Som alla andra romaner som publiceras nu för tiden så innehåller Snow Crash naturligtvis en del cyberspace. Dock så tycker jag att det är ovanligt väl gjort här. Hiro är en av de bättre programmerarna men har trots det valt att inte arbeta i den branschen. När han kopplar in sig till en dator så kommer en tredimensionell bild av honom själv, en avatar, fram på Gatan i Metaverse. Hur ens avatar ser ut avslöjar ganska mycket om vem man är. I Metaverse är det fritt fram att se ut hur man vill. Den som vill kan se ut som sig själv, en seriefigur, en robot eller en vandrande penis. Den som inte är tillräckligt skicklig för att skapa sin egen avatar kan köpa en färdigtillverkad av diverse olika standardmodeller varav de flesta ser ut som Barbiedockor. Den som verkligen kan skapa en egen avatar gör den ofta som en vanlig människa men med väldigt naturtrogna drag istället för att göra någonting riktigt spektakulärt. Hela den virtuella verkligheten består av en ringformad gata som det sedan har vuxit upp diverse hus runt ikring. Ju viktigare person man är desto närmare en av anslutningsnoderna har man sitt hus. I Snow Crash är det dock inte bara de som har tillgång till en egen dator som kan ta sig till Metaverse. Här och där på gatorna i verkligheten finns det stationer ungefär som telefonkiosker dit vem som som helst kan gå och koppla in sig. I Metaverse syns det dock direkt om en person har burit sig åt så eftersom han då kommer att ha en svartvit avatar med dålig bildkvalité.
Hiro dras in i en härva där en av hans bekanta drabbas av ett nytt virus -- Snow Crash. Det som är det nya med det är att det inte bara drabbar datorer utan också kan påverka människors hjärnor. Hiro tar upp jakten och kommer snart underfund med att en mystisk person som kallas Raven verkar vara inblandad och han är lite svår att handskas med. Han åker omkring på en stor Harley Davidson-motorcykel med sidovagn. Problemet är bara att det är inte vilken sidovagn som helst utan en kärnvapenmissil som han har räddat från en kraschad atomubåt och satt hjul på. Till råga på allt så har han kopplat in detonatorn på den till sin hjärna så att den ska smälla om han dör.
Snow Crash är, tycker jag, en mycket bra bok. Det märks att Stephenson har lite mer hum om det han skriver om än vad som är brukligt (eller så döljer han sina brister mycket bättre än de flesta andra). Man får verkligen känslan av att framtiden skulle kunna se ut så som han beskriver. Det verkar inte speciellt önskvärt, men det skulle nog kunna hända ...
Mostly Harmless av Douglas Adams å andra sidan är inte en beskrivning av hur det skulle komma att se ut i framtiden. I och för sig utspelar sig en del av den i nutid på jorden och då känner man ju av naturliga skäl igen sig men de delar där vi har med framtid eller andra världar att göra så känns det inte så speciellt realistiskt (vilket jag väl i och för sig inte heller väntat mig från Douglas Adams).
Jag hörde en gång att Douglas Adams hade svarat på frågan när han skulle skriva en ny bok i Hitch-Hiker's Guide-serien med ''När folk slutar fråga mig när jag ska skriva nästa del''. Förhoppningsvis så fortsätter folk att fråga honom om del sex kontinuerligt nu så slipper vi kanske se den.
Jag nämnde ovan att varje bok numera måste ha minst en liten snutt av cyberspace och Adams vill ju naturligtvis inte hamna efter här heller så han kastar glatt in en liten beskrivning av en ganska ofantastisk cyberspaceterminal.
Den stora nyheten i den här boken är dock allt prat om att det finns oändliga mängder av parallella världar. Detta innebär att allting inte är förlorat för Arthur Dent eftersom det någonstans måste finnas en massa upplagor av jorden som inte har sprängts av Vogonerna. Han sätter igång att leta efter en sådan och hittar flera stycken planeter som i och för sig helt klart verkar vara jorden men som är alldeles för olika den version han är van vid för att han ska kunna känna sig hemma på den.
