Roger Klein
Även årets upplaga av ConFuse hade en novelltävling. I år var tävlingsuppgiften att skriva en text med bilden nedan som utgångspunkt. Resultatet blev mycket bra med åtta inlämnade bidrag. Tack vare kongressdatorerna kunde texterna avnjutas prydligt ordbehandlade och laserutskrivna. Bedömningsgruppen bestod av Per Westling, Gunilla Jonsson, Michael Petersén och mig. Mats Öhrman fick ett hedersomnämnande för lysande språk. Vinnare blev Calle Dybedahl med denna novell.
Solen hade precis försvunnit bakom höghusens toppar när jag vandrade in på Flöjtis bakgård. Jag hade aldrig lyckats förstå varför han envisades med att bo på det eländiga stället, men uppenbarligen fann han någon slags perverst nöje i att omge sig med förfall.
Solens strålar nådde fortfarande taket på huset ovan mig. Skuggornas stadiga stigande gav en illusion av att huset sakta sjönk, ned i ett hav av mörker. Inte helt fel, bortsett från att det egentligen sjunkit redan för många år sedan. Det kanske sörjde sin forna storhet, eller något. Inte vet jag.
Jag gick över bakgården. Marken här bestod till hälften av urgammal asfalt, till hälften av gräs och blommor som tvingat sig upp i ljuset. Jag försökte så gott det gick undvika att trampa på gräset. Flöjtis tyckte inte om att man gjorde det. Han brukade påstå att han inte stod ut med växternas skrik när de krossades. Även väggarna runt mig pryddes av växtlighet. Mossa och murgröna nötte på betongen, och hade gjort så under så lång tid att allt gammalt klotter för länge sedan försvunnit. Förlåt, nästan allt. Någon gång hade någon överenergisk person roat sig med att rista sitt namn och ett årtal centimeterdjupt in i väggen. När jag frågade Flöjtis, som inte tycker om klotter heller, varför han inte tagit bort ''Klein-93'' också, så väggarna på hans bakgård blev helt rena muttrade han något om att minnas sitt ursprung. Flöjtis är knepig.
När jag kom fram till den stora runda symbol som fanns ristad i väggen längst in på bakgården stannade jag. Längre än så skulle man inte gå, om man ville fortsätta att stå på god fot med Flöjtis. Och det ville man, tro mig. Ingen annan fixade lika starka drömmar som Flöjtis, vare sig före eller efter honom. Jag satte mig ned, lutad mot väggen under symbolen, och väntade. Det blev stadigt mörkare allt eftersom tiden led, och ljuset som strömmade in genom ingången till bakgården bildade en allt skarpare kontrast mot de omgivande skuggorna. Gräset och blommorna vajade svagt när vinden försynt gled genom dem, svagt viskande på det ursprungliga språk som ingen förstår. Jag hoppades att de inte pratade om mig. Och att om de gjorde det, att de uppskattade min omtanke när jag inte klev på dem.
Tiden led.
De klara, lätt väsande, tonerna från en panflöjt trängde genom natten. Jag ryckte till och satte mig käpprätt upp. För ett ögonblick visste jag inte var jag var, eller hur jag kommit dit. Några sekunder gick medan mina stackars små grå celler fick ordning på sig och jag vaknade till från min ofrivilliga tupplur. En av skuggorna rörde sig, tog formen av en gestalt, och klev ut i ljuset.
''Ah, någon kommer och hälsar på gamle Flöjtis. Så trevligt'', sade en ljus, torr röst.
''Vem är det nu? Henrik, inte sant?''
''Ja, det är jag. Du minns mig väl?'' Plötsligt kände jag mig orolig. Tänk om han hade glömt mig sedan förra gången jag var här? Jag hade aldrig sett vad som hände med folk som trängde sig på Flöjtis, men jag hade hört historierna.
''Visst minns jag Henrik. Så söta drömmar, så mycket längtan ... Du vill ha fler drömmar, ja?''
Jag drog en suck av lättnad.
