Drake Majistral är tillbaka i ett tredje äventyr (de två tidigare böckerna om Drake heter The Crown Jewels och House of Shards). Drake är på semester på jorden och planerar inte alls att stjäla något. Tyvärr är det någon annan som stjäl saker och planterar dem hos Drake. Som den högst rankade tjuven (det är tillåtet att stjäla bara man inte blir tagen på bar gärning eller med stöldgods hos sig och efter en dag så äger men lagligen det stulna) blir han givetvis misstänkt. När någon sedan stjäl Drakes far som ligger i en kista och är död (men det hindrar inte honom från att prata) så inser han att någon verkligen är ute efter honom. Lika trevlig bok som min minnesbild av de två tidigare böckerna i serien. Rekommenderas./TP
CoMa är en nyutkommen svensk cyberpunkroman. Det är dessutom författaren Annika Lidnes första roman, såvitt jag vet. Om jag inte missminner mig så är hon ''journalist i IT-branschen'' eller någonting i den stilen, så miljön ligger väl ganska nära till hands.
För de som inte redan har hört det så är CoMa namnet på den jättelika stadsmassa som har uppstått när COpenhagen och MAlmoe har vuxit ihop. Tänk Gibsons BAMA/The Sprawl så har du fattat.
Handlingsmässigt är det ganska standardiserat. Det finns fantastiska hackers utan några större sociala färdigheter, en tuffing med artificiella arm, en ung oskyldig flicka från landsbygden, en kvinnlig kung fu-mästare, artificiella intelligenser, cyberspace, förfallna städer, japaninfluenser och allt det andra som man är van vid. Det som händer är lite mystiska händelser där personer som varit uppkopplade på Nätet drabbas av total hjärninfarkt, informationssökning, raider, ja, ni vet säkert redan.
Dock så är det ganska trevligt skrivet; man drar med och lägger ogärna boken ifrån sig. Jag gillade de små mystiska kapitelingresserna, även om det ganska snart framgick vad de egentligen bestod av. Eftersom slutet (naturligtvis) är öppet så är det fritt fram för uppföljare, någonting som författaren enligt rykten tydligen är i full gång med. Även om jag kanske har låtit lite negativ ovan så kommer jag utan tvekan att läsa även nästa del om det nu kommer någon. Eftersom detta är en förstabok så får man ju dessutom se mellan fingrarna med vissa misstag. Med lite mer erfarenhet och mer originell plottning så tror jag att Annika Lidne kan producera riktigt intressanta saker.
Slutligen ska jag väl nämna att Annika Lidne är hedersgäst på science fiction-kongressen Wasacon som går av stapeln i Stockholm 14-15 juni. /HP
C. J. Cherryh är en författare som jag funderat på att läsa någonting av ganska länge men det har inte blivit av. Till ganska stor del har det berott på att de flesta av hennes böcker utspelar sig i en och samma värld och jag har inte orkat ta reda på vad som kan vara lämpliga böcker att börja med. Därför var det väldigt trevligt att se att hon startat skriva böcker i ett nytt universa eftersom det på så sätt blir mycket enklare för mig att komma igång och läsa. Trots denna hjälp med att börja med rätt bok så gör jag naturligtvis fel ändå. Invader är egentligen del två i vad som (åtminstone just nu) är planerat att bli en trilogi. Den första delen heter Foreigner och den tredje (som inte kommit ut än vad jag vet) ska heta Inheritor.
Historien utspelar sig på en planet som är koloniserad av människor, men där det också bor en annan ras kallad atevi. De människor som befinner sig på planeten har bokstavligen hoppat ner från ett rymdskepp och har i dagsläget ingen möjlighet att ta sig ut i rymden igen. De är fortfarande fullt medvetna om att rymdfart är möjligt men de har inte resurser att bygga rymdskepp.
Atevi är ganska lika människor till utseendet men en halvmeter längre. Deras kultur är också en högkultur, men de har inte nått lika långt i sin tekniska utveckling som människorna (inte ens som de människor som befinner sig nere på planeten). Människorna och atevi har skapat ett avtal som kontrollerar kontakterna mellan dem för att se till att handel kan ske men att ny teknik inte ska föras in i atevikulturen snabbare än att den hinner assimilera den.
Atevi har en kultur som påminner mig om Japan. De har mycket strikta regler för hur man beter sig, avrättningar är en naturlig del av politiken men får inte utföras utan att först registreras med mördarskrået. Atevis lojaliteter kallas för man'chi och är mycket kraftigare än mänskliga motsvarigheter.
Eftersom det råder ganska stora begränsningar på kontakterna mellan människorna och atevi så är det inte så många personer som har erfarenhet av båda sidorna. Bokens huvudperson, Bren Cameron, är en av dem. Han är människa men jobbar som tolk hos atevi. Han är en av de tre eller så människorna som kan tala atevispråket flytande.
