Strax före julen 88 bestämde jag mig slutgiltigt för att åka till Intercon 89, 4 -- 6 augusti, och betalade anmälningsavgiften till Mats Lignell. Han sken upp som en sol, eftersom han av någon hrmm hrmm anledning utsetts till svensk agent och det var hans första agentuppdrag och jag var hans första ''kund''.
Någon gång under våren hörde jag rykten om att det eventuellt skulle arrangeras en större science fiction-kongress i Stockholm i augusti. Det är väl ändå märkligt vad stor denna stad är när man får höra ryktena via Skåne!! Nå, så mycket mer än detta hördes inte förrän framåt sommaren då det dök upp ett namn och möjligen namnet på någon hedersgäst plus avgiften, 200 pix före sista juli. Det var ju inte mycket till information att slänga iväg pengarna på. Dessutom fick jag från initierat håll höra att man inte skulle förvänta sig några större ting ā la Swecon, så jag avvaktade i väntan på mer information.
På Intercon-fronten hände under tiden ingenting och ingenting och ingenting. Jag hörde varken av Mats, Intercon eller någon annan i ärendet. Ganska uselt, tycker jag, att det ska gå mer än ett halvår utan att man ens får en bekräftelse eller dylikt. Någon gång under våren dök det upp en framstegsrapport med en SFF-sändning, men det uppfattade jag mer som någon form av direktreklam än något som gick ut till de föranmälda, och Mats nämnde ingenting om den när jag pratade med honom.
Det dröjde ända in i juli innan jag av Mats fick en framstegsrapport, nummer 3. Intressant att få reda på att annonstiden till programboken gick ut en vecka innan jag fick den, men där fanns jag i alla fall med bland de föranmälda. Då återstod bara det där med att hitta någonstans att bo och att hitta ett lämpligt ressätt. Med någon vecka kvar meddelade Mats att han ordnat inkvartering hos JKLM (Johann Schimanski, Kristin Thorudd, Line Ginsås och Mats Henricsson) och vi bestämde oss för att flyga eftersom det var billigare än tåget (600 kronor tur och retur).
I slutet av juni dök SF-journalens vårnummer upp och där fick jag för första gången höra talas om Finncon som skulle arrangeras 12 -- 13 augusti. Vid det laget var även Fantastika, som Stockholmskongressen döpts till, tidsbestämd till den 18 -- 20 augusti. Visst är det trevligt att se att de nordiska science fiction-samfunden samarbetar för att göra ett generalangrepp mot den mondäna världen och samtidigt verkligen ge alla utländska gäster chansen att under dryga tre veckor få vara med om lika många science fiction-kongresser i lika många länder.
Tyvärr visade det sig att det inte var så många som förstod att meningen var att science fiction-världen i och med denna möjlighet skulle lära sig att resa runt den nordiska kontinenten likt ett resande teatersällskap. Om jag räknat rätt var det bara 5 personer som tog tillfället i akt och bevistade alla tre kongresserna. Tre svenskar och två britter och de kanske är värda att nämna vid namn. Britterna var Martin Tudor och Nick Mills, med Martin inbjuden som fanhedersgäst på alla tre kongresserna. Svenskarna var Ahrvid Engholm, Janne Wallenius och så jag.
Såja, såja Pemer, jag hoppas att du inte tar alltför illa upp av detta personligt inträngande porträtt, men det är bara mitt sätt att avreagera mig -- förlåt mig. Du ska veta att jag gör det därför att jag gillar dig, jag bara önskar att du skulle läsa lite ''riktig'' science fiction så att det gick att prata med dig.
Själv är jag faktiskt en aning stolt över att inte ha läst en enda Douglas Adams-bok. När jag tänker efter så har jag faktiskt inte läst Tolkien heller -- Gör det mig unik inom fandom? Vill jag ha roligt och science fiction läser jag mycket hellre historier av Pohl och Sheckley, och om någon är road av mondänt kul så vill jag föreslå Ephraim Kishon, till exempel två samlingar som finns översatta till svenska: Farväl till Sodom och Gomorra och Ingen olja, Moses.
