Det första man kan fråga sig är varför man över huvud taget skall läsa serier. Svaret på denna fråga blir lätt en självklarhet för oss som har upptäckt tjusningen med tecknade serier. Jag tänkte ändå utifrån mina egna erfarenheter ge några tänkbara anledningar till varför det finns ett värde i att läsa tecknade serier.
Min åsikt är att serier inte kan ersätta exempelvis romaner. Däremot tycker jag att serier har sin givna plats vid sidan av böcker och filmer. Denna åsikt verkar inte delas av alla i Sverige. Här tycks en inte alltför ovanlig uppfattning vara att serier är en mindre värd form av medium. Detta kanske beror på att många av de serier som ges ut här faktiskt är rätt usla. När man väl har upptäckt att det faktiskt finns bra serier öppnar sig dock en liten guldgruva.
Ett av de mest uppenbara elementen som gör serier intressanta är bilderna. Detta kan vara av speciellt intresse när det gäller science fiction. För mig har science fiction alltid varit något mycket visuellt. Jag började tidigt fascineras av bilder med rymdskepp och främmande världar. Steget till att börja läsa serier med sådana bilder var därför inte svårt att ta.
Förutom att bilderna kan vara värda att titta på för sin egen skull är själva användningen av bilder för att berätta en historia också något som gör serier intressanta. En serie behöver faktiskt inte innehålla ett enda ord för att skildra en handling. Just berättandet med hjälp av bilder gör att serier har vissa likheter med film. Till skillnad från film har dock läsaren av en serie mycket större möjligheter att själv bestämma tempot. Ser man något i en serie som man vill titta närmare på har man möjligheten att stanna upp och detaljstudera det.
Serier bjuder ofta genom sina bilder på ett mer snabbt och direkt berättande än skriven text. Komplicerade miljöbeskrivningar eller händelseförlopp som kanske skulle vara omöjliga att få till bra i skriven text kan man ofta lättare åskådliggöra i en tecknad serie. Som motargument till detta kan man säga att det är viktigt att skapa sina egna bilder när man läser. Detta stämmer säkert, men genom att läsa serier kanske man kan förbättra sin förmåga att visualisera miljöer och händelser i en roman.
För att till fullo kunna uppskatta en serie måste man självklart också tilltalas av dess handling. Gör man inte det kommer serien att kännas otillfredsställande även om dess bilder är bra. Enligt min mening består en riktigt underhållande serie av ett intelligent samspel mellan välgjorda bilder och engagerande handling.
Redan som mycket liten fascinerades jag av science fiction (långt innan jag visste att det kallades för science fiction). Vad som tilltalade mig var den svindlande märklighetskänsla jag fick av sådant som rymdskepp, månbaser och främmande världar. Den första science fiction-serien som jag blev riktigt entusiastisk över var såvitt jag minns Jeff Hawke i seriealbumet Special-Comics nummer 6. I detta album ingår berättelserna ''Skeppsbruten'' och ''Tidfällan''. Båda behandlar traditionella science fiction-teman. För mig var dock dessa teman både nya och spännande.
''Skeppsbruten'' handlar om en utomjording som tvingas nödlanda på jorden och de problem som uppstår när han försöker få hjälp på denna främmande värld. Det kanske låter som E.T., men enligt min mening är stämningen mycket mer mystisk i ''Skeppsbruten''. Utomjordingen visar sig visserligen ha ganska mänskliga känslor, men är betydligt mindre sötsliskig än Spielbergs varelse. Seriens skapare Sydney Jordan lyckas dessutom i detta äventyr få med element som rutinartade färder med rymdskyttlar och människor som kan använda parapsykologiska krafter.