Brens yrke, de ständiga kulturkrockarna, och atevikulturen över huvud taget påminner mig om James Clavells Shogun.
Trots att jag nu har börjat läsa mitt i en serie så tycker jag inte att det känns som om jag har missat någonting väsentligt. Det återstår ju naturligtvis att se hur det är med den saken när jag väl läser del ett, men de saker jag undrar över verkar vara meningen att de ska vara oklara.
Jag tycker att man kommer lätt in i världen (trots att jag börjat med del två) och får successivt klart för sig hur atevikulturen fungerar. Dock är vissa saker oklara, men det är de för Bren själv också. Han tvingas hela tiden översätta viktiga handlingar utan att vara helt säker på att han verkligen förstår alla implikationer av de ord han använder.
Detta var helt klart en bok som gav mersmak. Så fort jag läst Inheritor (och antagligen Foreigner) så ska jag nog ta mig an någon av Cherryhs Alliance-böcker. /HP
Under pseudonymen Rickard Winter döljer sig Rickard Beghorn, tidigare känd som Anders Svensson. Nattvaka är en samling skräcknoveller illustrerad av Nicolas Krizan och utgiven på det egna förlaget Minotauren. Nicolas rena teckningar tillsammans med den strikt grå färgen på omslaget ger boken ett tilltalande sobert intryck.
Rickard skriver i brevet jag fick tillsammans med mitt exemplar av Nattvaka att han skäms över boken och har förstört delar av upplagan. Jag tror att det i själva verket är ett kallt beräknat trick. Genom att minska tillgängligheten på förstaupplagan av sin debutroman kommer han att kunna sälja sina sista kvarvarande exemplar för astronomiska summor om något tiotal år när förlagen står på kö för att publicera honom.
Jag funderade ett tag på om jag skulle kommentera novellerna styckvis eller som en helhet och kom fram till att det senare alternativet nog passar bäst. Många av novellerna behandlar likartade teman; personer som återvänder till minnen från sin barndom och utanförskap är ett par exempel. Jag vill ogärna lyfta fram någon av novellerna och prata om eftersom jag tycker att de bildar något slags enhet. Genom att belysa liknande teman ur olika vinklar ger de en mer nyanserad bild. Jag nöjer mig med att säga att jag tyckte bra om boken. Dessutom: ingen av novellerna slog mig direkt som dålig. De flesta novellsamlingar brukar ha åtminstone en, oftast flera noveller som man omedelbart undrar vad de skulle vara bra för. Jag tycker inte att det fanns någon sådan här. /HP
När jag först fick reda på att det skulle börja komma ut böcker i Babylon 5-universat så suckade jag uppgivet och mumlade någonting om Star Trek. När det var avklarat så bestämde jag mig för att trots allt ge böckerna en chans. Voices är den första av de hittills sex romaner som kommit ut. Den som är riktig B5-fanatiker och vill undvika spoilers kan lugnt ta sig an böckerna. Det första man får reda på i Voices är att den utspelar sig mellan andrasäsongsavsnitten ''Points of Departure'' och ''A Race Through Dark Places'' (detta till trots så står det 2258 på omslaget) så man behöver inte riskera att få reda på saker som hänt i avsnitt man inte sett. De böcker som kommit ut hittills följer (med ett undantag) tidslinjen och utspelar sig i den ordning de givits ut. Man kan väl dock misstänka att det kommer att ändra sig allt eftersom fler böcker produceras.
Psi Corps ska avhålla ett stort möte på Babylon 5 efter att ha drabbats av ett bombattentat på Mars. Ingen av de ansvariga på B5 är speciellt lyckliga över att få ett antal hundra telepater med Bester i spetsen till sig men gör så gott de kan. De blir inte direkt lyckligare när ytterligare en bomb briserar mitt ibland dem och det till råga på allt verkar som om Talia Winters är den som har burit in den i rummet.
Egentligen vore det intressant att se om några avsnitt precis före när boken ska utspela sig för att se hur mycket av detaljerna som stämmer in och hur mycket som är taget ut luften. Utan att ha gjort det så kan jag bara säga att det känns som om detaljerna faller på plats som de skulle göra om det vore ett riktigt B5-avsnitt.
Helt klart var Voices bättre än jag väntat mig så jag ska nog läsa någon mer bok i serien och se hur det artar sig. Å andra sidan -- en bok som både innehåller Kosh och Bester med granatsplitter i röven kan ju inte vara helt fel. /HP
Den här monstruöst tjocka boken är i själva verket bara första delen i Peter Hamiltons trilogi The Night's Dawn, som nog är den tjockaste trilogi jag har sett. Nå, på de 955 sidorna som den här inledningen till trilogin består av så hinner det ju naturligtvis hända mycket mera än vad jag har lust att ens försöka sammanfatta här.
