Jag hoppas att ingen blivit avskräckt från att läsa boken för även om jag håller med Hans på några punkter vill jag ändå anmäla en avvikande mening beträffande boken som helhet. Doomsday Book är en av de mest gripande och fängslande science fiction-romaner jag läst på länge. Den är på över 600 sidor och ändå kunde jag knappt lägga boken ifrån mig och läste ut den på bara något dygn -- sista sidorna klockan halv tre en tisdagmorgon när jag skulle jobba under dagen.
Eftersom Hans i sin recension återgav handlingen ganska ingående ska jag inte upprepa den utan bara nämna att Doomsday Book är en tidsreseroman där den unga historikern Kivrin skickas till medeltiden för att studera en by utanför Oxford som i bokens nutid -- cirka år 2050 -- håller på att grävas ut av arkeologer.
Willis har byggt upp handlingen mycket effektivt. Den växlar från kapitel till kapitel mellan medeltiden och framtidens Oxford. Tidigt börjar man misstänka att något troligen gått fel i båda dessa tidsperioder. Problemen i båda parallellhandlingarna är likartade och hotar Kivrins möjligheter att återvända till sin egen tid. Härigenom har Willis skapat en situation där hon kan ställa de båda tiderna mot varandra och spegla olika levnadsvillkor och tänkesätt.
Jag tror bland annat hon vill visa på att människorna alltid är sig lika oavsett tid och plats. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas oförstånd och själviskhet men samtidigt också de som uppoffrar sig för andra.
Jag tror också att Willis försökt beskriva och understryka det vardagliga i tillvaron. Det är därför hon förlagt den medeltida handlingen till en så odramatisk plats som en liten oansenlig by och det förklarar också de många upprepade beskrivningar av vilken julsång som spelas och färgen på en av huvudpersonernas godis, sådant som Hans kallar ovidkommande detaljer. Det är så konsekvent genomfört att det måste vara genomtänkt.
När det gäller beskrivningen av det framtida Oxford måste jag dock ge Hans rätt. Här verkar det som om fantasin svikit. Willis har egentligen bara tagit dagens samhälle och lagt till några detaljer som en tidsmaskin, bildtelefoner och vissa framsteg inom sjukvården. Förändringarna är så små att det snarast minskar berättelsens trovärdighet. I något fall tycks den tekniska utvecklingen faktiskt ha gått bakåt. En av huvudpersonerna har problem som enkelt skulle lösas av en bärbar telefon men sådana verkar fullständigt okända.
Å andra sidan är miljöerna genomgående mycket levande beskrivna. Som läsare tycker man sig nästan uppleva väder, dofter och smaker.
En annan detalj som irriterar mig är att en stor del av spänningen i handlingen hänger på att Kivrin inte vet vad medeltidens människor menar med ''blue sickness'', trots att hon är historiker och har förberett sig inför tidsresan under flera år, medan en annan av huvudpersonerna, den 12-årige Colin, genast hittar förklaringen i en populärvetenskaplig bok. Då kan man verkligen tala om att göra det lätt för sig.
En av Hans invändningar mot boken är att Willis skrivit bort problemet med paradoxer genom att hennes tidsmaskin helt enkelt inte släpper igenom personer eller föremål som skulle förändra historien. Här tycker jag att han delvis har rätt. Visst har Willis på ett lätt sätt kommit förbi problemet. En vänligare tolkning är dock att denna konstruktion krävt mod och eftertanke eftersom hon samtidigt också skrivit bort ett enkelt sätt att skapa spänning i en tidsreseberättelse. Istället blir hon tvungen att bibehålla läsarens intresse på det svåra sättet, genom att berätta om känslor och relationer.
Hans retar sig också på att Kivrin själv är så passiv och gör så lite för att kunna återvända. Han uttrycker i sin recension åsikten att detta är bokens centrala problem som introduceras tidigt men trots detta gör Kivrin inget mer än bekymrar sig över hur det ska gå.
Även här menar jag att det finns utrymme för olika tolkningar. Kivrin är en självständig och viljestark person som klarar sig bra i sin egen tid. Hennes lärare varnar för farorna under medeltiden och för att kvinnans ställning där är annorlunda. Det är också just nät hon försöker ta initiativ som hennes moderna inställning kolliderar med den medeltida. Kivrin försöker så gott hon kan men omständigheterna gör det helt enkelt nästan omöjligt för henne att lyckas. Kanske är det så att Willis genom Kivrins hjälplöshet vill visa på svårigheterna att finna sig tillrätta och passa in i omgivningar där tänkesätt och traditioner skiljer sig helt från vad man är van vid. Att Willis valt en kvinnlig huvudperson tyder på att hon försökt uppnå bland annat just detta. I annat fall kunde hon ha skrivit om en man som inte på detta sätt skulle ha hindrats av dåtidens konventioner. Om jag har rätt är det åter ett exempel på att författaren valt relationer framför action.