I ''Tidfällan'' beskrivs hur en bemannad expedition på Jupitermånen Europa råkar ut för något mycket märkligt. Expeditionsmedlemmarna transporteras genom mystiska omständigheter från år 1989(!) till år 2021. Där träffar de på människor som för dem till jorden för att de skall få möta Allhjärnan Aries. Aries visar sig vara den dator som en av besättningsmedlemmarna har tillverkat. Datorn har dock blivit intelligent och maktgalen. Som ett jättelikt palats höjer sig Aries över London. Den har makt över människorna i hela Europa och för brutala krig med resten av jorden. Inför mötet med sin skapare blir dock Allhjärnan förvirrad och dödar honom. Därmed har datorn undergrävt sin egen existens. Männen transporteras tillbaka till 1989, men eftersom Aries skapare är död kommer han aldrig att göra den upptäckt som leder till att datorn börjar utveckla identitet och egen vilja.
Jeff Hawke är en brittisk serie skapad av Sydney Jordan som började teckna den 1954. Då och då har han använt sig av assistenter i teckningsarbetet. Från 1956 till början av 70-talet stod William Patterson för manus. Eftersom serien var en dagspresserie var Jordan begränsad av det lilla utrymme som en stripp (ett dagsavsnitt) utgör. Han lyckades ändå att skapa mycket effektfulla bilder på detta utrymme. Berättelserna i Jeff Hawke är ofta kompetent gjord science fiction. De kan vara allt från fantastiska rymdäventyr till mer humoristiska betraktelser över människans plats i universum.
Den andra serien jag tänkte nämna den här gången är Linda och Valentin (Valérian) av Pierre Christin (manus) och Jean-Claude Mézières (bild). När jag upptäckte den här serien 1981 hade redan tio album kommit ut på svenska (i okronologisk ordning). Det var mest av en slump jag fick syn på nummer 1, Stjärnlös värld, i en tobaksaffär. Eftersom serien såg bra ut köpte jag albumet. När jag hade läst det var jag såld. Det var första gången jag blev fanatiskt intresserad av en tecknad serie. Detta var underbart tecknad och fantastiskt underhållande science fiction. Nu började en hysterisk jakt genom alla Linköpings bokhandlar, tobaksaffärer och matbutiker. Varje gång jag hittade ett nytt album var det julafton. Jag fick inte ro i kroppen förrän jag hade alla de tio albumen i min ägo (de sista fick jag låta beställa direkt från förlaget).
De finns flera anledningar till att Linda och Valentin är en serie att bli så entusiastisk över. Det som först fångade mig var självklart de fantastiska bilderna. Mézières styrka ligger i hans imponerande förmåga att skapa märkliga varelser, suveräna rymdscener och fantastiska miljöer. Mycket skickligt lyckas han skapa en påtaglig närvarokänsla i de främmande världar där äventyren oftast utspelas. Miljöerna är härligt detaljrika och genomarbetade utan att vara onödigt plottriga. Seriens layout och bildberättande är ganska traditionella i de första episoderna, men blir efter hand alltmer avancerade och intressanta. Den utmärkta färgläggningen står Mézières syster Evelyne för.
Berättandet är ofta otroligt bra i Linda och Valentin. Christin lyckas skapa väldigt underhållande historier med intressanta idéer, fantastiska världar och väl avvägd humor. Både huvudpersoner och bifigurer känns engagerande och ger ett intryck av äkthet. Detaljer såsom det gemytliga smågnabbet mellan huvudpersonerna ger karaktärerna personlighet.
Bakgrunden till berättelserna är följande. År 2314 uppfanns rymdtidsdriften som kom att möjliggöra direktöverföring av materia i tid och rum. Detta kom givetvis att revolutionera rymdfarten. Nu på 2700-talet har jorden ett stort vintergatsimperium med Galaxity som huvudstad. Linda och Valentin arbetar som agenter åt Galaxitys rymdtidstjänst. I Linda och Valentins äventyr får man dock inte se speciellt mycket av Galaxity. De uppdrag agenterna får spänner oftast över både tid och rymd långt hemifrån.
