För det första; filmen följer inte alls novellen, utom att man kan känna igen vissa detaljer, som till exempel ''the magnetic dog sisters'', även om de i filmen gjorts om till livvakter och inte utkastare som i novellen, Ralfi -- Johnnys uppdragsgivare -- även om han i filmen mer har rollen av Johnnys manager än kund, vilket han var i novellen, delfinen Jones, även om denne i filmen fått mycket mer ''high tech'' till sitt förfogande än i novellen, och naturligtvis Johnny Mnemonic himself.
För det andra; filmen har totalt tappat novellens känsla och nerv. I novellen är Johnny en sjaskig figur som gör allt för att tjäna pengar, inte någon ''världsfrälsare'' som i filmen. Dessutom är ''LoTeks'' i filmen alldeles för inriktade på ''high tech'' för att kvalificera sig för namnet, medan de i novellen var en sorts anarkister som använde sig av vanliga trådar och framknäppt ''morsekod'' för kommunikation. I novellen bodde de också under en ''geodesic dome'', och inte på en bro.
För det tredje; i novellen var inte Johnny någon ''nätsurfare'', vilket han är i filmen. Dessutom; filmen drar ner cyberpunkgenren på ''modern'' nivå genom att inkludera VR-goggles och datahandskar. Vart tog datajacken och dermatroderna vägen? I Gibsons romaner pluggar man in hjärnan i datorn, på ett snyggt och smidigt sätt, och slipper den otympliga VR-utrustningen. Det är just det som gjort Gibson till den guru och kultfigur han är idag.
För det fjärde; filmen var irriterande orealistisk vad gäller flera saker; först Johnnys datalagringsförmåga. Han hade 80 Gigabytes lagringsförmåga, 160 med ''RAM-doubler'', och han tvingas lagra 380 Gigabyte. Det är tydligen inga problem, men efter ett tag börjar data ''flöda över''. Hur i h-vete går det till? Min erfarenhet är att kan man bara lagra X på ett minne, går det inte att få in mer än X -- resten går förlorat! Dessutom; om data skulle kunna ''sippra ut'' -- hur kom det sig att datan var intakt i slutet när den hämtades ut igen?
En annan sak som var orealistisk var ninja-angreppet på LoTeks i slutet. Det var oprofessionellt utfört, och inte alls i överensstämmelse med en stor organisations förmåga och disciplin. Ett exempel får räcka; kvar under bron blir två ''ninjas'', en kvinna och en man. Mannen dödas av LoTeks, varvid kvinnan får spel och avlossar en missil mot bron. Dels fanns hennes team på bron -- alltså skulle missilen ha kunnat döda hennes kamrater -- dels röjde hon därmed deras närvaro, varpå LoTeks kunde börja försvara sig. Varför gjorde hon så? I filmen verkade det som om hon hade någon sorts känslomässig anknytning till mannen som dödades, något som en effektiv organisation inte skulle tillåta i en dylik situation.
Mitt slutomdöme om filmen Johnny Mnemonic är att den inte är en cyberpunkfilm, utan en vanlig, spekulativ, ''hollywoodsk'' sf-action-rulle, som lånat ett fåtal element ur Gibsons litterära produktion. Att Gibson själv varit med i manusarbetet ser inte jag som någon garanti för att filmen är en ''cyberpunkfilm''. Tvärtom visar det sig ju att det inte är det. Den största behållningen var, i mitt tycke, Dolph Lundgrens karaktär och datoranimationerna i ''nätsurfarsekvenserna''.