Det är betydligt svårare att skriva någonting som liknar det ovanstående om Mats. Mats är en lugn och sansad person som helst skulle vilja sjunka ner i marken och försvinna när någon i hans sällskap ropar högt efter Pemer på en fullpackad Drottninggata. Han kan ibland verka närmast obefintligt smal och kan på detta sätt smälta in i vilket sällskap som helst. Dessutom har han en rätt så giftig penna, men tyvärr är det alldeles för få som reagerar på hans svada. På senare tid har han skaffat sig en otrevlig vana att jämt och ständigt ha med sig sin flickvän dit han ska. Vid ett hembesök tvingades jag i all hast att klä mig, men att ens försöka röja eller damma fanns det ju inte tid till och så fick jag stå där och skämmas -- Gör inte om det!
Dagen efter tog vi en tur ut till kongresslokalerna som var totalt öde, förutom en jättestor skärmutställning om den franska revolutionen! Ett annat syfte med resan ditut var att besöka universitetsbokhandeln, som enligt Mats H skulle sälja databöcker till löjligt låga priser. Jag hittade en intressant bok som var nedsatt från 290 kronor till 145 kronor vilket är ett hyggligt pris. Men sedan hittade jag ytterligare ett exemplar som var märkt 45 kronor, så jag bytte till det även om jag oroade mig en aning för att den helt enkelt bara var felmärkt och saknade en etta. Men så hittade jag ytterligare ett ex märkt 35 kronor vilket passade min kassa perfekt. Visst är fri prissättning bra!!
Från universitetet begav vi oss till spil-specialisten för att se om Johannes Berg var där, men icke. Till slut kom vi ut till Akershus. Där fick vi nöja oss med en tur runt fästningen eftersom museerna redan hade hunnit stänga.
På kvällen ordnade vi med inkvartering hemma hos Johannes, som jag väl kände till var han bodde. På torsdagskvällen var det uppvärmningsfest hemma hos JKLM och en hel del svenskar hade hunnit samlats, bland andra Holger Eliasson, Robert Brown, Lennart Uhlin, Jan Risheden, Johan Frick och Lotta Rönn. Under kvällen dök det även upp tre tyskar och minst ett halvdussin britter, bland dem fanhedersgästen Martin Tudor.
När Mats, Pemer och jag mitt i natten kom hem till Johannes satt han naturligtvis uppe och jobbade. I köket på övervåningen bakades det pizza i enorma mängder. Liksom året innan fick vi sova i hans bokrum, men först ville han plocka ut skrivmaskinen eftersom han under natten tänkte skriva Lommeprogrammet (det lilla fickprogrammet som sedan aldrig kunde häftas ihop i brist på häftklamrar).
Som vanligt var jag uppe en bra stund före de andra, så jag hann med att hjälpa en stackars gopher att rengöra det Bergska köket från rester av mjöl, deg och annat segt och klibbigt som tycktes ha fäst sig på alla fria ytor.
Vi återvände till kongresslokalen lagom för invigningen, eller? Det var väldigt förvirrat ett tag, och istället för en försenad invigning fick vi veta att programmet redan hade startat med ''Stableford on plotting'' -- en aning snopet för den som velat lyssna.
Intercons program bestod av tre parallella spår där det tredje var ett hyggligt fyllt fanprogram. I övrigt fanns det både ett filmprogram och ett videoprogram, men de brydde jag mig inte om -- film kan man ju se nästan när som helst, så varför försvinna från den egentliga conen för något så passiviserande och hälsofarligt (allvarlig risk för kvävning alternativt kväveoxidförgiftning i filmrummet).
Under sommaren hade jag ansträngt mig för att läsa en gnutta av de författare som skulle besöka de nordiska kongresserna, men för att travestera ett känt uttryck, nådde jag inte ända fram. Till Intercon lyckades jag dock med min föresats -- att läsa ut Dhalgren som jag kommit hem med från Conspiracy och The Einstein Intersection i Nova pockets översättning. Jag ska inte här säga något om vad jag tyckte om böckerna men låt oss i alla fall säga att med ledning av det jag läst hade jag fått en viss uppfattning om hur Samuel Delany skulle vara.
