Jag hade inte läst någonting av Greg Egan innan jag tog mig an Distress men jag kan omedelbart konstatera att jag kommer att läsa mer.
Huvudpersonen Andrew Worth är en journalist som precis avslutat en dokumentär om genmanipulation och får ett erbjudande om att göra en ny dokumentär om en mystisk mentalsjukdom som dykt upp -- Distress. Dess offer drabbas av panisk rädsla för allting. Istället använder han lite påtryckningar för att få göra ett reportage från en konferens där några olika nya TOE (Theory of Everything) ska presenteras. Egentligen skulle det reportaget ha gjorts av en annan kvinna som vet betydligt mer om ämnet än han gör.
Sjukdomen Distress är bara en i raden av nya idéer som Egan presenterar. Det finns numera en hel skala av kön personer kan anta, allt från extremt maskulina/feminina personer till asex-personer som med hjälp av kirurgi och hormoner avsagt sig allt vad kön heter. När sådana personer förekommer i boken så tilltalas de med ett eget pronomen, ''ve'', istället för ''he'' eller ''she''. Man kan tillverka kläder i material som samtidigt fungerar som datorskärmar så att man kan ha en T-shirt med text som ibland visar något budskap och ibland visar reklam. TOE-konferensen ska hållas på Stateless, en flytande människokonstruerad ö som fungerar som ett slags kontrollerad anarki. Den har skapats med hjälp av illegalt utforslad bioteknologi, och den behandlas som en paria av många av världens länder.
I kölvattnet av alla de fysiker som ska samlas på konferensen kommer också ett antal så kallade Ignorance Cults. Detta är människor som öppet propagerar för att det finns saker som människan inte var tänkt att veta och att all denna fysik endast leder till problem.
Det som retade mig lite med boken är att alla fysiker som träffas verkar ha hållit sina teorier som de ska presentera på konferensen hemliga för alla utomstående fram till ögonblicket de ska presenteras. I vissa fall har de inte ens räknat fram de sista verkningarna i förväg utan jobbar med detta under pågående konferens. Att man skulle åka på en internationell konferens för att visa fram en ny teori för att förklara hela universum och inte ha räknat klart den förefaller mig ganska otroligt, och det var ännu mer irriterande att delar av handlingen hänger på just det faktum att vissa teorier inte är kompletta.
I det stora hela är det dock ett litet klagomål. Jag tycker att handlingen i det stora hela är bra och intressant berättad. Dessutom gillar jag alla de förändringar gentemot vårt nuvarande samhälle som Egan beskriver i sin framtid. Jag måste också påpeka att det för en gångs skull fanns en beskrivning av internet som jag tyckte verkade vettig. /HP
Här har vi ännu en typisk science fiction-bok av Jack Vance: den utspelar sig i the Gaean Reach, den handlar om en udda kultur, och har en huvudperson som jagar ett vagt, episkt mål. I det här fallet heter huvudpersonen Ghyl, och bor i ett översocialiserat samhälle som styrs av de märkligt feodala välfärdsmyndigheterna vars högre funktionärer alla tillhör en excentrisk adelskast. Ett annat särdrag i samhället är ett allmänt förbud mot att duplicera saker eller använda några former av hjälpmedel för att få saker likadana i sitt utseende. Slutligen finns också en statsreligion som praktiseras i form av hopp och skutt enligt noggrant föreskrivna former.
Adeln tar in en skatt på endast 1,18någonstans är det något skumt, för trots att samhället är en stor exportör av konsthantverk, så lever de allra flesta medborgare under mycket magra förhållanden.
Ghyl, som mer eller mindre förväntas ta efter sin fars yrke och bli en snidare av dekorativa skärmar, blir efterhand mer och mer missnöjd med samhället och sin roll, och utvecklar en djup fascination inför legenden om Emphyrio, som med hjälp av Sanningen för länge sedan ska ha befriat sitt folk från slaveri under en våldsam, utomjordisk ras.
Man kan i den här historien ana spår av den ungefär samtida Durdane-trilogin (The Faceless Man etc), och även ett frö till den betydligt senare Cadwal Chronicles (Araminta Station etc), även om Emphyrio är ett betydligt mindre komplicerat verk än dessa.
Betyget blir godkänt. Boken är inte en av Vances bästa, men man blir inte besviken av att läsa den. /ST
Det magiska fönstret är en fantasybok som tangerar att vara high fantasy. Precis som i många high fantasy-berättelser så kämpar huvudpersonerna för ett viktigt mål mot en stor politisk övermakt och lyckas (och kommer förmodligen att fortsätta lyckas) genom mod, lojalitet, självuppoffring och icke att förglömma: kärlek. Till skillnad från i high fantasy så finns det dock inte någon stor, skrämmande och okänd ''ond'' makt som försöker ta över världen även om spekulanterna på tronen åtminstone kan klassas som giriga och hänsynslösa. Problemen förstoras inte heller upp till en orimlig nivå vilket brukar förekomma i high fantasy.
