Idén är egentligen ganska genialisk. Kolonisatörerna kan inte föra med allting på färden till det nya hemmet. För att de ändå inte ska sakna något har man i stället genmanipulerat jordiska växter och djur så att en art innehåller arvsanlag också för många andra arter. På så sätt kan en blomma ge upphov till en insekt som i sin tur producerar frön till ett träd. Oturligt nog kan man inte kontrollera systemet eftersom metoden för att framkalla och stoppa förändringarna är en del av den information som gått förlorad. Istället sker de nu spontant och ibland oväntat, även om det finns vissa tecken att hålla utkik efter.
En del av dessa nya arter är nyttiga och efterlängtade medan andra bara orsakar bekymmer. Problemet är att avgöra vilka som bör bevaras och vilka som bör utrotas snarast. Vem vet vad som kan komma till användning och kanske bli fullkomligt nödvändigt i framtiden. Ett hastigt beslut kan bli något man bittert får ångra.
En ännu större orsak till oro är de blandformer av olika djur som då och då dyker upp. Vem vill helt plötsligt stöta på en aggressiv Kangaroo Rex, en varelse mitt emellan känguru och tiger?
Boken är uppbygd av sex långa noveller men upplevs som en helhet eftersom de berättas ur samma huvudpersons synvinkel. Många personer och platser återkommer också i olika berättelser.
Konstruktionen av boken för tankarna till Asimovs robotnoveller. Ett nytt problem uppstår i varje novell och måste lösas av bokens huvudperson Annie Jason Masmajean som leder en grupp biologer. Till skillnad från Asimovs Susan Calvin är dock Annie en mer fullständig och trovärdig person och inte bara en problemlösare i gestalt av en intellektuell och hämmad nucka. Annie har familj, vänner och arbetskamrater som också medverkar i berättelserna. Genom att beskriva hennes arbete, fritid, familj och vänskap ger Janet Kagan en bild av livet på Mirabile.
Boken ingår i en science fiction-tradition men får en egen karaktär eftersom handlingen kretsar kring biologi istället för teknik. Den är spännande, rolig och charmig. Redan kapitelrubriker som ''The Flowering Infero'' och ''Frankenswine'' ger läsaren en aning om stämningen i boken.
Margret Davis' Mind Light presenteras som en DelRey Discovery. Av den korta författarpresentationen framgår också att Mind Light är Davis första publicerade bok. Även om den inte är något mästerverk är den riktigt underhållande. Davies har alltså klarat debuten med hedern i behåll, även om det inte skett helt av egen kraft. Mer om detta senare.
Mind Light handlar om familjen Michelson som efter ett dödsfall är i trängande behov av ytterligare en besättningsmedlem till sitt handelsskepp. I ren desperation anställer Kiley Michelson den nedgångne Greg Lukas utan att inse att hans problem är ännu värre än någon kunnat ana. Lukas drar mycket riktigt in familjen i sina svårigheter. Med ekonomiska problem, krånglande motor och en hjärntvättad besättningsman flyr de undan en militär konspiration som vill tysta Lukas och förhindra att hans hemlighet avslöjas. När man sedan lägger till utomjordingar blir resultatet en bok med bra fart på handlingen även om kärlekshistorien mellan Kiley och Lucas känns onödig.
Boken är alltså inte alls ointressant även om utförandet ibland är lite klumpigt. Det blir till exempel irriterande när två personer i en konversation som sträcker sig över flera sidor beskriver för varandra händelser som inträffat tidigare trots att båda rimligtvis måste vara väl insatta i det som sägs. En mer erfaren författare skulle förmodligen ha lyckats presentera denna information för läsaren på ett elegantare sätt. Själva uppbyggnaden och konstruktionen av boken är dock genomgående ganska bra. Läsaren får veta lagom mycket för att behålla intresset och kunna hänga med i handlingen utan att det blir övertydligt.