Den uppfattningen kom helt på skam när jag fick se och lyssna till honom. Han såg ut som en stor snäll morfar och talade lugn och klart och vårdat som den lärare i litteratur som han är (vilket jag inte kände till). Och i sitt tal så beskrev han utförligt sin beundran för Theodore Sturgeon och ägnade fyrtio minuter till att analysera en berättelse av Sturgeon som han speciellt fäst sig vid. En berättelse som ursprungligen skrivits som en mainstream-historia, men som Sturgeon, då den ej blivit såld, skrivit om till en science fiction-historia. Han berättade även att han skriver väldigt långsamt och läser igenom sina berättelser flera gånger innan de går i tryck och att han hemma har ett flertal böcker som befinner sig i olika stadier. Detta fick Anders Holmström att fråga om det efter hans död kommer att ges ut ''De opublicerade verken av Samuel Delany'' i tio delar. Vad svarar man på det?
Det mest uppseendeväckande på fredagen var annars Trondheim-fandoms manifest mot vad de betecknade som den påtagliga kvalitetssänkning och volymökning av subgenren ''idiotisk fantasy'' som bland annat kunde karakteriseras av följande fenomen: ''Comparable to Tolkien at his best'', trilogier, prinsar som mister sin tron och får tillbaka den efter 700 sidor av meningslöst traskande, enhörningar, outtalbara ord i kursiv stil och appendix som förklarar vad det egentligen handlade om. Och för att ge eftertryck för sina krav brände de ett mjukt litet kramdjur levande -- för som talesättet lyder; där man bränner kramdjur, där kommer man också att bränna böcker.
På lördagen var det stora dragplåstret auktionen. När den startade vi två-tiden var det stora auditoriet som mest välfyllt under kongressen. Och bokpriserna var generellt sett en bra bit högre än något jag varit med om i Sverige. Många pocketböcker såldes för 30 -- 50 kronor styck, så jag tror att få svenska fans fyllde sina kappsäckar med böcker. För säljarna var det av stor vikt att hamna högt upp i försäljningsordningen. När auktionen avslutades framåt sex-tiden satt bara ett tjugotal entusiaster kvar och bjöd. På söndagen hölls en restauktion med det som inte hunnits med dagen innan, men inte ens den tiden räckte till och ett antal bokkassar kom aldrig upp till försäljning.
Även fanzineauktionen hölls på lördagen. Den var ursprungligen planerad till fredagen, men var då lagd mot Delanys hedersgästtal och då var nog inte många fler än auktionsförättaren själv, Anders Bellis, närvarande. Men även nu var närvaron låg, mest svenskar som antingen hade intresse av försäljningen eller bara av att trissa upp priserna. John-Henri hade med sig en del av Bertil Mårtenssons fanzine-samling, men sedan blev det inte så mycket mer eftersom det saknades köpare!
Efter maten berättade Tor Åge Bringsvaerd en underbar liten historia om hur han som fyraåring haft jultomten boende hemma hos sig, i form av en tomtemask som svarade på alla frågor han ställde till den. Och den besvikelse han upplevde då han på en årlig julfest på sin fars arbetsplats rusade fram för att hälsa på tomten -- och tomten vägrade känna igen honom. Denna historia fick Delany att även han berätta en solskenshistoria om barn. När han skulle läsa en saga om en liten björn för sin dotter så skrev han om den så att huvudbjörnen var en liten björnflicka. Men det fick dottern att protestera våldsamt: ''Det vet väl alla att eftersom det är en saga så är det alltid en pojke, i detta fall en björnpojke, i huvudrollen.''
Vid midnatt var det dags för Johan Schimanski att delge oss resultatet av årets spurvpoll, samtidigt närmade sig slutet för min filmrulle. Låt mig här sticka in några ord om min kamera: Det är en sån där helautomatisk sak, man behöver knappt ens trycka av själv. Min bror hade just kommit hem från en resa i bortre orienten och där införskaffat denna manick åt mig. Intercon hade i all ära utvalts att bli skådeplats för min debut som assistent till denna helautomatiska högre intelligens. Jag hade aldrig tidigare ägt en batteridriven sådan, och låt mig högt säga att den har både för- och nackdelar. Fördelarna har väl de flesta reklammakare redan övertygat er om, men nackdelarna! Det värsta är att den helt enkelt inte kan hålla tyst. Den piper och gnäller hur snällt och vänligt man än behandlar den. Även om jag pratar mjukt med den när jag vill ta en bild, så ger den ifrån sig ett hjärtskärande ljud, som om den inte ville att jag skulle röra den. Men det ljudet var ingenting mot vad som hände när jag mitt under spurvpollen tog den sista bilden i rullen. Den började frusta och gurgla som av de värsta magsmärtorna, och jag trodde ett tag att dess sista stund var kommen. Bara några sekunder efter att min kamera började uppföra sig på detta sätt så smittade sjukdomen. En närstående kamera drabbades av samma symptom, och dess assistent Carina Skytt (numera Björklind) försökte liksom jag att hålla om den och trösta, men inget tycktes hjälpa. Om det störde? Låt mig bara konstatera att Johan under detta utbrott var tvungen att avbryta sin presentation. Lika plötsligt som utbrottet kom, lika plötsligt var det över, och min kamera har ännu så länge inte visat några liknande symptom igen. Men jag bävar för vad som kan komma att hända på Fantastika och Kolonpollen. Kanske är det just pollresultat den är allergisk mot, vad vet jag -- jag är bara assistenten.