Huvudpersonerna i denna bok är prinsessan Inosolan och stallpojken Rap. Prinsessan växer upp i det lilla men strategiskt viktiga kungariket Krasnegar. Hon tycker inte om det pliktfyllda och strama livet som prinsessa utan vill hellre vara med sina vänner bland tjänstefolket, speciellt Rap.
Man kan säga att det finns tre huvudintriger i boken. Dels har vi det politiska maktspelet om det lilla landet Krasnegar, dels har vi jakten efter magisk makt genom att lära sig fler magiska ord, och slutligen intrigspelet på det personliga planet, där kärleken spelar en avgörande roll. Genom att det finns flera huvudintriger så blir boken mer spännande och intressant, speciellt när de olika intrigerna blandas och kolliderar med varandra.
Det magiska fönstret är en trevlig och lättläst bok. Språket flyter bra och även om jag inte har läst det amerikanska originalet så har jag dock inte märkt några av de uppenbara missar som sämre översättningar brukar ha, till exempel svengelska ord eller uppenbart felaktiga översättningar. Dave Duncan har inte heller fallit i fällan att förstora antingen den inre eller den yttre handlingen utan har bra balans mellan de båda vilket gör att jag inte tröttnar på boken. Världen beskrivs på ett självklart sätt undan för undan i handlingen, något som gör att man får en god förståelse för hur saker och ting hänger ihop.
I boken finns få originaliteter. En av dem är dock magin som i denna värld beror på ett okänt antal magiska ord vilka kan sägas vara källan till den övernaturliga kraften. En annan rolig sak är att det i den beskrivna världen finns ett antal olika raser: svartalver, fauner, djinner mm, men att dessa inte verkar vara helt olika arter utan bara olika människoraser. Fauner har till exempel ovanligt håriga ben och god hand med djur.
En sak jag reagerar på i boken är att den är fylld med klichéer: Prinsessan är en vacker, lite högfärdig och upprorisk flicka som vill vara fri och obunden, pojken är lojal och modig och kämpar mot de skrämmande krafter som börjar vakna i honom, pojken och flickan är eller kommer att bli kära i varandra (även om de inte vet om det själva) osv. Man skulle kunna tänka sig att Dave Duncan medvetet använder sig av klichéerna, men som boken är skriven tycker jag inte att så verkar vara fallet.Ytterligare en sak jag irriterar mig på är de små verser ifrån dikter och liknande som förekommer efter varje kapitel och som antas mer eller mindre anknyta till något i kapitlet. Deras syfte är förmodligen att förhöja stämningen, men istället för att göra detta så tycker jag att de bryter den.
Sammanfattningsvis tycker jag att boken var läsvärd. Handlingen och världen är underhållande, även om vissa av personerna är lite väl klichéartade. Jag kan verkligen rekommendera boken för folk som liksom jag själv tycker om att läsa fantasy, speciellt high fantasy. Det kommer att bli fyra böcker i serien och jag ser fram emot att läsa nästa. Historien har möjligheter att utvecklas och bli riktigt bra, om Dave Duncan tonar ner det alltför klichémässiga i handlingen i framtiden. /SE
I Hogfather så har jultomten försvunnit från Discworld på något mystiskt sätt. Dock så kommer det fortfarande en person klädd i rött och ger presenter till barnen, även om han verkar lite benigare än vanligt. Fast det är säkert bara en synvilla. Men hans ''Have you been a good boy? Ho. Ho. Ho.'' låter inte riktigt som det brukar ... /HP
Pasquale's Angel utspelar sig i ett parallellvärldens Florens, där da Vinci's uppfinningar fungerar och har gjort att den industriella revolutionen inträffat tidigare och tagit en liten annorlunda vändning än den gjorde i vår verklighet. Kyrkan är dock fortfarande en stor makt, och de intriger som försigick i Europa under vårt 1500-tal är viktiga även här. Huvudpersonen i boken är Pasquale, en ung målare. Mot sin vilja blir han, tillsammans med journalisten och amatördetektiven Machiavegli, inblandad i mord och intriger som han inte skulle kunna drömma om försigick i staden.
Boken är i mångt och mycket en detektivroman, och jag kan inte hjälpa att jag i Machiavegli och Pasquale ser många paralleller till Sherlock Holmes och doktor Watson. Machiavegli har precis som Holmes en förmåga att se det som alla missar, att aldrig tappa fattningen och att fascineras av ett mysterium.
