''Teleport now, Vila!''

Calle Dybedahl
Ibland verkar det som om verkligheten härmar litteraturen. I många romaner, noveller, filmer och TV-serier finns det teleporteringsmaskiner, som man sällan eller aldrig får veta hur de fungerar. Dessutom verkar de alla ha det gemensamt att man inte kan använda dem för att kopiera saker, även om man tycker att det bara borde vara att fånga upp den information som sänds flera gånger i stället för en enda. Teleportation av det här slaget har flera gånger förklarats vara omöjlig, bland annat av Larry Niven. Men nu ser det ut som om ryktena om teleportationens död är åtminstone lite överdrivna.

I septembernumret i år av tidskriften Physical Review LettersEn synnerligen seriös tidskrift för publicering av forskningsresultat inom fysik, utgiven av The American Physical Society. finns en artikel med det korta och enkla namnet ''Teleporting an Unknown Quantum State via Dual Classical and Einstein-Podolsky-Rosen Channels'', skriven av Charles H. Bennett, Gilles Brassard, Claude Crépeau, Richard Jozsa, Asher Peres och William K. Wootters. I artikeln beskriver de, teoretiskt, hur man kan flytta en partikel från en plats till en annan utan att den passerar mellanliggande rum.

Egentligen flyttar man inte på partikeln, utan man studerar den så noga att man får tillräckligt med information för att kunna återskapa den igen på en annan plats. Det låter inte så svårt. Lite lurigare blir det när man får veta att det inte går att studera partikeln så noga.

Istället, säger artikelförfattarna, delar man upp den information man skulle ha fått av att studera partikeln i en ''klassisk'' och en ''icke-klassisk'' del. Den klassiska delen, som är information som vi är vana vid, sänds på vanligt sätt (brev, eller något). Den icke-klassiska delen är betydligt mer mystisk och svårförståelig. Det är nämligen så att den bara kan finnas på ett ställe samtidigt. Om man tittar på den, försvinner den... För att kunna sända den någonstans skapar man ett så kallat Einstein-Podolsky-Rosen-par, två partiklar som på något sätt hänger samman. Den som skall sända har den ena partikeln och den som skall ta emot har den andra. Sedan överför sändaren på något sätt (som artikeln beskriver) statusen hos sin partikel till EPR-partikeln, som är kopplad till sin partner på ett sådant sätt att samma information omedelbart finns i mottagaränden. I samband med överförandet förstörs originalpartikeln.

Mottagaren kan inte använda den icke-klassiska informationen direkt när den anländer. Hon kan inte ens veta att den har anlänt, utan måste vänta på att den klassiska informationen som sändaren också skickat skall komma fram. Sedan kan hon återskapa partikeln igen.

Nettoeffekten av all detta blir att man, åtminstone om Bennett och gänget har rätt, kan ta isär ett objekt på ett ställe och senare sätta ihop det på ett annat, utan att kunna duplicera objektet i fråga. Nästan precis som teleporteringen fungerar i TV-serier som Blake's 7 och Star Trek...

LSFF:s hemsida