Allt eftersom natten fortskred kom det mer och mer och ännu mer folk. Partyt spred sig till korridoren och andra närliggande rum. Huruvida medlemsantalet på Confiction steg under natten vet jag inte. När Larrys rum till slut stängdes fortsatte partyt djupt nere i gångarna under studenthemmet där man fann en stor toalett med ett piano stående i ett hörn! Men vid det laget hade tyvärr Mats och jag redan gett oss av. Vi ville undvika att behöva ta fönstervägen även denna natt.
Söndagens program var något tamare än de övriga dagarnas. Det vildaste var väl Ghuds ''Live apati'', där målet var att ha fler fans i panelen än ute i salongen.
Även efterfesten hölls ute hos JKLM. Mot slutet fick Mats och Pemer slita mig från en intressant diskussion med Martin Tudor om att arrangera kongresser och vad som gick snett vid Conspiracy, bara för att vi skulle hinna med det sista tåget in mot stan. Väl inne i centrum hade naturligtvis bussar och spårvagnar slutat gå för länge sedan, så vi fick i alla fall använda apostlahästarna.
Som helhet tycker jag att Intercon fungerade utmärkt med totalt cirka 370 deltagare varav ett 60-tal utländska och minst 20 utomnordiska. Programmet flöt bra och en stor eloge till kommittén för att en så pass stor del av programmet hölls på engelska (nästan genom hela kongressen fanns det alltid en programpunkt som hölls på engelska).
Det är nog orättvist att försöka jämföra Finncon med Intercon och det kommer jag inte heller att göra. Det var aldrig meningen att Finncon skulle vara någon form av internationell kongress där kommittén på något sätt strävade efter att få besök från utlandet. Det kanske är hårt att fälla följande omdöme, men på mig framstår det som om finska kongresser och finska fans ännu så länge befinner sig på det stadium där utländska gäster är folk som gärna får komma, naturligtvis, men som man egentligen inte vet vad man ska göra av. Som utländsk besökare bör man vara ganska tjockhudad, speciellt om ens kunskaper i det finska språket inskränker sig till att kunna räkna till sex! Finska fans kommer sällan eller aldrig fram till någon och börjar prata engelska, i alla fall inte i Finland. Och om det sitter en grupp människor och pratar engelska så är sannolikheten att en förbipasserande finne blandar sig i samtalet ungefär 0,3 %. Med denna räkneövning vill jag säga att en finsk science fiction-kongress är ett utmärkt tillfälle att lära känna alla andra utländska deltagare, som man kanske inte pratar alltför mycket med på andra ställen på grund av alla svenskarna. Jag har en känsla av att upplevelsen har varit likartad på tyska science fiction-kongresser.
Finska kongresser är inte som andra kongresser, och det är en hel del som skiljer dem åt. Till att börja med är det gratis inträde till själva kongressen med panelprogram etc. Tre filmer visades på en biograf i närheten, och till dem betalade man ett inträde på 20 FIM per film. En annan egenhet med finska science fiction-kongresser är att man inte använder sig av namnbrickor annat än för kommittén och paneldebattörer. Det har naturligtvis en logisk förklaring i det att man inte tar ut någon deltagaravgift, men det innebär ju också att man går omkring i ett anonymt vakuum.
