Klockan 6:00 på lördagsmorgonen satte jag mig i bilen och körde till Ryds Centrum där jag plockade upp Tommy Persson, Magnus Redin och Kaj Löfström. Nedresan beredde inga som helst problem (mer än för Tommy som klagade på att lampan i himlen inte var tänd så han kunde inte läsa i sin filosofibok som skulle redovisas på måndagen efter) och vi tog oss till och med över till Danmark från Helsingborg tidigare än beräknat.
Nu insåg vi att vi varken hade några danska pengar eller någon karta över Köpenhamn. För att råda bot på detta körde vi in till centralstationen i Köpenhamn och skickade ut kurirer för att hämta pengar (Tommy) och karta (Kaj). Ungefär nu insåg vi också att vi hade tolkat informationen på kongressinbjudan lite fel. Det stod bland annat att man kunde ta sig till kongressen med tåg eller buss till stationen Frederiksberg och sedan stod det ''Taxa fra hovedbanegården ca. kr 65''. Vi tolkade detta som att kongressen skulle hållas någonstans i ett ytterområde och att tåg/bussbiljett dit skulle kosta 65 kronor. Det lät visserligen dyrt men vad skulle det annars betyda. När vi nu såg var kongresslokalen låg i förhållande till centrala Köpenhamn så insåg vi att det nog betydde att det kostade 65 kronor med taxi. Kongresslokalen låg på halvhurtigt promenadavstånd från centrum.
Väl utrustade med karta och dessutom med Kaj som var någorlunda insatt i geografin vid ratten så tog vi oss fram till kongresslokalen utan vidare problem och parkerade tio meter från dörren. För de tre av oss som betalat i förväg (sett till att få Britt-Louise att göra det åt oss) var det inget problem att bli registrerade. Redin däremot hade inte betalat någonting i förväg och ville dessutom ha bankett om det fanns möjlighet till det. Nu blev det tydligen svårare. Eftersom hon i receptionen inte lyckades fixa det med en gång så släppte hon in oss ändå så fick Redin fixa sin mat och betalning senare. Till slut blev det i alla fall ordnat.
Som alltid när jag kommit till en kongress så inledde jag med att spana efter kända ansikten, i det här fallet mer eller mindre synonymt med andra svenskar. Till slut kom vi med gemensamma ansträngningar fram till att det nog fanns 17 svenskar på plats (förutom oss: Britt-Louise, Lars-Olov Strandberg, Tomas Cronholm, Ahrvid Engholm, Michael och Daniel Pargman, Stefan Wrammerfors och några till som jag inte kände). Dessutom fanns Johannes Berg och Herman Ellingsen och ett par till från Norge och tydligen ett par amerikaner som för stunden bodde i Tyskland. Förutom det tror jag att alla närvarande var danskar. Detta är naturligtvis en sanning med modifikation eftersom det ju fanns gäster också: Brian Aldiss, Harry Harrison, Bruce Sterling och Sherryl Jordan. Den sistnämnda är ungdomsförfattare från Nya Zeeland och var helt okänd för mig, men hon har tydligen skrivit en hel del och det fanns åtta-tio böcker av henne på danska.
När vi nu registrerat oss och sagt hej till de vi kände igen så kändes det som en bra idé att se till att ha någonstans att sova också. Enligt kongressinformationen skulle det finnas ett vandrarhem på en angränsande gata så vi gav oss ut på en promenad. Det visade sig att avståndet mellan kongressen och vandrarhemmet Sleep in Heaven inte var mer än ett par hundra meter, så man kunde knappast klaga på att det var besvärligt att ta sig däremellan. Annorlunda var det på Intersection i Skottland förra sommaren då jag bodde mitt ute på landet ungefär fyra mil från kongressen. Vandrarhemmet visade sig vara den modellen där man sover många i varje rum. Utanpå såg det ut som några rivningskåkar, men inuti var det ganska vettigt skött. Framför allt ska man inte klaga på standarden när man får säng och frukost i centrala Köpenhamn för 70 kronor. Dusch fanns, men då fick man gå in i ett tredje hus. Öppet dygnet runt hade de också.
