Det som följer är andra delen av John-Henri Holmbergs hedersgästtal framfört på ConFuse 92. Första delen publicerades i förra numret av Månbladet. Transkriberat av Hans Persson. Bearbetat av Tommy Persson och Hans Persson.
Då kan vi väl säga någonting om fandom istället då.
Publik Jessica Santesson: Precis. Genrernas upplösning -- vad betyder den för fandom?
Ja, säg snarare så här: fandoms upplösning -- vad betyder den för fandom?
Publik Martin Andreasson: Vart är fandom på väg?
Ja, detta har bekymrat och oroat mig. Jag får inga fanzine att läsa längre därför att ingen ger ut dem åt mig och det tycker jag ...
Publik Publik: Har du gett ut några fanzines?
Publik Publik: Ge ut dem själv!
Problemet är ju, som då ett litet fåtal i denna lokal sig befinnande par-tre personer kanske vet, att jag har gett ut fanzine. De sista tre åren har jag gett ut 15 -- 16 fanzine, något sånt där. Det tjockaste av dem på 48 sidor tror jag. Här är då ett förfärligt medgivande: alla dessa fanzine är då naturligtvis utskickade i 21 exemplar inom Mörkerfurste-APA -- som ingen får som har förekommit i den allmänna debatten. Även inom denna organisation så har den här diskussionen förts, i viss utsträckning. Man har sett sig omkring i det öde landet och insett att här sitter de som ger ut fanzine och ger ut fanzine till varandra och ingen annan läser dem eller får dem. De kan få dem eftersom man inte är förbjuden att skicka dem till andra än medlemmar, det är bara det att det finns en fantastisk slöhet. I stället för att behöva kopiera och häfta och blada blad och posta med egna frimärken så skickar man alltihop till Kaj Harju som då skickar det till alla och så får man tillbaks det på posten och kan läsa det själv och arkivera det och sedan så har man en komplett fanzinesamling från de senaste åren även om det bara är 21 stycken som har det.
På något sätt så är det här naturligtvis väldigt trist. Jag ska ta det historiskt då det kanske finns någon enstaka person här som inte var med. Jag ska försöka göra detta helt värderingsfritt men omkring 1987 så hade det under några år pågått ett antal stridigheter i svenska fanzine där folk bråkade mycket med varandra och 1987 så kom det här till något slags väldig kulmen där bråket blev så allmänt och utbrett och katastrofalt att väldigt många, i alla fall fanzineaktiva människor, tyckte att det var olustigt att hålla på med. Man kunde inte öppna ett fanzine som kom ut utan att läsa om samma gräl. Man kunde inte skriva någonting utan att få, omedelbart med vändande post, mångsidiga svar som refererade till detta grälande. Då hittade herr Harju på den här Mörkerfurste-APA:n där man då skulle ha med alla de som så att säga befann sig på ena sidan, som var mycket mera flertaliga än de på den andra sidan, av det primära grälet. Det här var väl fantastiskt skickligt gjort?
Sedan har man suttit där sedan dess och gett ut sina fanzine. Vid det här laget kan jag för den som inte har räknat säga att Mörkerfurste-APA har kommit ut med 51 sändningar och sändningarna har i snitt innehållit ett tjugotal fanzine, faktiskt -- så där har vi alltså tusen fanzine -- och i snitt har de antagligen haft åtta sidor eller något sådant där. Så att en åttatusen sidor fanzine har faktiskt kommit ut de senaste fyra och ett halvt åren som icke har distribuerats till fandom i övrigt och det innebär att under den här perioden har det kommit ut mer än dubbelt så många fanzine än som kom ut under de första tio åren av svensk fandoms existens. Samtidigt utanför Mörkerfurste-APA har nästan inget avhörts. SFF har kommit ut med flera sidor om året i form av medlemsbladet. Enstaka andra nedslag har rönt, vad jag förstår, nästan ingen respons från dessa personer som förborgat sig i APA:n. Vad man ska göra åt detta är det ingen som vet. Dilemmat är att de som sitter i MFAPA är i många fall de som är eller en gång i tiden har varit mest aktiva och som också i väldigt många fall samlar på fanzine. Detta är det verkligt förödande, eftersom för att fortsätta få dem så måste man ju vara med, och för att vara med så måste man ge ut inom APA:n. Alltså måste man ge ut fanzine för att kunna samla på dem och det är i MFAPA:n nästan alla fanzine man kan samla på kommer ut, så det är på något sätt självförödande. Möjligen är enda chansen att åka hem och mörda Kaj Harju.