Jag är inte speciellt förtjust i detektivromaner och den här är inget undantag. Den är full av intriger, antydningar, ledtrådar och mer eller mindre mystiska personer som visar sig vara något annat än vad man från början trodde. Det viktiga i berättelsen är detektivarbetet och hur Pasquale får fler och fler bitar till det pussel som mysteriet består av. Världen som McAuley tänkt ut och vad den annorlunda utvecklingen egentligen betytt beskrivs mest i förbifarten, vilket jag tycker är synd eftersom själva idén är intressant. McAuley har också en tendens att fördjupa sig i tekniska detaljer i till exempel Pasquale's måleri som jag inte tycker tillför något till handlingen och som för en oinvigd är ganska ointressanta.
Sammanfattningsvis så kan jag rekommendera boken till personer som tycker om detektivhistorier, för som sådan betraktad är boken riktigt bra. Om man däremot är intreserad av McAuley och vill läsa en science fiction-berättelse, så är detta nog inte den av hans böcker man bör välja i första hand. /SE
Fire Angels är en fristående fortsättning på fantasyromanen Mage Heart. Den utspelar sig några år efter den förra och Dion arbetar som helare i en liten by. Själva historien börjar då hon får besök av sina släktingar som behöver hennes hjälp och ber henne följa med dem in i Moria där organisationen Burning Light är stark och där magiker fängslas och avrättas.
Fire Angel är skriven i samma stil som Mage Heart. Intriger och personliga problem har även här huvudrollen. Det första Dion måste ta ställning till är om hon ska hjälpa sina släktingar (som hon knappt minns) eller om hon ska stanna kvar i den trygga byn. En stor del av boken handlar också om Dions förhållande till sin familj och hur hon ska återfå gemenskapen med den. Den andra stora delen är de intriger och maktspel på hög nivå som hon återigen mot sin vilja blir inblandad i. Denna gång är hon dock äldre och lite mer rustad att handskas med dem.
Boken är välskriven och språket flyter bra. Uppdelningen i en ''familjedel'', en ''intrigdel'' och en ''demondel'' är också passande. Routley är bra på att fånga sinnesstämningar och tankar och på att hålla spänningen uppe. Boken blir inte någon gång tråkig. Tyvärr måste jag säga att den inte är riktigt lika bra som förra boken. Jag tror detta beror på att mycket av världen och de varelser figurerar i den redan beskrivits i Mage Heart. En del av överaskningsmomentet och det aktiva intresset att lära sig mer om en fascinerande värld går härmed förlorat.
Jag tyckte att boken var bra och spännande, även om den inte är riktigt i klass med Mage Heart. För folk som tyckt om hennes tidigare verk kan jag verkligen rekommendera boken. Dock bör man nog läsa Mage Heart före Fire Angels för att få förstå handlingen bäst och få den bästa upplevelsen av berättelsen. /SE
Richard Mayhew bor i London. En dag hittar han en blödande kvinna på trottoaren och tar henne hem till sin lägenhet. Det visar sig att två mystiska män som dödat hennes familj försöljer henne. Richard dras med i hennes flykt, ner i ett underjordiskt London han inte visste fanns. Här möter han magi, munkar som sätter honom på prov, en ängel och mycket annat.
Neil Gaiman är mest känd som skaparen av den underbara tecknade serien Sandman, men han skriver även vanliga böcker. Neverwhere är hans senaste, baserad på en TV-serie med samma namn som han gjort åt BBC. Precis som Sandman så det här en fantastisk historia där vad som helst kan hända. Man kan kalla det både fantasy och skräck och ibland humor -- men framför allt är det bra. /HP
Den här boken var lite svår att få grepp om. Den utspelar sig till största delen kring ett kloster i Europa under medeltiden. Det fantastiska inslaget är litet (omslaget kallar den för ''gotisk roman''), men finns där. Under hela boken talas det om en drake som hotar omgivningarna och längre fram i handlingen kommer det fram både alvfolk och änglar. /HP
Handlingen i Alvprinsen behandlar de komplikationer som uppstår efter att den gamle hedniske kungen dör. Alla hans tre söner är kristna, den ende i släkten som fortfarande är hedning är kungens bror. På grund av hans högre ålder så förväntas dock rådet utse honom till kung före sönerna. Det finns dock ytterligare en person i spelet kring tronen. Kungen har också en oäkta son med en alvkvinna. På sin dödsbädd utnämner han till allas förvåning och mångas bestörtning denne hedniske oäkta halvalv till tronföljare.
Boken avviker en del från den mesta annan fantasy jag har läst i och med det att den utspelar sig i en fantasyvariant av vår historia. Å ena sidan finns det alver och fungerande magi, men å andra sidan är en av de viktigaste konflikterna i boken den mellan de gamla asagudarna och den nya kristna tron. Boken är ganska lättläst eftersom handlingen hela tiden, på gott och ont, går rakt fram utan bihandlingar eller allt för mycket komplicerade intriger. /HP