En ganska kul liten bok. Den rekommenderades av Ian Watson som en bra Ian Watson-nybörjarbok. /TP
Den senaste Flinx-boken. Jag tyckte inte den var lika bra som de tidigare Flinx-böckerna. Mesta av handlingen utspelar sig på Midworld som är en stor djungel med betoning på stor. Djuren och växtern är mycket farliga och man överlever inte länge vilket leder till problem för dem som jagar Flinx. För mycket natur och för lite psi och science fiction. /TP
Det mesta av Bob Shaw är läsbart och bra och denna bok är inget undantag. En antineutrinoplanet kolliderar med jorden. Problemet är att den får antineutrinojorden att gå ur sin bana. Rolig idé och väl genomförd bok. /TP
För ett tag sedan läste jag Jack McDevitts bok Engines of God och jag kunde knappt lägga den ifrån mig förrän jag kommit fram till sista sidan.
Ibland är det svårt att förklara varför en viss bok är så njutbar och därför är det också svårt att skriva en vettig recension om den. Enda anledningen till att jag gör mig besväret att fortsätta skriva är att jag gärna vill rekommendera boken som ett riktigt bra läs som ni inte bör missa.
Alla som läst och uppskattat Charles Sheffields böcker bör också ge McDevitt en chans, för Sheffield är den författare jag först kommmer att tänka på när jag ska beskriva Engines of God -- båda författarna åstadkommer fantasifull, spännande underhållning med härlig stämning.
Boken kan egentligen sägas vara lite gammalmodig med FTL-rymdskepp, mystiska utdöda civilisationer, heroiska dåd, överfall av exotiska och dödliga livsformer och ledtådar till hot mot all civilisation i galaxen -- definitivt ingen cyberpunk här inte.
Ordet ''gammalmodig'' betyder här givetvis något positivt. Engines of God är för mig en sådan bok som för tankarna tillbaka till tonåren och alla skatter man som ung science fiction-entusiast lyckades gräva fram ur hyllorna på det lokala biblioteket. Böcker som tillhör genrens klassiker men som var nya för den unga och okunniga läsaren.
McDevitt har skrivit en bok för den som vill återuppleva dessa känslor av spänning och upptäckarglädje -- kanske till och med sense of wonder. /BLV
När jag först fick den här boken blev jag lite tveksam eftersom det visade sig att den var del två i en serie. Efter att ha läst den kan jag bara konstatera att det inte spelar någon roll. Tyvärr framgår det ingenting från mitt förhandsexemplar om hur den första och den kommande tredje delen i serien förhåller sig till dessa, men jag får intrycket att det är ganska fristående delar. Serien kallas ''the saga of the Unified Worlds'' och jag tycker att namnet också antyder att det är fråga om en framtidshistoria med mer eller mindre fristående delar. Jag reagerade i alla fall inte på att det fanns referenser till saker som försigått i del ett någonstans.
Echoes of Issel handlar om Tristan, en pojke i tjugoårsåldern och hans återförening med sin fader. Han och hans mor befann sig på ett rymdskepp för tjugo år sedan när det kapades av Masuki, en annan ras. De har sedan dess levt på en matriarkalisk lågteknologiplanet. Nu har de återförenats med Tristans far, amiral Lujan Serege som befinner sig mitt uppe i ett krig. Eftersom Tristan vuxit upp i en kultur där man normalt sett inte ens vet vem som är ens far och han dessutom hört mycket negativt om amiral Serege så har han svårt att acceptera Lujan som sin far och att inse att han kan lita på honom.
Mot slutet av boken så övergår det till att bli en hel del militära operationer som beskrivs, enligt min smak, onödigt ingående. Det är nog dock mer en personlig åsikt än ett problem med boken. På det hela taget tycker jag att den var bra och speciellt personskildrigen var mycket bättre än jag väntat mig. /HP
Lättsam saga av Mio, min Mio-modell. Jag tror recensionen i övrigt får bestå av några av kapitelrubrikerna ur boken: En ädel rövare. Hugstore Hugos skatt. Svarthättorna. De tolv riddarna. Konungarnas ring. Svärdets hemlighet. Lönngången. Hej på er, allihopa!
Helt klart en barnbok, men har man en ledig lat eftermiddag så kan den kanske rekommenderas för slöläsning. Mycket slö läsning ... /ST
Här har vi ett försök att ta upp några ytliga frågor om artificiell intelligens och moralfilosofi samtidigt som man blandar en James Bond-historia med Robocop. För säkerhets skulle citerar man även lite Marvin Minsky i en ''author's note'' i slutet.
Charter Books, som tryckt mitt exemplar av boken, har haft mage att skriva ''the hottest superthriller of the year'' på omslaget.
Nåja, nu ska vi kanske inte vara genomgående negativa. Boken är väl någotsånär hyfsat skriven, och om man inte tar behandlingen av ''frågorna'' på allvar kan nog boken vara lite underhållande. Den är också relativt lättläst, och man kan le lite åt en sekvens mitt inne i boken som verkar hämtad nästan rakt av ur manus till en episod av The A-Team. /ST
Baksidan på mitt exemplar av denna bok kallar berättelsen för ''a mesmerizing tale'' och ''a tense elemental drama of the struggles between good and evil''. Det finns, för att uttrycka sig försiktigt, alternativa sätt att beskriva boken.
