Bertil Mårtensson

Nedanstående text är Calles icke inlämnade C-uppsats i litteraturvetenskap om Bertil Mårtensson. Den kommer att publiceras i tre delar i Månblad Alfa framöver. Den första delen beskriver science fiction-genren under Mårtenssons aktiva tid som författare samt går igenom genrens utveckling i Sverige. Nästa del går igenom Mårtenssons bokutgivning från debuten 1968 och fram till 1979. Den tredje delen behandlar böcker utgivna från 1980 och fram till idag samt diskuterar stil och motiv i böckerna.

Introduktion

Översikt

Jag anser att science fiction förtjänar mer akademisk uppmärksamhet. Det är ett område där vi i Sverige släpar långt efter våra kollegor i USA och Storbritannien, och jag har därför valt att skriva den här uppsatsen om den av de svenska författare vilka huvudsakligen hållit sig till science fiction som genomgående hållit högst kvalitet på sina verk, i förhoppningen att den om inte annat skall tjäna till att upplysa om genrens existens.

Forskningsläge och litteratur

Då jag varit mer intresserad av historiska fakta än litteraturvetenskaplig teori har jag i första hand använt mig av Clute & Nicholls utmärkta The Encyclopedia of Science Fiction, Brian Aldiss Trillion Year Spree och ett antal artiklar i amatörtidskriften Science Fiction Forum.

Anglosaxisk science fiction på 60-, 70- och 80-talet

Några ord om författarval

Men det jag vill åt här är inte ''the state of the genre'', utan det nya som kom in vid en viss tid. Utvecklingen under den tid då Bertil Mårtensson publicerade majoriteten av sina verk.

Det är också värt att nämna att de författare jag tar upp här är specifikt anglosaxiska. Det finns science fiction-författare även i andra länder (inte minst vårt eget!), många av dem mycket bra. Men det är i de engelskspråkiga länderna genren blivit störst, och det är därifrån det största inflytandet på svensk science fiction kommit. Det finns även ett icke ignorerbart inflytande från det före detta Östeuropa tack vare Sam J. Lundwalls trägna försök att introducera deras science fiction här, och enstaka exempel på verk från andra delar av världen. Så jag hoppar helt enkelt över bröderna Arkadij och Boris Strugatskij från det forna Sovjet, Stanisaw Lem från Polen och Carlos María Federici från Uruguay. Samtliga har publicerats på svenska, men i för liten utsträckning och för sent för att de skall ha haft något större inflytande.

60-talet: Den nya vågen

Det här påverkade många av de science fiction-författare som debuterade i början av 60-talet. Att skriva om rymdfärder var inte längre intressant. De började leta efter gränser att spränga, och de hittade dem. Det började försiktigt med noveller som hade betydligt starkare socialt patos än vad som tidigare varit vanligt, och det fortsatte med allt mer utpräglat experimentella psykologiska skildringar. Ganska snart försvann den sociala tendensen (för en tid åtminstone) och de litterära experimenten tog överhanden helt. Den så kallade ''Nya Vågen'' blev så pass dominerande att flera författare från den så kallade Campbell-eran (den tid då den amerikanske redaktören John W. Campbell, jr. nästan ensam bestämde vad som var science fiction, cirka 1937-50) slutade skriva under flera år (den mest märkbare av dem troligen Isaac Asimov).

Den mest tongivande tidskriften blev den brittiska New Worlds, från och med nummer 142 (maj-juni 1964) redigerad av Michael Moorcock. Han gick aktivt in för att publicera allt som var nytt och kontroversiellt. William Burroughs blev tidskriftens skyddshelgon, och J. G. Ballard dess profet.

J. G. Ballard

James Graham Ballard föddes 1930 i Shanghai av brittiska föräldrar. Han tillbringade en stor del av sin barndom i ett japanskt krigsfångeläger, och kom till England först vid 16 års ålder. Han läste medicin ett kort tag, men tog ingen examen. Han debuterade som författare 1956, med novellerna ''Escapement'' och ''Prima Belladonna''.

Ända från början vägrade Ballard använda sig av genrens vanliga klichéer, som rymdskepp och tidsresor. Istället koncentrerade han sig på att beskriva katastrofer och dekadenta samhällen i en relativt nära framtid. ''Prima Belladonna'' fick en serie tematiska uppföljare som beskrev livet i den döende semesterorten Vermilion Sands. Hela serien samlades i en bok 1971, med den föga förvånande titeln Vermilion Sands. Den är ett bra exempel på dekadens-delen av Ballards författarskap.

Men det var inte det han blev känd och utsedd till New Worlds' frontalfigur för. Det blev han för sina allt mer experimentella försök att göra inträngande psykologisk science fiction ifrån mer eller mindre psykotiska personers synvinkel. Det tydligaste och mest kända exemplet på den sortens skrivande är novellen ''The Terminal Beach''. Det är historien om en man på en ö där något slags militärt test har utförts eller skall utföras. Han gömmer sig för soldaterna som skall föra honom från ön, och hela tiden hallucinerar han. Han lever inte riktigt i vår värld, utan halvt om halvt i sina egna schizofrena fantasier. Vi som läsare får se allt genom hans ögon, vilket inte direkt bidrar till att göra novellen lättbegriplig. Men trots sin svårgenomtränglighet är den fascinerande. Ballard lyckas verkligen föra fram huvudpersonens hallucinatoriska världsbild.

Till stor del lyckas han med det på grund av en stor stilistisk skicklighet. Det var på den tiden (och är i allt för stor utsträckning än idag) ont om författare inom science fiction med stark stilkänsla, och Ballard var en av de första stilistiker som verkligen slog igenom.Cordwainer Smith (pseudonym för Paul Myron Anthony Linebarger) var en tidigare science fiction-författare som hade en minst lika starkt driven stil som Ballard, men han slog aldrig igenom på samma sätt. Det är först på senare tid han börjat uppskattas ordentligt.