Från början var det tänkt att Valentin (Valérian) skulle arbeta som självständig agent, men redan i det allra första äventyret Les mauvais rêves (utgivet på svenska i Tung Metall under titeln De onda drömmarna) träffar han på Linda (Laureline). I ett försök att att ta makten över Galaxity låter ärkeskurken Xombul Galaxitys drömmaskiner enbart generera mardrömmar. Valentin skickas iväg till medeltiden där Xombul gömmer sig. Efter att ha fångats i ett stort löv blir Valentin räddad av den företagsamma Linda, som sedan följer med honom och hjälper honom att klara uppdraget. Linda rönte en sådan popularitet bland seriens läsare att hon fick stanna kvar i framtiden och bli Valentins kollega inför nästa äventyr. Detta är på många sätt väldigt lyckat för serien. De båda huvudpersonerna kompletterar varandra på ett mycket bra sätt. Valentin är ofta lite naiv och håller sig till order han fått. Linda vågar vara mer självständigt initiativrik och ifrågasättande.
Även i Det stigande vattnets stad är Xombul huvudskurk. Han har lyckats fly från sin politiska fångenskap i Galaxity och har dessutom fått tag på ett av rymdtidstjänstens skepp. Om han började ändra i historien skulle det kunna få allvarliga konsekvenser. Valentin skickas därför iväg efter honom tätt följd av Linda. Xombul befinner sig i New York år 1986. New York är en nästan helt öde stad och till stora delar lagd under vatten. Just år 1986 hände nämligen något som fick allvarliga följder för hela världen. En olycka i ett vätebombslager på nordpolen har fått polarisen att smälta. Världshaven stiger med kaos för mänskligheten som följd. Detta är en kritisk period i jordens historia, och Xombul måste stoppas innan han ställer till med något.
I de första äventyren har enligt min mening Mézières teckningsstil ännu inte utvecklats till fullo. Det märks exempelvis på människornas utseende i De onda drömmarna. Stilen mognar dock snabbt och börjar bli riktigt bra i De tusen planeternas rike som utspelar sig långt från jorden i ett rymdimperium där en liten överklass styr över det hårt arbetande folket. Detta album är liksom de två tidigare en ganska renodlad men för den skull väldigt underhållande äventyrshistoria.
Nästa album heter Stjärnlös värld. Hjältarna upptäcker en till synes öde värld som hotas av undergång. Det visar sig dock att världen är ihålig och har invånare som lever på insidan av skorpan med planetens kärna som en evigt lysande sol. Invånarna är uppdelade i ett kvinnovälde och ett mansvälde vilka utkämpar blodiga krig mot varandra. De är av naturliga skäl helt ovetande om den förestående katastrofen som hotar deras värld.
I och med Stjärnlös värld tycker jag att Linda och Valentin har tagit steget ur sin mognadsfas. Från och med detta äventyr är bilderna på topp och berättelserna alltmer intelligenta. De är inte bara välgjorda historier utan också intressanta betraktelser över såväl främmande som typiskt mänskliga företeelser sedda ur ett kosmiskt perspektiv. Flera av äventyren innehåller mer eller mindre politiska budskap. Detta var inget som jag direkt noterade förrän jag läste om det i Horst Schröders Framtiden i serierutor. Seriens skapare har också själva sagt att även om de gör politiskt medveten science fiction har deras huvudsyfte alltid varit att berätta underhållande historier.
I Kampen om Teknorog återvänder en grupp utomjordingar efter en lång tid i rymden till sin hemplanet och finner den koloniserad av människor. Vissa bekymmer uppstår när de försöker leva det liv de tidigare levde på planeten. Det politiska budskapet är här enligt Mézières antikolonialism. Det framförs på ett ganska lättsamt och humoristiskt sätt. En betydligt allvarligare ton finner man i Härskarens fåglar. Här beskrivs en mäktig och mystisk envåldshärskare som håller sina slavar under kontroll med hjälp av de fruktade Vansinnesfåglarna. Linda och Valentin kraschar på denna planet och blir själva förslavade. De enda som de får med sig i kampen mot tyrannen är en liten grupp charmiga dårar. Alla andra hyser alldeles för stor respekt för härskaren och hans fåglar.
