Nåväl. Efter att ha glidit ner i en bekväm fåtölj mitt i gamla China-salongen och avnjutit filmen så kan jag säga att kostymeriet var väldigt annorlunda, passande för den här filmen men jag hoppas att Hollywood inte gör en vana av att använda den här typen av kostymer. Någon enstaka gång kan Bruce Willis i ett skrikorange linne och en hjältinna klädd i diverse korslagda bandage vara en frisk fläkt, men om liknande saker återkommer allt för ofta så kommer det att falla platt.
Eftersom jag sett två av Bessons filmer tidigare (Nikita och Le grande bleu) och tyckt mycket om dem så hade jag ganska stora förhoppningar om The Fifth Element. Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att filmen höll hela vägen. Det är inte den absolut bästa filmen jag sett, men en av de absolut bästa filmerna i sin genre.
Egentligen är det en väldigt enkel historia. Efter lite inledande scener som förklarar bakgrunden och introducerar de olika huvudpersonerna och monstren så är det egentligen bara en lång jakt på några stenar kvar. Å andra sidan så är det helt klart från första början att filmen är en riktigt hederlig gammaldags space opera, och ett av deras kännetecken är att de sällan har någon komplicerad och djuplodande handling med filosofiska insikter. Har man bara detta klart för sig när man bedömer The Fifth Element så är det en fantastisk film. Scenerierna, ritade av den franske serietecknaren Moebius, är bra. Stundtals, speciellt i början när handligen utspelar sig på jorden, påminner miljöerna en hel del om de i Blade Runner, komplett med flygande bilar, men det är ingenting som stör. Det är knappast möjligt att göra en hel film så nyskapande att man ingenstans får associationer till redan existerande filmer.
De framstående rollerna är Korben Dallas (Bruce Willis) som egentligen är samma roll som han alltid gör; en kortsnaggad före detta militär som mot sin vilja rekryteras för att hämta några stenar för att med deras hjälp rädda världen. Med sig på sitt uppdrag får han Leeloo (Milla Jovovich). Hon är den enda överlevande av en ras av utomjordingar som sedan tusentals år övervakat jorden. Stenarna som alla jagar har länge förvarats i ett tempel i Egypten, vaktade av en präst utomjordingarna invigt i sina hemligheter. I början av 1900-talet hämtade de stenarna med hänvisning till att de inte längre var säkra där. Nu var ett skepp på väg tillbaka till jorden för att hjälpa människorna, men det blev nerskjutet av en annan utomjordisk ras och besättningen nästan utplånad. Deras huvudmotståndare är Zorg (Gary Oldman) som spelar en galen och hänsynslös vapenkonstruktör. Han gör vad som helst för att öka sin egen makt, precis som den galne ondingen förväntas göra. Den sista av de stora rollerna är Ruby Rhod (Chris Tucker) som är ett slags transvestitvariant av artisten som inte längre heter Prince på speed. Hans kostymer är totalt urflippade och passar följdaktligen perfekt till rollen. Ruby Rhod är en radiopersonlighet som omger sig med ett stall av ja-sägare och vars program spelas in live och består i att Ruby går omkring någonstans och pratar med (eller snarare till, ingen får utrymme att svara) olika personer. Han personifierar popstjärnestereotypen i det att han beter sig som en diva, förväntar sig att alla ska avguda honom och älska allt han gör och sätter på alla som kommer i hans väg. Hans fallosfrisyr är bara för mycket -- helt perfekt!
Filmen är hela tiden gjord med glimten i ögat. Den tar inte sig själv på blodigt allvar, vilket antagligen är tur. Med tanke på hur urflippade en del kostymer och roller är så skulle filmen antagligen bli totalt olidlig om allting var helt seriöst. Det finns också en del underbara komiska scener instoppade här och där. När Korben Dallas gömmer undan först tre höga militärer och sedan en präst och Leeloo i sin lägenhet på ungefär åtta kvadratmeter är en höjdare.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att The Fifth Element var en underbar film med stundtals väldigt snitsiga klipp. Miljöerna är väldigt annorlunda men passar filmen bra. Handlingen är, som någon annan recensent uttryckte det, anorektisk, men det är inte handlingen som är det väsentliga i den här filmen. Den är så vacker och häftig att man inte hinner märka att handligen är tunn. Gå och se den, helt enkelt!
Egentligen hade jag tänkt att vänta med att se den här filmen tills den hade gått ett tag och trängseln lagt sig (vilket i allmänhet betyder att jag missar filmen helt), men samma dag som premiären var blev jag erbjuden en biljett och då var jag ju tvungen att gå. Alltså infann jag mig i en fullpackad Filmstad på kvällen för att se hur Ripley för fjärde gången tog sig an de slemmiga aliensarna.