Brian Aldiss

En annan man som blev mer känd för sin litterära stil än för innehållet i det han skrev var Brian W. Aldiss. Han föddes 1925 i England och växte upp normalt, till skillnad från Ballard. Under tiden efter andra världskriget tjänstgjorde han vid signaltrupper i Burma och på Sumatra. När han avslutat sin tjänstgöring där började han arbeta i en bokhandel i Oxford, och medan han gjorde det började han skriva. Han debuterade 1954 i tidskriften Science Fantasy med novellen ''Criminal Record''. Aldiss lyckades rätt snabbt etablera sig som en nyskapande ung författare, och hans mest kända och tongivande verk kom tidigt i hans karriär. Hans första roman, Non-stop, från 1958 använde sig av den gamla och kända idén med generationsskeppEnligt Clute & Nicholls publicerades idén först av ryssen Konrad Tsiolkovsky 1928, men kan ha funnits tidigare., men gjorde det med en litterär skicklighet som den aldrig tidigare framförts med. Senare verk följer ungefär samma mönster, att använda gamla välkända idéer på ett inte särskilt originellt men påfallande skickligt sätt.

Traditionellt är originalitet i idéer mycket högt värderat inom science fiction, men Aldiss lyckades bli en av genrens största författare utan att vara särskilt framstående på det området. Han starka sida var istället uppfräschandet av det gamla, att stöpa om välkända teman till en modern form och på så sätt åter göra dem aktuella. Ibland har han även med framgång vänt på sitt arbetssätt, och kommit med ett ganska nytt tema men använt en gammaldags stil. The Saliva Tree är ett bra exempel på det senare sättet att arbeta, Frankenstein Unbound på det förra.

Numera är nog Aldiss dock mest känd som framstående science fiction-kritiker, och hans Billion Year Spree (utökad och moderniserad som Trillion Year Spree tillsammans med David Wingrove 1986) är ett av genrens klassiska kritiska verk.

Samuel R. Delany

Ballard och Aldiss är båda britter, och det var på den sidan Atlanten som det mesta av den nya vågen hände. Men det fanns en del på den andra sidan också. Det som syntes mest var Harlan Ellisons Dangerous Visions-antologi och dess uppföljare Again, Dangerous VisionsEn tredje volym, The Last Dangerous Visions, planeras, men är för tillfället 26 år försenad, och de flesta tror nog inte längre på att den någonsin kommer att publiceras., men det var inte där som det i längden viktigaste hände. Det var ett fåtal författare som verkligen bidrog till att föra in medvetandet om stil och litterära kvaliteter i genren, och den förmodligen viktigaste av dem var Samuel R. Delany.

Delany debuterade med en roman, vilket är rätt ovanligt i genren, The Jewels of Aptor 1962. Den togs emot väl, och var rätt nyskapande med ett anmärkningsvärt avancerat användande av mytologiska metaforer, men det var med Babel-17 fyra år senare som han verkligen tog plats bland science fictions viktigaste författare. Han vann också sin första NebulaNebulan är ett av science fiction-världens två mest prestigefyllda priser. Det delas ut årligen av SFWA (Science Fiction Writers of America), i fyra kategorier för verk av olika längd. Delany delade romanpriset 1966 med Daniel Keyes (som fick det för romanen Flowers for Algernon), fick det två gånger 1967 (för romanen The Einstein Intersection och novellen ''Aye, and Gomorrah'') och ännu en gång 1969 för långnovellen ''Time Considered as a Helix of Semi-Precious Stones''. med den romanen. Den handlar om språk och dess betydelse för hur människor uppfattar verkligheten, ett ovanligt men inte helt okänt tema (det hade använts främst av Alfred Elton van Vogt i hans så kallade Null-A-böcker).De ingående romanernas titlar är The World of Null-A (1948), The Players of Null-A (1956) och Null-A Three (1984). Årtalen för de två första romanerna är då de först publicerades som fristående verk, de hade tidigare kommit ut i följetongsform i Astounding Science-Fiction 1945 respektive 1948-49. Men han lät inte bara språket vara centralt i handlingen, han gjorde det centralt på flera plan. Dels genom att låta bokens huvudperson vara poet och lingvist, dels genom att använda ett medvetet och skickligt språkbruk när han skrev.

Språket i det han skrev blev fort något av Delanys kännemärke. Längst drev han det nog i novellen ''Time Considered as a Helix of Semi-Precious Stones'', som i stort sett inte har någon handling eller central idé alls. Den vann både Nebula- och Hugo Hugon är det andra stora science fiction-priset. Det delas ut varje år på världs-science fiction-kongressen efter omröstning bland deltagarna. Delany har bara vunnit det en gång.-priset för 1969.

Delany fortsatte att skriva litterärt mycket högtstående verk, och inpräntade i sina läsares medvetanden att science fiction faktiskt kunde vara både välskriven litteratur och bra science fiction. Han skrev också litteraturkritik, och bidrog starkt till att göra science fiction till etablerat akademiskt studieobjekt i USA. Sedan 1988 är han professor i litteraturvetenskap vid University of Massachusetts.

70-talet: Omvärlden smyger in

Istället började författare med ett mycket uttalat budskap dominera. Genren hade naturligtvis inte varit utan samhällskritiska och andra budskap tidigare, lika lite som de varit utan formexperiment före 1960, men nu kom de mycket tydligare och i större antal. Kritiken var nu också riktad mot något mer kontroversiella mål. Mycket av vad som kommit tidigare hade varit riktat mot kärnvapen (Walter M. Millers A Canticle for Leibowitz eller Robert A. Heinleins ''Solution Unsatisfactory'', till exempel). Nu kom istället miljöförstöring, feminism och västvärldens behandling av tredje världen in som frekventa teman.