Finncon arrangerades i det gamla studenthuset i Helsingfors, vilket ligger mycket centralt i staden och det fick användas utan kostnad för arrangörerna. Dessutom var uppmärksamheten från press, radio och tv stor, bra mycket större än vad man skulle kunna få i Sverige och Norge. Flera dagstidningar hade helsidesartiklar om hedersgästen John Brunner, science fiction i Finland eller hur nu journalisten valt att vinkla artikeln. Mediauppmärksamheten, det centrala läget plus det avgiftsfria inträdet innebar många besökare. Jag uppskattar antalet till minst 500, troligen ännu fler. Men hur många av dem som verkligen förstod var det var de hamnat är osäkert. Två finska tjejer som jag och Wilf (James) pratade med i försäljningsrummet hade ingen aning om vad det handlade om, utan tyckte allt var ''weird''. Vi försökte förklara om science fiction och kongresser och Wilf drog sitt tal om internationalism, men de tog det inte på rätt sätt utan var fortsatt misstänksamma. Överhuvudtaget verkade science fiction och dess innehåll vara fullkomligt okänt för dem, men de tillstod att de gillade He-man på tv -- stön.
Men egentligen är inte He-man så långt från science fiction-trädet i Finland, om jag nu kan våga mig på en jämförelse mellan svensk, norsk och finsk fandom i relation till övriga sub-kulturer. I Sverige finns det ett antal ganska klart avgränsade sub-kulturer som lever sida vid sida med varandra, men som alla försöker att stå på självständiga ben. Jag tänker då på science fiction och fandom, serier, spel och så film. De har självständiga riksorganisationer av mer eller mindre seriöst slag. Ja, film är väl mer organiserat i mindre filmklubbar, men de olika sub-kulturerna är i vilket fall helt fristående från varandra.
Visst, science fiction-fans tittar mycket på film; science fiction-fans läser och tecknar serier; vissa science fiction-fans spelar roll- och krigsspel; de flesta spelare läser science fiction och fantasy (av de som kan läsa) etc, men dock finns gränserna där och ingen ''riktig'' science fiction-kongress skulle komma på tanken att ha rollspel på programmet.
I Norge fungerar det på ett helt annat sätt. Aniara, den stora Oslo-föreningen, är lika mycket film som science fiction och även serier får sin beskärda del. Dessutom är stora delar av fandom gamla spelare.
Och i Finland tycks alla dessa sub-kulturer ha kommit in i landet på ett relativt sent stadium och blandats samman i en stor smältdegel. Här är antalet entusiaster så litet att de alla gör bäst i att hålla samman mot samhället i stort (och många finska science fiction-fans verkar vara djupt inblandade i flera av dessa sub-kulturer). Alla dessa små särintressen måste då naturligtvis få sin beskärda del av kakan, och det märktes tydligt i Finncons program. Totalt hölls cirka 16 programpunkter, och för att ge er en uppfattning om innehållet ska jag dra titlarna: ''Skaparna av finsk science fiction-fandom'' (på finska lär det ha hetat något i stil med ''De gamla dinosaurierna talar''), ''Sagor och sataniska spel (om rollspel)'', Tal av hedersgästen John Brunner (på engelska), Atorax pris-utdelning, Tal av fan-hedersgästen Martin Tudor (på engelska), Turkey buffet, ''Maskinernas välsignelse för de intellektuella'' (om science fiction), ''Bröst eller konst'' (om serier), Auktion, ''Motorsågen och skräckfilmerna'' (kategori ''splatter-movies''), Futurologi (handlade eventuellt om telekommunikation), ''Kromad skit?'' (om cyberpunk), ''Förkastade mästerverk och misshandlade manuskript'' (författarnas panel -- på engelska), ''Astronomin i framtiden'', ''Brunner läser poesi'' (på engelska) och slutligen ''Sprit!'' (en fandompanel på engelska). Det blev långt, men jag tror att det på något sätt sammanfattar finsk science fiction-fandom.
Janne och jag satte oss för att lyssna på någon form av öppningstal, men efter ett tag kom vi fram till att det nog var den första panelen som hade startat, så vi lämnade salen. I baren hittade vi Ahrvid, John Brunner och två-tre finnar i diskussion och vi slog oss ned. Det pratades om att få böcker översatta (till finska) och att det snarare gav Brunner ytterligare ett språk i hatten än pengar i fickan. Vi kom också in på agenters uppgifter och att Arthur C. Clarke blivit mordhotad av tamilerna (Brunner hade nyligen besökt Clarke).