Sådana petitesser som att Ripley dog i film nummer tre är inget hinder för filmmakarna i Hollywood. Alla vet ju att det finns kloning. Sagt och gjort. Filmen börjar med att Ripley vaknar upp efter att ha blivit klonad och vetenskapsmännen som gjort jobbet förvånar sig över att hon är så väl utvecklad som hon visar sig vara. I själva verket är hon mycket mer i trim än hon någonsin varit förut. Det visar sig ganska snart att anledningen till att man har återuppväckt Ripley från de döda inte har någonting med att göra med att man är tacksam för att hon hade ihjäl de elaka aliensarna -- tvärtom. De slemma vetenskapsmännen är enbart ute efter att skapa nya fantastiska vapen. Det absolut intressantaste de sett i den vägen är naturligtvis aliens. De lyckas hitta lite av Ripleys DNA och konstaterar att det är uppblandat med alien-DNA. För att kunna avla fram nya aliens klonar man Ripley och plockar ut alien ur henne. Sedan skapar man ett odlingsprogram där man medvetet utsätter folk för facehuggers (man till och med spänner fast dem med ansiktet intill alienäggen) och till slut har ett helt rum fullt med vuxna aliens. De vetenskapsmän som sköter dessa inburade aliens tror att de ska kunna träna aliens till att bli i någon mening tama. Så fel man kan ha.
Över huvud taget så svävar Frankensteins ande över den här filmen. Det börjar med vetenskapsmän som gör otrevliga experiment för att få fram någon slags varelse som de tror att de kommer att kunna ha nytta av och som de tror att de har kontroll över. Ganska snart kommer varelserna naturligtvis lösa och sätter igång att gå bärsärkagång ombord på rymdskeppet. Precis som i Frankenstein så blir de framkallade varelserna vetenskapsmännens undergång och vi bibringas en lektion i hur det går om man drabbas av hubris.
Förutom det så tycker jag att den tydligaste influensen man kan se på den här filmen faktiskt är de tidigare filmerna i Alien-serien. Åtskilliga gånger i filmen så går saker från de tidigare filmerna igen, ibland till och med på sätt så man förväntas bli överraskad av det. Precis som i första filmen så är en av personerna vi träffar på tidigt i filmen en android, och kan tack vare det överleva allvarliga skador och hjälpa de övriga överlevande. Skeppsdatorn heter Father, en spegling av första filmens Mother. Miljöerna i skeppet liknar de i de tidigare filmerna med mycket korridorer med gallergolv. På samma sätt som i del ett så flyr aliens undan genom att spilla ut sitt blod på golvet så att det fräter sig igenom till underliggande våningsplan. De sista överlevande springer som vanligt som tokiga för att hinna in i ett flyktskepp men får naturligtvis med sig en alien ombord. Liksom i del tre finns det en scen där Ripley försvinner ner i någonting farligt med armarna messianiskt sträckta rakt ut åt sidorna. I trean var det flytande metall, här är det en gigantisk drottningalien.
Senare får vi reda på att alien konstant modifierar sitt genetiska material. Genom att vara i kontakt med Ripley så har den övertagit den mänskliga varianten av reproduktionssystem och den kan nu föröka sig genom att föda levande ungar istället för att lägga ägg som kläcks till facehuggers och måste växa till sig inuti en person. Istället får vi se hur en gravid alien föder fram ett av de fånigaste monster jag sett på länge. Drottningalien har modifierat sin avkomma för att skapa en ny, ännu starkare ras precis på samma sätt som Dr. Pretorius drömmer i The Bride of Frankenstein om att skapa en ny bättre ras genom att skapa en brud åt Frankensteins monster.
Handlingen i filmen är egentligen inte speciellt viktig. Den består mest av bakgrundsmaterial som Ripley får berättat för sig i början av filmen så att hon ska förstå vad som hänt och hur hon har blivit återupplivad. Att publiken på det sättet får sig skrivet på näsan allt som hänt är ju naturligtvis en praktisk bieffekt. När den lilla detaljen är avklarad så består handlingen mest av en enda lång jaktscen där hjältarna (om de nu kan kallas det) försöker undkomma ett antal aliens. Det sker visserligen ett förräderi på vägen, men det är inte speciellt intressant och orsakar väldigt lite problem.
De som framstår som filmens hjältar är, förutom Ripley, en bunt drägg som de slemma vetenskapsmännen fått att leverera människor till sig för att sedan använda för att mata facehuggers. Ingen av dem framstår som speciellt trevlig eller intressant. Det kan till en del bero på att dialogen i filmen är knapphändig och till stor del består av diverse vitsiga kommentarer, mer eller mindre direkt riktade till filmens publik. Allt eftersom jakten pågår så faller människorna offer för aliens ungefär lika ofta som de lyckas ha ihjäl en alien. Vi känner dock inget för de som dör eftersom vi aldrig fått möjlighet att lära känna dem mer än till utseendet. Det lilla vi sett av dem är inte ens speciellt fördelaktigt. En enda gång blir det lite intressant då en av de mest otrevliga och sluskiga huvudpersonerna plötsligt offrar sig och går i döden för att rädda livet på sin benlöse kamrat.
Egentligen är filmen inte katastrofalt dålig (men nära på), men den är klart sämre än de tidigare alienfilmerna, och jag tycker att det är dem det är mest intressant att jämföra den med. Den innehåller som jag sagt väldigt inte mycket till handling och på grund av den bristande beskrivningen av rollfigurerna så tycker jag att spänningen också blir lidande. Filmmakarna försöker kompensera detta genom att ösa på med än mer våld, klägg och slem.