John Brunner

Den brittiske författaren John Brunner debuterade redan 1951, men det var med fyra romaner publicerade från 1968 till 1975 som han övergick från att skriva underhållningsböcker av space opera-typ till att skriva samhällskritisk near-future-science fiction. I och för sig började de komma redan på 60-talet, men de är helt och hållet typiska för den sorts science fiction som blev dominerande under 70-talet.

Böckerna är samtliga dystopier, och var och en tar upp ett av de problem som Brunner såg som centrala i dåtidens västerländska samhälle. De är Stand on Zanzibar (1968) som handlar om överbefolkning, The Jagged Orbit (1969) om eskalerande våld i samhället, The Sheep Look Up (1972) om miljöförstöring och The Shockwave Rider (1975) om farorna med den raskt ökande datoriseringen. De är allihop skrivna med en mycket medveten stil, där normalt berättande text varvas med fiktiva nyhetsartiklar och helt verkliga vetenskapliga rapporter, det byts mellan olika trådar i berättelserna väldigt drastiskt, en del kapitel består bara av delar av ord, och så vidare, och så vidare. Sammantaget ger de här greppen en hektisk och oroande stämning åt berättelsen som hjälper till att stärka dess budskap. I synnerhet The Sheep Look Up är mycket lyckad och skrämmande trovärdig. Under det nästan kvartssekel som gått sedan den skrevs har den förlorat mycket lite av sin aktualitet.

Tyvärr sålde inte de här fyra böckerna så bra som Brunner hoppats, och han kunde inte leva på positiv kritik. Han blev något bitter, och såväl antalet som kvaliteten på hans böcker sjönk drastiskt efter The Shockwave Rider. Trots detta blev han mycket inflytelserik, och de här fyra böckerna har med tiden blivit mindre klassiker.

Joanna Russ

Även Joanna Russ publicerade mycket science fiction innan hon till slut började komma med verk av vikt. Hon debuterade 1959 med en novell betitlad ''Nor Custom Stale'', men det var med långnovellen ''Picnic on Paradise'' hon först blev känd som feminismens främsta förespråkare inom science fiction. ''Picnic on Paradise'' är en egentligen ganska enkel historia, kompetent berättad utan särskilda formexperiment. Dess huvudperson är den tidsresande agenten Alyx, och förutom det faktum att Alyx är kvinna är det inget extraordinärt med den. Och just däri ligger paradoxalt nog det extraordinära. Russ poängterar aldrig Alyx kvinnlighet, pekar aldrig på den, utan låter det vara helt självklart. Vilket det ju också är, men dittills hade ingen skrivit på det sättet. Det kom så småningom fler noveller med Alyx som huvudperson, och de samlades 1976 i boken Alyx, med ett förord av Samuel Delany.

1972 vann Russ en Nebula för novellen ''When it Changed''. Det är en kort historia från planeten Whileaway, som en gång koloniserats av människor, men där alla män vid något tillfälle av någon anledning dött. De kvarvarande kvinnorna förökade sig med teknologisk hjälp, och vid den tid novellen utspelar sig har de levt så i högönskelig välmåga i bra många år, såpass länge att de inte längre minns män. Novellen berättar om hur ett rymdskepp med män ombord hittar Whileaway, och reaktionerna när det landar. Männen ser sig som planetens räddare, medan kvinnorna som bor där inte håller med på något sätt. Russ har skrivit på ett sådant sätt att man nästan tvingas ta Whileaway-innevånarnas sida, och novellen visar mycket effektivt något om hur könsroller fungerar.

Russ har inte skrivit så mycket själv, men hon har berett väg för många kvinnliga författare som kom efter henne. Numera händer det nästan aldrig att kvinnliga science fiction-författare döljer sig bakom tvetydiga namn eller initialer, så som var vanligt på 40- och 50-talen (Andre Norton och C. L. MooreI Catherine Moores fall har det på senare år uppdagats att hon ibland publicerade saker under sin man Henry Kuttners namn, bara för att hon då fick mer betalt. En av Kuttners mest kända och inflytelserika verk, The Dark World från 1946 som bland annat inspirerade Roger Zelazny att skriva sin berömda Amber-serie, är inte alls skriven av Kuttner, utan av Moore. är nog de mest kända författare som gjorde på det sättet).

Gregory Benford

Till skillnad från Brunner och Russ kom Gregory Benford med sin mest kända roman i andra änden av 70-talet, 1980, med Timescape. Han debuterade redan 1965, men efter det kom det inte särskilt mycket mer (professionellt -- han var en aktiv fanskribent) förrän en bit in på 70-talet. Till yrket är han teoretisk fysiker, och som författare håller han sig ganska strikt till hård science fiction.

Timescape utspelar sig dels i England i en nära framtid, en framtid där miljöförstöringen gått så långt att även de tidigare välmående västländerna börjat få svårt att försörja sitt folks behov av mat, och dels i Kalifornien i mitten av 60-talet. Huvudpersonerna i bägge tiderna är två fysiker, en etablerad forskare och en av hans doktorander. De på 60-talet håller på med försök involverande metallers egenskaper vid extremt låga temperaturer, och de i framtiden försöker medelst tachyonerTeoretiska partiklar från modern fysik, för vilka ljusets hastighet är den lägsta möjliga. Ur vår synvinkel skulle sådana partiklar röra sig bakåt i tiden, vilket gör dem intressanta för författare som vill skriva om tidsresor på ett någorlunda trovärdigt sätt. sända ett meddelande till dem på 60-talet för att varna dem för ett specifikt, mycket stort miljöhot.