Nu var alla praktiska detaljer ordnade så nu gick vi tillbaka till kongressen för att börja titta på programmet. Det första man reagerade på när man uppehöll sig i samlingslokalen var att till synes alla danskar röker. Dessutom gör de det inomhus och samtidigt som de säljer böcker. Barbarer. I cafeterian som fanns en bit bort så var luften i princip obefintlig, man fick ta ett djupt andetag, gå in och köpa det man skulle ha och ta sig ut igen så fort som möjligt. Detta förutsätter då naturligtvis att dansken som stod bakom disken lyckades förstå vad man ville ha och att jag förstod hur mycket pengar han ville ha för det, någonting som inte alltid var fallet.
Programmet var ganska välfyllt. Förutom ett filmprogram som jag aldrig tittade på så fanns det hela tiden (med ett undantag) åtminstone två, ibland så många som fyra olika programpunkter att välja mellan. Trodde man. Verkligheten skulle visa sig vara en annan. Den första timman tyckte jag att ''Fremtiden gennem tiden'' lät intressant. Det skulle vara ett föredrag om hur uppfattningen om framtiden alltid är fast rotad i den tid som framtidsuppfattning stammar från. Jag smög mig in någon gång mitt i föredraget och lyssnade i fem minuter eller så utan att förstå ett ord. Jag trodde att danska var likt svenska men jag får nog revidera den uppfattningen. Skriven danska (kongressboken till exempel) går an, men talad danska var fullständigt hopplöst. Som tur var hade kongressen som sagt fyra engelskspråkiga gäster så det var endast någon enstaka timme som det inte fanns åtminstone någon programpunkt på ett begripligt språk. Visserligen minskade det ju utbudet en hel del, men å andra sidan visade dessa programpunkter sig vara intressanta så jag ska inte klaga.
Nästa punkt på programmet var ''Førfattermøde med Brian Aldiss''. Detta hade tydligen ursprungligen varit planerat som en intervju, men Aldiss ville ha det annorlunda. Efter diverse tekniskt strul med projektor och felvända diabilder så började han visa bilder på sina bokomslag och kåsera kring hur mycket eller lite de hade med innehållet att göra. Det låter inte speciellt inspirerande som programpunkt men var riktigt trevligt. En trend som framkom var att de amerikanska omslagen har en tendens att vara lite mer säljande och rakt på sak. Detta var någonting som han inte riktigt var överens med. Till romanen Non-stop hade hans engelska förlag gjort ett omslag som visade några människor i en underlig skog. Ingenting i omslaget avslöjade att handlingen utspelar sig på ett generationsrymdskepp. Det amerikanska omslaget visar diverse tekniska pryttlar, men för att vara på den säkra sidan så har amerikanerna också modifierat titeln en aning till Starship. Ett annat exempel var The Malacia Tapestry som i England illustrerades med en målning av en gammal konstnär som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på men som i vilket fall var väsentlig för boken. Det omslaget var i svartvitt och ser typiskt ''kulturellt'' ut. Den amerikanska utgåvan lyckades visserligen behålla titeln denna gång, men omslaget ändrades till ett standardiserat fantasyomslag, komplett med sjömonster och halvnaken kvinna. När Aldiss bad sitt förlag att byta omslag till omtryckningen i USA så fick han avslag med förklaringen ''det var ju omslaget som sålde boken''.
