Först av allt; det är bra att föreningens medlemmar skriver om science fiction-litteratur på ett seriöst sätt, så Hans Perssons bidrag är välkommet, oavsett vad som sägs nedan.
För det andra -- jag är inte övertygad! Hans Perssons ''essä'' har längden av, men inte den vetenskapliga skärpan hos, en B-uppsats (till exempel i Litteraturvetenskap). Om jag vore seminarieledare och Hans Persson vore respondent, skulle jag nog underkänna ''uppsatsen''.
K: Även om det kanske snarare är en artikel än en essä, (kanske skulle Hans Persson ta till sig termen ''paper'' och använda i stället för essay), så övertygas i varje fall inte jag av argumenten som föreligger.
Redan detta är suspekt som bedömningsgrund. Det är ju allmänt känt att värderingar (eller ''moraliska ideal'' om man så vill) varierar från samhälle till samhälle, och till och med från individ till individ. En så pass godtycklig definition saknar användbarhet annat än i pseudovetenskapliga sammanhang.
För det andra; ett samhälles moraliska ideal förändras med tiden. Om ''människa'' definieras med denna parameter kommer man snart till den underliga situationen att individer som är ''människor'' i ett samhälle under en viss tidsålder inte skulle vara det i en annan tid, eller att ''människa'' blir ett oerhört tidsbundet fenomen -- människorna fanns bara under den tid då, och i det samhälle där, definitionen gjordes!
K: Den definitionen som föreligger är ju dessutom H. Perssons egen. Det han kallar ''mänskligt'' behöver naturligtvis inte vara det som de flesta eller i en annan kultur kallar ''mänskligt''. I övrigt kan man fråga sig om någon av författarna (eller kanske) båda författarna har ett ''moraliskt'' syfte med sitt verk. I Mary Shelley kan en ''överdriven'' sexualism läsas in (om man har det intresset) och då bör man betänka den ''moraliska status'' som fanns under den victorianska eran i England. Dessutom är William Godwins politiska och moraliska ställningstagande tämligen säkerställt.
Det framkommer också på ett par ställen i essän att det förhåller sig på detta sätt, att ''människa'' och ''human'' blandats ihop och förväxlats. Exempel på detta är sidan 14 (i Månbladet) där Hans Persson skriver ''scenes where various humans behave in non-human(e) ways'', och sidan 23 där man kan läsa att ''human and humane do not necessarily go together''.
Essän får i dess nuvarande utformning uppgiften att visa att människor inte alltid är humana, och att icke-människor (vilket även skulle kunna inkludera djur) kan vara mer humana än människorna. Knappast någon revolutionerande upptäckt ...
Däremot misslyckas Hans Persson kapitalt med sin ambition att presentera någon sorts diskussion om vad som utgör en människa i de undersökta romanerna. Till råga på det så fullföljer han inte den undersökning han i essäns inledning säger att han skall göra i essän. Det syfte han säger sig ha är att ''try to find out if there is some kind of inherent difference between a real human being and an artificial simulacrum of a man'', samt att essän ska vara ''an exploration of the concept of artificially created men''. Delvis beror detta misslyckande på begreppsförvirringen ovan, men även vad som verkar vara ett felaktigt formulerat syfte.
K: Kanske lite överambitiöst syfte?
Om man, vilket Hans Persson verkar göra, sätter likhetstecken mellan ''mänsklighet'' och ''medmänsklighet'', eller mellan human och humane, anser jag att han har fel, att man inte kan läsa romanerna på det viset. Gör man det tror jag man begår ett textuellt övergrepp. Läser man däremot humanity som human nature, och mer specifikt som ''medmänsklighet'', så tror jag att analysen blir en aning mer fruktbar, men ändock tämligen uddlös och urvattnad.
Läser man i stället, vilket har gjorts i Shelleys fall, romanerna som moraldiskussioner tycker jag att analysen genast blir mer substantiell och meningsfull. Genom att kontrastera människornas moral mot de artificiella ''icke-människornas'' för författarna in denna diskussion i sina verk. Det är också ett sätt att säga att man inte bör/ska döma andra efter utseendet eller ''rastillhörighet'', utan efter hur de beter sig.
Vad Hans Persson verkar ha ägnat sig åt är så kallad ''ekoforskning'' (ett uttryck som lär ha myntats på Tema-institutionen vid Linköpings Universitet) -- som man ropar får man svar. Det vill säga, Hans Persson har haft en önskan att att finna att romanerna han undersökt kan läsas som ett försök att definiera vad en ''människa'' är, och därför har han funnit detta ''läs-sätt'' i romanerna, trots att det inte finns där. Vad Hans Persson lyckats bevisa med sin essä är enbart att han är bra på att övertyga sig själv att han funnit det han vill finna.