Publik Anders Holmström: Man kan inte mörda Kaj Harju.
Publik Anders Hultman: Det hjälper inte för OE-skapet roterar ju också i viss mån.
I ringa mån, ja. Nu är jag visserligen exilerad till fjärran landsbygd, men det har känts som att svensk fandom har hållit på att lägga ner sig själv de senaste åren. Frågan är om det verkligen är meningen att den ska göra det eller om man på något sätt ska försöka ... Jaha, prata på du.
Publik Anders Hultman: Det är ju många fans som tidigare har varit fanzineutgivare men som inte är medlemmar i MFAPA som ser MFAPA som något slags ursäkt för att slippa göra någonting själva. Så länge MFAPA finns så kan man inte göra någonting. Det är en väldigt bra ursäkt.
Ja. Och i dag kan man väl till och med misstänka att skälet till MFAPA:s grundande och tidiga existens inte längre föreligger. Namnet på den här gruppen, Mörkerfurste-APA, hänförde sig till att ett litet fåtal personer hade utpekats som de mest ondskefulla och förfärliga fansen i landet. De som så att säga saboterade, förstörde och tillintetgjorde fandom och dess blotta själva själ och idé. Huruvida den som kom med det här omdömet verkligen använde ordet mörkerfurste om dem eller ej ska jag låta vara osagt, jag tror faktiskt att så skedde, men det är möjligt att det är fel och att det var så att säga en humoristisk benämning som man själv hittade på som sammanfattning för vad man hade blivit kallad. Den här gruppen var då en liten grupp och de första och givna livstidsmedlemmarna i Mörkerfurste-APA var Kaj Harju, jag, Anders Bellis, Maths Claesson och Tony Eriksson.
Publik Anders Hultman: Det var sex stycken.
Kanske sex, fem eller sex. Men, som sagt, skälet verkar vara borta. Till och med dessa ursprungliga mörkerfurstar -- i alla fall enstaka av dem, både mig och Tony har jag sett på den här tillställningen -- kan ju i viss mån, utan handgemäng eller annat, kommunicera till och med med huvudmotståndaren. I alla fall med enstaka, enklare meningar eller betala honom pengar eller så.
Publik Anders Holmström: Om det är folk omkring.
Om det är folk omkring. Helst inte i en mörk gränd. Frågan är om någon av oss skulle orka längre. Många av oss menade ju att Ahrvid var skäl till stridigheterna, låt vara osagt om det är så eller ej, men jag tror inte ens han skulle orka bråka med oss längre och ingen av oss skulle väl bråka med honom.
Publik Anders Holmström: Har du läst senaste FaNytt?
Nej, jag har icke sett FaNytt på avsevärd tid. Jag är övertygad om att det förekommer i FaNytt, men FaNytt distribueras nu för tiden, vad jag begriper, till så ytterst få personer att dess existens inte lär påverka någon allmän fannisk verksamhet i dagens läge. I och för sig, om någon råkar ha FaNytt så ska jag gärna läsa den, det vore kul att se vad man kallas för nuförtiden. Jag har mina aningar.
Publik Jessica Santesson: Det trista med MFAPA är väl ändå att den lilla nyrekrytering som skulle kunna finnas, den blir lider tvivelsutan Man blir väldigt utestängd. Det är samma gäng som håller på.
Publik Hans Persson: Vem ska man då skriva till och beställa fanzines?
Publik Anders Hultman: Jag tror att alla som är med i MFAPA och som får frågan från andra, ''Får jag dina fanzine?'', säger ''Javisst, självklart!'' Jag är med och jag skickar till folk utanför.
Publik Jessica Santesson: Jo, naturligtvis, men jag tror ändå att det är hämmande.
Publik Hans Persson: Ni gör ju ingen jättereklam. Om man skickar fanzines till medlemmar i MFAPA så ska man ju inte räkna med att få något tillbaks.
Ofta inte med automatik.
Publik Anders Hultman: I MFAPA får man så gott som alltid respons på det man skriver och det får man så gott som aldrig utanför MFAPA.
Publik Hans Persson: Det är ju upp till de som sitter i MFAPA om man känner för att bemöda sig med att svara eller skicka ett extra ex eller vad fan som helst.