Det kan räcka med att säga att det finns modiga rymdskeppare, vackra prinsessor, mystiska vapen, gott om planeter och rymdskepp som förökar sig organiskt och har telepatisk kontakt med sin kapten. Det är rymdopera i stor skala.
Precis som Hamiltons tidigare böcker så är det lättläst och engagerande, även om jag tror att boken hade vunnit på att få hundra sidor eller så bortredigerade. /HP
Fortsättningen på Beggars in Spain berättar vidare om en värld där sleepless och andra genmanipulerade utgör en elit och den oförändrade massan av människor, livers, med bröd och cirkusar intalas att de är betydelsefulla medan ingen egentligen bryr sig om dem annat än som lättpåverkad valboskap. Elitens elit, the supersleepless, har dock egna planer.
Kress berättar som vanligt genom att beskriva människor och deras liv och känslor, hur de påverkas av teknik och förändringar.
En bra bok. Bättre än Beggars in Spain, kanske för att den är jämnare. Beggars in Spain börjar som en höjdare men helheten dras ner av en seg och ointressant avslutning. Beggars and Choosers håller stilen till slutet. /BLV
Jag var länge tveksam till den här boken och det dröjde innan jag satte upp den på min lista över böcker att köpa. Delvis berodde det på tidigare dåliga erfarenheter av Baxter. Jag har läst en av hans tidiga böcker, Raft om jag inte minns fel, och den var i och för sig full av ideér men fruktansvärt träig och tråkig. Min minnesbild av Wells Tidsmaskinen som jag läste när jag var 13-14 år är att också att den var rätt så seg, en sådan där bok man bara måste läsa för att den är känd och betydelsefull inte för att den är bra.
Eftersom The Time Ships är Baxters fortsättning på Tidsmaskinen hade jag därför inga större förhoppningar men allt eftersom boken blev nominerad till olika priser och uppsatt på årsbästa-listor så insåg jag att jag nog var tvungen att ge den en chans, något jag inte ångrar.
Boken är händelserik och spännande, skriven i formen av ett upphittat manuskript, en nedtecknad berättelse där the Time Traveller beskriver sina fortsatta äventyr i framtid och forntid. Baxter har ansträngt sig för att hitta den rätta tonen som ger ett intryck av att detta är en viktoriansk gentlemans berättelse, något han lyckats ganska bra med vilket ger boken en speciell känsla som skiljer sig från det mesta man läser. /BLV
Denna bok består huvudsakligen av omkring 120 sidor lovsång till en tidig version av objektivism, skriven i lite gammal stil, liknande den stil som engelska översättningar av Jules Vernes brukar ha. En annan likhet (kanske den enda andra likheten) med Jules Verne-böcker är att huvudpersonen är en väldigt skissartad figur med precis så mycket karaktärsdrag som det behövs för att driva historien framåt.
Boken är, ovanligt nog, skriven huvudsakligen i vi-form, som övergår till jag-form mot slutet.
Försöker man ta boken på allvar känns den nog ganska tröttsam på grund av sin nyanslöshet och något överdrivna stil, men är man inställd på att läsa den lättsamt kan den duga.
Ur litteraturvetenskaplig synvinkel kanske boken kan vara intressant som ett exempel på en socialdystopi som skrevs före Orwells 1984, som ju kom 1948. /ST
Efter att ha läst ett utdrag ur den här boken i tidningen Wired kunde jag inte motstå att läsa hela boken. Det är berättelsen om hur den halvblinde Shoko Asahara genom lurendrejeri och bedrägeri skapar en fanatisk kult kring sig själv. Som vi alla vet slutade det med nervgasattacken mot Tokyos tunnelbana. Vad alla kanske inte vet är att den attacken bara var en liten övning på sekten Aums väg mot att kunna starta Armageddon. De hade bland annat ett eget kärnvapenprogram. Intressant och skrämmande läsning. /HP
Necronomicon Press ger ut en del udda saker. Det här är en trettiosexstrofig sonett, eller sett på annat sätt trettiosex enstrofiga sonetter (varje strof har fått en egen titel), på lovecraftska teman. /ST
Den fullständiga titeln på denna bok är The Continent Makers, and other stories of the Viagens, och som titeln antyder är det en samling noveller. De utspelar sig i ett universum där Brasilien är den ledande stormakten, och det ledande rymdfartsföretaget är Viagens Interplanetarias (portugisiska för ''Interplanetära resebyrån'').
Novellerna handlar huvudsakligen om diverse jordmänniskors mer eller mindre lyckade försök att samverka med utomjordiska kulturer (utom titelnovellen The Continent Makers, som är en lite mer komplicerad historia). /ST