K: Jag vill påpeka att det är bra att ''ställa frågor till texten'' och försöka finna svar. Men det är också bra att inse att de förhoppningar som finns på en texttolkning kan visa sig vara fel och sedan erkänna detta för sig själv. I en argumentation bör man ställa upp antiteser och sedan försöka motbevisa dessa för att få en hållbar argumentation.
human adj. Of, belonging to, man; that is a man or consists of men; of man as opp. to God; having, showing, qualities distinctive of man. n. Human being.
humanity n. 1. Human nature; (pl.) human attributes. 2. Human race. 3. Humaneness, benevolence; (pl.) benevolent acts. 4. (pl.) Learning or literature concerned with human culture
För att kunna skriva om något som har med ettdera av dessa ord att
göra måste man, för att undvika missförstånd, tala om exakt vilken
betydelse man avser när man använder ordet. Denna svårighet, och
möjlighet till feltolkning/begreppsförvirring, undviker man enkelt
genom att skriva på sitt förstaspråk (i Hans Perssons fall antar jag
att det är svenska).
Det är naturligtvis fullt möjligt att om Hans Persson hade skrivit på svenska så hade han själv upptäckt hur ohållbart hans resonemang är ...
Essän som format ställer vissa krav på författaren, varav det inte minst viktiga är vetenskaplig exakthet. Dessutom krävs att författaren vet vad han eller hon gör. Hans Perssons ''essä'' är ett försök till en litteraturvetenskaplig analys, men Hans Persson är uppenbart okunnig om litteraturvetenskapliga teorier och metoder. Inte nog med det, han är inte heller bekant med hur man definierar ett syfte och en frågeställning och sedan genomför en analys utifrån dessa. Den oundvikliga slutsatsen blir att Hans Persson inte skulle ha skrivit i essäform, och inte skulle ha gjort anspråk på att försöka göra en ''analys'' av verken. I stället borde han ha skrivit en artikel, och varit försiktigare i sin formulering av vad han tycker sig finna i romanerna.
En av de saker jag finner ovetenskapliga är Hans Perssons benägenhet att välja bort sådant som talar mot hans läsning av verken. Han låter ett fåtal, korta citat och incidenter ur de behandlade romanerna ''bevisa'' att hans analys håller, och han bortser från den vidare kontexten. Lika självsvåldigt hanterar han sina vetenskapliga referenser, i alla fall vad gäller Frankenstein. Chris Baldick citeras till exempel på sidan 17. Citatet är hämtat ur inledningen till In Frankenstein's Shadow, och om man läser citatet i dess rätta sammanhang ser man att det är menat att vederlägga uppfattningen att Frankensteins monster skulle vara ''half human, half machine'' [Baldick, sidan 7], utan i stället vara rakt igenom ''organiskt''. Läser man vidare i Baldicks verk upptäcker man att han tar upp i stort sett alla tolkningar som gjorts av Frankenstein, och romanen sätts in i dess socio-politiska sammanhang, och dess förhållande till både William Godwins och Mary Wollstonecrafts idéer och verk utreds tämligen ingående, och här framkommer det med all önskvärd tydlighet att konflikten mellan monstrets ''mänsklighet'' och människornas ''omänsklighet'' (bland annat) är ett sätt att illustrera och duplicera Godwins filosofiska teorier om individen [se till exempel Baldick sidan 26ff och 37f].
K: Jag vill upprepa att termen ''paper'' närmare kommer till hands, men dessa kräver också en viss vetenskaplig stringens. Om författaren Hans Persson valt att konsekvent kalla detta för en artikel hade saker och ting hamnat i ett annat läge. Att använda sig av källor på det vis som Nicholas visar på ovan är dock alltid en dödssynd både etiskt och moraliskt. Ett sådant användade brukar leda till att en uppsats omedelbart underkänts.
Genrer, eller rättare sagt subgenrer, är svåra att definiera, och det är svårt att avgöra vilka böcker som passar in på definitionen av, och därför bör ingå i, en subgenre. Jag vill hävda att man inte helt kan bortse ifrån författarens intention och subgenrens ''tillblivelse''. Böcker som av författaren avses att läsas som ''science fiction'' är science fiction (även om det litterära etablissemanget i vissa fall kan klassa en författares verk som tillhörande en annan subgenre än vad författaren avsåg). Böcker som är utgivna innan en subgenre existerar i allmänhetens (eller i alla fall förlagens eller det litterära etablissemangets) medvetande kan inte med någon större trovärdighet hänföras till denna subgenre.
Det är allmänt känt att science fiction som subgenre inte existerade innan 1900-talets början. Begreppet uppfanns för att beteckna de teknikförhärligande framtidsskildringar som förekom i de så kallad ''Pulp Magazines'' som publicerades i USA främst på 1920- och '30-talen. Att använda beteckningen science fiction på verk publicerade innan dess är att göra våld på sin egen trovärdighet, för att inte tala om att det urholkar science fiction-genrens användbarhet som klassifikationsverktyg.
Att Mary Shelleys Frankenstein kan ses som en föregångare till science fiction är ingen garanti för att man ska kunna säga att den tillhör denna subgenre. Om jag minns rätt, säger inte Aldiss/Wingrove att Frankenstein är en science fiction-roman, utan att det är den första roman som med rätta skulle kunna klassificeras som science fiction utifrån kriterier som tillkom på 1900-talet. Att den däremot betytt mycket för senare verk, inom subgenren science fiction, är ovedersägligt.
