Jag funderar på om det är ett av Vance särskiljande drag med maskerade män som ger sig på flickor eller om det är specifikt för den här serien men det var en sak som slog mig.
En annan sak var hur ociviliserade dom civilisationer han beskriver förefaller, det känns ganska dystert trots att man har allt som behövs materiellt för att uppnå ett utopiskt samhälle. Problemet verkar snarare vara att författaren inte tror på människan som en human varelse.
Annars är böckernas intrig inte så värst upphetsande utan normal fantasy med kärlek, adel och rivalitet. /MF
Första expeditionen till Mars. Konflikter! Kärlek! Politik! Olyckor! Upptäckter! Insprängt i berättelsen om själva utforskningen av den röda planeten återblickar som beskriver urvalet av astronauterna och deras träning. Dessutom en massa realistiska detaljer om motorkonstruktioner, rymddräkter, proviant, strålningsskydd och alla andra upptänkliga element i en marsfärd. Benford beskriver till och med sådant som vilken typ av rep man använder. Den här typen av berättelse är redan utforskat territorium, men för oss som gillar vår science fiction hård så det knastrar som av marssand mellan tänderna finns det alltid plats för en bok till i denna kategori. En bra bok för rätt läsare men ibland kanske väl torr och teknisk för att falla alla i smaken. /BLV
Perdido Street Station är en bra bok! Kanske inte riktigt oj-oj-oj-den-bästa-bok-jag-läst-wow-wow-jag-kan-inte-lägga-den-ifrån-mig-förrän-sista-sidan bra, men den når nästan den nivån (att läsa i ett utan att lägga boken ifrån sig skulle dessutom innebära vissa praktiska problem på grund av dess omfång -- nästan 900 sidor). Miéville har placerat sin berättelse med ena benet i science fiction och det andra i fantasy. Hans värld innehåller robotar och cyborger sida vid sida med magi. Handlingen är engagerande men egentligen inte så mycket att orda om. Som så många gånger tidigare kan den sammanfattas som en kamp mot ondskan. Men Miéville har definitivt inte skrivit någon rar och trevlig saga med lyckligt slut. Flera av huvudpersonerna är egentligen inte särskilt sympatiska och gör en del saker som man snarare förväntar sig av skurkar än av hjältar -- men det gör förstås snarast både dem och berättelsen mer intressant. Det som gör Perdido Street Station originell är dock framför allt platsen där handlingen tilldrar sig. Den mångskiftande staden New Crobuzon är en fantastisk skapelse som skulle kunna fungera som utgångspunkt för en mängd berättelser. Min enda egentliga negativa synpunkt på boken är att Miéville kanske till och med blivit lite för förälskad i den värld han skapat. Boken är enorm, och lite väl mycket består av miljöbeskrivningar. Visst är det fascinerande att dela visionen av en sådan infallsrik kreation. En bit in i boken börjar alla beskrivningar, hur målande och stämningsskapande de än är, ändå kännas som upprepningar och tar lite för mycket plats istället för att driva handlingen framåt. Resultatet blir ibland en överdos av adjektiv. Ta dock denna synpunkt för vad den är, en anmärkning på en detalj i en i övrigt utomordentligt bra bok. /BLV
Jag läser gärna böcker av nya författare, även om jag för att inte slösa med tiden helst kollar först så att de fått något så när hygglig kritik. Det är alltid intressant att göra nya läsbekantskaper och se vilka idéer en debutförfattare presenterar. Ofta kan en debutroman kännas igen på vissa problem med till exempel struktur eller presentation men ändå kännas fräsch och originell.
Adam Roberts debutroman Salt är en av de bästa jag läst. Av de ovan nämnda problemen som kan dra ner intrycket märks inte ett spår. Roberts har lyckats skapa en fascinerande värld med intressanta karaktärer och han har verkligen något att säga.
Salt kallas den planet där handlingen till största delen utspelar sig. Berättelsen börjar dock på färden dit. Ett antal grupper har slagit sig samman för att bekosta en emigration till en ny värld. De påstås ha en gemensam religiös grundsyn som en sammanhållande länk, men snart visar det sig vara lite si och så med den saken. Bäddat för problem alltså. Saken blir inte bättre av att förhållandena på den nya hemplaneten visar sig vara betydligt mindre lämpade för mänsklig kolonisation än man beräknat. Vattentillgången är dålig, klorhalten i atmosfären farligt hög och marken täcks av salt.
Alla dessa problem kanske kunde ha övervunnits om de olika grupperna lyckats samarbeta, men redan tidigt inser läsaren att detta knappast kommer att bli möjligt. Två av dem är så olika i allt -- livsstil, politisk grundsyn, samhällsuppbyggnad -- att de blir helt oförståeliga för den andra gruppen. Konflikten mellan Senaars militärdiktatur och Als anarkistiska kollektiv verkar närmast ödesbestämd.
I Salt tydliggör Roberts terrorismens mekanismer, och dess lockelser. Boken har verkligen fått en kuslig extra aktualitet efter den 9 september men har också sina rötter i en otäck tidlöshet -- mellanöstern, forna Jugoslavien, Nordirland och alla andra platser där människor offrar varandra för religion, principer, fäderneslandets heder eller andra slagord. Och resultatet? Som så många gånger tidigare finns på Salt till slut bara förlorare.