För att vara hård science fiction är Timescape mycket verklighetsnära. Beskrivningarna av forskarnas dagliga arbete, med motgångar och framgångar, är mycket väl utförda (vilket troligen beror på att Benford har stor personlig erfarenhet av sådant arbete). 60-talets Kalifornien och framtidens England beskrivs bägge två med stor inlevelse och känsla. Det är på så sätt en modern science fiction-bok. Den skulle inte ha kunnat skrivas ens tio år tidigare, eftersom de som då skrev hård science fiction ofta skydde välgjorda personteckningar som pesten (de distraherade läsaren från de viktiga idéerna, ju!). Budskapet går i 70-talets anda, med rötter i verk som Vonda McIntyres Dreamsnake och Kate Wilhelms Where Late the Sweet Birds Sang. Den är också teknikoptimistisk. Även om det är med teknikens hjälp människorna förstört sin värld, så är det också med dess hjälp de kommer att fixa den igen.

80-talet: Den mörknande framtid är vår

Under 80-talets första år började de författare som sedermera kom att kallas ''cyberpunks'' beskriva framtider där folk inte alls skärpte sig, där människorna fortsatte agera precis som de alltid gjort, och där saker inte alls blev bättre utan bara stadigt sämre. Tekniken förstörde naturen och fungerade som opium för massorna, regeringar förlorade all sin makt till de multinationella företagen, som naturligtvis bara brydde sig om sin egen vinst och inget annat. Framtiden var mörk. Förtroendet för mänskligheten var lågt.

Även om cyberpunken var den strömning inom science fiction som syntes överlägset bäst, var det relativt få verk som hörde till den. Majoriteten av det som skrevs var inte cyberpunk, men det var ändå mörkare i tonen och mer pessimistiskt än vad science fiction traditionellt varit. Även på ytan traditionell space opera (om än oändligt mycket mer sofistikerad än, säg, ''Doc'' Smiths Lensman-serieEn serie långnoveller och romaner av Edward Elmer Smith (1890-1965) med relativt komplicerad publiceringshistoria, men huvudsakligen utkommen i följetongsform i Amazing Stories mellan 1934 och 1948. Serien är det första och troligen bästa exemplet på så kallad ''space opera'', en subgenre till science fiction som kännetecknas av mycket högt tempo, mycket action och inte särskilt mycket till tankeinnehåll. Ett nyare och förmodligen mer allmänt känt exempel på space opera är Star Wars-filmerna.) som David Brins Startide Rising och The Uplift War hade en underliggande mörk ton. Där universum tidigare varit tomt eller befolkat av arter underlägsna människan var det nu plötsligt fullt, nästan överbefolkat, och människan var långt från den mest framstående arten.

Budskapet från 70-talets varningsromaner hade sjunkit in.

William Gibson

Den författare som mer än någon annan kommit att representera cyberpunken är William Gibson, och han har gjort det så till den milda grad att han i mångas ögon är cyberpunken. Hans debutroman Neuromancer från 1984 är förmodligen det mest centrala och inflytelserika verket inom science fiction under 80-talet.

Gibson debuterade 1977 med novellen ''Fragments of a Hologram Rose''. Den är i tonen mycket lik hans senare Sprawl-serieSammanfattande namn på de romaner och noveller som är satta i samma framtida värld som Neuromancer. Huvudsakligen bestående av romanerna Neuromancer, Count Zero och Mona Lisa Overdrive, plus novellerna ''Johnny Mnemonic'', ''The Winter Garden'', ''New Rose Hotel'' och ''Burning Chrome''. (i vilken Neuromancer ingår), med en värld i en nära framtid som tycks fast i ett tillstånd av kontinuerligt sönderfall, och en vilsen huvudperson som har svårt att passa in i samhället.

Han fortsatte att skriva noveller fram till ungefär 1983, och året efter kom Neuromancer. Den slog ned som en bomb, och vann såväl Hugo- och Nebula-priserna som den 1983 instiftade Philip K. Dick Award. Den utspelas i samma nära framtid som hans tidigare publicerade novellerna ''Burning Chrome'' och ''Johnny Mnemonic'', en framtid där nationalstaterna förlorat sin ställning och de multinationella företagen tagit över. De personer man får se i texten är antingen fattiga, maktlösa individer nära samhällets botten eller extremt rika och mäktiga nära samhällets topp. Man får en känsla av att det inte existerar någon egentlig medelklass.

Teknologin är också mycket viktig i boken. Den är allomfattande, det finns nästan ingenting som kan göras utan tekniska hjälpmedel. Den genomsyrar människornas hela liv, och tycks ofta styra dem snarare än tvärtom. Tekniken har blivit en kraft i sig själv, ett ostyrbart monster. Hela romanen handlar om hur en maskin, en artificiell intelligens, försöker göra sig fri från de begränsningar människorna byggt in i den. För att lyckas med detta tar den hjälp av människor, som inte vet vad de egentligen arbetar för. Huvudpersonerna i Neuromancer, Case och Molly, arbetar såvitt de vet för en man vid namn Armitage, men under romanens gång kommer det fram att Armitage egentligen inte existerar. Han är en konstruktion, ett artificiellt psyke som AIn byggt upp i resterna av en permanent mentalsjuk man vid namn Corto.

Världen i Neuromancer är mörk, och på väg att bli mörkare. Mycket har gått fel, naturen är svårt sargad (det nämns att hästar är en utdöd art) och ingen försöker göra något åt saken. De som skulle kunna göra något är de multinationella företagen, och de struntar i det. Att städa upp det andra förstört ger ingen monetär vinst.

C. J. Cherryh

Carolyn Janice CherryHennes fulla namn lyder så, men hos skriver under namnet C. J. Cherryh. Det extra h:et på slutet lade hon till för att skilja sitt namn från sin brors, illustratören David A. Cherry, som när hon debuterade var betydligt mer känd än hon. debuterade redan 1968 med novellen ''The Mind Reader'', men det var med sin första roman Gate of Ivrel 1976 hon började göra väsen av sig och med sin så kallade Alliance-Union-serie under 80-talet som hon etablerade sig som en av genrens viktigaste och mest nyskapande författare.

