Fenomenenet upprepades med Blade Runner och Alien, men hur är läget idag? Varenda kanal har sin egen Filmkrönika, från SvT:s nerdekade semi-original utan N. P. Sundgren, via TV 4:s oftast hjärndöda Premiär, till MTV:s At The Movies, som faktiskt är riktigt bra när Ray Cokes håller i den. Naturligtvis har alla tidningar också sina egna filmspalter.
Vad är det då för fel på detta? Inget principiellt, det är ju bara bra med ett rikt och fritt informationsflöde i samhället, men rent känslomässigt vållar det en del problem. Ta exemplet Terminator 2. Hade jag sett den utan att ständigt ha anfallits av reklam, recensioner och filmklipp, skulle den förmodligen ha krossat mitt psyke totalt med sin väldiga mäktighet. Som det nu var blev jag bara ganska imponerad. Paradexemplet är förstås Batman (eller var det Båtsman?). Den som inte redan sett filmen tio gånger om, via trailers och filmkrönikor, innan den hade premiär, var nog förmodligen på semester på en annan planet eller hög på lacknafta, under reklamkampanjen. När filmen väl kom, flydde mänskligheten i panik till skyddsrummen i stället för till biograferna, vilket inte förvånade någon utom reklammakarna på MGM.
Inte ens gore och splatter, som man tidigare fick ha alldeles för sig själv, är förskonade längre. När man till och med recenserade Society och Bad Taste i lokalpressen, blev jag förkrossad. Inte nog med att man recenserade filmerna, man tyckte till och med att de var bra! Inget får man ha i fred!
För att vända på steken litet, skall jag nu kasta ett ont öga på några tidskrifter som helt ägnar sig åt film, företrädelsevis skräck och sci-fi.
Den tidning man självklart börjar med är Fangoria. Detta är den största och mest inflytelserika av alla tidningar som specialiserar sig på skräckfilm. Det är också en av de äldsta som fortfarande finns idag. Den har också gett upphov till ett antal systerpublikationer på samma förlag och ett antal kloner hos andra. Tidningen känns inte alls lika fräsch idag som när jag läste den för första gången, men den är fortfarande bra. Man recenserar filmer, böcker och serier; har intressanta filminspelningsreportage och intervjuer med storheter inom filmvärlden. En viktig skillnad mot andra filmtidningar, som till exempel svenska Chaplin, är att man gärna tar fram människor som normalt sett är ganska undanskymda, som special effects-människor och manusförfattare. Kännetecknande för Fangoria är också en ganska rå humor och massor med snaskiga bilder.
GoreZone är en snarlik publikation från samma förlag. Jag har inte riktigt förstått varför man ger ut två olika tidningar, skillnaden tycks ligga i att man i GoreZone behandlar lågbudgetfilmer i större utsträckning, där Fangoria tar upp mer kommersiella filmer. Gränsen är dock ganska flytande, vilket exemplifieras av att Hellraiser III recenseras i GoreZone och Sleepwalkers i Fangoria. I övrigt är tidningarna förvillande lika.
Starlog är den sista av systertidningarna. Den ägnar sig helt åt science-fiction, så skräckhatare kan lugnt köpa denna tidning. Mycket av innehållet berör dock obskyra amerikanska tv-serier, som Star Trek: The Next Generation, som vi är lyckligen förskonade från här i Sverige. Star Trek kan man i och för sig se på Sky Channel, så vi är väl kanske inte förskonade i alla fall.
Cinefex är en publikation som ingen SFX-nörd bör vara utan. Den har lite annorlunda format, och riktar sig mycket till branchfolk. Tidningen begränsar sig inte till någon särskild kategori av filmer, men sci-fi och skräck, företrädelsevis högbudgetproduktioner, är rikligt förekommande. Det viktigaste kriteriet för en film att vara med i Cinefex är att den innehåller mycket specialeffekter.
För de av er som skulle vilja veta exakt hur man gör en vandrande korsning mellan en skalbagge och en skrivmaskin, som i David Cronenbergs Naked Lunch, är Cinefex ett måste. Andra kan lugnt avstå.
Jag har lyckats hitta två tidningar som koncentrerar sig på extrema lågbudgetfilmer. Båda har karaktären av upphottade fanzines. De är Psychotronic Video och Cult Movies and Video.
Psychotronic har både bra och dåliga sidor. Till de bra tillhör att man här kan läsa om filmer som ingen annan bryr sig om. Det är ganska roligt att läsa om filmer som Cannibal Hookers och Slime People, även om man aldrig har någon möjlighet att se dem, vilket kanske är tur. Bevakningen är också i allra högsta grad internationell, vilket övriga tidningar ofta är dåliga på. Filmer från Asien, USA, Italien och Tyskland blandas vilt.
Tyvärr passar inte recensionsstilen mig särskilt bra. Artikelförfattaren återberättar ofta korthugget slumpvist valda händelser i filmer, och ger därefter ett kort omdöme. Stilen är ganska unik, men inte riktigt lyckad i mitt tycke. Fast ibland blir det väldigt roligt, som när man totalt sågar ett obskyrt demoband från ett litet filmbolag.