Mind Lights styrka och samtidigt största svaghet är ändå bakgrunden till berättelsen. Science fiction-litteratur skrivs i högre grad än annan litteratur i två nivåer. Som bas ligger en konstruerad bakgrund. Till denna kommer sedan själva handlingen som nästa nivå. En läsare av fantastisk litteratur kan inte förutsätta att händelserna i boken ska tolkas utifrån dagens verklighet. Istället måste man söka ledtrådar i berättelsen som visar var, när och under vilka förutsättningar handlingen utspelar sig. Detta är i alla fall för mig en stor del av det som gör science fiction lockande och fascinerande. En berättelses grundkonstruktion (dess första nivå) och hur den presenteras för läsaren har en stor betydelse för om berättelsen ska lyckas med att fånga intresset.
I Mind Light fungerar bakgrunden bra även om Davies inte beskriver den särskilt ingående. Det behövs inte heller eftersom det tydligt framgår att hon övertagit den direkt från C.J. Cherryhs Union/Alliance-böcker. Här finns många av Cherryhs typiska ingredienser med skepp som bedriver handel mellan rymdstationer och hyperrymdshopp som är oerhört fysiskt och psykiskt påfrestande. Jag gillar Cherryhs böcker och vantrivs därför inte i ett universum som hon skapat. Ändå är en sådan brist på originalitet en svaghet, sedan må den ''lånade'' bakgrunden vara hur bra som helst.
Davies har inte ens nöjt sig med detta. Även själva handlingen med sina jakter och intriger skulle kunna vara konstruerad av Cherryh. Man känner igen idéer och stämningar från böcker som Merchanter's Luck, Heavy Time, Chanur-serien med flera. Mind Light ger samma spänning och handlar om människor ombord på ett litet rymdskepp med huvudpersoner som är jagade och plågade av minnen och av sitt förflutna. En typisk Cherryh-intrig.
I beskrivningen av Greg Lukas relationer till omvärlden och till familjen Michelson har Davies också använt sig av Cherryhs tema utanförskap, missförståddhet och övergivenhet som återkommer i de flesta av hennes böcker och som enligt min uppfattning är Cherryhs främsta kännemärke. Lukas är i samma situation och upplever samma känslor som Tully i Pride of Chanur, Sandor i Merchanter's Luck, Josh Talley i Downbelow Station, Bet Yeager i Rimrunners och andra huvudpersoner i praktiskt taget varje bok av Cherryh.
Äran av den här relativt lyckade debuten bör författaren alltså rent moraliskt dela.
Ibland händer det också att jag refererar till en bok eller en författare som jag trodde att alla kände till, bara för att mötas av de övrigas oförstående blickar. De var ofta inte så allmänt kända som jag trodde, eller också var de bara kända till namnet och ingen hade läst dem. För att möjligen råda bot på detta, eller åtminstone rekommendera några författare och böcker jag tyckt om, skrev jag den här artikeln.
Besättningen på rymdskeppet hamnar inne i varelsen, som de kallar Gaia, och har stora svårigheter med att ta sig ut. De lyckas till slut, efter många intressanta upplevelser, men beslutar sig av olika anledningar att stanna i Gaia. De senare två böckerna, Wizard och Demon, beskriver de fortsatta ödena för de två kvarvarande huvudpersonerna från första boken, och hur de konfronteras med en Gaia som håller på att förlora förståndet. Många intressanta djur stöter de på under tiden. Vad sägs om ramjetdrivna bomb-fåglar, till exempel?
Gaia-böckerna, och de av hans noveller som är satta i samma universum som hans debutroman The Ophiuchi Hotline, är mycket rika på idéer som vid första anblicken tycks otroligt bisarra, men som man efter ett tag inser är mycket logiska och väl genomtänkta. De är bara så främmande. Varleys tyngdpunkt ligger dock inte på beskrivningen av häftiga maskiner och djur, utan på beskrivning av ett samhälle som transformerats av dessa maskiner och djur. Han lyckas på något sätt skriva så att man inser att dessa företeelser som man själv tycker gränsar till det surrealistiska är lika naturliga för historiens karaktärer som TV och telefoner är för oss. Ibland får man nästan en känsla av svindel, när något som man omedvetet antagit varit som man själv är van vid visar sig inte alls vara som man trott. Till exempel när någon helt plötsligt klistrar fast en TV på en tältvägg och man inser att deras TV-apparater är papperstunna och flexibla.