Nästa timme satte jag mig på en programpunkt som hette ''Science Fiction around the World'' med bland andra Harry Harrison. I början av panelen upplyste Harrison om att det var tänkt att panelen skulle ha bestått av honom och tre personer till. Som det nu var så fanns bara han där. Tydligen hade Sam J. Lundwall backat ur kort innan kongressen. De andra två vet jag inte vilka det var. Trots detta manfall så blev det en programpunkt ändå, bestående av att Harrison till att börja med berättade om organisationen World SF och sedan diskuterade tillståndet i science fiction runt om i världen över huvud taget med publiken. Han påstod till exempel att ingen i publiken klarade av att nämna någon rysk sf-författare förutom bröderna Strugatskij eller någon polsk förutom Stanisaw Lem och det visade sig att han hade rätt. Danmark, liksom Sverige, befanns ha väldigt ont om inhemskt producerad science fiction. Detta verkar vara någonting som gäller de flesta länder där språket har samma typ av spridning som de nordiska språken har. Det finns helt enkelt inte underlag för hur många författare som helst. Det enda språkområde förutom engelska som befanns ha en inhemsk produktion av science fiction-litteratur var Japan. Tyvärr så är det väldigt långt mellan översättningarna av japansk science fiction till svenska (eller för den delen till engelska).
Nästa timme stod jag över att gå på någon programpunkt och passade på att äta lite istället och botanisera i de butiker som fanns på plats. Det fanns ett antikvariat som ställt upp ett stånd med serier och sf-pocket. Ett par lådor var på danska och hoppades snabbt över, men det mesta var på engelska. Utbudet var dock väldigt hårt centrerat kring kongressens hedersgäster. Det fanns flera lådor med böcker av Brian Aldiss, ytterligare lådor med Harry Harrison och massvis med böcker av Frederick Pohl. När jag undersökte en reklamlapp om kongressen som jag hittat på vandrarhemmet vi sov på (!) så konstaterade jag att det på den stod att Frederick Pohl skulle vara gäst på kongressen men ingenting om att Sterling skulle vara där. Tydligen hade gästfloran ändrat sig lite under kongressplaneringen. Någonting annat som tog upp mycket plats i ståndet var fruktansvärda mängder med Trekböcker, filmplanscher, klingonhuvuden och annat skräp. Det verkar som om det finns gott om Trekkies i Danmark -- jag såg ett antal personer i starfleetuniformer på kongressen och Kaj sade att han sett en person i klingonmask. Det slapp jag som tur var bevittna.
Science Fiction Cirklen verkar vara Danmarks motsvarighet till SFSF och de hade också ett eget stånd där de sålde T-shirtar och muggar från Fabula, sina två medlemstidningar (motsvarande Spektra SF och SF Forum, förutom att båda verkade komma ut) och diverse häften, både skönlitteratur och facklitteratur om science fiction som SFC gett ut. På det hela taget verkar det som om marknaden för översatt science fiction är mycket större i Danmark än vad den är i Sverige. Situationen verkar mera som den var i Sverige för femton år sedan eller så när SFSF gav ut böcker och det fanns ett antal förlag som gav ut science fiction på svenska.
Uppenbarligen så finns det nämligen förlag som ger ut översatt science fiction i Danmark. På kongressen fanns det två förlagsbord, vardera med ''egen'' hedersgäst. Det ena förlaget hade gett ut ett flertal böcker av Sterling (bland annat hans senaste, Heavy Weather, som gavs ut på kongressen före den amerikanska utgåvan) och åtminstone något mer namn som jag kände igen. Det andra förlaget hade lagt fram stora lass böcker av Sherryl Jordan men hade också med sig titlar av bland andra Iain M. Banks och Gene Wolfe. Inget dåligt utbud för danska sf-fans, minsann!
Slutligen fanns det ett stånd från Fantask som verkar vara Danmarks motsvarighet till SF-Bokhandeln. De hade till exempel den goda smaken att sälja Maltins filmguide för 1997 för 30 kronor. När vi pratade lite med dem så visade det sig att de hade beställt 36 exemplar av boken och av någon anledning råkat få 36 skyltställ -- en bit över 700 böcker.
