Lördagen den 18 november vid midnatt var jag på Filmstadens smygpremiär på Species, en ny science-fiction-film med monster från rymden i nutida jordmiljö. (''Smygpremiären'' hade förstås annonserats i lokaltidningar, på text-TV och på Filmstadens telefonsvarare, samt alla ställen där biljetter till Filmstaden säljs).
SETI, Search for Extra-Terrestrial Intelligence, som sitter och lyssnar i sina radioteleskop efter tecken på liv i rymden, får ett meddelande. Det är en DNA-kod, som de snälla aliens skickat, tillsammans med vänliga instruktioner om hur man korsar den med mänskliga gener. Militären i USA följer instruktionen, och ni kan ju själva gissa vilken snäll och hjälpsam och inte alls snabbväxande och sig extremt förökande varelse som blir resultatet, och som förstås inte rymmer från det hemliga militära laboratoriet.
Filmen handlar om en liten grupp experter som får i uppdrag att leta rätt på varelsen och döda den, på känt Aliens-manér med kulsprutor och eldkastare och mörka vrår där monstret kan lura bakom varje hörn.
Handlingen känns inte alltid så trovärdig. Varför måste, till exempel, den (snälle) frilansande CIA-agenten och den (vackra) kvinnliga mikrobiologen åka iväg och kolla upp den senaste ledtråden efter monstret hela tiden, i stället för att skicka några kompanier rangers eller nåt? Hjältarna verkar slarviga, inkompetenta och fåniga. Ingen Ripley här inte.
Sen känns det bara fånigt att monstrets täckmantel är att det ser ut som en vacker ung kvinna (blond, förstås), och att hon (det) hela tiden går omkring och visar brösten och letar efter en man som kan befrukta henne (så hon kan föda fler monster). Det är förmodligen det som är poängen med hela filmen, och som enligt dem som gjort den gör den till något annat än bara ännu en rymdmonsterfilm, men jag tycker ändå att det känns som en ganska påklistrad ursäkt för att lägga in en massa nakenscener. Hur var det nu, var inte den genomsnittliga biobesökaren en kille i 15 -- 18-årsåldern? Det märks i alla fall att Hollywood tror det.
Vi vill inte ha sex och våld i våra rymdfilmer, vi vill ha våld!
Utvärdering:
Slemmiga monster: Jajamensan!
Action: Sådär, eldkastare är aldrig fel!
Trovärdighet i handlingen: Njae.
Sexscener: Ja, men varför?
Hjältar: Fåniga, inte särskilt kompetenta.
Rymdskepp: Inga alls.
Helikoptrar: Ett par, inte särskilt häftigt. /TPM
Chanur's Legacy är den sista eller senaste boken i Cherryhs ''Compact Space''-serie. Handlingen tilldrar sig tio år efter händelserna i Chanur's Homecoming. Hilfy Chanur är nu kapten på handelsskeppet Chanur's Legacy och hon vill lyckas med handeln men blir mot sin vilja indragen i politiskt spel på hög nivå. Gillade man de fyra tidigare böckerna om Chanur så är den här boken ingen besvikelse. Boken rekommenderas men det kan vara vettigt att läsa de övriga böckerna i serien först. /TP
Chaga är Ian McDonalds senaste roman (som av någon anledning heter Evolution's Shore i Amerika). Den släpptes under tiden som Intersection pågick och jag passade på att skaffa mitt exemplar där. Tydligen så var det inte planerat sedan tidigare att den skulle komma just då eftersom när jag stack mitt nyinköpta exemplar under näsan på McDonald för att få den signerad så var det första gången han såg boken i tryckt skick. Det är ju inte så ofta man har tillfälle att köpa en bok innan författaren själv har sett den.
Chaga handlar om hur jorden drabbas av ett antal nedslag av vad som först verkar vara ett slags meteorer men som snart visar sig vara mycket mera intressant än så. Den första av dessa slår ner i Kenya och kallas för Chaga efter den folkstam som först uppslukas av den. Det visar sig att ''meteoren'' innehåller någon form av växt- eller djurliv som omedelbart sätter igång att mutera och reagera tillsammans med de organismer som redan finns på jorden. Chaga är en utökad version av novellen ''Toward Kilimanjaro'' från Speaking in Tongues. Dock så betyder det inte att det bara har adderats en massa bakgrund eller att novellen finns med som en bit i romanen någonstans. Istället får man betrakta novellen som en form av skiss för romanen.
Huvudpersonen i boken är Gaby McAslan, en ung reporter som skickas ut från hemmet på Nordirland till Kenya för att skriva om Chaga. Precis som i många andra av McDonalds verk så finns det en stark anknytning till Nordirland även om en väldigt liten del av romanen faktiskt utspelar sig där.
Precis som tidigare så är miljöbeskrivningarna excellenta, både de som gäller det ''vanliga'' Afrika och de som gäller Chaga. Vad jag tyckte skiljde ut den här romanen lite grann gentemot tidigare romaner av McDonald är att det finns en ovanligt stark handling med lite detektivinslag. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker om den nykomlingen eller inte. /HP
Den här boken utspelar sig i ett samhälle där olika folk lever i små byar utan speciellt mycket kontakt med de andra byar som ligger i närheten av dem. Dessutom finns ett släkte av bevingade människor som lever i bergen i trakten. Dessa betraktas som mycket ondskefulla och otrevliga av de människor som bor på marken.
Vad som sedan händer är att vi får se en by bli överfallen och intagen av de militaristiska invånarna i en närbelägen by. Snart visar det sig att de bevingade människorna inte alls var så otäcka som deras rykte gav sken av. I själva verket så ställer de upp och hjälper de drabbade att komma tillrätta med invasionen.
Det enda icke-realistiska elementet i den här romanen som jag kan påminna mig nu är i själva verket just de bevingade människorna och det skulle utan vidare gå att skriva om boken så att den klarade sig utan även detta fantastiska element. /HP
''Min vän Hergal hade tagit livet av sig igen.'' börjar den här boken och när man väl har läst den meningen så kan man inte lägga ifrån sig boken utan att först få reda på hur det kan stämma.
Bit inte solen är en skildring av ett utopia där alla kan bygga om sin kropp när de tröttnar på den. Man kan få vilket utseende man vill och man kan byta kön hur som helst. Trots detta är det inte alla som är lyckliga.
Det förekommer ganska mycket slanguttryck i Bit inte solen och först i boken finns en ordlista. Till en början tyckte jag att det var ett ganska onödigt påhitt men allt eftersom jag läste så insåg jag att det faktiskt fyllde sin funktion. Hur folk talar anger vilka de är. Det är inte alla i samhället som använder slangen (då vore det ju ingen slang) utan bara de unga. /HP