Krig har ju alltid fascinerat människan från Julius Caesar och framåt, och när science fiction blev populärt på 1800-talet skrevs det naturligtvis en massa romaner om framtidens krig. De flesta har fallit i barmhärtig glömska, men en finns kvar och håller än i dag: Världarnas krig av H. G. Wells. Inom science fiction brukar man ju utnämna allt möjligt till klassiker, men Världarnas krig förtjänar det epitetet mer än de flesta. Många grepp som sedermera blivit klicheer dyker upp här: teknologiskt överlägsna äljar, strålkanoner och Londons undergång. Har du inte läst den här bör du faktiskt göra det.
Klassiker var det, ja. Mindre förtjänta av den benämningen är två icke desto mindre viktiga och bra verk: Starship Troopers av Heinlein (jo, jag vet att alla hatar den boken) och The Forever War av Haldeman. Starship Troopers är en av Heinleins sista läsliga romaner; folk sitter och filosoferar en halv sida eller så innan de ger sig ut att slakta ogudaktiga kommunistiska äljar, till skillnad från hans senare produktion där folk sitter och filosoferar i hundratals sidor. Den ohöljt militaristiska filosofin hade i alla fall det goda med sig att jag tvingades tänka efter själv vad jag egentligen tycker och tänker, men jag hyser en viss förståelse för folk som spyr på den. En massa sjyst action och ultravåld gör i alla fall att man inte har tråkigt när man läser. Trevligare (och mer realistisk) är nog den andra boken, vilket möjligen kan bero på att Haldeman har riktig stridserfarenhet från Vietnam (Heinlein fick sparken ur flottan som kronvrak någon gång på trettiotalet) och alltså vet vad han talar om när det gäller militärt vanvett. Skojigt och meningsfullt ultravåld parat med galghumor bidrar till att man inte har tråkigt.
Ungefär samtidigt med de ovanstående herrarna verkade Gordon R. Dickson, som med sina Dorsai-böcker skapade en egen liten subgenre: legoknekts-science fiction. Jag har läst ett par av dem (Tactics of Mistake, Dorsai!) och kan intyga att de är ohyggligt formulaiska: en underordnad officer (ett missförstått geni, naturligtvis) bankar skiten ur (i konkret bemärkelse) sina puckade motståndare och (i överförd bemärkelse) sina lika puckade överordnade. Detta var så framgångsrikt att det skapade en hel flod av ännu sämre imitatörer, varav den i inledningen nämnda Falkenberg's Legion bara är en. I stort sett den enda i branschen som går att läsa är Lois McMaster Bujolds böcker om Miles Vorkosigan (Shards of Honour, Barrayar, The Warrior's Apprentice, The Vor Game, Borders of Infinity, Brothers in Arms) och det endast på grund av att hon inte tar sig själv fullt så allvarligt som sina manliga kolleger. Som till exempel ett samtida exempel: Hammer's Slammers av David Drake, vilka enligt baksidestexten är ''the toughest, meanest mercenaries that ever wrecked a world for pay''. Inget vidare, tro mig.
Om man nu går utanför Baens ghetto av massproducerat underhållningsvåld, kan man bara konstatera att väldigt många författare ägnar sig åt krig i en eller annan form. Tyvärr har alla inte tänkt till lika mycket som Greg Bear. I The Forge of God och uppföljaren Anvil of Stars ägnar han sig åt att fundera över hur ett interstellärt krig skulle kunna tänkas gå till på riktigt: det vill säga utan överljusmotorer och andra fantasifoster. Planeter sprängs sönder och samman och det blir riktigt myspysigt till slut. Rekommenderas.