Efter denna bokaffärstour så återgick jag till programmet igen och tittade på intervjun med Bruce Sterling. Detta var en mycket välbesökt programpunkt, säkert ett par hundra åskådare. Kongressen totalt ska, enligt rykten, ha haft över femhundra deltagare. Med tanke på att inträdet vid dörren (utan kongressbok) bara var 50 kronor så verkar det rimligt. Med det priset så är det nog många som tittar in ett tag och kollar vad som händer, speciellt som det fanns filmvisning hela tiden. Sterling visade sig vara en mycket lättigångsatt och rolig person. Intervjuaren fick inte in speciellt många ord totalt utan det var till stora delar en monolog. Å andra sidan var det intressant, så det spelade ingen roll.
Nästa timme gavs det ytterligare en författarpresentation, denna gång av Harry Harrison. Även denna var välbesökt. Han talade till exempel en hel del om sitt kringflackande liv. Han har tydligen bott i ungefär 60 länder genom åren, däribland Danmark. På frågan varför han flyttade till Danmark konstaterade han att han inte hade något riktigt bra svar på det, förutom ''It seemed like a good idea at the time.''
Efter detta fanns det en timme till med programpunkter men båda var på danska så jag stod över dem. Sedan var det dags för banketten. Detta var, tycker jag det enda på kongressen (förutom det eländiga rökandet överallt) som inte var lyckat. Maten bestod av smörgåsbord vilket i och för sig var gott, men som ledde till att vissa hade ätit upp innan andra ens hade tagit mat. För att ytterligare krångla till det hela så ingick inte dricka i matpriset utan det fick man gå till ett annat rum och inhandla. Så har vi visserligen gjort på ConFuse också, men med tanke på att den här middagen kostade 175 kronor så verkade det lite dyrt. Det hade känts vettigare om inträdet (75 kronor) hade varit 100 kronor dyrare och maten 100 kronor billigare. Det saknades också någon form av hedersgästtal under banketten. Visserligen var både Aldiss och Harrison framme och sade några ord men det vara mest diverse tack och någon rolig historia. På det hela taget så gick banketten för fort, speciellt som det inte fanns något program över huvud taget efter den (eller för den delen under tiden).
Efter maten funderade vi ett tag på att följa med Ahrvid och norrmännen och försöka hitta någon vettig pub eller så men konstaterade till slut att vi var ganska slut och gick istället tillbaka till vandrarhemmet och lade oss.
Nästa morgon hade jag tänkt att jag skulle göra ett försök till att gå på en danskspråkig programpunkt om Philip K. Dick. När vi kom dit på morgonen så höll någon som bäst på att tejpa upp lappar där det stod att det föredraget var inställt eftersom han som skulle ha hållt det hade fått barn under natten. Istället gick jag på ytterligare en författarpresentation, denna gång med Sherryl Jordan. Hon berättade hur hon ''såg filmer i huvudet'' med scener innan hon skrev böckerna och kände att hon levde tillsammans med figurerna under tiden hon höll på att skriva en bok. Efter att ha skrivit ett par böcker drabbades hon av någon form av överansträngning som gjorde att hon mer eller mindre blev förlamad i händerna och inte kunde skriva. Samtidigt fick hon idéer till en bok och blev mer och mer förtvivlad då hon inte kunde skriva den trots att allting fanns färdigt i huvudet. Till slut lyckades hon övervinna sjukdomen och fortsätta skriva, men hon var fortfarande tvungen att begränsa hur hon använde händerna och hade slutat med en del andra aktiviteter för att kunna ägna sig åt att skriva så mycket som möjligt. Hon visade till exempel några teckningar som hon gjort innan sin sjukdom som illustrationer till sina egna böcker. Det måste kännas hårt att vara tvungen att sluta helt med antingen tecknande eller författande för att kunna fortsätta med det andra.
Sherryl Jordan hade i flera av sina böcker med personer som reste i tiden på ett eller annat sätt. Hon gillade att fundera över konsekvenserna med tidsresor, även om hennes böcker inte tog upp någonting om hur tidsresorna i sig skulle fungera. Nästa programpunkt jag gick på hette ''Space and Time'' och här skulle Brian Aldiss, Harry Harrison och Don Bennet från Niels Bohr-institutet diskutera om tidsresor och snabbare-än-ljuset-resor från ett strikt vetenskapligt perspektiv. Efter ett litet tag konstaterade jag att detta var alldeles för vetenskapligt inriktat för min smak och gav upp.
