Det är på något sätt passande att denna underbara lilla film hade premiär nu strax innan jul. Filmen är nämligen inte, som man lätt kan förledas att tro, en hyllning till denna upphaussade högtid. Tim Burton har tidigare gjort bland annat filmerna Beetlejuice och Edward Scissorhands. Denna film är hans sätt att hylla den högtid som han alltid har tyckt är den roligaste, nämligen halloween.
Det här är en dockfilm, men låt inte detta förleda er att tro att filmen i första hand skulle rikta sig till barn, även om den nog kan passa de barn som inte blir skrämda av den. Uppenbarligen har man lyckligtvis även här i Sverige insett att det faktiskt inte är en barnfilm eftersom man smakfullt nog inte har dubbat den till svenska. Ett sådant ingrepp skulle nämligen kunna förstöra helhetsintrycket väldeliga. Filmen innehåller många sångnummer. Denna typ av filmberättande tycker jag normalt hyfsat illa om, men faktum är att jag inte störde mig så mycket på det i The Nightmare Before Christmas. Musiken är faktiskt många gånger riktigt lyckad och känns i sin stil igen från Burtons andra filmer.
Rent tekniskt är detta en fantastiskt välgjord film. Dockorna har med stor skicklighet animerats med stop-motion-teknik. Det är en väldigt tidsödande process, men resultatet är otroligt imponerande. Till huvudfiguren Jack Skellington gjordes en stor mängd huvuden för att få fram alla hans varierande ansiktsuttryck när han sjunger, talar, är arg och så vidare. Här har också datorer använts som hjälpmedel för att synkronisera dockornas munrörelser med de förinspelade rösterna. Designarbetet är överlag också mycket tilltalande. Speciellt dockorna och scenografin från landet Halloween är härligt bisarra. Landet Christmas är mer tillrättalagt tråkigt, men det var nog också filmmakarnas åsikt.
Själva berättelsen är kanske inte filmens största styrka även om jag personligen finner den mycket underhållande i sin gemytliga morbiditet. Rent visuellt är den ett sant mästerverk och jag rekommenderar den varmt till alla som kan uppskatta god animation och mysryslig skräckromantik. /RK
Gammal hederlig småtrevlig science fiction. Jeff Mallory vaknar upp och märker att staden han bor i verkar ha blivit invaderad av utomjordingar för tre månader sedan. Under denna tid har han och hans fru arbetat i stjärntornet. Vår hjälte Jeff flyr från staden och sedan kanske man tror att han ska varna myndigheterna så att de kan lösa problemet. Men handlingen är mer sofistikerad än så. Keith Laumers böcker är bra om man vill läsa en bok på kort tid och fortfarande få ut något av boken. /TP
En bok som utspelar sig på den stora planeten där också Big Planet utspelar sig. Språket är en njutning, beskrivningarna av miljöerna är suveräna och handlingen är bra. Med andra ord det är en typisk Vance-bok. En viktig del i boken är underhållningsbåtarna som åker omkring i ett flodsystem. Den stora planeten är befolkad av folk som inte passade in någon annanstans. De har därför uppstått bosättningar som i sina seder är väldigt annorlunda eller extrema. Underhållningsbåtarna besöker olika bosättningar så Vance ges mycket tillfälle att beskriva dessa olika kulturer och Vanceläsare vet att detta är Vance extremt bra på. Boken rekommenderas till alla som vill läsa en väldigt bra bok. /TP
Cold as Ice är väldigt bra och man återfår tron på att läsa science fiction igen. Handlingen är av den traditionella typen som gjorde att man fastnade för science fiction när man började läsa böcker. Jag gillar alla Sheffields böcker som jag läst men frågan är om inte den här är den bästa. Den tillhör i alla fall toppskiktet. År 2067 så slutade kriget mellan innermänniskorna på och kring jorden och yttermänniskorna som bodde på beboeliga planeter och månar. Själva handlingen utspelar sig 25 år senare. Handingen är ganska typisk. Rik fusionskraftverksuppfinnare vill göra månen Europa beboelig genom att bygga massor av fusionskraftverk där. Forskningschefen på Europa är motståndare till detta då man där studerar en helt ren biotop. Man har också indikationer på att liv finns i vattnet under isen. Förutom detta så har boken bra och intressanta karaktärsskildringar, bra miljöskildringar och intressanta och spännande miljöer. Det är alltså en bok som varmt rekommenderas men gör inte som jag och börja läsa den fem på morgonen just innan man ska somna. Trots trötthet kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Jag hann i alla fall upp innan vallokalerna stängde. /TP
En ''beskriv främmande kulturer''-bok som utspelar sig på jorden någon gång i framtiden efter en istid. Det mesta av teknologi är försvunnet och det som man märker saknas är elektricitet och allt som följder av detta. Det finns heller inga förbränningsmotorer. Båtar och hästar verkar vara de vanligaste transportmedlen. Jag saknar science fiction-inslagen då denna brist inte kompenseras av Vance-kvalitet på skrivandet. En mellanbok av Poul Anderson. /TP
På omslaget till Zen in the Art of Writing så står det ''Releasing the creative genius in you'' och det verkar över huvud taget som om det här är en lär-dig-skriva bok. Egentligen så är det en samling artiklar och kåserier (med tonvikten på de senare) som Bradbury har skrivit genom åren. Visst finns det en del tips här som kan vara av intresse för den skrivintresserade men till största delen så känns boken som ett slags självbiografi över författaren Ray Bradbury. Den största tonvikten ligger på hans ungdom; vi får reda på hur han inledde sitt skrivande och hur han först lyckades bli publicerad.