Doomsday Book är nog något av en kvinnobok. Kan det vara en bidragande orsak till att min uppfattning skiljer sig så från Hans? De medeltida avsnitten berättas helt ur ett kvinnligt perspektiv och alla huvudpersonerna utom en är kvinnor. En del av problemen som presenteras där är också sådana som kan kallas feministiska, till exempel den unga Rosemunds oro över att mot sin vilja bli bortgift med en äldre man.
Om en manlig författare byggt en roman på samma idé tror jag resultatet blivit mycket annorlunda med mer aktiva och handlingskraftiga huvudpersoner, just det Hans efterlyser, istället för den passiva Kivrin som är fångad av omständigheter utanför hennes egen kontroll.
En del av det speciella med science fiction-genren ligger i att genreförfattarna ofta går ett steg längre. De drar ut konsekvenserna av till exempel en händelse eller den tekniska utvecklingen så långt det är möjligt. De ser på problemen på ett nytt sätt eller gör dem tydliga genom att ställa olika synsätt mot varandra. I Doomsday Book har Willis ibland missat att ta det där sista tankesteget som kan göra en bra bok ännu bättre. Ett exempel: att Kivrin reagerar negativt på tvångsäktenskap är inte så konstigt eftersom hon enligt vad läsaren kan bedöma kommer från ett relativt jämställt framtida samhälle. Det är dock inte säkert att en ung flicka under medeltiden som uppfostrats till att förvänta sig ett tidigt och arrangerat bröllop ser saken på samma sätt.
Boken skulle enligt min uppfattning ha blivit ännu mer tänkvärd om Willis kunnat föreställa sig till exempel att Rosemund med glädje såg fram mot att räknas som vuxen och bli härskarinna i eget hus. När Willis utgår från att flickan känner oro och motvilja är det för mig ett tecken på att hon på något sätt missat att utveckla konsekvenserna av sin berättelses förutsättningar.
Doomsday Book är alltså inte felfri. Det är lätt att hitta detaljer som kan kritiseras. Det är dock just bara detaljer. Mitt helhetsintryck är att boken väl representerar den mer relationsinriktade, humanistiska science fiction-traditionen. Den är också ovanligt läsvärd och väl värd en Nebula, även om Vernor Vinges härliga A Fire Upon the Deep var en hård konkurrent.
För ett tag sedan så avslutade jag en avdelning i min boksamling. För snart tio år sedan så upptäckte spelfabrikanten TSR att de kunde tjäna en massa pengar på att ge ut romaner som utspelade sig i samma världar som de rollspel de publicerade. Dessa böcker blev en omedelbar succé och företaget fullkomligen vräkte ut trilogi efter trilogi av allt sämre fantasyromaner. Samtidigt som de började med detta så spelade jag massvis med rollspel och slukade dessutom dessa böcker i ganska stora mängder. Sedan jag slutade spela rollspel har jag inte känt någon större lust att återvända till den här världen men nu tyckte jag att det var dags eftersom det endast var en bok, Weasel's Luck, kvar oläst av alla de jag en gång köpt. De första tre trilogierna som gavs ut av de här böckerna handlade om samma personer vid olika tidpunkter i deras liv och hade en mer eller mindre sammanhållen handling som löpte genom dem. Allt eftersom både böckerna och författarna blev fler och fler så blev det svårare och svårare för förlaget att hantera det. Weasel's Luck utspelar sig i en avlägsen del av Krynn, den kontinent som alla böckerna i serien handlar om. Detta verkade vara en trend i de senare böckerna -- lägg handlingen på avlägsna platser så minskar risken att någonting i boken kommer i konflikt med någonting som har skrivits i någon annan bok.
Huvudpersonen i Weasel's Luck är Galen Pathwarden, en smart ung kille med tvivelaktig moral som ständigt trycks ner av sin äldre bror Alfric. Brodern i sin tur är ointelligent och har med tiden blivit ett allt större problem för sin far. Eftersom det är den dumme brodern som är äldst så är det också han som ska ärva slottet och ägorna vad det lider. Hittills har han inte visat några som helst anlag för att hantera det ansvaret och trots flera försök från faderns sida att få honom antagen som väpnare till någon riddare är han fortfarande arbetslös. I och för sig skulle det vara marginellt enklare för fadern om någon av hans två andra söner skulle ärva honom istället. Galen som är yngst har visserligen visat sig vara ganska smart men hans moral lämnar å andra sidan en hel del att önska. Den tredje brodern bryr sig inte speciellt mycket om världsliga saker över huvud taget, han tillbringar sin tid med att försöka uppnå ett högre mentalt tillstånd.