Ambassadören som försvann är ett av mina absoluta favoritalbum. Här får vi stifta bekantskap med Point Central som är en enorm konstgjord värld och galaktisk knutpunkt för tusentals olika livsformer från Vintergatans alla hörn. Linda och Valentin är med som eskort åt den ambassadör som skall representera jorden på Point Central. Knappt har de kommit dit förrän ambassadören och Valentin blir kidnappade. Resten av äventyret får vi följa Linda som med hjälp av en liten gullig men ilsken valutaduplicerande brumtransmutator från Bluxa tar upp jakten på Valentin och ambassadören genom Point Centrals många underliga avdelningar. Här får Mézières verkligen tillfälle att briljera som tecknare av många besynnerliga livsformer och fascinerande miljöer.
Den falska världen är en ganska märklig berättelse. Här får man nämligen se Valentin dö upprepade gånger i samband med uppdrag på platser från olika tider i vår historia. Dessa platser flyter till råga på allt omkring ute i rymden. Hur det kan komma sig tänker jag inte berätta här då det skulle avslöja alltför mycket av handlingen.
Det politiska inslaget är mycket tydligt i den fantastiska Vårdagjämningens hjältar. På planeten Simlane är befolkningen steril. Varje ny generation blir till genom att en värdig hjälte vid vårdagjämningen lyckas ta sig till Filena, barnens ö. Eftersom alla på Simlane nu börjar bli väldigt gamla finns det ingen av dem som lär klara av denna utmaning. Därför har man bjudit in hjältar från andra världar. Av de fyra inbjudna hjältarna är Valentin med som Galaxitys företrädare. De andra tre hjältarna är underbara parodier på superhjälteseriernas machoideal. De är också uppenbara representanter för den amerikanska storebrorsmentaliteten, den sovjetkommunistiska statsstyrningsmodellen och ett tredje världen-aktigt flumsamhälle. Dessa tre är högljutt idealistiska och har storslagna visioner om hur Simlanes nästa generation skall formas. Valentins mer sunt lågmälda inställning att planetens invånare bör få leva som de själva vill visar sig självklart vara den vinnande.
Nästa berättelse spänner över två album. I Tåg till Cassiopeja, tag plats och Tåg från Brooklyn, slutstation Kosmos riktas hård kritik mot multinationella företag och affärsmän som utan att bry sig om tänkbara konsekvenser försöker tjäna pengar på vad som helst. I äventyret försöker nämligen affärsmän på 1980-talets jorden slå mynt av de fyra elementen som några rymdskurkar vill sälja till dem. Detta är ett av de mest avancerat berättade Linda och Valentin-äventyren med både tillbaka- och framåtblickar och parallellt berättande. Valentin befinner sig på jorden samtidigt som Linda opererar långt ute i avlägsna delar av rymden.
De äventyr som nu följer är ganska speciella i det avseende att seriens skapare tar konsekvenserna av att tiden har hunnit ifatt deras serie i och med att den vätebombsolycka som skulle ha inträffat 1986 enligt Det stigande vattnets stad faktiskt inte inträffade. I det äventyr som beskrivs i Spöket på Inverloch och Hypsis blixtar håller Galaxity på att tyna bort eftersom den historiska grunden för dess existens inte längre är aktuell. Linda och Valentin lyckas dock klara sig från borttyning. I detta äventyr får vi också möta den kristna treenigheten i form av en fet maffiaboss, en knarkande hippie och en spelautomat.
I Mot okända gränser är Galaxity helt försvunnet och har lämnat Linda och Valentin utan arbetsgivare. Rymdtidsagenten Jal som också har undkommit borttyning försöker iscensätta ett kärnvapenkrig på jorden för att på så sätt återskapa den katastrof som är nödvändig för Galaxitys existens. Linda och Valentin lyckas stoppa honom och går därmed en fortsatt oviss men ändå rätt hoppfull framtid till mötes. Även det senaste albumet De levande vapnen handlar om krig. Man får intrycket av att seriens skapare är ordentligt trötta på alla oroligheter runt om i världen.