Den första programpunkten vi förstod någonting av var Brunners hedersgästtal som var en mycket vass historia. Jag kände dock igen stora delar av vad han sa, han måste ha hållit ett liknande tal vid Conspiracy. (Conspiracy = världskongressen i Brighton 1987.) Det handlade om hur människan just nu i allt snabbare takt förstör den jord det är tänkt att vi ska kunna fortsätta leva på. Eventuellt sa han att eftersom han inte längre kunde tro på de ljusa framtidsvisioner som beskrivs i mycken science fiction så kunde detta mycket väl vara den sista science fiction-kongress han besökte. (Jag undrar om han inte sa samma sak på Confiction ett år senare.) Och även om han i framtiden troligen kommer att skriva science fiction-böcker så kommer de inte att behandla den nära framtiden, som är alltför deprimerande.
Nästa förståeliga punkt var Martin Tudors tal. Här visade arrangörerna sin ovana vid utländska gäster genom att knappt introducera honom och därefter lämna honom åt sitt öde. Martin började berätta om hur han kom in i fandom och hur han kom i kontakt med finska fans (=Tom Ölander). Med tanke på hur finsk fandom ser ut (bara en bråkdel är intresserade av science fiction och ännu färre är fans i dess normala betydelse), så tror jag inte många i publiken tyckte talet var intressant. De som skulle haft nöje av hans tal, det vill säga den inre cirkeln av finsk fandom, satt inte i salen, och när Martin efter 10 -- 15 minuter undrade om någon hade några frågor och möttes av tystnad så tackade han för sig och avslutade programpunkten -- Ridå.
Mitt största problem under lördagen var annars att ordna en sovplats. På kvällen skulle det bli kongressmiddag i en restaurang och kongresslokalen skulle stängas så det gällde att komma iväg med bagaget innan dess, och helst slippa släpa det till restaurangen och sedan kanske vidare under natten. Kongressordföranden, Toni Jerrman, hänvisade mig till Tom Ölander. Han hade dock redan fullt hemma, och ville inte kännas vid något ansvar för saken. Tillbaka till Toni som nu skickade mig till Ari Veintie (en av de få finnarna i Oslo). Han hade redan tre britter hemma hos sig, men sa att det eventuellt gick att pressa in någon i hallen mellan deras bagage (Jag var senare hemma hos honom och fick se hur lite plats det fanns. Jag är så lycklig att jag slapp sova där). Han föreslog att jag skulle höra mig för hos Wilf, som fått låna en liten lägenhet under den vecka han var i Helsingfors. Jodå, där kunde jag få sova, men han skulle åka redan på söndagen, så när Saku, en amerikan och science fiction-fan som bor och studerar i Finland -- och den officiella tolken på Finncon, erbjöd mig plats hos sig tvekade jag inte alltför länge. Min tvekan berodde på att han dessförinnan berättat skräckhistorier om sina två katter som älskade att rusa runt i rummet på natten och med klornas hjälp öva bergsbestigning på gäster. Det lät som om ett frilagt ansikte på natten skulle kunna innebära livsfara, men jag bestämde ändå att om detta skulle vara mitt öde, låt så vara.
Saku hade under hela lördagen berättat om vad han han egentligen tyckte om Finland och det finska folket. Jag ska inte här återge vad han sa, men låt mig bara konstatera att hans avsikt är att så snart han är klar med sin utbildning flytta till Sverige för att arbeta. Det han sa fick mig dock att tänka om angående mitt besök. Var det verkligen värt att stanna en hel dag extra, bara för att gå på ''Dead dog''-festen?
Söndagen inleddes med auktionen. Stackars Wilf, som i förväg skickat en resväska med böcker för att sälja, fick inte vara med. Ville man sälja på auktionen skulle man anmält och lämnat in varorna en vecka i förväg. Då fick man å andra sidan en stencilerad lapp med det som såldes och allt fanns även upplagt för beskådande före auktionen. Även priserna förde tankarna till en antikvitetsauktion. Finska fanzine från 76 -- 78 såldes för motsvarande 75 -- 200 kronor. Då bör man i och för sig betänka att det rör sig om de första årgångarna och med sin kvalité bör priserna snarare jämföras med samlarvärdet på serier. Överlag var priserna höga, men så var det inte vad som helst som släpptes fram för att säljas här, inga pocketböcker och annat billigt skräp. Wilf fick ställa sig med sin resväska i försäljningsrummet, men begagnad science fiction verkade inte stå högt i kurs. Det såldes mycket serier och spel, men inte mycket science fiction.