Alliance-Union-böckerna, som vid det här laget har hunnit bli ganska många, beskriver en tänkbar framtida historia från början av 2000-talet och några sekler framåt. De första två böckerna (i den interna kronologin, de kom ut 1991 och 1992) är centrerade kring Jorden, men de senare böckerna i serien är det inte. Den politiska och ekonomiska tyngdpunkten har flyttats därifrån, och Jorden har blivit ett ointressant bakvatten. De stora politiska grupperingarna är istället Alliansen och Unionen, som vardera sträcker sig över ett antal stjärnsystem. Många stjärnsystem, men få planeter, vilket är ovanligt. Cherryh låter istället sina människor huvudsakligen leva ombord på stora rymdskepp eller enorma rymdstationer.

Romanerna ger ett slags ''ögonblicksbilder'' av olika tider och platser i historien, och den stora övergripande historian lämnas åt läsaren att pussla ihop själv. Huvudpersonerna i Cherryhs böcker är väldigt ofta, så gott som alltid, rätt vanliga människor, osäkra på sig själva och med problem som alla andra (de två stora undantagen är Wave Without a Shore och Cyteen som bägge porträtterar genier). Det är för det mesta lätt att identifiera sig med dem. Vanligtvis råkar huvudpersonerna ut för något otrevligt, antingen på ett personligt plan eller på så sätt att de hamnar mitt i ett krig eller en annan katastrof.

Det som gör Cherryhs Alliance-Union-serie utpräglat 80-talistisk är att den övergripande handlingen, de stora dragen i historien, inte alls liknar de stora rymdimperierna från 40- och 50-talet, utan mer påminner om den maktpolitik vi dagligen ser på TV-nyheterna. Det ligger ingen idealism bakom mänsklighetens expansion, bara lusten efter en bättre plats att leva på eller önskan om större profit. Människorna i Cherryhs böcker är snåla, småaktiga och elaka på samma sätt som människor är i verkligheten, och de är också ädla, hjältemodiga och givmilda på samma sätt. Det är, till skillnad från hur det var i klassiska framtida historier som Asimovs och Heinleins, inget glamouröst över den framtid som Cherryh beskriver.

Greg Bear

Gregory Dale Bear började liksom Cherryh skriva långt innan han etablerade sig som författare av vikt. Han debuterade med novellen ''Destroyers'' redan 1967, när han var 15 år gammal, men sålde därefter inget på 5 år, och det var från och med ''Blood Music'' 1983 som han började producera verk av vikt.

''Blood Music'' är hård science fiction, men hård science fiction skriven av en författare som kan skriva bra och anstränger sig för att göra det. Den vetenskapliga bakgrunden i novellen är biologi, specifikt genmanipulation. Huvudpersonen är en biolog som jobbar med att försöka ta fram biologiska datorer, och under arbetet med det råkar han upptäcka ett sätt att göra enskilda celler intelligenta. I ett försök att dra nytta av detta själv, istället för att hans arbetsgivare skall göra det, injicerar han cellerna i sitt eget blod. Tanken är att han skall få ut åtminstone några av cellerna igen när han fått tag i ett nytt laboratorium, men innan han hinner så långt har cellerna börjat bygga sig ett samhälle inuti hans kropp. ''Blood Music'' skulle lätt ha kunnat bli ännu en variation på det klassiska Frankenstein-temat, men Bear gör det istället till en demonstration av människans relativa litenhet. Noocyterna (som huvudpersonen kallar de intelligenta cellerna) är inte onda eller goda, de är bara annorlunda. I romanversionen (Blood Music, 1985) slutar det med att noocyterna transformerar en stor del av hela Jordens biosfär till fler av sig själva, och i en kataklysmisk slutscen uppgår de i något slags kosmisk medvetande och försvinner, efterlämnande en till oigenkännlighet förvandlad Jord, således tillförande ett ekologiskt tema till verket.

Omsorgen om moder Jord återkommer i flera av Bears senare romaner. I Eon (1985) sänder människor från framtiden tillbaka en asteroid till vår tid för att försöka hindra det stora kärnvapenkrig som förstörde deras värld (de lyckas inte hindra kriget). I The Forge of God får Jorden i en nära framtid för första gången besök av utomjordiska intelligenser, tyvärr i form av automatiserade vapen som i romanens slut förstör Jorden fullständigt.

Bear skriver inte lika mörkt som Gibson eller Cherryh, men det finns ändå i alla hans romaner sedan åtminstone Blood Music en stark medvetenhet om hur skört livet på Jorden faktiskt är, och hur lätt det med teknologins hjälp vore för oss att förstöra det. Vi måste vara försiktiga med vad vi gör, för om vi inte är det dör vi.

Philip K. Dick

Sådana uttalanden skall man naturligtvis se på med en stor portion misstänksamhet. Det finns dock fler belägg för influenser från Dick. Det främsta är att Mårtensson i sina romaner ständigt återkommer till teman som var viktiga även hos Dick. Ett kanske inte lika starkt, men betydligt tydligare, tecken är en novell han publicerade i den lundensiska studenttidskriften Gaudeamus 1973. Novellen är avsedd som ett inlägg i debatten inför högskolereformen 1977, heter ''Mannen i det höga slottet'' och är en pastisch på Dicks alternativvärldsroman The Man in the High Castle från 1962.

Med det som bakgrund känns det relevant att säga några ord om Philip K. Dicks författarskap.

Philip Kindred Dick föddes 1928. Han debuterade som författare med en novell, ''Beyond Lies the Wub'', 1952 och publicerade därefter ett sort antal noveller och romaner. Han blev relativt snabbt känd som en författare som skrev knepiga men rätt bra historier, men det var först med The Man in the High Castle från 1962 som han etablerade sig ordentligt som en av genrens stora författare. Han fortsatte att skriva sina egensinniga böcker ända fram till sin död 1982. Vid det laget var han mycket välkänd, och en av hans romaner hade precis blivit film (Blade Runner, regisserad av Ridley Scott). Mängden vetenskaplig litteratur om honom är stor och växande, och det påstås då och då att Dick är science fiction-genrens hittills enda riktiga geni.

