Häromsistens upptäckte jag att jag för ovanlighetens skull hade läst flera stycken science fiction- och fantasyböcker skrivna på svenska och utgivna det senaste året. Eftersom utgivningen inte är så väldigt stor så tycker jag att det är intressant att ägna en viss uppmärksamhet åt de få böcker som faktiskt trots allt kommer ut. Förutom de fem böcker som jag skriver om nedan så hör även Främmande besök som jag recenserade i Månblad Alfa 34 hit.
Vad man till att börja med kan notera är att av dessa sex böcker är hälften utgivna på småförlag, ofta specifikt inriktade på fantastisk litteratur och drivna av författarna eller närstående (Främmande besök, Cyberblås, Mörkret faller över Hilonien hamnar i den här kategorin). Ytterligare två är utgivna på förlag som jag tror är väletablerade men som jag inte känner till så mycket om. Jag vågar säga att det betyder att de normalt sett inte ger ut science fiction/fantasy (detta gäller Rädda månen! och Blå dunster). Endast Niklas Krogs En krigares hjärta är utgiven på ett av de stora kända förlagen. Rabén & Sjögren är ju naturligtvis inte inriktat på att ge ut endast science fiction eller fantasy, men de är å andra sidan inte nya i genren heller. Vid en snabb titt i bokhyllan kunde jag konstatera att de tidigare gett ut till exempel Tolkien och Le Guin.
Jag tycker att det är skoj att se att det kommer fram nya förlag som säger att deras primära syfte är att ge ut fantastisk litteratur. Naturligtvis har de inte alls samma resurser som de stora förlagen, men å andra sidan så har de nog inte samma krav på att saker ska ge en omedelbar vinst heller. Jag tror att det rör sig om hobbyprojekt som endast behöver gå runt för att kunna fortsätta. Förhoppningsvis går utgivningen så bra att småförlagen kan fortsätta sin utgivning av svensk science fiction. Det är just det jag tycker är det viktigaste, att de ger ut svenskskriven litteratur, till skillnad från de stora förlagen som helst verkar satsa på att översätta amerikanska bästsäljare. Inte ens på den tiden förlaget Delta fanns publicerades någon större mängd svensk litteratur. Nog för att Delta försökte ge ut litteratur från andra länder än Amerika och Storbritannien, men var fortfarande väldigt ont om svenska författare.
För att det ska kunna komma fram några bra svenska författare så måste det finnas förlag som är villiga att ge ut dem. För att något förlag ska vara villigt att ge ut svenska författare så måste det finnas folk som köper böckerna. Jag har börjat köpa så mycket svensk fantastisk litteratur jag har kunnat hitta på sistone och jag måste säga att jag över lag har blivit positivt överraskad. Jag hoppas att den här artikeln ska få fler att bli intresserade av de här böckerna.
Cyberblås av Zippo & Weiss är en svenskskriven cyberpunkhistoria, liksom Främmande besök recenserad i förra Månbladet utgiven på ett litet nystartat förlag.
Om man bara ser till sidantalet så verkar det vara en roman, men det är ganska glest mellan raderna och hyfsat stor text, så den är inte riktigt så lång som den först verkar. Vad som är irriterande när man läser är att hela boken är satt i felstil.
Innehållet då? Ja, den som gillar klassisk cyberpunk kommer att få sitt lystmäte. Det vimlar av dataintrång, hackers, konspirationer, teknikmumbojumbo, droger och allt man väntar sig.
Beskrivningarna av tekniska prylar är totalt hejdlösa och saknar all kontakt med verkligheten, speciellt som boken ska utspela sig under 1999. Dock så tycker jag att det är gjort med glimten i ögat, så effekten blir mest att stämningen blir den rätta. Huvudpersonens dator beskrivs såhär:
Risci hade byggt om och trimmat däcket för hand, varje kisel i nätmodulens kretsar var optimerade och han hade maxat USB-portarna med 64-Giggare. Trots att däcket hade ett par år på nacken och var ett genuint hembygge med sina begagnade LED-signaler, sitt råbarkade hölje i svart lättmetall och den tejpade fiberoptiken så var det en kraftfull sak [...] Risci orienterade sig på skärmen med de dubbla TB-handskarna som var smorda med synapser och signalerna flöt fint med sin trådlösa koppling till däcket.
