Den här artikeln publicerades ursprungligen i Science Fiction Forum #82-83 (1980). Den elektroniska utgåvan är gjord av Hans Persson i januari 1998 med tillstånd av John-Henri Holmberg.
Hösten 1952 annonserade Per Ingvar Persson i Malmö efter personer intresserade av att bilda en "sällskapsklubb för särlingar och idealister". Persson var medlem i Allnordiska Kamratringen och annonsen var en första trevare i avsikt att organisera en skånsk lokalavdelning av organisationen. Men resultatet kom att bli mvcket annorlunda än det avsedda.
Perssons annons hade kallat till möte i ett klubbrum tillhörigt Café Residens och på angiven tid infann sig de intresserade - ett halvt dussin ungdomar i tjugoårsåldern. En av dem var Dénis Lindbohm och med sig hade han sin fru Anna-Brita och en god vän, Ingemar Fällman.
Dénis Lindbohm föddes 1927. Redan i början av tréttiotalet hade hans sf-intresse väckts genom en artikel om månfärder i Allers Familjejournal; några år senare fick den nu tolvårige Lindbohm tag på Olle Eklunds roman Undret från kraterön som inspirerade honom så starkt att han försökte skriva egna sf-berättelser. Parallellt med Eklunds bok fick sf-läsandet ytterligare näring genom det just startade Jules Verne-magasinet, och där debuterade också Lindbohm i tryck 1945 med novellen "Atombranden". 1949 hade han medverkat vid bildandet av en annan kamratförening i Malmö, Club Engbri, och sett den urarta till en sällskapsklubb av det slag där ensamma pojkar möter ensamma flickor varefter de tu gemensamt lämnar föreningslivet. Inför Per Ingvar Perssons tilltänkta klubb hade följaktligen Lindbohm en klar uppfattning om vad som kunde gå på tok, och om hur det borde motverkas.
När de sex grundarna efter det instiftande mötet på Residen skildes åt hade man beslutat att Dénis Lindbohm skulle organisera klubben, annonsera efter flera medlemmar och ordna nästa möte. Det ägde rum några veckor senare på Silvers Hotell. samlade 24 deltagare och leddes av Lindbohm som lade fram förslag till en stadga där styrelse saknades men i stället en samordnare av aktiviteter fanns inskriven. Samtidigt som de närvarande antog namnet Club Meteor för föreningen valdes Lindbohm till förste samordnare.
Det som skulle samordnas var i första hand de olika intressesektioner som skulle utgöra klubbens verksamhet. Redan efter kort tid blev det uppenbart att den mest aktiva delen av föreningen bestod av Lindbohms egen "science fiction-sektion" och vid mitten av våren 1953 ändrade också Lindbohm klubbens stadga så att Meteor nu blev ett forum för science fiction. Medlemsantalet sjönk till 14 personer och minskade ytterligare under 1953 allt medan mötena ägnades diskussioner om sf och så småningom också i allt högre grad planering av smalfilmsprojekt med sf-inriktning. våren 1954 utgjordes den aktiva kärnan i Meteor av förutom Lindbohm själv Per Ingvar Persson. Bertil Paulsson, Ingemar Fällman, Arvid Gyllenberg, Lars Persson och Stig Nilsson.
Redan nu hade också en inre schism seglat upp. Gyllenberg och Lars Persson motsatte sig Lindbohm totala dominans och som en eftergift åt motståndarna offrade Lindbohm den nya stadga som givit honom oinskränkt herravälde över klubben. Meteor blev åter en informell diskussionsförening utan styrelse och nu också utan samordnare; Lindbohm fick det praktiska uppdraget att ordna lokal till mötena och att skriva översikter över verksamheten och diskussionsprotokoll från mötena.
I mars 1954 startades Häpna! och nästan omedelbart började Meteor publicera sitt fanzine Clloev. Förste redaktör var faktiskt Arvid Gyllenberg, men åtminstone sedan nummer tre har fanzinet varit så intimt förknippat med Denis Lindbohm att förekomsten av någon annan utgivare också retrospektivt ter sig nästan ofattbar.
Frånsett fanzinet bedrev Meteor fortfarande sin verksamhet i tysthet. Man höll täta möten, tog emot en handfull medlemmar som lockats av Häpna!s klubbspalt och sysslade framför allt med de många filmprojekt Lindbohm energiskt satte igång men med ett undantag aldrig fullföljde; undantaget, "Den stora nattens vålnad", visades på kongressen Luncon 1956 och senare på ett otal andra kongresser.