När boken börjar så får vi se hur Galen får besök av en mystisk person när han håller på att städa sin äldre broders rum. Den mystiske besökaren övertalar Galen med en del hot och en påse ädelstenar att se till att han kan lägga beslag på en besökande riddares rustning. Denna fadäs ställer naturligtvis till ett stort elände för Galens far som har gjort sitt bästa för att imponera på den förbipasserande riddaren i hopp om att kunna få honom att anta Alfric som väpnare. Efter ett tags sökande så kommer rustningen dock tillrätta efter stölden. Tack vare sin kvicktänkthet så lyckas Galen vältra över skulden för det inträffade på sin bror.
Riddaren som just fått sin rustning tillbaka är på väg till en tornering för att vinna en ung dams hjärta och därigenom försöka uppfylla en profetia han funnit i en gammal krönika. Om någon tycker att hela den här historien låter som en väldigt ordinär fantasyroman så har de alldeles rätt.
Någonting som irriterade mig med boken var att den är skriven i första person. Jag har i och för sig ingenting emot den formen men jag tycker att det passar bättre om berättaren framställs som person som skulle kunna få för sig att skriva sitt livs historia, någonting som inte är fallet här. Huvudpersonen framstår här, trots att det är han själv som berättar, som ganska omogen, feg och opålitlig. Han verkar inte vara utrustad med några som helst skrupler när det gäller att försöka förbättra sin egen position. Visserligen blir han lite trevligare mot slutet av boken men jag får trots allt känslan att han skulle betrakta det som en helt onödig bekännelse av sina mångtaliga synder att skriva ned dem. Förutom att jag inte tycker att det adderar någonting till boken att den är skriven i första person så kan jag inte heller säga att det känns trovärdigt. Det blir inte bättre av att ett kapitel i boken berättas av Galen som om han skulle återberätta saker som han fått reda på efter att de inträffat. Problemet är bara att detta kapitel kommer på den plats i boken där det kronologiskt sett skulle vara om Galen verkligen hade varit närvarande och bevittnat det hela när det verkligen hände.
På ConFuse 93 hade jag tur -- jag bestämde mig för att lyssna på Börja Cronas föredrag kallat ''Översätteri och översitteri''. Detta var, kan jag konstatera i efterhand, helt klart en av höjdpunkterna på kongressen, åtminstone av de programpunkter som jag hade tid att närvara på. Under sitt föredrag om de problem och frustrationer som kan drabba en översättare passade Crona på att utgjuta sig över en del personer och företeelser som han inte kom överens med. En av de som fick sig en släng av sleven var Dean R. Koontz. Crona hade nyligen översatt en av hans böcker till svenska och konstaterade att Koontz tydligen bara kan två olika adjektiv. Antingen är någonting mörkt eller så är det skrämmande (det är möjligt att han kan kombinera dem också men det glömde han i så fall att nämna). Eftersom jag läst ett antal böcker av Koontz och inte tyckt att det varit något fel på dem så reagerade jag lite. Bara för att kontrollera att det inte var något fel på mitt minne så bestämde jag mig för att snart läsa ytterligare en bok av Koontz för att kontrollera. Sagt och gjort. I bokhyllan med olästa böcker fanns (bland mycket annat) ett billigt bokklubbsexemplar av Viskningar som jag raskt högg in på.
Den nya och just för stunden ''inne'' filmmanuskriptförfattarinnan Hilary Thomas har precis sålt ett nytt manus och livet leker när hennes lycka plötsligt slås i spillror, när hon blir överfallen av en man som brutit sig in i hennes hem. Eftersom hon för inte så länge sedan varit på ett studiebesök vid mannens vinplantage och därför känner igen och kan namnge honom till polisen så tycker hon att det borde vara en smal sak för dem att sätta fast honom. Problemet är att Bruno Frye, mannen i fråga, inte lämnat sin vingård under den tid då Hilary blev överfallen. Polischefen för den ort där vinplantagen ligger ger honom personligen alibi. Då hon trots detta vidhåller sin berättelse börjar polisen bli lite mer tveksamma till allt hon säger. Några dagar senare får hon påhälsning av Frye ytterligare en gång och lyckas även denna gång värja sig mot attackerna -- hon lyckas till och med sticka en kniv i honom. Frye hittas död vid en telefonkiosk ett litet tag senare. Det är nu som det börjar hända konstiga saker. Frye fortsätter nämligen att dyka upp efter att han hittats död.