Därmed har jag gått igenom alla Linda och Valentin-äventyr som hittills har givits ut på svenska. Min avsikt med denna genomgång har varit att försöka förmedla min stora entusiasm inför serien. Förhoppningsvis har jag lyckats. Jag tycker att Linda och Valentin är som allra bäst från Den falska världen till Tåg från Brooklyn, slutstation Kosmos, men alla avsnitt är självklart fullt läsvärda. För tillfället verkar seriens skapare försöka förverkliga sin dröm att skapa tecknad film av den. Detta omnämndes redan 1983 i boken Mézières et Christin och verkar alltså vara ett långtidsprojekt. Jag är även förtjust i bra tecknad film och skulle gärna se att de lyckas.
Eftersom jag tycker väldigt mycket om denna serie är det oerhört trevligt att se vad givande det kan vara att vara att vara medlem i LSFF. På den senaste Stockholmsresan anordnad av LSFF fick jag nämligen tag på ett litet danskt Linda och Valentin-album som jag har letat efter i flera år sedan jag först fick höra talas om dess existens. Detta album, som på danska heter Ad rummets veje, har nämligen aldrig utgivits på svenska. Det innehåller fem kortare berättelser om diverse kosmiska märkligheter. Som fanatiker är det underbart att äntligen ha fått tag på det, och det fick jag alltså tack vare LSFF!
Jag hoppas att denna artikel har varit av intresse för någon. Jag tar tacksamt emot synpunkter och förslag. I nästa nummer tänker jag återkomma, men vilka serier jag tar upp då har jag ännu inte bestämt. Min förhoppning är också att andra serieläsare inom LSFF blir inspirerade att skriva om sina favoritserier.
Jeff Hawke 1 och Jeff Hawke 2, Alvglans förlag 1982.
De onda drömmarna, fortsättningsserie i Tung Metall nummer 11/1986 till 1/1987.
Det stigande vattnets stad (album 7), Carlsen/if 1978 (La cité des eaux mouvantes, Dargaud Editeur 1970).
De tusen planeternas rike (album 5), Carlsen/if 1977 (L'empire des mille planètes, Dargaud Editeur 1971).
Stjärnlös värld (album 1), Carlsen/if 1975 (Le pays sans étoiles, Dargaud Editeur 1972).
Kampen om Teknorog (album 2), Carlsen/if 1975 (Bienvenue sur Alflolol, Dargaud Editeur 1972).
Härskarens fåglar (album 3), Carlsen/if 1976 (Les oiseaux du maître, Dargaud Editeur 1973).
Ambassadören som försvann (album 4), Carlsen/if 1976 (L'ambassadeur des ombres, Dargaud Editeur 1975).
Den falska världen (album 6), Carlsen/if 1977 (Sur les terres truquées, Dargaud Editeur 1977).
Vårdagjämningens hjältar (album 8), Carlsen/if 1979 (Les héros de l'equinoxe, Dargaud Editeur 1979).
Tåg till Cassiopeja, tag plats (del 1) (album 9), Carlsen/if 1981 (Métro Châtelet, direction Cassiopée, Dargaud Editeur 1980).
Tåg från Brooklyn, slutstation Kosmos (album 10), Carlsen/if 1981 (Brooklyn station, terminus Cosmos, Dargaud Editeur 1981).
Spöket på Inverloch (del 1) (album 11), Carlsen/if 1984 (Les spectres d'Inverloch, Dargaud Editeur 1984).
Hypsis blixtar (del 2) (album 12), Carlsen/if 1986 (Les foudres d'Hypsis, Dargaud Editeur 1985).
Bortom okända gränser (album 13), Alvglans Förlags AB 1989 (Sur les frontiers, Dargaud Editeur 1988).
De levande vapnen (album 14), Alvglans Förlags AB 1991 (Les armes vivantes, Dargaud Editeur 1990).
Ad rummets veje, Carlsen/if 1982 (Par les chemins de l'espace, Dargaud Editeur 1979).
Utomjordingar & vardagshjältar, Göran Ribe, Bild & Bubbla nummer 5/1981.
Socialisterna, shingouzerna och de tecknade filmerna, intervju med Jean Claude Mézières av Per A J Andersson, Bild & Bubbla nummer 3/1992.