Innan filmens kongresspremiär hade emellertid Meteor redan splittrats. För att bättre kunna organisera utgivningen av Clloev, som efter ett andra nummer i augusti 1954 legat nere, och för att få något slags stadga i filminspelningarna, framlade Dénis Lindbohm strax efter årsskiftet 1955 ett förslag till ny stadga. Det uppfattades av Gyllenberg och Persson som ett försök från Lindbohms sida att införa diktatur i föreningen, och den här gången hjälpte inga kompromisser. Gyllenberg och Lars Persson bröt sig ut ur klubben och bildade i stället Club Chaos, som också övertog en handfull andra medlemmar från Meteor. Som språkrör startades fansinet Chaos. Lindbohm svarade med våldsam energi, värvade nya Meteormedlemmar till dess föreningen var större än den varit före splittringen och började publicera Clloev med nästan månatliga nummer. Samtidigt väckte fejden mellan de bägge föreningarna så stora olustkänslor hos några av de mera neutrala medlemmarna att de definitivt lämnade fanlivet.
Mot hösten 1956 hade situationen stabiliserats så pass att både Lindbohm och Gyllenberg kunde ingå i den kommitte som arrangerade Luncon, och vid kongressen märktes inte mycket av den blodiga striden mellan Malmöföreningarna. Senare under hösten avsomnade i praktiken Club Chaos, även om ett andra nummer av fanzinet dröjde med att utkomma till i januari 1957. I stället sjöd Club Meteor av verksamhet och av allt flera medlemmar, däribland den gigantiska sf-samlaren Leif Lindgren. Men i Lindgren fanns ett nytt orosmoment: samtidigt som Lindbohm våren 1957 förlikade sig med Persson och Gyllenberg, och den senare åter blev aktiv i Meteor som vid det här laget hade möten så tätt som två gånger per vecka, revolterade Lindgren kortvarigt genom att bilda klubben Meteorit i ett nytt försök att bryta Lindbohm dominans inom Malmöfandom. Men inte heller Meteorit kunde hämma Meteors framfart, och Lindgren återvände till moderföreningen som under 1957 upplevde sin mest livaktiga och fridsamma period.
Nästa konflikt blev mera allvarlig. 1958 hade Leif Lindgren övergått till en renlärig stalinism, och uteslöts efter hetsiga debatter ur Meteor; i samband med uteslutningen lämnade flera andra medlemmar klubben i protest eller i ren avsmak mot den politisering som inträtt. Litet senare under samma år seglade en ny politisk katastrof upp inom föreningen då andra medlemmar uttalade nazistiska övertygelser, och inför denna nya drabbning kom Meteor praktiskt taget att upphöra.
Under 1959 återupptogs verksamheten i betydligt mera blygsamma former och nu åter inom ramen för en informell diskussionscirkel. Lindbohm arrangerade med hjälp av några andra medlemmar den mycket lilla kongressen Malcon, men efter den sista kraftansamlingen kom Meteor i alla konkreta om avseenden att upphöra intill den dag i början av 60-talet då Bertil Märtensson i skepnad av en gänglig gymnasist upptäckte Dénis Lindbohm.
Om Futura var den största av det tidiga 50-talets sf-föreningar och om Meteor var den som i någon form existerat längst, saknades förvisso inte andra föreningar i den tidiga fandomen. Omedelbart efter att Sigvard Östlund i Häpna!s första nummer uppmanat läsarna att bilda egna sf-föreningar föddes åtminstone tre större klubbar som tillsammans med de äldre kom att bilda stommen i de första årens svenska fandom. De mest aktiva och samtidigt mest svårgripbara av de tre var Club Cosmos.
Cosmos grundades den 24 mars 1954 av tre skolungdomar i Göteborg. Initiativtagare var den 15-årige Lars-Erik Helin, som gick i Östra Realskolan och som redan tidigt hade stora planer för sin framtida roll i svensk fandom. Hans första betydande projekt blev en svensk sf-union, som Cosmos också så tidigt ställde sig bakom. Men den organisationen, kallad Union SF, bedrev aldrig någon som helst verksamhet. Den var tänkt som en löslig union mellan landets sf-föreningar, och sedan väl alla mera betydande sådana anslutit sig till unionen tycks upphovsmännen inte ha lyckats hitta på något att göra med den. Förbundet upplöstes därför i början av 1956 utan att någon verksamhet förekommit.