Till skillnad från mycket annan cyberpunk finns det inte så mycket av virtual reality, det mesta pågår utanför datorerna (vilket oftast är en fördel). De beskrivningar av datoraktiviteterna som finns i boken är dock minst lika hejdlösa som den av datorn ovan:
Han kopplade upp sig bakvänt och spegelkörde kvadratroten ur hypotenusan mot figgarna och därefter sydde han ihop säcken med en holografisk 3D agent som stelnade, renderingen med artificiell intelligens över trettiofem stordatorer på fyra olika kontinenter tog honom bara sju minuter sedan han alarmerat sitt global nätverk av kontakter om den pågående processen.
Boken utspelar sig i ett Stockholm som har förfallit till typisk cyberpunkruffighet. Den anledning som anges är att Internet kollapsat och anarkin spritt sig. Ur spillrorna av Internet reser sig en organisation kallad Global Hacker ledd av Silver-Jesus och bygger upp ett nytt, oberoende nätverk tillgängligt för alla.
Huvudpersonen Risci är naturligtvis så desillusionerad som vi förväntar oss att han ska vara. Efter att Internet kollapsat och hans Marianne dött så förfaller han till att bli en nätknarkare; han tillbringar allt mer tid på webben. Plötsligt en dag blir han indragen i en härva där han förväntas skaffa fram information åt ljusskygga företag. Jakten kan börja, bland nätverk, hackers och motorcykelgäng.
Språket i boken är bitvis lite taggigt och innehåller en del anglicismer trots att boken är skriven direkt på svenska. Å andra sidan finns det en del underbara formuleringar och oväntade men lyckade ordvändningar som jag tycker mer än väl uppväger problemen ovan.
En krigares hjärta av Niklas Krog är en otypisk fantasyroman på mer än ett sätt. Till att börja med är den skriven av en svensk, bara det tillräckligt för att skilja ut den från mängden. Sympatiskt nog är den inte heller en del av en större serie utan en avslutad historia i sig själv, någonting som verkar bli allt mer ovanligt inom fantasygenren.
Handlingen kan till en början verka ganska standardbetonad, men riktigt så enkelt som det först verkar är det inte. Huvudpersonen är Sayn, en ung krigare som just skickats iväg på sin första krigsplacering. Han lyckas med nöd och näppe klara den långa flygturen till posteringen han ska till på sin wyvern. Alla krigare i riket har en egen wyvern. Den är ett drakliknande djur som fungerar både som flygande riddjur och som en vän. När krigaren är i direkt kontakt med sin wyvern så kan de kommunicera med ett slags telepati vilket gör att de kan strida väldigt samstämt.
Ganska snart anfalls posteringen Sayn befinner sig på av en styrka från landet i norr, ledd av en person vid namn Korgath. Han har fått magiska krafter av Andra Sidan som varit skild från världsherraväldet i tusen år. Han är nu på jakt efter Första Sidans förkämpe för att kunna besegra honom och ta makten över världen. Så här långt låter det som om det skulle vara en väldigt normal fantasyhistoria där en demonisk person försöker ta över världen. Det visar sig dock att det inte är helt uppenbart vilken av de två sidorna som är den goda -- om ens någon av dem är det. Den regerande ordningen, understödd av Första Sidan, undertrycker folket och kräver in stora mängder skatt för att upprätthålla sin militära makt. Knappast ett beteende som man associerar med godhet.
