Till skillnad från mycket annan rollspelsfantasy så klarar sig trilogin om drakväktarna bra på egen hand. De känns inte som resebroschyrer för en fantasyvärld, och trots att Mundana är en värld som innehåller en hel del magi och icke-mänskliga varelser är det väldigt tunnsått med sånt i böckerna. Inte ens drakarna i seriens namn har en speciellt framträdande roll.
Istället så präglas stora delar av serien av en känsla av mystik. Varken läsaren eller huvudpersonerna vet alltid vad det är som pågår i världen men de dras med av händelserna ändå, vare sig de vill eller inte. Handlingen i serien centreras runt ett antal människor som tidvis är hårt pressade. Även om det finns världsomvälvande händelser i böckerna så pågår de lite i bakgrunden. Det är hela tiden huvudpersonernas relationer och problem som är i fokus.
Jämförelser med Quentin Tarantino kan vara relevanta i vissa lägen. Det är visserligen inte ovanligt med våld i fantasyromaner, men när det är Andreas Roman som ligger bakom så gör det ont. Folk dör när man minst anar det, även om de såg ut att vara huvudpersoner.
När änglar dör är också fantasy, i brist på bättre genredefinition. Det är en berättelse skriven av Satan, som berättar hur det verkligen gick till under skapelsen och senare händelser som vi normalt sett läser om i käller skrivna av den andra sidan. Även När änglar dör är utgiven av Neogames, men den har naturligtvis ingenting med deras rollspelvärld att göra.
Trilogin om drakväktarna: Drakväktare, 1998; Dräparen, 1998; Demonen, 1999
När änglar dör, 2001