John Varley kanske inte alltid beskriver saker som en hardcore science fiction-fan skulle acceptera, men det stör inte, eftersom det inte är hardcore han försöker skriva. De som föredrar social science fiction med många idéer kommer nog tycka bra om honom.
Boken utspelar sig i en värld som en gång i tiden varit en planet, men som för många år sedan slets i stycken av en ond och mycket mäktig trollkarl känd som The Necromancer. Varför han gjorde det vet ingen, de som skulle ha kunnat komma ihåg dog antingen som en direkt följd av katastrofen, eller av utmattning strax efter. De andra mäktiga, men snällare, magiker som fanns kvar efter smällen använde alla sina krafter till att göra magiska små stenar, som de sedan spred till alla fragment av den gamla planeten som var tillräckligt stora för att bo på. De magiska stenarna såg sedan till att fragmenten hade lagom gravitation, tillräckligt med atmosfär och en bana som inte gjorde att den krockade med andra fragment. Och så kunde folk bo säkert på fragmenten.
När boken börjar har det gått lång tid sedan katastrofen, och magin i de magiska stenarna börjar visa tecken på att ta slut. De flesta magiker tycker att ''äsch, det ordnar sig nog, det har ju alltid fungerat förr'', men åtminstone en blir orolig och bestämmer sig för att göra något åt saken. Han beger sig till Darkhaven, ett fragment som täcks av en stor bit av The Necromancers gamla slott, för att försöka återupptäcka nekromanti, den magiform som The Necromancer använde och som sedan dess varit förbjuden.
Att berätta mer än så vore att förstöra en stor del av nöjet med att läsa boken, eftersom den innehåller många överraskningar. Den innehåller de flesta element man väntar sig från standard-fantasy, men Reaves lyckas vrida till dem på sätt som gör att de ändå känns fräscha. Exempelvis finns det naturligtvis demoner, som i vanlig ordning hatar människor och som måste tvingas till underkastelse av mäktiga magiker. Det som skiljer de här demonerna från de i de flesta andra fantasyböcker är att de här har en mycket bra anledning att hata människosläktet. Och de kan göra undantag från det generella hatet för folk som är vänliga mot dem.
Reaves har skrivit en fortsättning på The Shattered World med titeln The Burning Realm, som också den är läsvärd, om än inte lika mycket som första boken, eftersom man nu känner till det mesta om världen och inte får samma känsla av upptäckarglädje medan man läser. Han har också skrivit ett antal böcker tillsammans med en annan man, Steven Perry, som inte alls är i samma klass som de två han skrivit själv, men som innehåller glimtar av originalitet. I synnerhet boken Hellstar är värd att läsas, om man skulle få tag på den billigt.
Jag har främst stött på honom i form av underbara små noveller i Magazine of Fantasy & Science Fiction, men läste nyss hans första roman, The Pharaoh Contract.
Majoriteten av Aldridges noveller är satta i samma universum. Det är någonstans ospecificerat långt in i framtiden, mänskligheten har spritt sig över många planeter och näst intill magisk teknologi existerar. I denna omgivning berättar Aldridge om saker som händer olika människor vid olika tillfällen. Det är inte så utarbetat och noggrant beskrivet som Cherryhs Alliance/Union-universum, men det har en drömsk sagoartad stämning som tilltalar mig starkt. Man får aldrig några förklaringar till hur saker fungerar, man ser dem bara genom novellernas personers ögon. Personerna är nästan alltid ''vanligt folk'', vad nu det betyder i en icke-existerande värld, och inte agenter eller soldater, så som är rätt vanligt i annan science fiction.
