Ursprungligen inlägg 13806508 i LysLysKOM, skrivet 31 oktober 2005.
En person i närheten som går psykiatriutbildningen har nyligen berättat för mig om autonoma och sociotropa personlighetstyper, och jag funderar på om det kanske är just detta som gör mig så konstig1.
En sociotrop person är socialt orienterarad, och bryr sig om vad andra tycker. (Jämför med heliotrop - en växt som vänder sig mot solen.) Det är viktigt för henne med uppskattning, och hon blir glad och motiverad av beröm. Hon påverkas också, både känslomässigt och intellektuellt, av negativ kritik, och blir ledsen när någon klagar. Både beröm och klagomål påverkar också hennes beteende: får hon beröm för något, så gör hon nog så i fortsättningen också, och får hon klagomål så är chansen stor att hon ändrar.
En autonom person däremot, har sina egna mål med det hon gör, och bryr sig mindre om vad andra säger. Målen är rigida (dvs hon ändrar dem inte i första taget) och internaliserade (dvs de är hennes egna mål, och även om de en gång kan ha hämtats från omgivningen så spelar omgivningens åsikter och reaktioner inte längre någon större roll).
Hon styrs inte av kritik, vare sig positiv eller negativ, och blir inte heller känslomässigt påverkad.
Det kan vara bra att vara autonom, för man ger inte upp så lätt. Om man till exempel tänkt ge sig ut och motionera på kvällen, så gör man det, trots att det regnar och snöar och man har kompisar som tycker man ska sitta och spela spel med dem. Man får bättre kondition. Å andra sidan så fortsätter man kanske att springa hela milen som man planerat, trots att det gör ont i knät och skadorna förvärras och folk säger åt en att man ska låta bli.
Det är förstås en skala, men jag inser att jag befinner mig ganska långt ut åt den autonoma kanten.
Jag tenderar att kanske inte precis ignorera kritik, men i alla fall att jämföra kritiken med min egen uppfattning, och stämmer de överens så var kritiken riktig. Stämmer de inte överens, så var ju kritiken fel. Man kan förstås tolka detta som att jag är fånigt säker på min egen perfektion, men jag ser det som att jag faktiskt kan ändra mig, men då krävs det argument som jag förstår och accepterar. Jag ändrar mig inte bara för att någon säger att jag ska göra det.
Inte heller blir jag särskilt ledsen av negativ kritik, eller särskilt glad av positiv kritik. Jag har knappast någon känslomässig relation alls till kritiken. Om Java-kompilatorn säger åt mig att jag stavat fel när jag skrev "plublic", så jaha, då har jag stavat fel, och så ändrar jag. Bra att den talade om det, så jag kunde rätta. Om någon i LysLys eller i verkligheten säger åt mig att jag stavat fel när jag skrev "sosiotrop", så jaha, då har jag stavat fel, och så ändrar jag. Bra att hon talade om det, så jag kunde rätta. Om någon i LysLys eller i verkligheten säger åt mig att jag har fula skor, så jaha, kanske det, men att ha vackra skor är inte ett av mina mål, så jag struntar i att byta. Om någon säger åt mig att jag är ful och dum, så jaha, hon tycker så, men det stämmer inte överens med min uppfattning, och så länge hon inte ger några bra argument för sin åsikt så ändrar jag inte på min, och det enda jag gör är att mentalt notera att hon har en konstig verklighetsuppfattning. Möjligen bör hon också behandlas med viss försiktighet på grund av sin konstighet. Men att bli ledsen, vare sig av felmeddelandet från Java-kompilatorn eller av påståendet om att jag är ful och dum, det vore ju absurt. Tycker jag. Och när någon berättar att jag är klok och vacker så jaha, det visste jag ju redan.
Eller jo, visst kan jag, ibland, påverkas av kritik, och kanske till och med reagera känslomässigt på den. Inte ens jag är ute på den hundraprocentigt autonoma kanten på skalan.
Men det här gör ju att jag ibland har lite svårt att relatera till andra, mer sociotropa personer, och hur de reagerar på kritik. Gång på gång ser jag personer i LysLys som ger ifrån sig konstiga utbrott när någon berättar att de stavat fel. De påstår att de är ledsna och arga, för att de fick en stavningsrättelse. Jag har svårt att tro dem, för det vore ju fullständigt absurt. Är de sjuka på nåt sätt, eller simulerar de kanske för att ställa till bråk och därigenom tysta sina motståndare, eller vad är det frågan om?
Då vill jag förstås utreda saken, och frågar dem varför de ger uttryck för ilska över att någon var snäll och hjälpte dem. Då brukar de, av någon anledning, bli ännu argare. Denna underlighet vill jag förstås utreda ännu mer, och frågar dem kanske (vänligt och förstående) om de (a) ljuger, (b) är galna, eller (c) något annat, och i så fall vad. Därefter brukar de uppföra sig ännu mer obegripligt.