De hänger upp sig på att jag kallar min artikel för ''essay'' och inte ''paper''. Till att börja med ska jag väl nämna att det inte är så konstigt eftersom det hela egentligen är en C-uppsats i engelska. På de stenciler med riktlinjer som delas ut står det ''Guidelines for the 60 point essay''. Detta gör det naturligt att tala om ''essay''. Dessutom verkar det som om de inte har något vidare grepp om sina ord, det vill säga samma brist som de anklagar mig för. Enligt Nicholas och Thomas så bör jag använda ordet ''paper'' istället för ''essay'' för att det skulle implicera en lägre vetenskaplig nivå. Jag ska låta det vara osagt hur det är med det vetenskapliga innehållet i min artikel, men enligt The Oxford Reference Dictionary så har de blandat ihop sina ord:
Man kan också konstatera att det kanske hade varit bra om det framgått tydligare i Månbladet att artikeln ursprungligen skrivits för en kurs i engelska så hade de sluppit ondgöra sig över mitt språkval, någonting som känns ganska irrelevant i sammanhanget. Dock ska jag passa på här att peka på ett intressant uttalande: ''för att undvika missförstånd, [måste man] tala om exakt vilken betydelse man avser när man använder ord. Denna svårighet, och möjlighet till feltolkning/begreppsförvirring, undviker man enkelt genom att skriva på sitt förstaspråk.'' Vad Nicholas säger är att man bör vara noggrann med hur man uttrycker sig (och där håller jag med honom), men sedan påstår han att man genom att helt enkelt hålla sig till sitt modersmål skulle kunna undvika missförstånd. Av detta uttalande kan jag bara dra en slutsats och det är att Nicholas inte har svenska som sitt första språk.
Jag kan dock instämma i kritiken att min användning av termerna ''human'' och ''humane'' är lite slarvig.
ett samhälles moraliska ideal förändras med tiden. Om ''människa'' definieras med denna parameter kommer man snart till den underliga situationen att individer som är ''människor'' i ett samhälle under en viss tidsålder inte skulle vara det i en annan tid, eller att ''människa'' blir ett oerhört tidsbundet fenomen -- människorna fanns bara under den tid i det samhälle där, definitionen gjordes!
Alltså: om ''människa'' definieras enligt moraliska ideal, och de moraliska idealen är föränderliga, så kommer folk vid en senare tid inte att vara människor enligt en tidigare definition, och vice versa, nutidsinnevånarna kommer att anse sina förfäder som ''ickemänniskor'' enligt sin egen definition. Personligen ser jag inget större problem i detta. Dock anser jag att man endast kan avgöra någons ''mänsklighet'' på ett meningsfullt sätt genom att använda den definition av mänsklighet som var aktuell när han levde. Om ''mänsklighet'' definieras via moral så är det enligt vars och ens tids moral, inte enligt den modernaste tillgängliga moralen.
I avsnittet ''Definitionsförsök eller moraldiskussion?'' frågas det sedan om mitt sökande efter ''a definition of humanity'' är möjligt givet de två romaner jag har valt. Nicholas tycker att jag sätter likhetstecken mellan ''mänsklighet'' och ''medmänsklighet''. Det har inte varit min mening -- vad jag sagt är att medmänsklighet är en del av mänsklighet. Detta är dock ett ganska litet problem. Vad jag tycker är allvarligare är att han summariskt hävdar att jag ''har haft en önskan att finna att romanerna [jag] har undersökt kan läsas som ett försök att definiera vad en människa är, och därför har [jag] funnit detta läs-sätt i romanerna, trots att det inte finns där.'' (min kursivering). Detta sista påstående och bristen på bevis för det är ganska typiskt för hela artikeln. Tonen är ofta lite överlägset självsäker, men framför allt så genomsyras artikeln av attityden ''Jag är minsann Litteraturvetare så jag vet vad jag talar om.'' Det blir ju inte bättre av att han tycker att jag borde ''varit försiktigare i [m]in formulering''.
Om man räknar Frankenstein till science fiction måste man också räkna moderna skräckromaner till science fiction, liksom en del romantiska Harlekin-böcker som har med science fiction-rekvisita, till exempel i form av tidsresenärer från framtiden.
Personligen tycker jag inte att det är något konstigt med att kalla sådana böcker för science fiction. Jag skulle inte säga att de primärt är science fiction, och de är antagligen inte heller bra science fiction, men i någon mening så är de science fiction bara i och med att de använder sig av rekvisita och konventioner från science fiction.
Vad det gäller vikten av att ta hänsyn till vilken genre författaren till en bok tycker att den ska höra till så kan jag väl hålla med om att det kanske ska beaktas, men samtidigt så vill jag minnas att det är Stanisaw Lem som envist hävdar att hans böcker inte är science fiction.
Vad jag egentligen menar är att det finns många (mer eller mindre korrekta) svar på vilken genre en bok tillhör. Författaren kan tycka att det är en psykologisk studie, en läsare att det är en skräckbok och en annan science fiction. Det medför inte nödvändigtvis att någon av dem har fel. En och samma bok kan vara allt detta och mer. Däremot kommer de flesta böcker att ha en primär genretillhörighet som de flesta kommer att vara eniga om. Sedan finns det andra böcker som man inte kan klassificera enkelt. Kanske finns det ingen genre som passar in på just den boken eller så kan genretillhörigheten för boken bero på hur man tolkar den.
I fallet Frankenstein så tycker jag nog inte att man kan säga att boken är primärt science fiction, men jag tycker dock att den passar in i ett hörn av genren trots det. Bara det faktum att den är skriven innan det fanns någon explicit genre science fiction tycker jag inte har med saken att göra. Eftersom genrer i första hand är en konstruktion av förlagen för att kunna slussa sina läsare fram till fler böcker av en typ som de tidigare funnit bra så känns det ganska uppenbart att det måste finnas böcker som passar i en genre innan det kan finnas en genre för dem.
Thomas Rosén tar upp en intressant sak i sin kommentar: ''Terminator är kall och (på sitt sätt) resonerande. Är terminator en människa?'' Exakt den frågan tycker jag faktiskt ställs i Terminator 2. Lyssna på Sarah Connors tankar när hon betraktar sin son och terminatorn:
Watching John with the machine it was suddenly so clear. The terminator would never stop, it would never leave him and it would never hurt him, never shout at him or get drunk and hit him or say it was too busy to spend time with him. It would always be there and it would die to protect him.
Of all the would-be fathers who came and went over the years this thing, this machine, was the only one who measured up.
Uppenbarligen så tycker hon att terminatorn är mera mänsklig än vad en lång rad pojkvänner har varit.
Vad jag hänger upp mig på är i första hand Nicholas bergsäkra formuleringar och överlägsna attityd. Det verkar också som om han har överskattat Månbladets roll i det litteraturvetenskapliga etablissemanget något. Att science fiction skulle ''marginaliseras inom forskningen'' på grund av något som skrivs i Månbladet känns inte speciellt realistiskt, oavsett om tidningen finns att beställa från Kungliga Biblioteket eller inte.
Jag hoppas att ingen avstår från att skriva något till Månbladet bara för att det inte tror sig leva upp till de krav som Nicholas och Thomas verkar ställa. Jag ska inte säga att kvalité är oväsentligt, men en artikel med svagheter är definitivt bättre än ingen artikel alls. Om man inte skriver och publicerar så kommer heller aldrig kvalitén att förbättras.