Zen in the Art of Writing är i och för sig en intressant bok, men inte riktigt av den anledning som man först tror när man ser omslaget. /HP
I Lords and Ladies så introducerar Pratchett som vanligt nu på sistone ett nytt fenomen på Discworld men för omväxlings skull så är det inte någonting som vi i den vanliga världen har mitt ibland oss. Vad vi istället får stifta bekantskap med är alver, men det är inte riktigt de sagoboksalver som vi är vana vid. De är fortfarande väldigt vackra, men där slutar också likheterna. Alverna som finns på Discworld är mycket otrevliga varelser som tar varje chans de får att plåga människorna. Det enda som de inte klarar av att hantera är järn, och i viss mån Granny Weatherwax.
Återigen en bra historia om Discworld. Den kanske inte är riktigt lika bra som sin föregångare Small Gods men fortfarande klart läsvärd. /HP
Of Worlds Beyond är en samling av sju artiklar om olika aspekter av hur man skriver science fiction. Författarna är sju av de (när boken kom ut 1947) mest kända författarna som Robert A. Heinlein, Jack Williamson och A. E. van Vogt. Precis som det brukar vara i samlingar så varierar kvalitén ganska friskt. Bäst är nog Heinleins bidrag som innehåller en hel del handfasta tips för den som vill bli författare och sedan varierar det med John Taines bidrag som bottennappet -- här får man bara reda på vilka vetenskapliga tidskrifter man bör och inte bör läsa. /HP
The Issue at Hand är en sammanställning av diverse recensioner och kritik av material ur science fiction-magasin som James Blish skrivit för några olika fanzines. De publicerades ursprungligen under pseudonymen William Atheling, Jr. så att han lättare skulle kunna säga elaka saker om science fiction-författare trots att han själv var en. I samband med utgivandet i bokform så har en del uppdateringar gjorts men endast vad gäller rena fakta; åsikterna har fått stå kvar orörda även om Blish ändrat sig. I några fall har de recenserades reaktioner och kommentarer tagits upp.
Även om de noveller som tas upp ofta är bortglömda idag så har kommentarerna om dem ett värde trots det. Mycket av det som sägs är allmängiltigt. /HP
More Issues at Hand liknar The Issue at Hand i uppläggningen men behandlar till stor del romaner istället för noveller. Även detta är en sammanställning av material från diverse fanzines och tidskrifter samt ett tal. Mycket av materialet i den här volymen är ursprungligen publicerat under Blishs eget namn. /HP
I LSFF:s bibliotek fann jag denna nydonerade sak, en genomgång av teman i Sam J. Lundwalls science fiction-böcker (av vilka jag tyvärr inte läst mer än ett par stycken). Dessutom ges en orientering i hur han passar in i tidens strömningar. Intressant läsning -- svensk science fiction-kritik är ju ingenting som man är bortskämd med direkt (kul att notera är också att den är dedicerad till LSFF:s medlemmar). /HP
Den här boken är i själva verket första delen i en serie även om det inte framgår från den svenska översättningen. Chelsea Quinn Yarbro har skrivit en rad böcker om en vampyr vid namn greve Saint-Germain. Eftersom han är åtskilliga tusen år gammal så har Yarbro därigenom möjlighet att placera sina romaner i praktiskt taget vilken historisk period hon har lust med. Denna roman utspelar sig i 1700-talets Frankrike. Åtminstone en del av de senare utkomna delarna utspelar sig tidigare i historien. Som sig bör i en vampyrbok så är det bitvis ganska blodigt, men för en gångs skull så är det inte vampyren själv som kladdar ner utan det mesta kommer från den satanistsekt som greven bekämpar. Det är nämligen den ganska sympatiske vampyren som är hjälten i boken. En sak som förvånade mig i boken var att det sist finns ett efterord där Yarbro berättar vad som är fakta och vad hon har lagt till själv. Tydligen fanns det en mystisk person i Frankrike på den tiden som påstod att han var flera tusen år gammal. Om han var vampyr eller inte framgår inte ... /HP
Domedagsboken är en spännande berättelse, i första hand en historisk roman med ett klassiskt tidsmaskindrama som enda riktiga science fiction-inslag. Den utspelar sig i vår värld, femtio år in i framtidens Oxford, och parallellt under 1300-talet i trakten kring Oxford. Tidsmaskinen gör det möjligt att skicka tillbaka historiker för att studera hur det egentligen gick till, och som extra krydda spär Willis på med litet skrämmande spekulationer i vad gentekniken kan bistå med för fällor och framgångar. Det är samma tema som för några veckor sedan valsade runt i kvällspressen, då gällde det antibiotikaresistenta bakterier.