En krigares hjärta är dessutom en välskriven bok med ett väl flytande språk. Om jag ska klaga på någonting så är det i så fall att alla namn, både på personer och platser, är ''exotiska'' (Sayn, Nidoon Gard, Gemul, Erevion, Khird ...) och därför tar ett litet tag att bekanta sig med. Jag skulle ha uppskattat om åtminstone en del namn hade varit på svenska så som framför allt ortsnamn ofta är. Varför ska till exempel ön som den militära utposten ligger på heta Akraig-im-Salem (vilket förklaras betyda ''klippa i vattnet'')? Jag tror att romanen skulle kännas än mer helgjuten om den hade hetat Fjärrskär eller någonting i den stilen.
Från den ganska sofistikerade fantasyromanen En krigares hjärta är steget ganska långt till den rättframa space operan i Rädda månen!.
När man först tittar i Rädda månen! av Jerker Jansson får man intrycket att det är en ungdomsbok, men det är den inte tänkt som. LL-förlaget som gett ut den drivs av någonting som heter ''Centrum för lättläst'' och ger ut böcker och tidningar för de som av olika anledningar inte kan läsa vanliga böcker -- primärt riktar man sig till vuxna med svåra läs- och skrivsvårigheter och utvecklingsstörda.
Detta gör att man får en lite udda läsupplevelse. Boken har ett mycket enkelt språk och en tydlig layout där varje mening står på en egen rad. Handlingen är enkel och rättfram utan några parallellhandlingar eller liknande komplikationer men den väjer å andra sidan inte för våld eller sex.
Boken är en klassisk space opera-historia med en person som kidnappas av rymdpolisen för att hjälpa dem att stoppa rymdvarelser som vill ta över månen. Den kidnappade är en misslyckad klant men det visar sig att det är just det som är hans styrka -- rymdpolisen vill ha honom för att ingen är så bra på att ha sönder saker som han. Just den person de behöver för att sabotera maskinen rymdvarelserna använder för att plundra månen.
Blå dunster av Elisabeth Olin är en del i serien ''Veckans bok'', utgiven av Högmans förlag. Tanken är att de här böckerna ska vara billiga (40 kronor), korta (60 sidor) och nå ut till personer som normalt sett inte läser böcker. Det är stor spännvidd på ämnena för böckerna i serien -- jag har sett historiska romaner, kärleksromaner, en bok om mordet på Olof Palme och nu en dystopisk framtidsskildring.
Blå dunster lyckas med att på en gång verka både gammal och ny. Den är uppenbart modern eftersom författaren i en historisk tillbakablick refererar till saker som just hänt i vår värld (ecu). Vad det gäller själva historien så känns det dock som en gammal klassisk dystopisk framtidsvision komplett med galen vetenskapsman (eller -kvinna som i det här fallet). Boken är uppenbart ett inlägg i debatten om kontrollsamhälle och genmanipulation och det är väl i och för sig gott och väl. Problemet är att den använder sig av science fiction-formen för att göra detta inlägg, och som science fiction betraktad håller berättelsen inte måttet. Historien utspelar sig strax efter ''den stora datorkollapsen'' 2011. Denna händelse nämns i förbifarten utan att vi får reda på vare sig varför den skedde eller vad som hände.
Handlingen börjar med att ett ungt par är ute och julhandlar på en stormarknad och ser en mörkhyad pojke fly undan affärsinnehavarna. Han kallar kvinnan vid namn och ber henne följa med. Hon och hennes pojkvän följer efter honom in i varuhusets kylrum (av alla ställen) där de bland djurkropparna hittar en dörr till ett idylliskt lantlandskap. Hur denna dörr kunnat undgå att bli upptäckt av de som arbetar i kylrummet kommenteras aldrig. När de kommer ut i naturen på andra sidan dörren övertalas de att stanna kvar och visas till ett hus inrett precis i deras egen smak. De försöker fråga efter den mörkhyade pojken men möts av uppenbart rasistiska uttalanden som ''det finns inga mörka här''.