Liksom på lördagen dröjde det inte länge innan vi utlänningar var samlade i ett hörn. Ett par timmar senare var det dags för den första programpunkten vi kunde följa med på -- författarnas panel. Det jag framför allt minns är historien om en bok som Brunner skrev och som vandrade runt på alla förlag utan att bli accepterad. Till slut tog Betty Ballantine boken, och sedan dess -- i 25 år -- har boken ständigt tryckts i nya upplagor. Boken, The Squares of the City, råkar dessutom vara en av de få av hans böcker som jag läst. Kvalitén är väl inte mycket att tala om, men vilken idé -- den bygger på ett schackparti! Varje karaktär i boken är en pjäs i partiet och varje pjäs som flyttas motsvarar händelser i boken, vilket naturligtvis leder till en hel del döda ...
Jag, som själv spelar schack, tycker ämnet är fascinerande -- och så här efteråt tycker jag att den historien och att lära känna Saku, var behållningen av Finncon. Kanske inte så dålig utdelning trots allt, även om det var långt mellan glädjestunderna.
På eftermiddagen kom Saku och försökte övertala mig att stanna kvar över ''Dead dog''-festen. Arrangörerna började tydligen känna hur kongressen ur en internationell synvinkel fick ett löjets skimmer över sig. Nu ville man göra allt för att fler utlänningar än bara Brunner och Ahrvid skulle vara kvar. Men vid det laget hade jag redan bestämt mig, och någon ur kommittén hörde inte av sig, så jag vet inte hur allvarligt menat försöket var.
Den sista programpunkten var ''Sprit!'', fansens tur att säga sitt. Det började som en regelrätt panel, men Wilf som skulle med båten tog över för att ''hinna säga sitt''. Det blev en långrandig beskrivning av hur man själv kan tillverka sitt öl, med noggranna uppgifter om procenten i alla led. Redan efter någon minut kunde man se hur publiken fick något glasartat i blicken och mummelnivån i salen steg. Men Wilf malde på i minst en kvart till. Så snart någon annan försökte få ett ord med i laget var han där och bröt in med ursäkten att han snart måste gå (ett ganska snyggt grepp i debatten -- något att ta till sig). Till slut tystnade han. Sedan rusade han upp och ut till en väntande taxi så att jag knappt han med. Vi hann till båten och på hemfärden hände inget speciellt.
Programmet var ett en-spårsprogram med filmer inlagda i programmet och ett litet fanprogram vid sidan om. Det hela började med en film -- Bleka dödens minut (The Princess Bride) -- som var en fantastisk parodi på fantasy-genren och på filmindustrins sätt att göra fantasyfilmer. Jag satt mest och gapade över att filmen överhuvudtaget kunde ha blivit gjord. Rekommenderas å det grövsta!
Den officiella öppningen var en Kafka-liknande historia där ett antal människor gick fram och tillbaka på scenen, och det hjälpte inte riktigt att Kaj Harju tog ton.
När detta skrivs har det gått ett antal timmar, dagar och år sedan Fantastika ägde rum, så ni får ursäkta om minnet bleknat en aning. Ni kan ju förresten roa er med att försöka peka ut var i denna artikel som brytpunkten finns mellan skrivfas ett (nov 89) och skrivfas två (april 91). Skicka ert svar till mig. Vinnaren kommer att få originalet -- där syns den kritiska punkten tydligt.
I en panel om svensk science fiction-utgivning bidrog John-Henri med historien om de första 30 åren, mycket intressant. Kontentan var att när det första försöket misslyckades drog alla förlag öronen åt sig och gjorde sedan bara halvhjärtade försök dömda att misslyckas (dåliga översättningar, ingen reklam etc).
