Det var en gång en ung och fager man som var ute och vandrade i den stora skogen. Solen hade knappt funderat på att stiga upp och daggen låg fortfarande tätt på alla blad. Den unga mannen försökte komponera en dikt som han skulle ge till sin trolovade. Det var ett politiskt äktenskap och han själv hade inte haft så mycket att säga till om, som yngsta sonen. Men hans trolovade Jungfru Cecilia var skön och behagfull och hade dessutom en trevlig hemgift.
En bit därifrån låg hans trogna väpnare Tymar och latade sig under en gran. Aramis gick längre bort. Det är svårt att skriva kärleksdikter till en person man bara sett på avstånd för två år sedan. Då plötsligt dök det upp en ung kvinna framför honom. Hon var klädd i en grön klänning, som var för liten, och hade en krans med konstiga blommor i håret. Håret var förresten också grönt. Aramis blev lite förvånad att träffa en sådan kvinna här ute i skogen men hälsade belevat på den unga damen. Hon verkade genast fatta tycke för honom och började i vackra ordalag fria till honom. Hon erbjöd honom en ädel springare med guldsadel, en skinande rustning i silver samt ett svärd med vilket han aldrig skulle förlora i strid. Aramis kände sig lite tveksam inför erbjudandet, funderade en stund men beslöt sig för att avböja. Sättet han sade det på var inte det mest artiga man kan tänka sig. Faktum var att han avböjde tämligen taktlöst. Han sade att hennes gåvor nog var fina men att han trodde att de två inte skulle passa för varandra. Och dessutom var han redan trolovad med en mänsklig kvinna. Därefter påpekade han att hans fästmö var betydligt vackrare än skogstrollet, rik och inte hade någon luden svans. Vid det här laget kunde en uppmärksam iakttagare notera att skogstrollet såg ganska mörk ut i synen och hennes skönhet var ett minne blott.
Under tiden väcktes Tymar av känslan av att något inte stod rätt till. Håren som hade rest sig på hans nacke ljög aldrig. Aramis måste vara i fara! Han reste sig kvickt från sin viloplats under granen och började springa genom skogen, ledd bara av sin känsla. När han kom fram till gläntan såg han en hiskelig kvinna stå och gestikulera hotfullt mot den unge riddaren. Poff! Där försvann ynglingen upp i rök, och när den skingrades stod där en ung kvinna i hans ställe. Tymar sjönk uppgiven ner i mossan. Han hade svikit sin riddare. Han hade kommit en gnutta för sent ...
Aaagh! Det var en otäck upplevelse. När Aramis fick se vad han hade förvandlats till tog hans heta humör överhanden. Med ett klockrent hugg högg han huvudet av den leda trollpackan. I sitt raseri bekoms han inte det minsta av att han hade en något för tung rustning på sig. Allt var stilla. På marken låg det ett lik som långsamt löstes upp. Blodet på Aramis svärd var äckligt grön-gult. Det här hade varit en dålig morgon för att komponera kärlekspoem.
En stund senare gick det upp för både Aramis och Tymar att det nu nog kunde bli svårt att få trollpackan av reversera förvandlingen ...