Om vi till exempel tar Aldridges Nebula-nominering, ''Gate of Faces'', så är huvudpersonen en gammal dödssjuk indian. Han har drabbats av sjukdomen plötsligt, och är alltför långt från någon civiliserad planet för att få tillräckligt bra vård tillräckligt fort. I ett anfall av uppgivenhet bryter han sig in i lastrummet på skeppet han är pilot på, och hittar där en båt. Han tar ned den på en planet, och börjar färdas norrut på jakt efter titelns Gate of Faces. På vägen berättar han gamla indianhistorier för sin färdkamrat, historier om Old Man Coyote. Historierna är urgamla, ur huvudpersonens synvinkel. För oss finns de inte än, de kommer från framtiden. Men trots det känns de som riktiga Coyote-historier! Och det, mina vänner, är ovanligt när det gäller science fiction. Många författare använder olika framtida myter i sina verk, men av dem jag läst är det bara Aldridge som verkligen lyckas få sina att kännas som myter. Det skulle kunna bero på att han själv är till hälften indian, jag vet inte. Resultatet är hur som helst njutbart.
Hans noveller är svåra att recensera, eftersom de bygger så mycket på känslor, så jag tänker inte försöka, utan nöjer mig med att rekommendera de jag tycker är bäst. Och det är, utan någon speciell ordning: ''The Love Farmer'', ''Steel Dogs'', ''The Cold Cage'', ''Hyena Eyes'' och den tidigare nämnda ''Gate of Faces''.
Som det står längre upp har jag nyss läst Aldridges första roman, The Pharaoh Contract, och måste tyvärr säga att jag blev besviken på den. Folket i hans noveller är ganska vanliga, vilket gör dem tilltalande. Huvudpersonen i romanen, Ruiz Aw, är en agent. En superagent av närmast äckligt vanligt slag. Som ger sig ut på ett dödligt uppdrag. Gäsp.
The Pharaoh Contract påminde mig mycket om en sämre version av Iain Banks Consider Phlebas. Efter att ha läst hans noveller vet jag att Aldridge har talang, så jag tänker fortsätta att läsa åtminstone några romaner till av honom, i hopp om att han skall börja använda den. Den som väntar på något gott ...
I förra numret av Månbladet recenserade Roger Klein Kling Klang Klatch, och tyckte inget vidare om den. Roger är främst serieläsare, och ingen större fan av McDonald, enligt honom själv (dessutom är han fandoms inkarnation av ondskan, enligt Anders Holmström, men det har inget med det här att göra). Jag läser främst vanliga böcker, den icke-grafiska sorten, och är en större MacDonald-fan. Så jag tänkte recensera Kling Klang Klatch jag också, för att eventuellt ge en annan vinkling.
Boken utspelar sig i en leksaksvärld. Världen är uppdelat i olika länder, som exempelvis Bimbie-doll Land, Fantasy-toy Land och platsen där boken utspelas, Bear City. Mellan dessa länder råder spänningar, och vi får höra talas om förhandlingar av olika slag mellan de olika länderna.
I Bear City finns en etnisk undergrupp, pandor, som skiljer sig från den huvudsakliga teddybjörnsbefolkningen. De ser annorlunda ut, de har annorlunda vanor, och de bor i sin egen stadsdel, Pandatown. Pandorna motsvarar mycket tydligt vilken invandrargrupp som helst, och Pandatown har stora likheter med Chinatown.
I början av boken blir en pandaflicka mördad, och bokens huvudperson, inspector Marcus McBear, börjar undersöka mordet. Handlingen därefter är en simpel och rättfram mordhistoria utan några speciella överraskningar. Mordet visar sig vara rasistiskt motiverat, men det överaskar ingen eftersom hela boken kretsar runt problematiken med rasism. Man får se en del av världen, med många roliga detaljer i bakgrunderna. De har med den obligatoriska cyberrymdssekvensen. På ett ställe tycker McBear att han blir orättvist porträtterad, drar in McDonald och Lyttleton i boken och visar dem runt i hans hus. Över huvud taget finns det gott om lustigheter, men boken kommer liksom ingenstans. Den cirklar runt rasismen, utan att riktigt ta tag i problemet och säga något om det.
