Jag hittade den här boken på bokrean nyligen, i svensk översättning och inte helt oväntat utgiven på Wikens förlag, så jag kan inte borga för kvaliteten på språket i originalet. I alla fall inte än, men det kommer kanske, för jag tänker definitivt läsa den på originalspråk någon gång.
Boken är satt i ett odefinierat framtidsuniversum, där 98 procent av mänskligheten är bosatt i Demokratin, någon slags enorm multistellär stat. Utanför Demokratin finns Gränszonen, och det är där boken utspelas. Gränszonen är ganska laglös, och på många sätt väldigt lik Vilda Västern. Prisjägare jagar mördare för belöningar, folk bosätter sig i vildmarken på obebodda planeter och lever som nybyggare, det mesta är mycket rustikt utom några städer.
Det finns naturligtvis många skurkar av varierande otrevlighetsgrad, och en del av dem blir mycket kända. En av dem sträcker sig huvud och axlar över de övriga, och det är mannen som kallas Santiago. En del tycker att han är en hjälte, andra att han är en skurk, åter andra tror att är ett monster och ytterligare andra att han inte finns. Boken handlar om hur ett antal personer av varierande anledningar jagar denne semi-mytiske Santiago, hur de hjälper och stjälper varandra, vad de ser på sin väg och vad de gör åt det.
Det vore att spoliera boken att berätta hur den slutar, men slutet är helt logiskt och, tycker jag, känns väldigt rätt. Läs Santiago av Mike Resnick. Det är en bra bok. /CD
Jag har ett bestämt minne av att Flynns In the Country of the Blind har varit ämne för diskussion på ett bokmöte, men det minnet har ingen annan, så nu skall vi ha den igen. Det gör inget, det är en ganska bra bok. Så pass bra att när jag fick syn på en ny bok av Flynn köpte och läste jag den. Och den var minsann bättre än In the Country of the Blind.
The Nanotech Chronicles är en samling längre noveller med en tafflig, sammanhållande ramhandling. Novellerna beskriver hur nanoteknologi kan tänkas förändra olika aspekter av vårt samhälle, från det att teknologin precis håller på att framträda tills dess att den är en självklar del av livet. Historierna känns sannolika, personerna ganska intressanta och handlingen oftast roande. En bok över genomsnittet, väl värd sina 51 svenska kronor. /CD
In the Blood är en fristående fortsättning på Collins första roman Sunglasses after Dark som jag recenserade här för något år sedan. I den här boken så fortsätter vi följa Sonja Blue och detektiven Palmer på deras jakt efter Morgan. Morgan, vampyren som för några år sedan kidnappade och våldtog rikemansdottern Denise Thorne och sedan kastade ut henne i farten från sin limousine för att låta henne dö. Denise överlevde dock och förvandlades istället till vampyren Sonja Blue. Större delen av den här boken upptas av Sonja Blues och Palmers jakt efter Morgan med hjälp av några av Sonjas bekanta från den undre världen -- och då menar jag inte gangsters.
Det jag tycker är så underbart med den här boken är att Sonja tar alla demoniska varelser för självklara och blir lika förvånad varje gång Palmer inte förstår vad det är han ser. Man får se en del saker förklarade med demoner som man trodde berodde på andra saker. Palmer upptäcker till exempel en skuggig gestalt som sitter på hans axel när han vid ett tillfälle tittar sig i spegeln och får förklarat för sig att det är en tobaksdemon som rider på honom. Vid ett annat tillfälle slår Sonja ihjäl en marui, en mardröm som sitter på Palmers bröst och livnär sig på hans skräck när han sover. Det bästa tycker jag dock är när de ska få information av en demon och de får reda på att han inte har så stor makt längre eftersom han håller på att bli omodern och löper risk att bli degraderad. Han har haft hand om att få munkar att bryta sina tysthetslöften ...
Jag tycker att den som har det minsta intresse av vampyrer ska läsa den här boken. Den är klart bättre än den förra (vilket inte betyder att den var dålig, bara att Collins har lärt sig ett och annat sedan hon skrev sin första bok) och inte ens det faktum att det är hur uppenbart som helst att det kommer att komma minst en uppföljare till tycker jag drar ner intrycket. /HP
Barrayar är en del i Bujolds serie böcker om Miles Vorkosigan, även om han själv inte gör så mycket väsen av sig i den här boken då den handlar om händelserna kring hans födelse. Eftersom boken är en del mitt i en serie (vilket dock inte framgår mer än av eftertexterna) så finns det ganska gott om mer eller mindre oförklarade referenser bakåt i tiden.
Större delen av handlingen rör sig kring den början till statskupp som uppstår i samband med Miles födelse, och om man orkar ta sig igenom de ganska tråkiga första två tredjedelarna av boken så blir det åtminstone någorlunda spännande på slutet. Om man av någon anledning skulle vara väldigt intresserad av militära titlar och uniformer så kan boken dock varmt rekommenderas som studematerial.
En sak som retade mig var att Cordelia (Miles mor och bokens huvudperson) som i större delen av boken har försökt att argumentera mot de, i hennes ögon, barbariska Barrayaranska sederna med offentliga avrättningar och liknande i slutet av boken plötsligt inte tvekar en sekund för att beordra en onödig halshuggning -- och till råga på allt tar med sig huvudet för att bli accepterad av den styrande militärklicken. /HP
Den här boken utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid där det har vuxit upp ett starkt skråväsende för framför allt sjukvård och rymdfart. Bokens huvudperson, Daniel Feldman, är en läkare som har blivit av med sin licens eftersom han behandlat en person utanför ett sjukhus. Att det var enda sättet att få personen att överleva har inte med saken att göra, all sjukvård ska enligt skrået ske på ett sjukhus eller inte alls.
Med en stulen identitet ger han sig iväg till Mars där han dras in i en revolution och samtidigt får en viktig roll i sökandet efter ett botemedel till en farsot som just håller på att döda massvis av människor på Mars och även en del på jorden. Problemet är bara att han inte får ägna sig åt sjukvård och ännu mindre åt forskning eftersom han inte tillhör skrået.
Den här boken var faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig. Inte ens översättningen hade några större missar, någonting som annars brukar vara vanligt med den här typen av böcker. Det är i och för sig inte mycket till personskildring i den men det ska man väl å andra sidan inte vänta sig av den typen av bok heller. Det som var lite irriterande var en rejäl infodump och en del politiskt föreläsande. /HP