Tidigt i boken förlorar huvudpersonen ett ben i en bilolycka, och ger strax därefter upp sina universitetsstudier och flyttar in i en liten takvåning i ett nästanghetto. Därifrån tillbringar han ett antal sidor med att titta ner på folket som bor i området. Sedan dyker en kompis upp, och en förvirrad inblandning i områdets vardagsliv tar sin början. (Förlusten av ett ben hindrar inte vår hjälte från att krycka omkring i god hastighet.)
Mot slutet av boken inträffar plötsligt en massa våld, och det hela slutar i en domstol där huvudpersonen får tillfälle att hålla tal om sina präktiga samhällsteorier.
Undvik. /ST
The Green Mile är en ganska udda bok, får man nog säga. Mer eller mindre som en utmaning så har Stephen King gett ut den i form av en följetong i sex delar. Precis som Dickens på sin tid så har historien konstruerats medan boken redan är i produktion. Man får nog tyvärr säga att det märks på en del ställen.
Grundhandlingen rör sig kring några personer i en fängelseavdelning. ''The Green Mile'' är sträckan från cellerna där fångarna bor och till avrättningsrummet som ligger en bit bort. Huvudpersonerna är tre personer som sitter i dödscell och deras fångvaktare. Boken har en tydlig berättarröst och den tillhör Paul Edgecombe, en av väktarna. När boken utspelar sig befinner vi oss någon gång i början av trettiotalet. Det finns också en ramhandling som utspelar sig i nutid där Paul är en gammal man som sitter på ett vårdhem och försöker skriva av sig sina spöken ur det förslutna.
De tre fångarna kommer alla till fängelset ungefär samtidigt. Den som det hela centrerar sig kring är John Coffey, en gigantisk neger som är dömd för att ha våldtagit och dödat två små flickor. Han väcker uppseende, dels för sin enorma storlek, men också för sitt underliga beteende. Han verkar knappt och jämt vara intelligent nog för att kunna äta för egen maskin men ska trots det ha lurat flickorna bort från sitt hem samtidigt som han överlistat vakthunden. Dessutom är han en av de lugnaste och mildaste fångarna de haft med att göra. De andra två fångarna är mer som man väntar sig att de ska vara. Den ena är liten och feg, den andra tuff och skrävlande och säger sig vara en modern Billy the Kid.
Allt eftersom det hela fortskrider så kommer väktarna mer och mer underfund med att det är någonting speciellt med John Coffey. Trots sin brist på intelligens så besitter han någon form av förmåga som gör honom speciell.
Överlag så är det här en välskriven historia. Det som ställer till problem är formatet. Det märks ibland att det påtvingade formatet med 90 sidor per del (lite fler i den sista) har gjort att King fått fylla ut lite här och där för att få tillräckligt många sidor i varje del och samtidigt någon form av cliffhanger i slutet av varje bok. Visst är det spännande ibland, men trots det så låter baksidestexten ''Stephen King's boldest exercise in terror'' rejält överdriven. Det är aldrig fråga om någon olidlig spänning. Visst vill man veta hur det går, men det är ingen jättepanik. Man blir inte direkt överraskad av de avslöjanden som kommer på slutet och dessutom känns det som om luften går ur boken på slutet. Det saknas en riktig upplösning. Som det är nu så tar boken bara slut.
Det ska bli intressant att se hur den här boken ser ut när den kommer i en del (som jag antar att den kommer att göra). I sitt nuvarande utförande så börjar varje del med att berättaren pratar lite direkt till läsaren vilket känns naturligt eftersom man just har börjat med en ny ''bok''. Dock tror jag att det bli konstigt att bara publicera detta som en bok uppdelad i sex ''kapitel''. Det kommer att krävas en del omskrivning. /HP
När jag slutligen bestämde mig för att åka till Fabula 96 där Harry Harrison var hedersgäst så konstaterade jag att ju naturligtvis borde ha läst någonting av honom också. Detta var den enda bok av honom jag hade (förutom Kosmos- och Nova-pocketar) så den fick det bli.
A Transatlantic Tunnel, Hurrah! är en alternativvärldshistoria där Nordamerika fortfarande är en Brittisk koloni. Anledningen till att alltihopa ser ut som det gör är att morerna vann ett viktigt slag och aldrig blev utdrivna ur Spanien.
Även den tekniska utvecklingen ser annorlunda ut än vi är vana vid. Tåg är någonting som utnyttjas mycket och England har numera atomdrivna lok kapabla till enorma hastigheter. Flyget å andra sidan är inte speciellt utvecklat. Det finns visserligen flygmaskiner, men det är enormt stora och långsamma. Länderna på kontinenten ligger generellt efter och försöker så gott de kan att komma ikapp Englands tekniska utveckling.
Det som händer i boken är att det, som titeln antyder, ska byggas en tunnel tvärs över atlanten för att knyta ihop det Brittiska imperiet bättre. Detta bygge drabbas som man kan vänta sig av en del komplikationer vilket hotar projektets genomförande. Mer säger jag inte om hur det går.
Jag tycker att detta var en kul bok. Den alternativa framtiden var lagom annorlunda; man känner fortfarande igen sig, men trots det finns det massvis med saker som utvecklats helt olika. Sedan tycker jag att tonen i boken är väldigt trevlig. Den tar inte sig själv på helt på blodigt allvar utan tar ut svängarna lite grann. Man får intrycket av att Harry Harrison hade roligt när han skrev. Fram emot slutet tittar för övrigt prästen Aldiss in i handligen tillfälligt vilket var extra skoj eftersom Brian Aldiss också var hedersgäst på Fabula. Harrison och Aldiss känner varandra väl, så det var knappast en slump. /HP