Johan & Pellevin är en rolig serie i medeltida miljö som är rolig att läsa på flera sätt. Dels är den välgjord, ofta med välkomponerade äventyr, och dels är det roligt att se hur Peyo utvecklades medan han gjorde den.
På svenska har 13 album kommit ut. Här är samtliga i den ordning Peyo skrev dem, och inom parentes de nummer Coeckelbergs och Carlsen gav dem:
Jag har sett uppgifter om att det också finns nyproducerade album, som gjorts efter Peyos bortgång, och även TV-program. Albumen syns här, under www.smurf.com. De nya har så vitt jag vet inte givits ut på svenska.
Den här berättelsen känns till att börja med lite kantig, men ändå ser man redan från början att Peyo jobbar med ett genomtänkt, om än inte färdigslipat koncept. Johan är page på kungens slott. En bärande figur är greve de Treville (kallas riddare Urban i "Den svarta pilen"), som är en uttalad hjältefigur och säkert tänkt att vara den vapenföre, medan Johan till att börja med är en liten pojke som inte alls lämpar sej för handgemäng. Han är en pojke som ser upp till den tappre Treville, och det är en ren nåd att springa efter hans lans.
Första bilden på Johan, inledningsvis mycket pojkaktig.
Treville behandlar först lille Johan som springpojke
Detta ändras dock snabbt. Johan åldras minst fem år från början till slut, och är vid berättelsens slut är Johan både tuffare och en bra bit längre. Som man ser på nästa bild är han nu minst lika lång som kungen, och bär dessutom ringbrynja och är med och slåss.
Mot slutet av äventyret är han om inte vuxen så i alla fall tonåring.
En annan kul detalj är att de första fyra sidorna är ganska grovt tecknade, men på femte sidan blir teckningarna betydligt skarpare och mer detaljerade. Kanske den unde Peyo blev tillsagd av förlaget att göra teckningarna i större format så de kunde förminska dem?
Berättelsen då? Det är en ganska rak medeltidskonflikt, där Johan tar på sej ett farligt spionuppdrag. Det slutar med den första av många belägringar. Skurken Nederbergs rådgivare Vilhelm är med för första gången, och är kanske en av de intressantare figurerna, speciellt kontrasten mellan honom och den burduse och apliknande Nederberg. Man kan kanske säga att berättelsen gör världsbilden klar för oss, ett feodalt samhälle där kungen visserligen är mäktig men slottsherrarna är också mäktiga och har tydlig möjlighet att trotsa honom.
I nästa album är Johans roll som stridbar hjälte helt genomförd. Han är rentav tuffare och kaxigare i den här berätelsen än i de flesta senare. Berättelsen är ovanlig i det att när den början har Johan redan agerat Robin Hood i trakten ett tag, och vi förs in i handlingen med en annan person. Det bärande problemet i berättelsen är hur Johan ska kunna avslöja vem av tre arvtagare som är skurken.
Här sätter sej äntligen konceptet, i och med att Pellevin tar platsen som seriens Kapten Haddock, den komiska bifiguren. Serien blir omedelbart betydligt mer humoristisk, även om äventyren fortfarande är äventyr.
Vilhelm dyker upp för andra och sista gången, även här som skurkens listige rådgivare. Med bara två framträdanden är han den ende skurk som funnits med mer än en gång! Kungens fängelser är tydligen rymningssäkra.
Hyfsat äventyr där för ovanlighetens skull skurken får plikta med livet för sina brott.
Peyo gör ett försök att variera sej genom att förlägga äventyret till våra trakter, och de exotiska vikingarna. Resultatet är sådär. Ja, frågan är om inte historien är den sämsta av allihop. Början är hyfsad, där Johan och Pellevin av misstag ställer sej på fel sida, men därifrån är den komplett ointressant.
Hyfsat äventyr, Peyo börjar få upp formen. Trollerier är fullt accepterade, så serien är på väg från medeltid till sagovärld, men det är först vid "Den förtrollade flöjten" som detta blir regel.
Här börjar i mitt tycke seriens bästa period. Historieberättandet är lysande, och jobbar i dessa album konsekvent med sköna upptakter som utvecklar karaktärerna och först efter hand introducerar konflikten. Greve de Treville är med för sista gången (fast han kallas riddare Urban av någon anledning) i en fyndig historia där Johan och Pellevin genom ett kul misstag råkar bli medlemmar i det rövarband de har i uppgift att förgöra.
Det är lätt att tycka att den första man läste var bäst. Fången på Montresor var min första, och jag är svag för den. Liksom den förra så är ett missförstånd avgörande för handlingen, när Pellevin förväxlas med en ung slottsherre. Falken Romulus har en stor roll, speciellt i början.
Observera lågprismarkeringen. Det är inte rea, utan introduktionspris, med vilket förlaget Coeckelbergs med framgång lanserade serien.
Egentligen skulle den här berättelsen heta "Flöjten med sex smurfar". Smurferna gör entré, och serien har därmed dömt sej själv till undergång. Historien är mycket rolig, med tvångsdans, Pellevins upptåg och smurferna förstås.
Ett mycket charmigt spöke som spökar i sitt eget övergivna slott lyfter den här historien. Smurferna gör bara ett kort gästspel, innan den inte fullt så intressanta slutdelen följer, där en hel bunt arvtagarkandidater slåss om slottet.
En ganska bra histora om en kidnappad hertig vars ställföreträdare inte vill ha tillbaka honom. Det är den sista historien där inga smurfer är med. Den buffliga skurken Claude Castelmate och hans förtjusning för Pellevins sång och matlagning är roligaste delen av berättelsen.
Smurferna tar allt mer plats, och här reser Johan, Pellevin och kungen till smurfernas land för att rädda dem undan en eldsprutande drake. Berättelsen känns nästan mer som en smurfhistoria än en Johan & Pellevin, och det är inte förvånande att serien efter detta album vilade flera år, inte för att äventyret var misslyckat utan för att publiken ville ha smurfhistorier.
Så kom ett sista album. Smurferna har en ganska stor, men inte orimligt stor roll. Riktigt rolig, och unik på det sättet att det är enda äventyret där konflikten är om en kvinnas gunst. Skurken har förvandlat sin rival till en hund, och under försöken att få fram ett motgift blir även Pellevin förvandlad till hund.
Teckningsstilen har "smurfat till sej" en bra bit, med större huvuden och de för sena Peyo så typiska "streck-med-svart-prick"-munnarna. Det känns som ett nerköp även om det inte är så väldigt störande.
Men när väl alla är människor igen och de unga tu fått varandra så är det dags att ta farväl, för alltid. Slutet ser ut som ett vanligt slut om man inte vet att det är sista albumet, men vet man det så får orden i en av de sista serierutorna en annan betydelse.
Den näst sista bilden på Johan och Pellevin
Den allra sista, med bara sihuetter.
Och bilden efter. "Nu är de borta! Tråkigt! Jag gillade dem skarpt!" Är det Peyos egna ord om sina hjältar som han därmed för alltid tar farväl av? Jag tror det.