Introduktion till tidsresor

Hans Persson

Så länge science fiction har existerat har genren varit intimt förknippad med vetenskaperna i allmänhet och fysiken i synnerhet. Som redan namnet ''science fiction'' antyder brukar det, i de flesta fall, finnas någon anknytning till vetenskap av någon form. Detta tar sig naturligtvis ganska varierade uttryck. I huvudsak kan man säga att det finns två olika typer av science fiction.

Dels finns det den spekulativa sorten där författaren lägger sig vinn om att hålla sig så nära kända fakta som möjligt. Han utgår från det som är känt inom ett område och extrapolerar sedan vidare utan att medvetet bryta mot några fakta och beskriver vad följderna skulle kunna bli. Detta brukar kallas för ''hard science fiction'', och dessa böcker verkar ofta väldigt trovärdiga, framför allt om man läser dem relativt snart efter att de skrivits. Allt efter som tiden går, brukar forskningen och utvecklingen dock hinna ifatt författaren och antingen bekräfta hans visioner (Jules Vernes ubåt Nautilus) eller också bryskt visa att alltihopa är omöjligt (Jules Vernes månraket skjuten ur en kanon).

Den andra typen är den där man vet att det som författaren beskriver är omöjligt av en eller annan anledning redan då boken skrivs. Sedan kan det finnas ett antal anledningar till detta -- författaren kanske inte vet om att det är omöjligt eller så vet han om det men väljer att ignorera det, helt enkelt därför att det krävs för att resten av hans historia ska hänga ihop. Den här typen av ''omöjlig'' science fiction gömmer sig ibland bakom de mest skrattretande pseudovetenskapliga ''förklaringar'' till hur ett eller annat fenomen fungerar, förklaringar som någon som inte sov igenom hela fysikundervisningen på högstadiet oftast kan genomskåda med lätthet.

Någonstans mellan dessa två typer av science fiction kan man också urskilja ett gränsland. Det finns en del områden som vetenskapen inte riktigt har bestämt sig vad den tycker om. Det kan finnas flera teorier som motsäger varandra helt eller delvis. Detta är naturligtvis någonting som science fiction-författare inte kan motstå eftersom det ger dem möjlighet att (inom vissa gränser) säga vad de vill utan att någon kan säga emot dem. I den här artikeln tänkte jag ägna mig åt att titta lite närmare på tidsresor och hur de har behandlats inom science fiction. Tidsresor är ett ämne som fortfarande verkar falla inom detta gränsland där ingen fortfarande riktigt vet vad fakta är.

Före tidsmaskinernas tid

Tanken att i en roman placera en person i en tid där han egentligen inte hör hemma är mycket äldre än idén med tidsmaskiner. Fram till slutet av 1800-talet fick författarna dock hålla tillgodo med enklare och ännu mindre trovärdiga metoder än tidsmaskiner när de ville förflytta sin huvudperson till en annan tid. Innan och i viss mån även efter att tidsmaskinen ''uppfanns'' av H. G. Wells använde författarna av tidsreseromaner sig av ett antal olika metoder för att transportera sin protagonist i tiden. Om man ville att han skulle komma till en avlägsen framtid, ett populärt sätt att skildra ett utopia, var det vanligt att helt enkelt låta honom drabbas av en ovanligt lång sömn som Edward Bellamy gör i Looking Backward, 2000-1887 (1888). En annan metod används av Mark Twain i hans A Connecticut Yankee in King Arthur's Court (1889) där han helt enkelt låter sin huvudperson, en 1800-talsamerikan, få ett slag i huvudet och sedan vakna upp i kung Arthurs England. Ett tredje alternativ var att låta handlingen utspela sig i huvudpersonens drömmar, en metod som till exempel används av Charles Dickens i A Christmas Carol (1843).

En uppfinning som ligger rätt i tiden

Precis före sekelskiftet publicerade H. G. Wells romanen The Time Machine (1895) och inledde i och med det en helt ny epok i tidsresandets historia. Här introducerar han en maskin som gör det möjligt för en person att färdas i tiden. Med hjälp av denna apparat reser huvudpersonen framåt i tiden och undersöker hur det går för mänskligheten. Dock är det inte tidsresandet i sig som är det som Wells egentligen är intresserad av. Hans egentliga syfte med boken är att visa oss det framtida samhälle dit tidsresenären kommer; tidsmaskinen är bara ett sätt för huvudpersonen att ta sig dit. Det tidsresenären får se är ett samhälle där de snälla men enfaldiga Eloi lever ett till synes idylliskt liv fyllt av spel och lekar men i själva verket är underställda de degenererade, elaka Morlockerna. Detta är en parallell till den situation som rådde i England när Wells skrev boken; Eloi motsvarar överklassen och Morlockerna är avkomlingar till arbetarklassen som har levat under jorden i århundraden.

