Dana Stabenows Second Star till exempel var kul bara därför att den var så fullkomligt oorginell. Boken borde ha försetts med undertexten ''Ett plagiat av Robert A. Heinlein''. Handlingen beskriver dramatiska händelser under slutskedet av uppbyggnaden av rymdkolonin Ellfive, för tillfället befolkad av en grupp oerhört stiliga, begåvade, fruktansvärt kompetenta och hängivna människor redo att offra allt, även livet, för att förhindra ett militärt övertagande av kolonin. En sådan intrig behöver knappast kommenteras. Om jag också nämner den intelligenta datorn Archie och att boken avslutas med den första kontakten med en utomjordisk civilisation och människligeten representerad av en gullig liten flicka, förstår nog alla vilken typ av läsning Second Star erbjuder.
Stephen Baxters Raft inger också en känsla av nostalgi och svunna tider. All denna styltade dialog och en personskildring som är fyrkantig när den är som bäst. Boken är ändå ganska läsvärd på grund av sina idéer. Baxter skildrar tillvaron för ättlingarna till människor som på något sätt hamnat i ett annat universum med andra naturlagar. Den flotte som avses i titeln är resterna av deras rymdskepp, nu en plattform förankrad i flygande träd svävande i rymden. Handlingen kan nog egentligen mest ses som en förevändning som ger möjlighet att utforska och beskriva förhållandena i detta paralella universum. Karaktärerna är därför mest förenklade representanter för olika egenskaper som gott och ont. Baxter har dock skapat miljöer utöver det vanliga eller vad sägs om gruvdrift på en utslocknad stjärna och en slags planet uppbyggd av döda kroppar.
Raft får mig förresten att undra om träd i rymden är en ny trend. Minst två andra böcker under senare år har använt idén med träd som rymdskepp, Dan Simmons Hyperion och en bok som jag vill minnas heter The Genesis Quest även om jag glömt författarens namn.
Richard Paul Russos Destroying Angel är ett annat exempel på hur en bok bara utnyttjar handlingen som en förevändning, här är det miljöskildringen som är det väsentliga. Huvudpersonen, den före detta polisen Tanner, blir inblandan i sökandet efter en seriemördare som märker sina offer med tatuerade änglavingar, därav bokens titel. Läsaren får aldrig veta särskilt mycket om mördaren eller hans motiv för brotten men jakten ger Russo möjlighet att fylla boken med kärleksfullt utarbetade och beskrivna miljöer och massor av bisarra karaktärer. Han har också lyckats väl med att skildra den typ av råa och nedgångna men samtidigt vitala framtida storstadsdjungel som tycks ha blivit en standardmiljö i science fiction-böcker. Russos version gör Destroying Angel till riktigt intressant läsning.
Orson Scott Cards tredje bok om Ender Wiggin är knappast den sista. Xenocide tar vid där Speaker for the Dead slutade och problemen hopar sig kring huvudpersonerna. På sista sidan har några problem lösts medan nya tillkommit och framför allt har det pratats fruktansvärt mycket. Det blir mitt bestående minne av boken -- alla pratar, diskuterar, samtalar och grälar sida upp och sida ner. Den som läst de två första böckerna vill givetvis se hur det går i del tre men tyvärr griper inte Xenocide tag i läsaren på samma sätt. Tempot är långsamt och karaktärerna får inte liv. De bästa delarna av boken är de som handlar om Han Qing-Jao ''Gloriously Bright'' på planeten Path, det vill säga de delar där Card beskriver nya personer, platser och problem som kan fängsla läsaren.