Hans Persson är dock ursäktad för att ha gjort denna miss. Jag har själv gjort den i ett sammanhang där det är mindre ursäktligt, nämligen i min C-uppsats i Litteraturvetenskap! Jag vill dock här klargöra den syn på genreproblematiken som jag anser vara mer korrekt.
K: Att notera: Det finns bara tre genrer: lyrik, epik och dramatik. Alla andra genrer är subgenrer till dessa. Skönlitteratur eller fiktion är med andra ord en subgenre till den episka genren. Science fiction, liksom gotiken/skräcklitteraturen är subgenrer till fantasy fiction (fantastik) där även Kafka, Marquez och andra med ''övernaturliga'' eller ''onaturliga'' företeelser (i vad som kan kallas ett normalt samhälle) (ofta, när det gäller science fiction får man lägga till kriteriet ''under författarens tid''). Men skönlitteratur är oftast väldigt svår att dela in under en eller annan genre. Jag tror att man bör lämna den delen åt sitt öde.
I och med att Hans Persson skriver om åtminstone ett verk som analyserats tidigare förväntas att han redovisar de delar av den tidigare forskningen som behandlar samma eller liknande teman som den egna analysen. Detta har Hans Persson inte gjort, vilket ytterligare understryker ''essäns'' ovetenskaplighet.
Som exempel kan nämnas människornas rädsla inför monstret i Frankenstein. Enligt Hans Persson skulle denna vara ''omänsklig''. Själv skulle jag vilja hävda, utifrån empirisk erfarenhet, att det är en i allra högsta grad mänsklig reaktion att bli rädd för stora, fula varelser eller varelser som är ''annorlunda'' på något sätt, vilket hör samman med ''rädslan för det okända''.
Å andra sidan anser Hans Persson att det är ''mänskligt'' att riskera livet för att rädda okända människor ur farliga situationer. Det är snarare tvärtom. Självbevarelsedriften är stark i de flesta människor, och ingen ''vettig'' människa skulle bete sig på det viset, vilket är orsaken till att de som trots allt agerar så betraktas som ''hjältar'' av alla andra.
Ett annat exempel är att Hans Persson anser det mer ''mänskligt'' att vara kall och intellektuellt resonerande och kalkylerande än att vara emotionellt agiterad och okontrollerad. Återigen visar erfarenheten att det snarare är tvärtom. Människor har en benägenhet att låta känslorna ta överhanden även i intellektuella sammanhang. Det är alltså snarare ''omänskligt'' att behålla lugnet och kontrollen i en våldsam konfrontation som den mellan Victor Frankenstein och hans monster [se sidan 16 i Månbladet].
När det gäller att definiera vad som är ''mänskligt'' måste man utgå från det tämligen oexakta påståendet att det som karakteriserar de flesta människors beteende är det som rätteligen borde kallas ''mänskligt''.
Vill man definiera vad en människa är, går det att göra det utifrån till exempel biologiska kriterier; en människa är det fullt utväxta resultatet av den framgångsrika befruktningen mellan en manlig och en kvinnlig könscell från släktet Homo Sapiens Sapiens. Det går också att göra detta utifrån språkliga kriterier; en människa är en individ av det släkte som vi har som konvention att kalla ''människosläktet'', det vill säga en människa är det vi har valt att kalla ''människa''. Det finns fler definitioner, men varje definition som bygger på beteenden, eller värderingar, eller något annat som är föränderligt, är oanvändbara.
K: Tiden ger sederna. Att definiera någonting så komplext som människan kan bara göras utifrån en mycket vid ram. Annars tenderar vissa människor att upphöra vara människor. (En liten kul sak bara: Terminator är kall och (på sitt sätt) resonerande. Är Terminator en människa?).
Hans Perssons användning av Jung verkar vara inspirerad av Leonard Wolf [jfr. citatet på sidan 26], men framstår som så kallad ''name dropping'', det vill säga nämnandet av ett namn för omnämnandets egen skull, kanske i ett försök att verka mer intellektuell. Om Hans Persson tänker fortsätta med detta, föreslår jag att han läser in sig litet på Jung först. Falska, implanterade minnen kan under inga omständigheter ses som en parallell till Jungs arketyper!!!
K: Läs Jung innan du använder honom. Arketyperna har mycket speciella egenskaper som inte är kopplade till enskilda individer. Men Jung är mycket användbar inom fantasy fiction, och jag håller inte med Nicholas påstående angående att psykologin är ''ute'' inom litteraturvetenskapen. Möjligtvis om man vill söka saker om författaren. Däremot kan texter tolkas psykologiskt, utan att blanda in författaren. (Eftersom arketyper behandlar alla människor (i alla fall i samma kultursfär)).
Baldick, Chris, In Frankenstein's Shadow: Myth, Monstrosity, and Nineteenth-century Writing (Oxford 1987)
Chapple, J. A. V., Science and Literature in the Nineteenth Century (London 1986)
Månblad Alfa, nr 27, 1995, Medlemstidning för LSFF.
=1.3ex
Nicholas Wennerberg
med kommentarer av Thomas Rosén