Boken blir än mer intressant genom sin drivna uppbyggnad. Kapitlen växlar mellan Petja från Als och Barlei som är militär ledare i Senaar. Ibland beskriver de samma händelse eller företeelse vilket ger fascinerande perspektiv. En mans terrordåd är den andres heroism, den enes uppbyggnadsinsats är den andres fångläger. Eftersom de båda huvudpersonerna skriver sina skildringar i en tillbakablickande memoarform några år efter det som inträffat är man dessutom aldrig riktigt säker på hur sanningsenliga de egentligen är. Båda har utfört eller beordrat fruktansvärda handlingar och kanske tar de nu chansen att skönmåla och rättfärdiga sina insatser.
Salt är ett bra exempel på hur science fiction kan användas som tankeexperiment och är samtidigt en osedvanligt spännande och läsvärd bok. /BLV
Perdido Street Station är den häftigaste fantasyromanen jag läst på ett bra tag. Den skiljer sig från den mesta annan fantasy på flera sätt. Ett är att handlingen utspelar sig helt i en stad, New Crobuzon, och det är en rejält stor stad. Som sig bör i en fantasyroman får man en karta i början, och intrycket är att det är en stad i London-klass (vilket kanske inte är så underligt, för China Miéville bor i London).
Det vimlar av saker som man inte är van vid i fantasyromaner. Det finns ett antal olika varelser som bor i staden som inte är människor. Det är i sig inte så konstigt, men de är långt ifrån de vanliga tolkieninspirerade krittren. Här finns khepri, en skum art som inte ens ser likadana ut mellan könen. Hannarna är ganska små och ser ut som skalbaggar medan honorna är stora som människor och ser ut som en blandning mellan människor (nertill) och skalbaggar (upptill). De kan inte tala utan kommunicerar med dofter och teckenspråk. Det finns garudor som är ett slags fågelmän. Det finns vandrande kaktusar. Det finns vodyanoi som bor i vatten och kan forma det till skulpturer.
Isaac Grimnebulin är vetenskapsman. Han får besök av Yagharek, en garuda som fått sina vingar borttagna och vill att han ska hjälpa honom att flyga igen. Isaac tar sig an uppgiften på ett mycket grundligt sätt och sätter igång att ta reda på allt han kan hitta om flygning.
Här märks ytterligare en skillnad. I de flesta fantasyvärldar verkar magi vara den enda vetenskap som finns. I New Crobuzon är det inte alls så. Visserligen finns det magi, men den är inte det enda konstiga som finns. Det finns även (ett slags) fotografier, tryckerier för undergroundtidningar, intelligenta städrobotar, luftskepp och mekaniska datorer, allt i en salig röra. Det är inte bara all denna teknik som leder tankarna lite till science fiction, framemot slutet finns också ett bra exempel på hur teknobabbel som i Star Trek kan se ut när det hamnar i en fantasybok.
Trots sin avsevärda tjocklek så går Perdido Street Station rätt fort att läsa, för den är väldigt lättläst. Handlingen är inte allt för komplicerad, men den fungerar bra för att driva boken framåt. Det som verkligen står ut tycker jag dock är beskrivningarna. China Miéville är väldigt bra på att framkalla stämningar och få läsaren att förstå hur saker ser ut, trots att det är helt nya miljöer.
Perdido Street Station är lite av cyberpunk i fantasymiljö. De flesta kännetecken finns: en lite nedgången storstadsmiljö, teknikutveckling på gerillanivå, droger, datorer, modifiering av kroppar (här genom kirurgi och magi snarare än genteknik, visserligen) och en hel del attityd. Det ska bli spännande att se om den lämnar lika djupa spår efter sig i fantasygenren som Neuromancer gjorde i science fiction-genren. /HP
Denna recension och är baserad på spridda avsnitt av säsong ett. Efter att ha sett hela säsong ett, två och tre så har MHulan en reviderad och mycket mer positiv uppfattning som ni såg i ''Media med MHulan''. Jag tyckte att det var intressant att ta med denna variant för att illustrera att man oftast inte ska bedömma en amerikansk TV-serie endast utifrån spridda avsnitt av första säsongen. /TP
De kör en TV-serie av Stargate på TV3 och jag har gjort det fatala misstaget att se ett par avsnitt. Varför finns inte Ctrl-Z i verkliga livet? Det skulle ha varit så skönt att sluppit ha sett dessa avsnitt.
Det var en standardmässigt dålig serie utan någon som helst personutveckling eller saker som händer över tiden. Inget som händer i ett avsnitt får påverka nästa avsnitt för det skulle ju inskränka på manusförfattarnas personliga integritet om någon sade till dem om vad de skulle skriva om.
TV-serien är ju en fortsättning på filmen och de öppnar portalen till en ny värld i varje avsnitt. Forskarna har portalen i en bunker i nån militäranläggning. Det vanligaste verkar vara att de drar hem nåt ''monster'' från den andra världen (då slipper de ju göra ny dyra kulisser till varje avsnitt utan kan spela in allt i bunkern).
Som en lite kul detalj kan ju nämnas att regissörerna till Stargate hade tänkt sig att göra flera filmer så TV-serie-idén är inte helt fel, om det nu inte hade varit för den där stora reset-knappen de trycker på i slutet av varje avsnitt. Men det riktigt lustiga är att intresset för att göra en efterföljare har varit mycket större för deras nästa film ID4 så det verkar inte helt lätt att förutse vad som kommer få en fortsättning.
Nä nu går jag och stoppar ner huvudet i en hink med isvatten för att se om det hjälper .../MH
Efter att ha sett hela säsong ett av Stargate SG-1 tycker jag att det faktiskt är en hyfsad teve-serie där de faktiskt inte glömmer bort vad som hänt mellan avsnitten. Även den personliga och känslomässiga utvecklingen har en viss kontinuitet. Serien har för det mesta trovärdigt och kompetent militärt beteende och dialogen är helt OK. /TP