En mycket intressant sak med den här boken är att det i början verkar vara en helt vanlig skräckhistoria med gott mot ont men ju längre man läser desto mer osäker blir man över vem det egentligen är mest synd om. Hela historien får successivt en intressant vändning som jag tyvärr inte kan tala om utan att förstöra boken för andra läsare.
Efter att ha läst den här boken så tycker jag mig utan vidare kunna säga att det inte ligger någonting särskilt i Börje Cronas kritik. Jag ska väl i och för sig inte påstå att Koontz producerar någon stor litteratur men han gör mycket bra underhållning. Koontz är en av de författare som alltid får mig att reagera när jag tittar upp från boken och ser hur långt jag har kommit. Det känns som om jag har läst i en kvart men det kan utan vidare ha försvunnit hundra sidor. Det som däremot går att invända mot är ironiskt nog översättningen. Tyvärr är det inte Crona som har gjort den. Man tycker att en översättare borde kunna producera bättre översättningar än till exempel blandmaskin (food processor) och sur grädde (sour cream).
Jag hörde först talas om In the Country of the Blind i samband med en debatt på ConFuse 92 som handlade om datorer på 1800-talet. Förutom den så behandlades (naturligtvis) också The Difference Engine av William Gibson och Bruce Sterling. En av de frågor som ställdes under debatten var om utvecklandet av datorer så tidigt skulle ha lett till en tidigare informationsrevolution (som i The Difference Engine) eller om det genombrottet skulle ha hemlighållts.
In the Country of the Blind inleds med att Sarah Beaumont och ett par av hennes bekanta inspekterar ett hus som de håller på att köpa. Sarah sysslar med att köpa hus i områden som hon tror kommer att bli fashionabla om ett tag, rusta upp dem, och sedan sälja dem dyrt när alla andra kommer på att de vill ha dem. När de undersöker ett rum så hittar en av dem en mystisk lista med händelser på baksidan av en tapetbit. Listan innehåller ett antal olika händelser som inte verkar ha någon koppling till varandra. Medtaget finns bland annat när president Lincoln blev vald och när han sköts, sänkningen av skeppet Lusitania och morden på några okända personer. Sarah utnyttjar sina kunskaper om datorer för att söka reda på lite mera om händelserna på listan. Efter ett tag beslutar hon sig för att ge husen hon just har köpt in lite mera personlighet genom att kalla dem för ''Brady Quinn Place'' efter en av de okända personerna som förekom på listan. Hon inser så småningom att listan ursprungligen tillhört en sammanslutning personer som kallade sig för ''The Babbage Society''. Deras namn är naturligtvis taget efter den engelska matematikern Charles Babbage som på papper konstruerade den första datorn. Det är åtminstone så historieböckerna vill ha det. Det kommer nu fram att man i själva verket lyckades bygga och använda Babbages maskiner men att detta hemlighållits. Med hjälp av dessa mekaniska datorer så börjar Babbagesällskapet att långsamt utveckla en matematisk modell för hur historien utvecklar sig. Så fort de har fått någorlunda koll på hur det hela fungerar så börjar de lägga sig i historiens lopp så smått.
Allt eftersom man kommer längre fram blir manipulerandet med historien mer och mer komplicerat och det kommer successivt fram fler och fler organisationer och konspirationer som går bakom ryggen på varandra ända fram i nutid. Ingen av organisationerna som försöker styra historien känner ursprungligen till någon av de andras existens och de gör sitt yttersta för att ingen heller ska få reda på deras egen existens. Detta till den grad att de inte drar sig för att avrätta personer som sett olämpliga saker eller låta sina agenter byta bakgrund och genomgå plastikoperationer om någon har kommit på dem.
Jag hade ursprungligen fått intrycket att det här skulle vara en bok om datorer på 1800-talet men det är det egentligen inte. Visst får vi reda på att man lyckades konstruera en Babbagemaskin men jag tycker egentligen inte att det är kritiskt för berättelsen. Det skulle antagligen ha gått att konstruera ungefär samma historia även utan datorer, till exempel genom att låta något genombrott inom matematiken hållas hemligt.