Dicks verk är nästan undantagslöst mörka och dystra. De utspelar sig ofta i ödelagda och underbefolkade världar, där ensamma människor försöker hitta något slags mening med sin existens. Frågor om identitet, vad som gör en viss människa till en viss människa, och religiösa grubblerier återkommer mycket ofta. Verkligheten är hos Dick ofta en plastisk, formbar och osäker sak. Hos honom är ingenting nödvändigtvis fast och säkert, vad som helst kan ändra sig utan minsta förvarning.

Do Androids Dream of Electric Sheep? från 1968, romanen som blev filmen Blade Runner, är ett typiskt exempel. Den utspelar sig i ett USA efter ett kärnvapenkrig eller någon liknande katastrof. Naturen är ödelagd, många djurarter är utrotade, och de flesta människor har gett sig av till kolonier på andra planeter. Kvar finns de utstötta, de misslyckade, de missbildade. Romanens huvudperson, Rick Deckard, är ett slags polis med uppdrag att leta rätt på och avrätta förrymda androider (kallade replikanter i romanen). Han har problem med sitt jobb, han har problem med sitt äktenskap, och han har problem för att han inte har råd med något av de artificiella djur som fungerar som statussymboler för det flertal som inte har råd med något av de få överlevande riktiga djur som finns. Bokens replikanter är extremt människolika, det krävs noggranna undersökningar i laboratorium för att avgöra om en person är människa eller replikant. Under romanens gång blir Deckard själv osäker på vilken sida han tillhör, människa eller replikant. Han stöter på personer som inte vet vilketdera de är, och vid ett tillfälle förekommer en hel falsk polisstation, bemannad enbart med replikanter.

Det är inte heller riktigt så enkelt att människor är människor och replikanter är replikanter. De förrymda replikanter som Deckard jagar tar sin tillflykt till ett övergivet gammalt hyreshus, där de blir vänner med en efterbliven man, John Isidore, som bor där sedan tidigare. När Deckard så småningom spårar dem dit och tar sig in för att döda dem, hjälper Isidore hellre dem än Deckard trots att han vet vad de är, bara för att deras beteende är mänskligare än Deckards. Skillnaden mellan människor och replikanter är liten och svår att definiera, vilket är en stor del av poängen med hela romanen. Vad är en människa? Vad skiljer henne från en maskin?

En annan aspekt av Dicks uppsättning teman syns i The Three Stigmata of Palmer Eldritch från 1965. Den handlar om de första kolonisterna på Mars, och de som säljer dem den drog som gör deras liv uthärdligt, Can-D. I ett försök att bryta monopolet på den här drogen sponsrar FN en man, Palmer Eldritch, som påstår sig ha en fullgod ersättning, kallad Chew-Z. Eldritch är inte vilken man som helst. Han har tidigare varit med på den enda bemannade expeditionen till en annan stjärna, och efter tio års frånvaro var han den ende som återvände. Med tiden, efter att Chew-Z börjat användas, visar det sig att Eldritch (förmodligen, skall man nog tillägga, för inget är helt säkert i Dicks romaner) fört med sig något tillbaka från Proxima Centauri, att han är besatt av något mörkt och illvilligt. Han tar allt mer rollen av ett slags mörk gudomlighet snarare än en människa. Han manifesterar sig först i drogdrömmarna, och senare i verkligheten för dem som använder Chew-Z. Det blir en kamp om människornas själar mellan producenterna av Can-D och Palmer Eldritch, och i slutet är det, helt i enlighet med Dicks mörka vision, Eldritch som vinner. Människorna gör sitt bästa, men de är bara människor, och Palmer Eldritch är något mer och starkare än så.

Frågorna om vad en människa är, vad som är verkligt, om huruvida det finns en gud och vilka hans egenskaper i så fall är återkommer hela tiden hos Dick, ständigt utan svar. Han är envetet pessimistisk, men lyckas ändå ha en positiv syn på människan. Det är inte den enskilda människan som gör att saker går fel, det är det universum själv och den eller det som skapat det som gör.

Science Fiction i Sverige

Forntiden: Lundin och Witt

1878 kom det första verk som utan större tvekan kan kallas science fiction, en roman skriven av journalisten Claes Lundin med titeln Oxygen och Aromasia. Det är en utopisk berättelse från Sverige år 2378 som påminner en hel del om Jules Vernes två år senare publicerade ''Au XXIXme Sičcle. La journée d'un journaliste américain en 2889'', vilket inte är så märkligt eftersom den här typen av berättelse var relativt vanlig på den tiden. Lundins roman skiljer sig från Vernes novell (och, enligt Holmberg i en artikel i Science Fiction Forum nr 78, från majoriteten av liknande berättelser) genom att Lundin ger kvinnorna en betydligt friare och aktivare roll än Verne. Den kom ut i en nyutgåva 1974 från Lundwalls förlag Delta, med moderniserad stavning.

Lundin skrev ingen mer fantastisk litteratur, och efter honom hände inte mycket mer förrän ett decennium efter sekelskiftet. 1911 kom Otto Witt ut med sin första roman, De sista människorna. Han följde upp den med ytterligare 40 a 50 stycken innan han avled 1923. 1916 började han ge ut vad som ibland kallas världens första science fiction-tidskriftOm den verkligen var det beror naturligtvis på vad man menar med science fiction. Man kan, om man vill, anse att den ännu tidigare svenska tidskriften Stella som kom ut med fyra nummer mellan april 1886 och augusti 1888 är den första science fiction-tidskriften. Den innehöll mest material från utländska författare, bland andra Jules Verne, och försvann snabbt och spårlöst.

