem en längre tid. De ekonomiska problemen var också märkbara. Nu blev han redaktör för en ny tidning, The Gentleman´s Magazine. Han kastade sig in i arbetet och fortsatte med sina noveller; bland annat ''Huset Ushers fall''. Edgar började själv skriva litteraturkritik, som kunde vara både elak och bitande. Han kunde peka ut vart grammatiskt småfel i en text, trots att han själv ständigt begick liknande fel. Han tyckte om att citera olika språk, men det var tydligt att han inte kunde dem särskilt bra. Edgars omätliga behov av beröm och uppmärksamhet tog sig uttryck i att han anonymt skrev och lät publicera lysande recensioner av sina egna noveller. Han skrev även för andra tidningar: essäer, artiklar, noveller och chiffer. Edgar blev känd som en mästare på chiffer.
Trots framgången slutade Edgar sitt arbete efter ett år, 1840, då han blev rastlös och inte trivdes. Edgar ville starta en egen tidning, men klarade inte av det, trots ihärdigt arbete. Han fick ta jobb på en ny tidning igen, där han fortsatte skriva liksom förr. Morden på Rue Morgue skrevs vid denna tid, kanske världens första deckarhistoria med detektiven Auguste Dupin. Efter ett år sade Edgar åter upp sig. Virginia blev sjuk i tuberkulos i början av 1842, 19 år gammal. Edgar var fullständigt förkrossad -- tuberkulos på denna tid var i stort liktydigt med en dödsdom. Hennes sjukdom pendlade fram och tillbaka under flera år. Edgar började nu dricka på allvar och led själv av och till av dålig hälsa. Hans dryckesvanor blev ökända i hela Philadelphia.
År 1843 fick han tillfälle att skapa sin efterlängtade tidning, Stylus, med en finansiär. Drickandet fortsatte dock, och Edgar såg ofta ut att vara i dåligt skick. Detta gjorde att finansiären drog sig ur och Edgar fick åter lägga ned planerna på en egen tidning. Edgar hyste stor uppskattning för Dickens' verk, de träffades och utbytte åsikter. Flera arbeten på olika tidningar samt frilansande följde. Edgar började nu göra sig ett namn, men drogs trots detta med ständiga penningproblem. Noveller som ''Det skvallrande hjärtat'' och ''Den svarta katten'' skrevs vid denna tid. Familjen återvände till New York, och Edgar fortsatte att hanka sig fram genom att jobba på olika tidningar. Januari 1845 skrev han dikten ''Korpen'', och uppnådde äntligen den berömmelse han längtat efter. Dikten blev mycket populär och Edgar fick turnera runt och läsa den på olika poesikvällar. Han var vid denna tid i strid med Longfellow, som han avskydde. Edgar fortsatte att dricka allt mer, och var ofta full på poesiuppläsningarna.
År 1846 lämnade familjen New York igen, av omsorg om Virginias sviktande hälsa, och flyttar ut på landet. Poe förekom under denna tid som karikatyr i en historia. Januari 1847 dog så Virginia i sin tuberkulos, 25 år gammal. Efter detta började Edgar allt mer likna figurerna i sina noveller; deprimerad, eländig, dyster, fördömd, sjuk. Han gjorde några halvhjärtade försök att uppvakta andra kvinnor, men utan någon större framgång. Ett försök till comeback var dikterna ''Bells'' och ''Annabel Lee''. 1849 gjorde Edgar ett nytt försök med en egen tidning. Dock var han nu i ett uruselt skick; flera gånger hade han hallucinationer, troligen orsakade av delirium, och fick ett sammanbrott. Han fortsatte med sina poesiuppläsningar. Under en sådan turné hittades Edgar utanför en vallokal i eländigt skick med smutsiga, illasittande kläder som inte tycktes vara hans egna. Han fördes till sjukhus, där han yrade och hallucinerade i tre dagar. Därefter utropade han ''God help my poor soul'', och dog.