Club Cosmos andra grundare var de med Helin ungefär jämnåriga Gabriel Setterborg och Hans Sidén, också de med tiden betydande namn i den unga fandomen. Sidén blev så småningom känd som expert på sf-filmer medan Setterborg blev den förste svenske fan som lyckades få en egen sf-roman publicerad; senare har han övergått till att bli en av de mera bekanta svenska översättarna. Helin själv dök så sent som 1961 upp på nytt med ett säreget projekt som var nära att försätta fandom i fullt inbördeskrig.
Så långt nådde emellertid aldrig den tidiga Club Cosmos. Sedan man lyckats med bedriften att redan tidigt i april 1954 publicera Sveriges första fanzine, Cosmic News, tog klubben igen sig något år, samlade nya medlemmar och förmådde i november 1955 så utge ett andra och sista nummer av sitt fanzine. I det utlovades en tätare framtida utgivning, som man en smula orealistiskt försökte säkerställa genom att överlåta fansinet på den skotske fanen Gavin Brown; han publicerade två engelspråkiga fanzines betitlade respektive Cosmos Bulletin och Cosmos Explorer, båda helt i avsaknad av svensk anknytning, och försvann därefter fullständigt.
Detsamma gjorde Club Cosmos, i varje fall vad beträffade utåtriktad verksamhet. Någon form av föreningsliv existerade visserligen kontinuerligt under hela 50-talet i Göteborg, men utåt framstod den som i varje fall bisarr. Med jämna mellanrum publicerades enstaka nummer av fanzines som utlovade en omedelbar förnyad verksamhet i staden, varefter ytterligare några års tystnad följde. Den första eruptionen av det slaget kom redan i december 1957, då Claes-Otto Wene utgav The New Cosmos News och meddelade att Club Cosmos var återuppetånden. Men Wenes försök avsomade i mitten av 1958 efter ett andra fanzinenummer, nu förvirrande nog kallat Urvoat och fast de göteborgska fansen fortsatt träffas under oorganiserade former dröjde det nu till i maj 1960 innan man ånyo proklamerade Club Cosmos pånyttfödelse, denna gång i fanzinet Curl utgivet av den återfunne Helin och Arne Sjögren.
Få föreningar var emellertid så till överdrift fluktuerande som Club Cosmos; i stället genomgick de helt normala utvecklingar från bildande över ett par års verksamhet och till ett stilla avsomnande då de ledande medlemmarna, tröttnade, flyttade eller gafierade.
Den mest betydande sf-föreningen utanför storstadsområdena var Utopia, startad våren 1954 i Lund. Utopia var i förste hand en förening av skolungdomar, och initiativtagare och drivande kraft i föreningen var Kjell Pettersson; han svarade inte bara för mötesverksamheten utan också för utgivandet av fanzinet Ut i tid och rymd. Utopia lyckades bättre än de flesta föreningar med att värva intresserade medlemmar och kunde i mitten av 1955 uppvisa ett dussin aktiva; ett år senare hade antalet stigit ytterligare till femton.
De sysselsatte sig med sådana numera överraskande verksamheter som försök att spela in en amatör-sf-film baserad på en följetong i klubbens fanzine, "Mutant", och ett än mindre framgångsrikt projekt som gick ut på att konstruera ett speciellt språk avsett att talas enbart av sf-entusiaster världen över.
Utopias kulmen blev huvudmannaskapet för den första svenska sf-kongressen. När dimmorna efter det evenemanget väl skingrats i september 1956 hade klubben också i det närmaste upphört att fungera; ett tionde nummer av fanzinet påbörjades i november men fullbordades aldrig. I stället ökade klubbens isolationistiska tendenser och fast man vet att Utopia i form av umgängescirkel fortlevde fram till slutet av 1957 existerade inte längre några yttre bevis på föreningens förekomst. De båda drivande krafterna inom den, Kjell Pettersson och hans allt-i-alla, Gunnar Elvesson, försvann också under 1957 från fandom, den senare definitivt, den förre med undantag för ett expiosivt men kort uppdykande hösten 1958. Då publicerade Dénis Lindbohm i ett försök att blåsa nytt liv i den av stridigheter uttunnade Skånefandomen ett falskt nummer av Utopias fanzine Ut och angav Kjell Pettersson som utgivare; ytterligt uppretad av det ganska harmlösa tilltaget polisanmälde Pettersson Lindbohm för urkundsförfalskning, men varken några rättsliga eller fanniska konsekvenser av episoden går att skönja.