Nästa programpunkt jag gick på var den enligt Bruce Sterling ''mandatory cyberpunk panel''. Det var helt klart att han hade suttit på ett oändligt antal paneler om cyberpunk tidigare och började bli ganska trött på både panelerna och på cyberpunk som sådant. Från att ha varit självutnämnd chefsideolog för cyberpunkrörelsen gör han nu sitt bästa för att slippa bli associerad med det hela. Det fungerar naturligtvis inte. För att slippa diskutera cyberpunk i sig så gjorde han en snabbpresentation av de personer som ingick i den ursprungliga cyberpunkrörelsen och berättade lite grann om vad var och en sysslade med. De personer han tog upp var samma som finns med i antologin Mirrorshades vilket väl är ganska naturligt eftersom han själv redigerat denna. Som motvikt gjorde han också samma presentation av några av cyberpunkens främsta motståndare och berättade varför han inte stod ut med det de skrev.
Även om Sterling numer gör allt han kan för att slippa bli associerad med cyberpunk så ger han fortfarande väldigt mycket intryck av ''punk''. Han återkom gång efter gång till att man skulle tänka själv och inte göra som andra vill. Det ligger också mycket i det han sade om att när man kan sätta prefixet cyber- på vad som helst så har det tappat sin mening och kan tas bort. Vi har kommit tillbaka dit där vi var från början och kan skriva om vanliga personer istället för cyberpersoner. Det som cyber- en gång betydde har blivit så assimilerat i nutiden att det inte behöver poängteras. Som avslutning kom några frågor från publiken, bland annat undrade någon om cyberpunken hade varit en revolution och var han tyckte att nästa revolution skulle vara mot. Sterlings svar: ''Cyberpunk was not a revolution. If it had been, Anne McCaffrey would have been hanging from a lamp post.''
Som avslutning på kongressen hade man lagt en tvåtimmarpanel (den enda som inte gick parallellt med någonting annat) med titeln ''Visions of the 21st Century''. Här hade man samlat ihop Sterling, Aldiss och Harrison å ena sidan och fem vetenskapsmän å andra sidan. Dessa kom från Niels Bohr-institutet och ett par olika universitet. Tanken var nu att de skulle ägna sig åt förutsägelser om hur det skulle komma att se ut i nästa århundrade. En av de få saker som alla var överens om var att de själva inte var speciellt bra på förutsägelser. Det sades visserligen en hel del intressant, men jag tror att det hela hade vunnit på att vara hälften så långt och ha färre deltagare.
Efter detta satte vi oss i bilen och körde hemåt igen. Vi hade bestämt oss för att vi skulle äta längs vägen någonstans, antagligen en liten bit in i Sverige. Redin berättade nu om ett väldigt bra matställe som han ätit på en annan gång han åkt den vägen. Problemet var bara att han inte var riktigt säker på var det låg och att vi andra var hungriga. Vi bestämde oss dock för att lita på att Redin visste ungefär var det låg och hur man hittade dit. Tiden gick och vi kom längre och längre in i Sverige och inget matställe visade sig. Till slut bestämde vi andra som var hungrigast att Redin fick ge sig så vi tvingade honom att svänga av på första bästa avfart som hade en matskylt. Efter att ha köra några hundra meter på den avfarten konstaterade han att det ju var den vägen han letat efter hela tiden. Efter ett litet tag så kom vi fram till en liten restaurang som såg trevlig och väldigt stängd ut. När vi kom lite närmare såg vi att det satt en skylt på där det stod ''Öppnar igen i april''. Strax därefter fick Redin sitt straff för att ha hållit oss hungriga när nästa matställe visade sig vara McDonalds.