Genom att Wells nöjde sig med att låta sin tidsresenär resa framåt i tiden undviker han ett av de ämnen som sedermera har gett mest material åt de som skrivit om tidsresenärer, nämligen tidsreseparadoxer. En tidsreseparadox består i att en person reser tillbaka i tiden och där gör någonting som undanröjer sin egen existens i sin egen tid. En tidsreseparadox i sin enklaste form brukar illustreras med en person som reser bakåt i tiden och mördar sin farfar innan hans far är född.

Den underliggande världsbilden

Allt eftersom det har skrivits fler och fler berättelser som behandlar tidsresor och effekterna av dem så har det utkristalliserats ett antal olika modeller av hur man kan tänka sig att universum och tiden fungerar. Beroende på vilken av dessa modeller en författare anser är ''rätt'' så ger det hans tidsresenärer olika möjligheter att påverka den tid de reser tillbaka till och i och med det eventuellt åstadkomma paradoxer.

Parallella universa

Enligt den här skolan finns det ett oändligt antal parallella universa där vart och ett i större eller mindre grad liknar det vi befinner oss i. Antagandet är att varje val som görs av någon form av liv i själva verket utfaller på alla tänkbara sätt. I varje valögonblick skapas det ett nytt universum för varje tänkbart val. På så sätt finns det ett oändligt antal universa där ett svarar mot varje tänkbar uppsättning kriteria som någon kan tänkas vilja ha för att ändra historien.

Antag att någon vill resa tillbaka i tiden och se till att John Lennon inte blir skjuten. Vad som egentligen händer är helt enkelt att han kalibrerar sin tidsmaskin så att han kommer till det universum där John Lennon inte blev skjuten. Man inser naturligtvis att det bör finns en oändlig mängd sådana, så om man vill kan man ju passa på att rätta till andra saker man tycker har gått fel i historien när man ändå håller på. På det här sättet uppkommer aldrig några paradoxer eftersom personen aldrig åker bakåt i tiden utan bara ''sidledes'', till ett annat universum. Det vore dock intressant att få reda på var den som föreslår den här typen av tidsresor tror att alla dessa universa befinner sig någonstans. Det blir ganska fort väldigt många. Tänk efter hur många val man gör ideligen. Bara en sådan enkel sak som att fundera på vilken av ens böcker man ska läsa skapar raskt åtskilliga hundra nya universa ...

Determinism

Enligt determinismen är allting i historien förutbestämt. Det finns inget fritt val; allt vi gör sker enligt ett redan fastlagt schema. Om man tror på denna teori om universum kommer man inte att drabbas av några tidsparadoxer (förutsatt att man lyckas åstadkomma en tidsmaskin till att börja med). Om en person åker tillbaka i tiden och försöker mörda sin farfar så kommer han, likt Kung Oedipus, att misslyckas genom att omständigheterna på ett eller annat sätt motarbetar honom.

Tröghet

På samma sätt som alla massor har en tröghet, ett inbyggt motstånd mot att förändra sin hastighet, kan man tänka sig att även historien har liknande egenskaper. Varje historisk händelse har ett slags tröghet som gör att den är svår att förhindra. Ju mer omvälvande en händelse är, desto svårare är det att förhindra den. Att som tidsresenär döda en insekt uppställer inte några större problem eftersom en insekt i allmänhet inte har så stor inverkan på historien. Att lyckas stoppa Hitler innan han hinner starta andra världskriget uppställer däremot betydligt större problem eftersom det är en historisk händelse av mycket större signifikans, vilket i sin tur innebär att den har en större tröghet. Detta behöver naturligtvis inte betyda att det är totalt omöjligt för en tidsresenär som läst på i historieboken att mörda Hitler innan han drar in i Polen. Vad som däremot är svårare för honom att motverka är att historiens tröghet kommer att se till att någon annan kommer att inta ledarplatsen i det tredje riket och se till att historien trots mordet får samma utseende (även om führern heter någonting annat). Med den här synen på verkligheten är det inte omöjligt att ändra på historien, det är bara väldigt otroligt att man ska lyckas förändra någonting som får några konsekvenser att tala om.

