Det här kanske inte är någon nyhet för andra, men jag har under det senaste året upptäckt ett nytt och bättre sätt att se på tv-serier.
Det började när jag fick låna videoband med en massa avsnitt av Buffy the Vampire Slayer, och jag menar en massa! Alla avsnitt från det sista som visats i svensk tv till det sista som visats i USA, det vill säga ungefär tre säsonger. Dessutom lånade jag ett antal avsnitt av Angel som är en spin-off från Buffy och delar vissa karaktärer med huvudserien.
Sedan tittade jag på minst ett avsnitt om dagen, oftast fler. Det blev som ett behov. Händelserna och personerna från tv:n levde hela tiden i bakgrunden av mitt medvetande vare sig jag var på jobbet eller gjorde något på fritiden. Även om jag kom hem sent och egentligen borde strunta i tv:n till förmån för sängen så nog var jag tvungen att sätta på videon en liten stund i alla fall.
Jag har märkt att alla inte lever sig in i sådant de ser på tv eller film på samma starka sätt. De behåller alltid en viss distans till fiktionen. Sådan har jag aldrig varit. Jag går in i händelserna och lever med i även rätt så fåniga och otroliga historier. Även om en berättelse hör till de mer konstruerade och man tydligt ser hur upphovsmännen byggt upp till de känslosamma ögonblicken, så nog sitter jag där och snyftar med en näsduk i handen.
Ett koncentrerat tittande förstärker upplevelsen ännu mer och ger en extra dimension av närhet till karaktärerna. Efter att tag började personerna och miljöerna från serierna dyka upp i mina drömmar. Effekten blev som en slags hjärntvätt. Ja det gick till och med så långt att Buffys värld på något sätt började kännas lika verklig som min egen. Inte så att jag trodde på vampyrer men om det dykt upp en demon mellan några parkerade bilar en kväll eller om personen som jag delade hiss med plötsligt hade transformerat sig till vampyr skulle jag nog inte ha blivit speciellt förvånad.
Det skadar förstås inte att Buffy är en av de bästa tv-serierna som någonsin gjorts. Effekten kan dock uppnås även med andra serier för så snart jag var klar med Buffy och Angel tittade jag på jag samtliga 52 avsnitt av Blake´s 7 och maratontittade på dem under någon månad med samma resultat. Plötsligt var det fullkomligt naturligt att rymdskepp ska se ut som the Liberator, karaktärernas kläder förvandlades från fåniga till normala och var absolut inget att fnissa åt samtidigt som det inte alls kändes märkligt att alla besök på främmande planeter tycktes ske i grustag eller nedlagda fabriker.
Jag såg sista avsnittet av B7 en lördagsförmiddag och trots att jag hade fått vissa förvarningar om att slutet knappast skulle bli ''och så levde de lyckliga i alla sina dagar'' var jag skakad resten av helgen. Bokstavligen. Det var en blandning av vemod för att serien var över och en sorg över förlusten av de personer som engagerat mig intensivt. Skratta gärna, men så kändes det.
Nu är ju B7 liksom Buffy en utomordentlig tv-serie. Det skulle vara intressant att undersöka om samma effekt uppstår vid koncentrerat tittande på en sämre serie med karaktärer som är mindre fängslande. Är det seriens kvalitet eller det komprimerade engagemanget som griper så fast tag i sinnet?
Prova själv. Ta ett djupt andetag och dyk i. Trots vissa bieffekter är detta ett givande sätt att se på tv. Säg bara till när ni börjat titta på Buffy så att vi kan kolla väskor och fickor efter vigvatten och spetsade pålar. Det blir lugnast så.