''Trevliga drömmar, Flöjtis. Trevliga drömmar. Inga vansinniga mardrömmar som de du gav Jonas. Han har fortfarande inte hämtat sig. Sitter bara på Hålet och super skallen i bitar. Du kommer sabba ditt rykte om du gör sånt där ofta.''
Hans skratt lät som sand som skakas runt i en kakburk. En rysning gled utefter min ryggrad.
''Jonas, han valde sin dröm själv. Ni väljer alltid själva, fast ni vet inte det. Flöjtis bara ... plockar dem. Skall vi börja med en gång, hm?''
Sådär sade han alltid när man frågade hur han gjorde sina drömmar. De flesta hade för länge sedan slutat bry sig. Flöjtis kunde göra drömmar, de flesta andra kunde inte. Det var inte mycket annat att göra än att nöja sig med det. Personligen tror jag det berodde på att Flöjtis var mycket längre Ut än de flesta andra någon av oss hört talas om. Inte lika långt Ute som Fågel Rha, som inte längre kunde tala, eller Silverhår, som knappt var mer än rå rationell intelligens, men så långt Ute att han kunde göra saker. Saker som att ge oss drömmar.
''Sure, kör hårt,'' tyckte jag.
Flöjtis satte sig ned på ett gammalt betonglock och sträckte ut sina smala, håriga ben mot mig. Han förde sin panflöjt till munnen och började spela. Jag kände hur musiken sträckte sig mot mig, trängde sig in i mitt huvud kallade fram bilder. Min blick drogs till Flöjtis klövar, och innan jag hann flytta den någon annanstans hade musiken tagit tag i mig och jag kunde inte längre välja vad jag ville se. Klövarna växte, blev enorma, fyllde hela mitt synfält. De getliknande benen bakom växte i takt, men skymdes strax av de ständigt växande klövarna. Jag såg fler och fler detaljer, små jack där Flöjtis trampat på vassa stenar, repor där han bara gått normalt, bråddjup som nyss var jack, världsomspännande avgrunder som nyss var repor. En avgrund kastade sig upp mot mig, och plötsligt svävade jag i ett oändligt tomrum.
Någonstans långt bort hörde jag musik. En svävande, overklig ton som trots sin totala enkelhet lyckades innehålla allt. Min tidsuppfattning försvann. Jag svävade i tomrummet. Runt mig uppstod figurer jag inte riktigt kunde se, figurer som påminde mig om saker jag inte riktigt kunde minnas. Jag tyckte jag träffade den mor jag aldrig hann träffa, den far jag aldrig såg, och de syskon jag aldrig hade. Jag mindes nästan en lycklig barndom i ett idylliskt hus där jag alltid hade tillräckligt med mat, där ingenting någonsin saknades mig. På avstånd kände jag hur tårar rann nerför mina kinder.
När jag vaknade hade jag glidit ned på marken och låg med ryggen tryckt mot väggen. Armen som hamnat under mig hade somnat, och jag masserade mödosamt tillbaks den till livet. Jag kände mig sorgesam efter drömmen.
''Du är för känslig för det här livet. Du borde bli konstnär eller något.''
Flöjtis satt framför mig på sitt betonglock med panflöjten i knät. Hans ben såg lite rakare ut, och de hade nog lite mindre hår på sig. Jag reste mig sakta upp utan att säga något. Det tog några sekunder innan mina ben ville lyda mig, men så fort de gjorde som jag bad dem började jag gå ut från bakgården. jag funderade på att sparka till en gammal rostig ölburk som låg i min väg, men bestämde mig för att jag inte orkade.
''Välkommen tillbaka, Henrik,'' hörde jag Flöjtis säga. Han lät lite sorgsen han också.
På vägen hem började mina hörntänder värka. Inte som när man får hål, det kändes snarare som om de hade börjat växa igen. Jag suckade djupt. Så fort. Jag drog handen snabbt över pannan, och kände håret som höll på att växa där. Jag borde sluta drömma, men utan drömmarna vore inte livet uthärdligt.
Lätt disträ funderade jag över om jag skulle kunna förstå Fågel Rha när jag kom tillräckligt långt Ut.