Cykliskt universum

Ett annat sätt att se på verkligheten som gör det möjligt både att ha tidsresor och att slippa paradoxer är att anta att universum upprepar sig cykliskt och sedan låta det vara möjligt med tidsresor som går framåt i tiden. På detta sätt kan man slippa undan paradoxernas mörka skugga. Det enda man som tidsresenär behöver göra är att bygga sig en tidskapsel som klarar av att överleva den stora kollapsen när universum faller samman och sedan återskapar sig. Sedan kan man ligga i den och sova tills tiden i det nya universum kommer till den punkt i tiden man ville resa till. Väl framme kan man stiga ur och ändra på historien som man vill. Inga paradoxer kommer att uppstå, helt enkelt därför att man nu befinner sig i ett annat, nytt universum. I detta universums framtid finns det ingen tidsresenär som kommer att resa tillbaka i tiden eftersom motivet för att göra det just har undanröjts.

Ett par små problem i sammanhanget är att man måste klara av att vakna upp i exakt rätt tidpunkt efter att ha sovit igenom hela universums livslängd. Dessutom är det tänkbart att det nya universum kommer att se annorlunda ut än det gamla, helt enkelt därför att den materia som tidskapseln består av inte ingår i skapandet av det nya universum på samma sätt som den gjorde i det gamla universum. Eftersom tidskapseln endast består av en försvinnande liten andel av all materia i universum så är ju chansen att någonting väsentligt förändras väldigt liten, men å andra sidan kan det vara som i kaotiska system, nämligen att en mycket liten förändring i grundförutsättningarna kan åstadkomma enorma förändringar.

Tidsreseparadoxen som syfte

Det finns naturligtvis författare som inte bryr sig så mycket om hur vetenskapen bakom tidsresandet hänger ihop, hur verkligheten är konstruerad eller vilka paradoxer som uppstår utan låter sina tidsresenärer bära sig åt precis hur de vill. Detta är naturligtvis science fiction utan så speciellt mycket science, men å andra sidan är det ju ingenting som hindrar att det är ganska kul ändå. En av de mer kända historierna av den här typen är Robert A. Heinleins By His Bootstraps (1941), där han visar en person som åker fram och tillbaka i tiden och träffar sig själv i ett flertal instanser från olika tidpunkter. Genom att visa hur orimligt det hela blir i och med att huvudpersonen själv (tillbakarest i tiden från framtiden) är den som övertalar en tidigare version av sig själv att börja resa i tiden verkar den ständigt rationelle Heinlein vilja visa oss att tidsresor inte har någonting med logik att göra.

En liknande historia kan vi återfinna i Michael Moorcocks Behold the Man (1969) där Karl Glogauer reser tillbaka i tiden för att träffa den historiske Jesus. Väl framme upptäcker han att Jesus är en dreglande, utvecklingsstörd luns som inte ens klarar av att gå enkla ärenden. Det hela slutar med att Glogauer lever ut sina messianska fantasier och själv tar den plats han anser att Jesus hade och blir till slut korsfäst i hans ställe.

Historisk autenticitet

Mycket av den äldre tidsreselitteraturen har behandlat historien mest som en period dit man kan resa för att rätta till någonting och på så sätt förhindra att någon oönskad händelse ställer till det i ens egen tid. Den historiska perioden beskrivs ofta ganska skissartat och kan ibland kännas som om den mest är med för att det ska finnas någonstans att förlägga förvecklingarna i handlingen till. På senare år har det framkommit flera romaner där uppmålandet av en levande bild av den period i historien som huvudpersonen reser till i sig är en mycket viktig del av boken. Det är dock inte frågan om rena historiska romaner heller -- tidsresandet har fortfarande en viktig funktion att fylla i handlingen. Två bra exempel är Connie Willis' Doomsday Book (1992) och Tim Powers' The Anubis Gates (1983).

I Doomsday Book rör sig handlingen kring Kivrin, en medeltidsstudent från 2050-talet som reser tillbaka till 1300-talet. Hon får dock problem; dels blir mannen som sköter tidsmaskinen allvarligt sjuk så att hon inte kan ta sig tillbaka vid den förutbestämda tidpunkten och dels har hon kommit fram ett antal år för sent och hamnar nu mitt i pestens härjningar.

I The Anubis Gates reser litteraturvetaren Brendan Doyle tillbaka till 1810 års London tillsammans med några andra personer för att vara deras guide under ett föredrag med författaren Samuel Taylor Coleridge. Han blir dock kvar när de andra åker tillbaka och försöker istället komma i kontakt med William Ashbless, en poet i Coleridge bekantskapskrets han studerat noggrant. Tack vare detta har han inga problem att veta var Ashbless ska befinna sig vid olika tidpunkter. Han misslyckas dock hela tiden med att finna honom och fördriver tiden med att skriva ned hans dikter ur minnet. Till slut inser han att han genom att följa i Ashbless' fotspår har antagit hans identitet.

