Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walther, Johannes - Walther af Akvitanien - Walther von der Vogelweide - Valthorn - Valtimo - Waltner, Claude Albert - Walton, Izaak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. 20 juli 1860 i Neustadt an der Orla,
Sachsen, studerade i Jena, Leipzig och München,
blef 1886 privatdocent i Jena, mottog sedan
Haeckelprofessuren för geologi där och är sedan
1906 professor i Halle. W. har gjort vidsträckta
studieresor i syfte att genom jämförelse med
nu fortgående geologiska processer utreda
de förhållanden, under hvilka de sedimentära
bildningarna aflagrats och de fossil inbäddats,
som vi nu finna där. Inom detta område ligger
W:s förnämsta författarskap, och där är han en af
nutidens främsta auktoriteter. Bland hans skrifter
må nämnas Das gesetz der wüstenbildung in gegenwart
und vorzeit (1891; 2:a uppl. 1912), Einleitung
in die geologie als historische wissenschaft,
Beobachtungen über die bildung der gesteine und
ihrer organischen einschlüsse (3 dlr, 1893–94) och
Geschichte der erde und des lebens (1908).
K. A. G.
Walther af Akvitanien. Se Waltharius.
Walther von der Vogelweide [-fånn - fågelvajde],
medeltidens störste tyske lyriker, f. antagligen i
Tyrolen, på landtgården Vogelweide nära Bozen,
mellan 1160 och 1170, d. omkr. 1230. Obemedlad
adelsman, sökte han sin utkomst som "minnesångare"
vid de stores hof och uppehöll sig 1187–98 i Wien
hos hertig Fredrik I, hvarest han fick riddarslaget,
samt därefter hos Filip af Schwaben, landtgrefve
Herman af Thüringen, kejsar Otto IV och kejsar
Fredrik II, hvilken skänkte honom ett litet län
nära Würzburg. W. fortsatte likafullt sitt lif
som kringdragande sångare. Han ligger begrafven i
Neumünsterkyrkan i Würzburg. En staty öfver honom
restes 1877 i Innsbruck och en i Bozen 1889. –
W. öfverträffar vida alla andra minnesångare i
mångsidighet och harmoni mellan innehåll och form,
liksom han öfvergår dem i manligt sinnelag och
finkänslig uppskattning af den tyska kvinnans bästa
egenskaper. Än öm och vek, än skalkaktig, är han
alltid frisk och hjärtlig. Hans dikter utmärkas af
djup och ren känsla, äfven för naturen, rikedom på
tankar, vacker och åskådlig
form (ett slags förädlad folkton) samt redligt
sinnelag. Från den jordiska kärleken vände han på
äldre dagar sin håg till den andliga och skref fromma,
trosvarma religiösa dikter, äfven korsfararsånger. I
patriotiska kväden gick han in på statens och kyrkans
viktigaste angelägenheter, förde frimodigt kejsarens
talan emot påfvens anspråk, förehöll furstarna deras
plikter samt klagade öfver rikets svunna glans. Genom
sina skarpa utfall mot prästernas girighet och
falskhet framstår W. som ett slags förelöpare till
reformationen. I didaktiska "sprüche" utvecklar han
kärnfull lefnadsvishet. – W:s dikter blefvo kända
i nyare tid först genom Bodmer (1758); de utgåfvos
därefter kritiskt af K. Lachmann (1827; 7:e uppl. af
Kraus 1907), af F. Pfeiffer (1864; 6:e uppl. 1881),
W. Wilmanns (1869; 2:a uppl. 1905), H. Paul (3:e
uppl. 1905) m. fl. samt öfversattes på högtyska af
bl. a. Simrock (1833; 7:e uppl. 1883), A. Schroeter
(1881), B. Wenzel (1888) och Zoozmann (1907). Jfr
L. Uhland, "W., ein altdeutscher dichter" (1822),
och W. Wilmanns, "Leben und dichten W:s" (1882).
(Kj–t.)
![]() |
Walther von der Vogelweide. Efter miniatyr i en minnesångshandskrift. |
![]() |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>