Kling Klang Klatch är rolig att läsa, men jag hade väntat mig bättre av McDonald. Det är möjligt att det hans berättarstil helt enkelt inte kommer till sin rätt i den grafiska formen, eftersom han där inte kan beskriva saker lika ingående och magiskt som han gör i löpande text. Vad skälet än är, så hoppas jag att McDonald håller sig till vanliga böcker i fortsättningen, det här var inget lyckat experiment.
Tja, det var allt för den här gången. Be seein' you!
Detta handlar om Connie Willis bok Doomsday Book. Om sextio år så har historievetenskapen börjat använda helt nya metoder för att lära sig hur det gick till förr. Med hjälp av en anordning som kallas för ''The Net'' så kan man numera skicka personer bakåt i tiden och låta dem rapportera om hur det verkligen var förr i tiden när de kommer tillbaka istället för att titta på vad man har hittat för lämningar och försöka fundera ut hur det kan ha varit. Med den här metoden kan man plötsligt få veta massor med nya saker eftersom man nu även kan studera hur riter och ritualer gick till, vilka seder som fanns och hur språket lät.
Boken handlar om en ung kvinna, Kivrin, som ska bli den förste som reser tillbaka till medeltiden. Den perioden har tidigare varit stängd för tidsresenärer då det har ansetts allt för riskfyllt för en nutidsmänniska att befinna sig då.
Kivrin genomgår mängder med förberedelser för att klara sig och väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Hon får kläder som ska vara tidsenliga, hon lär sig latin, gammalengelska och ytterligare ett par andra språk som användes då, hon vaccineras mot pesten (trots att den inte brutit ut 1320 som är det årtal hon ska till) och en del andra sjukdomar, hon studerar hur det ska ha sett ut på den plats där hon ska anlända och hon hittar på en berättelse för att förklara varför en ensam ung kvinna är ute i skogen ensam.
Ganska snart efter att Kivrin har skickats iväg så börjar det stå klart att allting kanske inte har gått riktigt så smärtfritt som det till en början verkade ha gjort. Teknikern som skötte tidsreseapparaturen blir plötsligt och oförklarligt sjuk av ett virus som läkarna inte känner till.
Nu får vi plötsligt reda på att läkarvetenskapen gjort en del framsteg. Virussjukdomar förekommer numera normalt sett inte alls. Yngre personer har inte haft ens en vanlig förkylning. När en person nu plötsligt insjuknar med en okänd virussjukdom så visar det sig att det i alla fall finns beredskap. Hela universitetet i Oxford där det hela utspelar sig och kringliggande områden försätts omedelbart i karantän.
Med det faktum att den insjuknade teknikern var inlånad från en annan fakultet på universitetet än den som sköter tidsresan som tillhygge så börjar nu en maktkamp mellan två olika fakulteter att utspela sig i nutiden.
Den fakultet vars tidsresa det är leds av Mr. Gilchrist som påstår att alla problem med Kivrins tidsresa beror på att teknikern blev sjuk vilket i sin tur säkert beror på den andra fakultetens undermåliga vaccineringsrutiner för sina anställda. Den andra fakultetsledaren, Mr. Dunworthy, hävdar att hela den här tidsresan är ett stort hastverk för att Gilchrist som bara är tillfälligt förordnad medan hans överordnade är på fiskesemester i Skottland ska visa att han duger någonting till. Genom att ha genomfört en tidsresa från början till slut helt på egen hand och eget initiativ skulle han kunna övertyga sin överordnade att befordra honom säger Dunworthy. När det kör ihop sig skyller Gilchrist ifrån sig på Dunworthy och hans fakultet så fort han ser minsta möjlighet att minska mängden otrevligheter som kan falla på honom tack vare problemen med tidsresan. Vad som förvånar mig är att ingen av dem på minsta sätt inser att man ska räkna med att det kan behövas reservkapacitet. Ingen av dem verkar någonsin ha hört talas om begreppet ''backup''.