Man känner till ytterligare fyra svenska sf-föreningar startade före Luncon och sedan under resten av 50-talet ytterligare ett tiotal. Men långt ifrån alla bedrev någon verksamhet; typisk för den litet olycksdrabbade mindre föreningen är Comet Klubb, som våren 1954 startades av Esse Jansson i Norrtälje. Jansson var en fan med oturen att bo i en så gott som helt fanlös stad, och fastän Comet påstods ha åtminstone en medlem utöver grundaren har några konkreta bevis för denne andre medlems existens aldrig presenterats och man kan på goda grunder anta att verksamheten var blygsam. Liknande otur drabbade Leif Svensson och Rolf Johansson i Hälsingborg, som sedan de våren 1956 grundat Club Nebulosa förgäves inväntade den ström av nya intresserade de rimligen hoppats på.
En förening som däremot bedrev viss verksamhet och som tillika är unik i svensk fanhistoria var Nova, bildad i Lund av tre sf-intresserade flickor sommaren 1956. Eldsjälen bakom klubben var Gisela Molander, och man kan misstänka att ett tungt vägande skäl till föreningens tillkomst var att Utopia i sin totala manliga dominans och med sina bisarra verksamheter verkade både avskräckande och en smula löjlig på den humoristiskt lagda Molander; det är svårt att tänka sig att skribenterna bakom klubbens fanzine Space Reporter skulle kunnat ta något enda försök att skapa särskilda sf-språk på allvar.
Men Nova blev kortlivad: efter tre nummer upphörde fanzinet i januari 1957 och kort därefter försvann också klubbmedlemmarna ur sikte utan att efterlämna några spår.
Mera långlivad blev Space Club i Örebro, som bildats sommaren 1954 av Per-Åke Lundström. Han stod också under flera år som föreningens ordförande.
Till skillnad från de flesta andra större sf-föreningar gjorde Space Club aldrig några försök att vare sig publicera fanzines, bilda unioner eller splittras i fraktioner. Den förblev en diskussionsförening avsedd för personer intresserade av sf eller av astronomi, idealistiskt av båda. Under de första åren hölls möten varje vecka och mestadels förekom något slags program: diskussioner, bildvisning eller utflykt till något observatorium var vanligt.
Men parallellt med att den övriga fandom i allt högre grad började ägna sig åt inbördes stridigheter och måttligt framgångsrika försök att ena sf-intresset under den ena eller andra unionsfanan började Space Club från och med 1956 att dra sig undan alla former av kontakt med andra föreningar. Efter Luncon var så gott som alla band brutna med den övriga fandom, och det förmodades allmänt att klubben upphört. Så var emellertid inte fallet. I varje fall så sent som 1959 existerade föreningen fortfarande, då med åtta medlemmar som i upphöjd isolering ägnade sig åt sitt stjärnskådande och sitt sf-läsande.
Den sista mera livskraftiga och inflytelserika av 50-talets sf-klubbar var Cosmos Club i Hägersten, bildad den 15 september 1956 av den då 15-årige Sam J Lundwall och två av dennes kamrater, Bengt Waxin och Nils E Sjölin. Klubben existerade länge parallellt med Futura i Stockholm utan att knyta några närmare förbindelser med den större föreningen; i stället växte Cosmos långsamt och hade 1957 sex medlemmar och 1959 tio. Från att ursprungligen ha varit fotoklubb övergick Cosmos relativt gradvis till att göra försök att spela in sf-filmer och till att publicera fanzines: Cosmos utgavs från juli 1956 ett maskinskrivet exemplar, började efter fem nummer karbonkopieras och blev till slut med de sista tre numren stencilerat och tillgängligt för en större fanmänhet, nu under namnet Andromeda eftersom Lundwall upptäckt göteborgsklubben Cosmos och dess fanzine.
Så småningom utvecklades Cosmos Club till en mera fannisk förening och en bit in på 60-talet förvandlades den helt i och med namnbytet till Hyboriska Legionen; Legionens uppgifter inkluderade deltagande i prickskyttetävlingar med champagnekorkar och andra otvivelaktigt intressanta men för den fortfarande mycket seriösa övriga fandomen en smula hädiska verksamheter.
Ändå var Cosmos Club en förening av det slag man inte senare
upplevt mera än mycket sällan: en under flera år fungerande och aktiv
lokal sf-klubb. Trots att klubbarna under 50-talet varken var
speciellt många eller särskilt livaktiga framstår i efterhand den
tidiga fandomen trots allt som klubbarnas förlovade epok: på
sextiotalet, och i ännu högre grad under 70-talet, har lokal
föreningarna kommit att allt mera förlora i betydelse och svensk
fandom har förvandlats från en rad föreningar till en samling
isolerade individuella fans, var och en på sin ort och i bästa fall
med sitt fanzine, men mestadels utan någon personlig kontakt med, som
man brukade säga på 50-talet, "likasinnade".