Handlingen i böckerna är egentligen ganska enkel, en quest för att hitta tillbaka till jorden. Kunskapen om vägen har nämligen gått förlorad medan den mänskliga civilisationen spridits genom galaxen. Huvudpersonen Silence hittar redan i början av första boken ledtrådar i form av en uråldrig navigationsbok som kan lösa problemet, men först en bra bit in i del tre når hon och hennes sällskap fram. Sidorna där emellan fylls av en rad äventyr när Silence och hennes två äkta män bland annat samarbetar med pirater, flyr ur fångenskap och räddar en prinsessa som är gisslan för att hennes far inte ska göra uppror mot imperiets härskare. Dessa avvikelser på vägen mot målet ger dock hjälpmedel och kunskaper som är nödvändiga för att överlista Rosvärldarna, en hemlighetsfull sammanslutning av världar som vill hålla vägen till jorden stängd med sina krigsmaskiner.
Det som gör de här böckerna originella och läsvärda är delvis Scotts lättsamma och medryckande stil men främst hennes idéer. Det låter kanske konstigt att beskriva en handling som innehåller prinsessor och rymdimperier som originell. Det som ger böckerna en egen karaktär är inte heller de olika elementen i handlingen utan den grundläggande förutsättningen att i Silence Leighs verklighet har vetenskap och teknik ersatts av magi. Här finns inga datorer eller reaktorer. Ett rymdskepp lyfter från marken när dess köl som preparerats av en magiker med ''philosophers tincture'' samspelar med de himmelska harmonierna och tungt arbete utförs av homunculi skapade på magisk väg. Kanske ska de här böckerna inte ens klassificeras som science fiction trots att de handlar om rymdskepp och rymdfärder -- de innehåller ju ingen ''science'' i vedertagen mening. Däremot är magi som Scott beskriver den en vetenskap i sig. Det går inte bara att slänga iväg en trollformel för att något ska hända. Här krävs det ordentliga kunskaper, hjälpmedel, experiment och hårt arbete för att uppnå resultat.
Just användandet av magi som ersättning för våra dagars vetenskap gör lustigt nog den avslutande boken till den svagaste. Det som borde ha varit höjdpunkten i trilogin - ankomsten till jorden - blir något av ett antiklimax. Eftersom jorden hållits avskiljd från resten av den befolkade rymden har man där inte tagit steget över till den ''moderna'' magin. Beskrivningen av samhället liknar alltför mycket dagens värld -- något borde väl ha hänt även om man tvingats hålla sig till den återvändsgränd som den gammalmodiga tekniken innebär. Scott tappar här något av det som gör berättelsen särpräglad och därför intressant.
Tidigare i höst skrev Per Wästberg bland annat så här i Dagens Nyheter om god och dålig litteratur: I dålig litteratur är människorna bättre än de verkar. Boven är i grunden en man med gott hjärta. Lasse-Maja är skillingtryckens hjälte. De fega grips av plötsligt mod och svindlaren på villovägar återförs till lagens trånga stig genom en kvinnas uppoffrande kärlek som icke söker sitt. I god litteratur är det tvärtom. Folk är inte vad de verkar vara och i avslöjandets ögonblick är det hjälten som spricker i sömmarna snarare än att boven får en guldkant. Kärleken bygger på habegär, idealismen på maktlystnad. Den modige är feg och livet är bedrägligt, glittrande ytor och vacklande fasader.
Om detta är allmänt accepterade uppfattningar -- att litteratur klassificeras som god eller dålig huvudsakligen på grund av egenskaper hos karaktärerna och samspelet mellan dem -- är det inte så konstigt att en ide- och miljöinriktad genre som science fiction inordnas med den dåliga litteraturen.
Science fiction-böcker har helt enkelt andra värden än annan litteratur, genren passar inte in i det normala bedömningsmönstret. Den australiske författaren George Turner har dock skrivit en bok, Brain Child, som i viss mån uppfyller Wästbergs krav på god litteratur men som samtidigt också är en bra science fiction-bok. Idéer och miljöer är intressanta och väl beskrivna samtidigt som karaktärerna har ett visst djup. Förhållandet mellan huvudpersonen och hans far är till exempel en viktig del av boken. Inte förran på slutet avslöjas om fadern verkligen har några känslor för sonen eller om han bara manipulerar för att få sin vilja fram.
Brain Child är intressant, spännande och effektivt berättad. Läsaren blir snabbt insatt i förutsättningarna och sedan kan man knappt lägga boken ifrån sig eftersom varje kapitel slutar med en ''cliffhanger'' som kräver att man läser vidare.
Kan Turners hemland vara orsaken till att boken känns ovanligt fräsch? Jag har i alla fall inte läst många, om ens någon, bok från Australien. Vilken orsaken än är så är Brain Child ovanligt bra.
Handlingen tilldrar sig i mitten av nästa århundrade. Ett statligt experiment med genmanipulation har skapat tre syskongrupper. Grupp A är matematiska snillen, grupp B har förnyat konsten, medan endast grupp C uppnådde projektets mål. De var verkliga superintelligenser. Var -- för trots sin höga intelligens och sin skrämmande psykologiska makt över normala människor begick grupp C kollektivt självmord vid 20 års ålder, 25 år innan boken tar sin början. Ryktet säger dock att gruppen efterlämnat ett dolt intellektuellt arv av enorm betydelse.
Huvudpersonen David Chance som vuxit upp på barnhem visar sig vara son till en av männen i grupp A. Nu vill fadern ta sonen till hjälp för att finna grupp C:s hemlighet, om den verkligen existerar. Kanske är alltihop bara en önskedröm, ett grymt skämt ... eller en fälla.
Brain Child påminner faktiskt rätt mycket om en deckare. David Chance i detektivens roll söker upp olika personer som haft kontakt med grupp C vilket ger Turner möjlighet att skildra miljöer och levnadsförhållanden. Han har på ett skickligt sätt byggt upp boken så att läsaren bit för bit får en rikare bild av samhället och av grupp C:s liv och de händelser som ledde fram till deras självmord.
Det finns många skäl till varför Brain Child är en bok utöver det vanliga. Kanske är Turners sätt att framställa grupp C:s ofattbara omänsklighet det viktigaste. Han har lyckats med att beskriva något som är i grunden främmande på ett sätt som framkallar rysningar hos läsaren
Till slut en varning till den som vill läsa Brain Child. Se till att få tag på George Turners bok och inte en trist amerikansk skräckis med samma titel av en författare som heter Stephen R George.