Det är besvärligt att ge någon rättvis bedömning av tidningen. Den behandlar så många vitt skilda saker, som bara är förenade av att de är ''Psychotroniska''. Din gissning på vad detta ord innebär är lika bra som min. Det är till exempel svarta action-filmer, det vill säga lågbudgetfilmer med enbart svarta skådespelare, manga som utmärkta Panorama of Hell, skum och bra musik som Scraping Foetus of the Wall, nudistfilmer, nazi-sex á la Ilse, She Wolf of the SS och vad som helst som ingen annan vill kännas vid.
Jag rekommenderar definitivt alla som vill känna lite fin-de-siecle dekadens att undersöka Psychotronic.
Cult Movies and Video håller en varmare ton. Som Godzilla-fan kunde jag inte motstå att köpa nummer fyra som innehåller en fullständig filmografi över Godzillas alla förehavanden på vita duken. Trots att jag är djupt fascinerad av Godzilla har jag bara lyckats se två filmer, Destroy All Monsters och King Kong vs. Godzilla. Svältfödd på Godzilla-fakta som jag är tyckte jag alltså att denna tidning var jättebra. Filmografin innehåller många värdefulla återtryck av filmaffischer med Godzilla, samt en tankeväckande jämförelse mellan Godzilla och Elvis. Humorn är dock aldrig nedlåtande. Man är genuint intresserade av B-film i denna tidning. Appropå Godzilla lyckades jag från en Japansk filmspecial om senaste Godzilla-filmen, Godzilla vs Kinghiddora, utröna att Godzilla förmodligen borde uttalas Gojire, med reservation för att jag har ganska måttliga kunskaper om Katakana-alfabetet.
Numret innehåller också en fascinerande inblick i svensken Tor Johnsons skådespelarkarriär i Hollywood. Det är han som spelar den jättelike polisen som blir zombie i Ed Woods Plan 9 from Outer Space. Numret innehåller också en något morbid rundvandring bland döda stjärnors gravstenar, en analys av 30-tals komikern Harry Langdons karriär samt en recension av en av världens sämsta filmer, Robot Monster. Man komer dock fram till att den inte har en chans mot The Beast of Yucca Flats. Plan 9 ... ligger tydligen helt i lä.
Cult Movies and Video rekommenderas varmt till alla som är intresserade av företrädelsevis äldre svartvita skräckfilmer.
Jaha, nu var det nästan slut på filmtidningar i lådan. Finns det inga bra mainstream-tidningar? Jodå. Svenska Chaplin och Filmkonst är två exempel. Chaplin är den äldre och ärevördigare och Filmkonst den nyare och friare av de två. I Chaplin nummer 3, 1991, hade man en bra inblick i splatter och gore. Eftersom jag ännu inte funnit någon filmgenre som jag fullständigt hatar, amerikanska college-filmer och sportfilmer undantagna, brukar jag försöka hålla filmdieten så bred som möjligt. De här tidningarna håller en ganska bred profil så de är lämpliga att hålla utkik på.
Nackdelen med mainstream-tidningar är att de är så äckligt självgoda. Med en druckens envishet hävdar de sitt ofelbara monopol på den goda smaken. Alla gore-artiklarna i specialnumret är dock spännande och intressanta. Bara en artikel antar en avvisande attityd, och det med reservationer som jag kan acceptera. I ett annat nummer sablade man ner David Lynchs Wild at Heart, bland annat för att regissören inte visade någon stor vilja att diskutera det konstnärliga innehållet i sina filmer. Lynch svarade någonting i stil med att han filmar det han får för sig, varvid intervjuaren triumferande konstaterade att våldet i Lynchs filmer inte har något konstnärligt syfte och därför inte något existensberättigande. Denna typ av resonemang ger mig kväljningskänslor, men i övrigt är tidningen oftast läsvärd.
Den stora fördelen med Filmkonst är att om man prenumererar på den kan man beställa biljetter till Göteborg Film Festival innan övriga mänskligheten kan det.
Slutligen har vi en tidning som inte har vare sig med sci-fi eller film att göra. Om man är seriöst intresserad av Godzilla måste man lära sig japanska. En bra hjälp är då tidningen Mangajin som behandlar alla japanska populärkulturella fenomen. Speciellt har man i varje nummer ett par japanska serier, manga, på originalspråket, med bifogad engelsk översättning.
Förutom att man inbillar sig att man börjar förstå enstaka japanska ord är det väldigt kul att kunna läsa vissa av de serier som aldrig blivit utgivna tidigare i västvärlden. Det finns helt osannolika serier om sushi-kockar och kontorsslavar.
Nästa gång skall Ögat försöka ge sig ut i något nytt terra-incognita, som kanske Jean-Claude Van Dammes filmbiografi eller den asiatiska filmvärlden.