En del av den nya boken handlar om Tricia McMillan. I de första delarna så känner vi henne som Trillian, tjejen som plockas upp från ett party på jorden av Zaphod Beeblebrox mitt framför nosen på Arthur. I den parallella värld som Tricia i Mostly Harmless befinner sig i så kom hon dock inte med Zaphod eftersom hon sprang iväg och skulle hämta sin väska först och när hon kom tillbaka så hade Zaphod stuckit. Den här incidenten återberättas naturligtvis i den nya boken också för att vi ska få klart för oss att det är två parallella men lite grann olika världar det är frågan om. Dock verkar det, tycker jag, som om ingen av de två parallella versionen av jorden som beskrivs i Mostly Harmless skulle vara samma som det berättas om i The Hitch-Hiker's Guide to the Galaxy. Vad som får mig att säga det är att i Mostly Harmless beskrivs det hur Zaphod stoppat in sitt andra huvud i en fågelbur som han bar på ena axeln och sedan lagt ett skynke över den för att det skulle se ut som han hade en talande papegoja där. Tricia berättar hur han lyfte på skynket och visade henne det extra huvudet. Vad som är problemet är att Arthur i första delen beskriver samma händelse och att Zaphod ser likadan ut nu som han gjorde då förutom att han bara hade två armar och ett huvud på partyt. Inget extra huvud, ingen papegoja. Jag undrar om det är Douglas Adams som inte håller reda vad han själv skriver eller om han på det här sättet har lagt ut en möjlighet för sig själv att vid lämpligt tillfälle smyga in en sjätte bok i trilogin.
Jag reagerade därför blixtsnabbt då Roger satt och bläddrade i Drums katalog hos Andreas och Carina och sade ''Vilken fånig titel den här boken har, The Flying Sorcerers''. Jag slet katalogen ur Rogers händer och markerade snabbt mina initialer vid boken. Några månader senare kom boken och helt kort kan jag säga att den var extremt bra.
Mitt första intryck då jag såg boken var inte så positivt. Omslaget ser ut som ett typiskt fantasyomslag. ''Konstigt'', tänkte jag, ''jag hade bestämt för mig att det skulle vara science fiction.'' Sedan läste jag baksidestexten och trodde ännu mer att det var en fantasybok. Att boken skulle vara rolig finns det ingen antydan om. Men detta intryck var totalt felaktigt. Detta är en ren science fiction-bok och den är väldigt rolig.
Berättelsen utspelar sig på en planet som har extremt många månar. Dessa rör sig också i väldigt konstiga banor så befolkningen (urbefolkning) på planeten kan inte alls förutsäga deras banor. För dem ter det sig som om att månarna har en egen vilja vilket har lett till att de tror att månarna är gudar. Det är också väldigt ont om metall på planeten vilket till exempel har som följd att det förekommer cyklar byggda av trä.
De så kallade magikerna på planeten är egentligen tekniker som använder den experimentella metoden för att forska fram sin magiska ritualer. Varje ny magiker gör under sin utbildningstid experiment för att övertyga sig om att magin fungerar. Till exempel så kan han utföra en magisk ritual på ett större antal fällor för att fånga ett speciellt djur. Sedan placerar han ut dessa fällor plus lika många obehandlade fällor och jämför resultatet.
Magikernas brist är att de inte har någon underliggande teori som förklarar varför metoderna fungerar, eller mer korrekt, de har en teori men den är att det är gudarnas vilja som sker. Detta betyder att en magiker tror att hans magi bara fungerar då de rätta månarna är synliga.
Till denna planet anländer en människa från jordcivilisationen för att göra mätningar och studera planeten. Han blir mycket förvånad över att en civilisation kunnat utvecklats på en planet som på grund av alla månar har extremt varierande förhållanden. En stor del av humorn i boken bygger på kontrasten mellan jordmänniskans vetenskapliga förklaringar och magikernas gudsbaserade teori.
När jordmänniskan upptäcks så tror de att han är en magiker. Problemet är att han utövar sin magi utan att ha bett om tillstånd från den lokala magikern. Detta leder till att den lokale magikern startar en magisk duell. Problemet är att människan inte förstår att det är en duell. Det slutar med att den lokale magikern lyckas förstöra människans landningskapsel. Människan överlever detta och resten av boken skildrar hur han bygger en luftballong för att kunna ta sig till den plats där han kan kalla ned sitt moderskepp. För att kunna utveckla sin luftballong måste han organisera om samhället från ett ineffektivt hantverkssamhälle till ett effektivare industrisamhälle med löpande band och pengar. Denna omorganisation och de kontraster som illustreras står för den resterande humorn i boken. Gillar ni humoristiska böcker så ska ni absolut läsa denna bok. Jag lånar gärna ut den om någon är intresserad.
Mostly Harmless av Douglas Adams, ©1992, Pan , 219 sidor.
The Flying Sorcerers av David Gerrold och Larry Niven, ©1971, Corgi, 316 sidor.