Under tiden har Kivrin egna problem på trettonhundratalet. Hennes enligt alla efterforskningar så tidsenliga kläder är alldeles för fina jämfört med alla andras. När hon anländer så är hon sjuk, trots alla de vaccinationer hon fått innan hon åkte, och det är endast tack vare en förbipasserande man som hon över huvud taget kommer till en by. Hon vet inte om byn hon tas till är Skendgate, vilken hon hjälpt till med de konventionella arkeologiska utgrävningarna av. Meningen var att hon skulle bege sig dit för att ta reda på vad alla fynd de gjort vid utgrävningarna verkligen var. Den översättare som ska översätta det hon hör till vanlig engelska och det hon säger till gammalengelska fungerar inte så hon förstår inte vad de personer som tar hand om henne säger. Utan att veta om den heller fungerar så dokumenterar hon allt vad hon ser och gör med hjälp av den inspelningsapparat hon fått inopererad i handleden. Den aktiveras när hon håller ihop händerna och talar in i dem vilket gör att det ser ut som om hon sitter och ber.
Idén bakom Doomsday Book tycker jag är bra men tyvärr så känns det slarvigt genomfört. Vi får ingen som helst inblick i hur själva tidsresandet fungerar. Med tanke på vad berättelsen handlar om så kan man ju i och för sig tycka att tidsmaskinens funktion är oväsentlig men jag tycker trots allt att Willis gör det hela lite väl enkelt för sig här. Paradoxer och liknande viftas bort med att tala om att ''nätet'' inte släpper igenom en person om det skulle innebära att historien förändras, till exempel genom att han för med sig någon modern bakterie som inte fanns på medeltiden.
Det är å andra sidan ingen brist på ovidkommande detaljer -- varje gång handlingen befinner sig i Oxford så meddelas det oss vilken julsång som ett närbeläget klockspel just misshandlar till oigenkännlighet och vilken färg det är på en av huvudpersonernas klubba idag.
Efter att Willis kommit på att det skulle finnas tidsresor i boken verkar det som om fantasin tog slut. Den enda andra nyheten är att telefonerna är utrustade med bildskärmar vilket ju knappast är någon revolution. För övrigt tycker jag beskrivningarna känns som om hon har stuckit ut huvudet genom fönstret och beskrivit det hon ser. Hon har till och fått med en anti-EG-demonstration.
Vad jag också irriterade mig över var att bokens centrala problem, hur Kivrin ska kunna ta sig tillbaka till nutid igen sedan teknikern i nutid tappat minnet och hon själv inte vet var hon landade eftersom hon var sjuk, introduceras tidigt i handlingen men sedan händer i princip ingenting med det utan personerna flyter igenom sina respektive dagliga rutiner utan att göra mer än att bekymra sig om hur det ska gå. Det händer egentligen ingenting -- åtminstone känns det så.
Vid ett par tillfällen tyckte jag att det drog ut väldigt på tiden från det att man började få ledtrådar om någonting till det att man till slut serverades vad som verkade som om det skulle vara ett Dramatiskt Avslöjande. Tyvärr hade åtminstone jag insett hur det låg till femtio sidor eller så tidigare. Jag tycker också att det blev lite påfrestande på slutet när Willis tar till alla medel för att knyta ihop alla lösa trådar. Det blev lite väl häftiga sammanträffanden för min del för att få ihop det Lyckliga Slutet I Sista Sekunden. Till råga på allt låter hon bovarna dö av mer eller mindre naturliga orsaker utanför vårat synfält.
Tyvärr så måste jag säga att jag inte tycker att den här boken håller den klass som jag skulle vilja ha av en Nebula-vinnare (men å andra sidan -- om Barrayar är värd en Hugo så ska Doomsday Book ha en Nebula, så bra är den trots allt).