Båda dessa romaner lyckas mycket bra med att ge oss en levande bild av sina respektive perioder. I fallet Doomsday Book är allting utom just Kivrin och tidsmaskinen helt i överensstämmelse med vad vi vet om medeltiden. Powers å sin sida tar oss med på en resa genom Londons undre värld 1810 -- där magi fungerar. Trots detta till synes stora ingrepp i historien känns det som om det här är den värld som Dickens beskriver.

Lite om den fysikaliska bakgrunden

Rent fysikaliskt uppstår en del problem när man reser bakåt med en tidsmaskin. Till exempel kommer ju tidsmaskinen, när den uppstår i dåtiden, att framstå som om den kommer från ingenstans eftersom framtiden den utgick ifrån inte har inträffat ännu. Det innebär ju i sin tur att tidsmaskinens uppdykande bryter mot lagen om materiens permanens; man kan inte skapa materia (eller energi) ur tomma luften. Visst, man kan ju hävda att tidsmaskinen försvinner från framtiden samtidigt som den uppstår i dåtiden men det hjälper i vilket fall inte eftersom det under alla åren mellan de två tidpunkterna kommer det att ha funnits två tidsmaskiner. Dessutom så kommer ju verkan att komma före orsak, någonting som ju brukar betraktas som omöjligt.

I och för sig verkar inte ens fysikerna ha bestämt sig för att det sista verkligen är riktigt nödvändigt. Det finns faktiskt en teori som hävdar att det finns en partikel, tachyonen, som endast kan färdas snabbare än ljuset och i och med det är den också tänkbar inom relativitetsteorin. Detta skulle innebära att den färdas bakåt genom tiden och att den har en imaginär massa. Tachyoner har förekommit i science fictionlitteraturen, om än i ganska liten utsträckning, bland annat i Gregory Benfords Timescape (1980). Dock har ingen konstruerat ens en teoretisk modell för hur man skulle kunna konvertera tachyoner till någon vanlig form av materia som rör sig långsammare än ljuset så det bästa man kan hoppas på att få ut av tachyonerna är i själva verket att med hjälp av dem kunna skicka meddelanden tillbaka i tiden (precis vad man försöker göra i Timescape). Det går tyvärr inte att skicka några svar tillbaka på samma sätt utan man måste skriva ned sitt svar och placera det i en tidskapsel. Dessutom måste man anta att de som befinner sig i den tid man vill skicka ett meddelande till har rätt sorts utrustning för att kunna detektera tachyoner.

Att transportera sig själv till framtiden är ju principiellt inte speciellt svårt -- vi gör det ju i själva verket dagligen. Om man vill att det ska gå lite fortare än så, blir det genast lite mer komplicerat. Man kan ju dock tänka sig att bygga en tidskapsel som klarar av att hålla tidens tand i schack och sedan placera sig själv inuti. Om man sedan stannar tidens gång för sig själv (med hjälp av nedfrysning eller någonting i den stilen) så kan man ju kalla det för en tidsresa. Det enda som återstår är att man utvecklar ett sätt att återuppväcka sig själv från nedfrysningen och sedan är det bara att åka. Dessutom måste man naturligtvis lista ut något bra sätt att hålla sin tidskapsel borta från sabotörer. Det största problemet torde emellertid vara att det inte finns någon möjlighet att ta sig tillbaka till sin ''egen'' tid igen efter att man har äntrat sin tidskapsel. Man får visserligen se hur framtiden ser ut, men man kan inte resa ifrån den (mer än ännu längre framåt i tiden) och man kan inte skicka meddelanden tillbaka till då man startade.

Det verkar som om vi inte ska förvänta oss allt för stora framsteg inom tidsreseteknologin inom överskådlig framtid. Detta har dock inte på något sätt förhindrat otaliga science fiction-författare att ägna sig åt ämnet och kommer säkerligen inte att göra det i framtiden heller.

Litteratur

Stephen P. Brown, redaktör. Science Fiction Eye. Nummer 13, våren 1994.

John Clute och Peter Nicholls, redaktörer. The Encyclopedia of Science Fiction. 1993.

John-Henri Holmberg. Sf-guide. 1977.

Sam J. Lundwall, redaktör. Science Fiction Nytt. Nummer 69, augusti 1982.

Ian Ousby, redaktör. The Cambridge Guide to Literature in English. 1988.

LSFF:s hemsida