Man dras lätt med i handlingen och vill veta hur det ska lösa upp sig på slutet. Efter att man har passerat halva boken eller så vill det dock till att man hänger med i svängarna eftersom det vid det här laget börjar bli väldigt många aktörer som lägger sig i historiens lopp och försöker bedra varandra. Dessutom byter de personlig bakgrund och ansikte medan man vänder ryggen till. Trots att det kanske är lite rörigt ibland så vill jag rekommendera den här boken, speciellt till de som tycker om konspirationsteorier.
För ett tag sedan hade jag anledning att ströva runt på ett mycket trevligt antikvariat i Växjö. Precis när jag skulle till att gå därifrån utan att ha hittat något av intresse så fångades min blick av en bok jag inte kände igen men som hade J.R.R. Tolkien på omslaget. Boken var Tolkien och den svarta magin av Åke Ohlmarks. Inte för att jag egentligen är någon Tolkienfanatiker men jag tyckte trots det att en uttömmande genomgång av Tolkiens kopplingar till svart magi verkade skoj. Efter att ha läst boken kan jag fortfarande tycka att den var ganska skoj -- på sätt och vis. Det beror lite på hur man vill se på saken. Man kan få ganska dålig eftersmak av boken om man är känslig.
Boken är tänkt att vara undersökande journalistik eller någonting i den stilen. Åke Ohlmarks som har översatt en hel del av Tolkiens verk till svenska har plötsligen bestämt sig för att inse att Tolkien, det är någonting som är farligt, det ska man inte syssla med. Om man inte aktar sig så blir man meddragen av de galna Tolkienisterna, påverkade av diverse substanser och tvingad att utföra allehanda sataniska riter. Böckerna ska vi inte ens tala om, det är ju uppenbart vilket skräp de är.
Upprinnelsen till det hela, Ohlmarks plötsliga ''insikt'' om att Tolkien är en skräpförfattare och att alla som inte tycker så är sinnesslöa, verkar ha sin upprinnelse i ett besök av ett par berusade medlemmar ur en Tolkienförening hemma hos Ohlmarks och diverse komplikationer runt den händelsen. Vad som egentligen hände lär vi väl aldrig få reda på. Jag finner ingen större anledning att tro på vad Ohlmarks själv skriver efter att ha sett vilka friheter han tar sig med sanningen på de ställen där jag känner till samma fakta som han. Några exempel:
''... urhoben Sméagol ...'' (sidan 39) På annan plats i boken utnämner Ohlmarks sig själv till en av Sveriges främsta Tolkienkännare. Jag tycker att det verkar rimma ganska illa med citatet om Sméagol (mer känd som Gollum). Mitt Tolkienlexikon kan bland annat förtälja att hobrasen som sådan skapades någon gång i den första tidsåldern medan Gollum ska ha levt under perioden 2430 -- 3019 i den tredje tidsåldern, någonting som rimmar illa med beteckningen ''urhob''.
''... satansprästen Allister Prowley, ...'' (sidan 56) Jag antar att han menar Aleister Crowley men inte orkat bry sig om sådana trivialiteter som att kontrollera stavningen.
På sidan 41 -- 42 berättas det i upprörda ordalag om hur Tolkiens efterlevande ledd av sonen Christopher (''en sniken f.d. akademiker som misslyckats som vetenskapare och som tillhör det mest mediokra man kan tänka sig'') har den otroliga fräckheten att ägna sig åt sådana ''maffiafasoner'' som att ta betalt av de som vill göra och sälja Tolkien-relaterade saker.
Priset tycker jag dock tas av följande (om möten i en Tolkienförening): ''... där röks troligen hasch; antagligen har man också börjat eller kan när som helst börja också med tyngre droger.'' (sidan 71)
Vad jag i första hand skulle vilja veta efter att ha läst den här boken är vem som har publicerat den och varför. Om den hade varit en artikel i ett fanzine så hade jag inte blivit så förvånad men som det är nu tycker jag mest att det är sorgligt. Visserligen skulle jag reagera på de grova påhoppen även om det vore en fanzineartikel men då skulle det vara mera normalt. Nu när det är en bok (inbunden dessutom) så känns innehållet totalt utan sans och fattning.
Weasel's Luck av Michael Williams, Dragonlance Heroes Volume Three, ©1988, TSR, 347 sidor.
Viskningar (Whispers) av Dean R. Koontz (översättning av Eva Mazetti-Nissen), ©1980, Bra spänning, 496 sidor.
In the Country of the Blind av Michael Flynn, ©1990, Baen, 527 sidor.
Tolkien och den svarta magin av Åke Ohlmarks, ©1982, Sjöstrands, 138 sidor.