, Hugin. Det råder fortfarande en viss osäkerhet om huruvida Stella faktiskt existerat eller inte. Lundwall har skrivit lite om den men vägrar att uppge var de exemplar han känner till finns eller vad som finns i exemplaren han har tillgång till. Den ska ha varit en fristående bilaga till den välkända tidskriften Svea, men Stella kan varken Kungliga Biblioteket eller Carolina Rediviva uppbringa. /Hans Den innehöll bland annat populärvetenskapliga artiklar och utopiska romaner i följetongsform. Så gott som hela innehållet i de drygt 85 nummer som kom ut var skrivet av Witt själv, inklusive reklamen. Vad det gäller det litterära värdet säger John-Henri Holmberg så här:

Tyvärr saknade Witt helt litterär talang, hans framtidsvisioner är inskränkta och inte särskilt övertygande, och hans moraliska budskap är enfaldigt i sitt idoga ältande av fosterlandskärlek och nationalism.John-Henri Holmberg, Science Fiction i Sverige 1 (Science Fiction Forum nr 78), s. 7

Den åsikten får dock Holmberg stå för själv.

Det är ett intressant sammanträffande att Otto Witt, Karl Hans Strobl (redigerade den första tyska science fiction-tidskriften, Der Orchideengarten) och Hugo Gernsback (science fictions fader i USA) allihop studerade i Bingen i Tyskland samtidigt. Det finns inget bevis för att de träffade varandra, men misstanken ligger nära till hands.Uppgifterna om de tres sammanfallande studietid och -ort kommer från Aldiss Trillion Year Spree.

Efter att Hugin lagts ned 1920 och Witt själv gått hädan tre år senare blev det åter i stort sett tyst på den svenska science fictions-scenen. Frank Heller (pseudonym för Gunnar Serner) kom med något enstaka verk under 20-talet som kan räknas som science fiction. Under 30-talet ökade utgivningen av science fiction i Sverige till åtminstone en handfull romaner, så gott som alla av nästan helt okända författare. Det var dock fortfarande ingenting i jämförelse med hur det såg ut i exempelvis USA.

1940 hände två saker av påtagligt intresse. Den ena var publikationen av Karin Boyes roman Kallocain, en av Sveriges få riktigt tunga dystopier. Den beskriver ett totalitärt samhälle, där de styrande gör sitt bästa för att kontrollera precis allt. Romanens huvudperson, Leo Kall, har precis uppfunnit en drog med vars hjälp en människas innersta tankar och känslor kan avslöjas. De styrande vill naturligtvis ha den här drogen, och Kall gör sitt bästa för att undanhålla dem den, men eftersom Boyes vision är synnerligen dyster misslyckas han. Hon inspirerades till romanen dels av en resa genom Tyskland, och dels av berättelser om vad som höll på att hända i Sovjetunionen.

Den andra händelsen av intresse 1940 var det första grundandet av Jules Verne-magasinet, en svensk science fiction-tidskrift. Den kom ut med sammanlagt 332 nummer innan den lades ned 1947. Innehållet i den var nästan uteslutande översättningar från amerikanska science fiction-tidskrifter, främst Planet Stories, Thrilling Wonder Stories och Captain Future. Enligt Holmberg präglades tidskriften av en närmast osviklig förmåga att välja ut noveller av dåliga författare eller de sämsta verken från bra författare, att sedan översätta dessa på ett föga smickrande sätt och gärna förkorta dem.

Under 40-talet utkom också ett antal science fiction-romaner av diverse svenska författare, med namn som Åke Lindman, Thore Eriksson och Sture Lönnerstrand. 1949 kom också vad som troligen är det första användandet av termen ''science fiction'' i Sverige, i en notis i maj-juninumret av Bonniers Litterära Magasin där en anonym skribent berättar om en ny form av amerikansk underhållningslitteratur.

Medeltiden: Martinson och Häpna!

1953 kom också vad som förmodligen är Sveriges mest kända inhemskt producerade science fiction-verk, Harry Martinsons AniaraOm man skall vara petig var det diktsamlingen Cikada i vilken ''Sången om Doris och Mima'' ingår, vilken utkom 1953. Den utökade versionen utkom i en bok för sig 1956 med titeln Aniara., tillika troligen det bästa science fiction-verk i diktform som finns över huvud taget. Aniara beskriver hur ett slags rymdskepp, goldondern Aniara, ger sig av, fullt med kolonister, från en planet. Efter att de rest ett kort stycke händer en olycka, och skeppet rusar ohjälpligt ut i tomma rymden mot Lyrans stjärnbild. Större delen av eposet beskriver det alltmer uppgivna och desperata livet ombord på Aniara, och åtminstone till en början resenärernas reaktioner på de allt dystrare nyheter de får från Jorden via fjärrskådaren Mima. Aniara är ett dystert verk med mycket klara drag av kärnvapenkritik, något som verkligen låg i tiden.

I mars 1954 började ännu en svensk science fiction-tidskrift, Häpna!, ges ut. Den var till skillnad från den tidigare JVM väl redigerad, och hade den medvetna avsikten att försöka få fram inhemska science fiction-författare. Holmberg tycker att den inte hade värst mycket framgång på den punkten, men där har jag svårt att hålla med honom. Även om mycket lite av det material som Häpna! publicerade var skrivet i Sverige så är det ändå så att våra tre mest produktiva och inflytelserika science fiction-författare (Bertil Mårtensson, Dénis Lindbohm och Sam J. Lundwall) gjorde sina professionella debuter där.

Medan Häpna! fortsatte ge ut mest amerikanskt material kom det ett relativt stort antal svenska science fiction-romaner. Många av dem skrevs som barnböcker, och en del (Torsten Scheutz Anfall från Titan) lär ha varit mer eller mindre kopior av anglosaxiska böcker (i Scheutz fall Robert A. Heinleins The Puppet Masters), men trots detta blev mitten av 50-talet en blomstringstid för science fiction i Sverige som ännu inte överträffats.