Om läsaren inte redan nu skulle inse att någonting är fel så hjälper författaren till genom att låta berättarrösten inflika saker som ''Borde jag ha förstått då [...] Men hur skulle jag ha kunnat ana?'' och ''nog borde väl någon av oss ha kommit ihåg att det fanns en häxa i pepparkakshuset?''.
När det blir kväll i idyllen drogas paret till att ägna sig åt en sexorgie under hela natten. När de vaknar upptäcker de att de har förflyttats till någon form av baracker som sägs ligga i norra Ryssland. Här får de reda på att de har blivit utvalda för att hjälpa till att bygga Den Nya Världen (mannen i paret är en fysiker som är missnöjd med universitetslivet och faller lätt för vetenskapskvinnans smicker). Kvinnan i paret börjar bli misstänksam och snart träffar hon den mörkhyade pojken hon ursprungligen följde in här. Han visar sig ha tillgång till Den Nya Världens datorsystem och visar henne hur allt om dem, ner till antalet samlag de hade natten de kom, finns registrerat -- komplett med bilder. Med detta material i handen lyckas hon slutligen övertyga mannen om att de bör fly. Samtidigt får hon också reda på att Den Nya Världen inte ligger i norra Ryssland utan strax utanför Stockholm vilket gör att de lyckas fly tillsammans med pojken och ett par andra invandrare.
När paret väl flytt från Den Nya Världen låter författaren ett halvår gå innan hon visar upp det lyckliga paret (nu gravida och dessutom adoptivföräldrar till en invandrarflicka som rymde tillsammans med dem). Vad Den Nya Världen kom ifrån eller vad som hänt med den under det halvår som gått sedan flykten ägnas inte ett ord. Författaren verkar endast intresserad av skräckscenariot för att säga saker om vår nutid -- scenariots bakgrund och trovärdighet intresserar henne inte.
Till slut några ord om en fantasybok från en ny författare med påbrå inom genren. Mörkret faller över Hilonien är skriven av David Palme, son till Jacob Palme, en av pionjärerna inom svensk datorteknik, gammal science fiction-fan och publicerad i både Häpna! och Jules Verne-Magasinet.
David har uppenbarligen publicerat en novellsamling med rysare förra året, men den har jag inte sett. Mörkret faller över Hilonien har undertiteln ''Äventyrssaga'' och det är en ganska relevant beteckning, speciellt andra delen. När jag läste den tänkte jag hela tiden på gamla folksagor och liknande berättelser. I korta drag handlar det om ett fridfullt kungarike som blir invaderat av sitt elaka grannland. Kungen och drottningen avrättas men prinsessan och prinsen lyckas komma undan. Resten av boken försöker de kungliga barnen undkomma sina förföljare och på något sätt befria landet igen.
Det förekommer en hel del varelser som älvor och huldror som är hämtade ur vanliga folksagor och som gör att stämningen känns väldigt svensk. Å andra sidan börjar boken med att vi får reda på att Hilonien i själva verket ligger på en annan planet som kan ses från Jorden. Detta nämns aldrig sedan, så jag tycker att det hade varit bättre om berättelsen hade fått stå för sig själv som en saga utan att placeras in i vår värld.
Handlingen tycker jag flyter bra, men jag undrar vad det är för barn författaren har haft som förebilder. De kungliga barnen sägs vara sju och fem år gamla, men med tanke på vad de gör och hur de resonerar så verkar de vara klart äldre. Det spelar dock inte så stor roll, för det dras aldrig någon egentlig nytta av att de är så unga som det sägs, utan man kan låtsas att de är lite äldre utan att det blir fel om man har lust. Speciellt prinsessan (som är äldst) är väldigt envis med att påpeka att alla personer har lika stort värde och att den invaderande kungen förtrycker folket.
En krigares hjärta av Niklas Krog, Rabén & Sjögren, 1997.
Rädda månen! av Jerker Jansson, LL-förlaget, 1998.
Blå dunster av Elisabeth Olin, Högman, 1998.
Mörkret faller över Hilonien av David Palme, Höst, 1998.