En ung, kvinnlig historiker manipulerar tack vare stor envishet och med hjälp av en makthungrig professor så att hon skickas tillbaka för att ta reda på hur människorna levde 30 år innan pesten slog ut halva Europas befolkning. Samtidigt som hon reser, bryter en influensaepidemi ut 2044 och teknikern som skickar iväg henne insjuknar. Ett räknefel gör att hon befinner sig strandad mitt i pestens värsta härjningar, utan att någon vet om i år 2044 att hon hamnat fel.
Skildringen av livet i digerdödens skugga är mycket fascinerande och välskrivet, parallellt följer vi 50 år in i vår framtid där människor också dukar under i en kraftig influensa som inte lyder de bakteriologiskt förväntade reglerna. Tidsmaskinen är ganska vagt beskriven, men det finns en hel del intressanta idéer kring historisk forskning och vilka problem som faktiskt skulle behöva lösas om vi kunde skicka tillbaka människor i tiden. Jag tycker att det var bra underhållning även om slutet var av det lättköpta amerikanska slaget. /CB
Detta är riktig science fiction, för oss som gillar rymdfärder och främmande raser rekommenderar jag starkt den här!
Den utspelar sig många miljoner år in i framtiden, när mänskligheten har koloniserat planeter i andra solsystem och träffat på många andra intelligenta raser. Vinge har lyckats med en perfekt blandning. Här finns varelser som är superintelligenta och totalt outgrundliga, hundar med gruppintelligens och äventyrliga havsanemoner på hjul. Universum måste räddas av en bibliotekarie som har tillgång till arkiv över hela universum via datornätet, två havsanemoner och en man som blivit ihopsydd av delarna efter tre människor och utrustats med ett minne som bygger på myter lika gamla som Sinbad Sjörövaren. Och räddningen? Den finns längst in i universum, i den allra långsammaste delen där nästan ingen modern teknik fungerar, rymdskeppet slutar långsamt att fungera och de är förföljda av en enorm flotta utsänd av en djävulsk superintelligent varelse från de allra yttersta delarna av universum ...
Vinge är en mycket skicklig författare och boken är full av ''sense of wonder'', denna pirrning i maggropen när nya vändningar elegant presenteras.
A Fire Upon the Deep (ungefär ''Eld över djupet'') är skriven med välbalanserad humor, den blir aldrig patetisk och håller högt tryck ända till slutet. /CB
Farkosten är en riktigt dålig triller av författaren till Hotet från rymden (som är en riktigt bra, lättsmält science fiction-bok) och Jurassic Park. Berättelsen är uppbyggd efter samma mönster som Hotet från rymden; en grupp vetenskapsmän, sammansatt att handskas med ett eventuellt möte med utomjordiska varelser, kallas plötsligt in och förs ner till en ubåt som kommer från framtiden. I den finns en konstig sfär som verkar komma från någon helt annan plats än jorden. Det är en mycket tunn historia med ett slut som är ett hån mot läsaren som faktiskt bemödat sig med att läsa ända fram dit. Då rekommenderar jag mycket hellre filmen Avgrunden (The Abyss) som på många sätt utspelar sig i samma miljö, den är mycket mer spännande och har ett häftigt slut. /CB