Publik Anders Hultman: Om jag som MFAPA-medlem skriver i MFAPA så får jag repons på det jag skriver. Skickar jag ett fanzine fritt till andra, genom SFF eller i privat distribution, så får jag inte ett enda svar.
Publik Jessica Santesson: Jag säger inte att jag är emot MFAPA, jag tog bara upp en av riskerna. Jag blir själv nästan lite sugen på att gå med i MFAPA. Man blir alltid så igång på kongresser och sedan falnar det när man kommer hem. Men i alla fall så finns det fördelar också. Jag tycker på något sätt att MFAPA kanske har räddat fandom genom en period av barbari.
Det är sant.
Publik Jessica Santesson: Det är ett slags stiftelse ...
Det är riktigt, en liten småländsk stiftelse, frågan är ...
Publik Jessica Santesson: Jag vet inte, men samtidigt är det så att den kan verka hämmande. Det är faran.
Jag tror den är hämmande på ett speciellt sätt. Låt vara att man väl skickar fanzine till folk som ber om att få det. Det har även jag gjort sådär när jag haft någonting kvar, men ofta har man ju ingenting kvar för man trycker ju inte så många. Däremot, nästa problem är att de enda som hör av sig är de som så att säga har varit fans och är med så mycket så att de vet att man nog sitter och ger ut något i hemlighet. Det vill säga man får inte direkt förfrågningar från nykomna personer i fandom om det nu funnes några och, sekundärt, tror jag att de enda som kan räkna ut vad det handlar om i ett MFAPA-fanzine är i hög grad de som är med eller känner så många som är med att de kan se på de här diskussionerna fram och tillbaks ungefär vad Bellis och Holmberg eller Harju eller du skrev förra gången. Väldigt mycket blir pågående babbel som alltid i APA-organisationer. Det är ju inte tidningar som är läsliga för den som råkar komma in i det senaste numret som ett normalt fanzine faktiskt ofta är. Sedan vet jag inte -- det är möjligt att min personliga erfarenhet av fandom senast jag var med i den utanför någon sådan här sluten cirkel var ovanligt positiv -- men när jag gav ut fanzine allmänt senast och det är ju inte mer än fyra år sedan så fick jag en helvetes massa respons på det.
Publik Hans Persson: Pröva igen.
Publik Anders Hultman: Du är ju en BNF, ju.
Det kan vem som helst bli, se på mig.
Publik Jessica Santesson: Du sade att den genomsnittliga längden i MFAPA var åtta sidor, någonting. Jag tror att detta också är hämmande på det sättet att det är så enkelt, man ger sitt lilla bidrag för att få något tillbaks. Man är så illa tvungen; man gör några sidor. Men var är de storslagna projekten?
Nej.
Publik Jessica Santesson: Tjocka, välgjorda, rejäla saker -- de finns ju inte mer. Vem försöker sig på ett projekt som Oxomocco? Vem gör någonting, försöker någonting storslaget, någonting mer, någonting genomarbetat? Jag tror att MFAPA är hämmande just för det. Man kan lika gärna spotta ur sig några sidor då och då istället för att göra något ...
Det tror jag också. Herr Harju var en gång i tiden för inte alls länge sedan ökänd som en fanzineutgivare av gigantiska dimensioner och är det fortfarande, det vill säga han producerar, han producerar hur mycket som helst ibland. Det kan vara som vi har sett ibland, att en enda sändning plötsligt innehåller sjuttio sidor av Kaj Harju. Det hade ju faktiskt kunnat, på antagligen samma tidsåtgång, bli sjuttio sidor utanför MFAPA där han då i och för sig hade tvingats syssla mindre med att kommentera just vad alla skrev förra MFAPA-utsändningen men säkert kunnat skriva sjuttio sidor i alla fall. Så självklart begränsar man sig till vad man skriver om i den här typen av sammanhang, det vill säga ingen i MFAPA sätter sig normalt och skriver en artikel.
Publik Jessica Santesson: Precis.
Det känns liksom pointless för de här tjugo persen som läser, därför att dem pratar man ju med varje månad i alla fall. Utan man skriver i form av en allmänt babblig redaktionsspalt och säger det man annars skulle ha sagt i artikelform, men mindre ambitiöst och mindre tillgängligt för den externe läsaren.
[Talet avbröts då tiden tog slut.]