Hedersgästen Iain Banks var en trevlig prick och rolig att lyssna till. Bland annat fick vi höra hur han fick sin annorlunda stavning av sitt förnamn. Han hade skrivit ett par romaner och blivit mycket positivt i uppmärksammad som det nya brittiska hoppet. Även om det inte var science fiction, så fanns det flera science fiction-fans som gillade det han skrivit och bjöd in honom till en kongress. Det blev en ömsesidig förälskelse och Ian (som han hette då) bestämde sig för att skriva en science fiction-roman till sina trevliga polare. När hans bokförlag fick höra dessa förskräckliga nyheter krävde de att han skulle skriva under pseudonym för att hans namn inte skulle fläckas. Efter förhandlingar ledde detta till namnet Iain, med vilket man skulle kunna hävda att det var någon annan författare, i händelse av en katastrof. Som motprestation blev Ian lovad att få ett jättestort rymdskepp på omslaget, för det ska det ju vara på science fiction-böcker. Boken blev en succé och Ian blev Iain.
En panel om rymdens erövring blev en märklig historia. Stefan Stenudd började prata i en ände med filosofi och astrologi och kom inte någon vart. Eskil Block som också satt i panelen bröt in och krävde att Stefan skulle hålla sig till ämnet eller lägga av och det höll på att övergå till handgripligheter.
Under banketten var vi ett gäng som besökte en kinakrog istället. När vi kom tillbaka var det dags för utdelningen av Kolonpollen.
Därefter var det dags för de två stora höjdpunkterna under kongressen. Först Susan Hendés och Leif Carlssons dockteater om den falske Anders Bellis som går runt på Stockholms krogar och dricker upp all öl. Det var en våldsam historia som slutade med att en docka höll på att brinna upp. Därefter var det dags för The Frick & Risheden music show -- en suverän uppvisning.
Kvällen avslutades med ''The Krapton factor'', en fannisk lagtävling. Lagen från Sverige, Norge och Storbritannien fick bland annat svara på frågor som slumpmässigt valdes ut ur encyklopedian, bära vatten genom en hinderbana och akrobatisera med en trästav. Det var spännande ända till det sista momentet där det brittiska laget var outstanding. Det gällde att så snabbt som möjligt äta upp en tallrik kall pölsa. Svenskarna och norrmännen satt bara och petade i pölsan, medan britterna älskade det och slukade i sig allt.
Under kvällen pratade jag med Tommy Persson från Linköping. Han hade sovit hos Lennart Uhlin den första natten, men det hade varit trångt och dessutom skulle Lennart bli kvar länge, så jag tog med Tommy hem. Vi hittade en hel del att prata om och satt uppe till fyra innan vi kröp till kojs. Vi missade ett par programpunkter på söndagen som låg alldeles för tidigt.
När vi kom hade auktionen pågått ett tag, och vi fick skäll för att vi kom och förstörde marknaden -- det är inte lätt att vara litterat.
Därefter skulle vi enligt programmet få uppleva något alldeles extra. Iain Banks skulle i huvudprogrammet läsa högt och samtidigt bli intervjuad av Martin Tudor i fanprogrammet. I intervjun fick vi en utförlig beskrivning om när Iain klättrade på hotell Metropoles fasad vid världskongressen i Brighton 1987, en klättring som slutade i finkan. Han berättade bland annat att han alltid haft ''an itch'' för att klättra.
I en panel om dagens science fiction av svenskar försökte Eskil Block, den famöse skribenten och debattören som just publicerat en science fiction-roman, att få science fiction-fansen att ikläda sig rollen som samhällets filosofiska elit. Det gick inget vidare.
Som helhet får Fantastika ett gott betyg. Programmet fungerade bra även om jag i början var skeptisk till filmer inlagda i programmet. det blev ett ganska lagom program för en med svenska mått mätt stor kongress (100 deltagare) och med svenska mått mätt ett mycket välordnat program.
Det har nu gått två år sedan denna hektiska tid och det är väl osäkert om vi någonsin får uppleva något liknande igen. I år är det visserligen dags för både Intercon och Finncon igen, men för att garantera att det inte blir någon upprepning har de lagt kongresserna på samma helg. Yipee!
Någon större svensk science fiction-con lär vi inte få se. Förra året hade vi Nasacon som faktiskt drog mer folk än Fantastika, men som var en organisatorisk katastrof. Och i år hade vi ConFuse 91 som var en organisatorisk fullträff, men ''bara'' drog 65 deltagare. I övrigt tycks det bara ha varit små happenings som inte borde få betecknas kongresser.
Stockholm i juni 1991