1958 debuterade en av Sveriges mer kända science fiction-författare, Sven Christer Swahn, med en novellsamling betitlad 13 historier om spöken och annat. Majoriteten av hans verk är inte science fiction, men han skrev några mycket bra ungdomsböcker med uttalade science fiction-teman (främst Stenjätten från 1965 och Vår man i Nyhavn från 1967) som genom att de tryckts om flera gånger kommit att utöva inflytande på många senare science fiction-läsare.

Samma år startades ytterligare en science fiction-tidskrift, Galaxy. Den höll mycket hög kvalitet, och har trots att den bara kom ut med 19 nummer en välförtjänt plats i den svenska science fiction-historien.

60-talet kom, och science fiction-boomen som varit under 50-talet försvann. Galaxy lades ned, det blev färre översättningar från engelskan, Häpna! började komma ut mer oregelbundet och upphörde helt 1966. Den inhemska produktionen minskade också, möjligen på grund av att marknaden för den minskade eller försvann.

Men helt utan science fiction blev inte 60-talet. Ett flertal kända författare av ''vanlig'' litteratur kom med romaner med mer eller mindre starka inslag av science fiction. Per Wahlöö kom ut med två riktigt bra science fiction-romaner, Mord på 31:a våningen 1964 och Stålsprånget 1968. Jan Guillou publicerade romanen Om kriget kommer, som med lite god vilja kan klassificeras som alternativvärldsroman. Fantastiska element har varit ständigt återkommande i P. C. Jersilds författarskap, och under 60-talet kom Ledig lördag (1963) och Calvinols resa genom världen (1965) som bägge har starka drag av fantastik. Senare har han gett ut En levande själ (1980) och Efter floden (1982) som bägge helt centrerar sig runt klassiska science fiction-teman.

På det hela taget slutade 60-talet på i uppåtgående kurva för science fiction.

Nutiden: Mårtensson, Lundwall och Lindbohm

Den av dem som hann först var Bertil Mårtensson, vilkens roman Detta är verkligheten kom ut 1968. Mer om den och om Mårtensson i allmänhet senare. Därnäst kom Sam Jerrie Lundwall, vars första roman utgiven på svenska var Inga hjältar här 1972. Det är en parodi på klassisk space opera ā la ''Doc'' Smith, och den påminner rätt mycket om Harry Harrisons Bill the Galactic Hero från 1965. Strax efter kom han med två romaner till, en direkt fortsättning på Inga hjältar här kallad Uppdrag i universum och en fristående roman med titeln Alice, Alice!. Lundwall fortsatte att sporadiskt publicera romaner, men det är som grundare av och föreståndare för förlaget Delta som han verkligen haft betydelse för science fiction i Sverige. Delta startades 1972, och gav innan det lades ned 1991 ut över 300 böcker. Det mesta var översatt, men också en del svenskproducerad science fiction kom ut. Många av Deltas böcker hamnade på bibliotek över hela landet, och för den generation science fiction-fans som växte upp under 70- och 80-talen är Delta-böckernas huvudsakligen gula omslag nästan synonyma med god science fiction.

Det var också Delta som under en lång tid gav ut det återupplivade Jules Verne-magasinet. En ny tidskrift med samma namn som 40-talstidskriften hade startats 1969 av en man vid namn Bertil Falk i Malmö. Hösten 1971 köptes den upp av Askild & Kärnekull, där den under 1972 kom ut redigerad av Lundwall. 1973 bytte den ägare igen, nu till Delta och 1983 hamnade den slutligen hos Lundwalls nya förlag Sam J. Lundwall Fakta & Fantasi, där den fortfarande kommer ut.

Man kan nog utan större risk att överdriva utnämna Sam J. Lundwall till den viktigaste personen för science fiction i Sverige någonsin. Inte så mycket för det han själv skrivit (även om hans romaner i flera fall är mycket bra), utan för sitt arbete som utgivare. Utan de Deltautgivna romanerna och JVM skulle science fiction med stor sannolikhet ha fört en betydligt blygsammare tillvaro än den nu gör.

Den tredje betydande svenske science fiction-författare som debuterade under 70-talets första år var skåningen Dénis Lindbohm. Hans första roman, Soldat från Jorden, kom ut 1974 och gjorde inte värst mycket väsen av sig. Men han envisades, och har vid det här laget kommit med åtminstone 20 romaner. De behandlar ofta moraliska frågor väldigt tydligt, nästan överdrivet, och har med tiden fått en allt starkare tendens att fungera som redskap för att föra fram Lindbohms politiska och religiösa åsikter. Många av Lindbohms romaner kom ut på Delta, men en relativt stor del gav han ut själv på förlaget Psi-Cirkeln.

Utgivningen av science fiction fick något av en blomstring under 70-talet, när flera av de större förlagen startade särskilda science fiction-serier. Ingen av dem verkar dock ha gått bra nog för att få fortsätta permanent, för samtliga försvann relativt fort. Under 80-talet försökte det av John-Henri Holmberg och Per W. Insulander startade förlaget Laissez Faire Produktion dels ge ut en serie romaner i pocketformat distribuerade genom kiosker snarare än bokhandlar, och dels starta en ny svensk science fiction-tidskrift. Både romanserien och tidskriften fick namnet Nova, och de klarade sig hyggligt väl. Romanserien kom ut med 35 volymer innan den försvann i ett töcken av intern osämja och dåliga försäljnings- siffror, tidskriften började komma allt mer oregelbundet och genomgick minst en formatändring innan den försvann helt 1987.

I början av 90-talet fick John-Henri Holmberg arbete som redaktör på förlaget Wiken (ägt av Bra Böckers Förlag) och mer eller mindre smusslade Enligt honom själv, muntligen berättat när han var svensk hedersgäst på science fiction-kongressen ConFuse i Linköping 1992. ut ett antal högkvalitativa anglosaxiska science fiction-romaner i svensk översättning. 1994 försökte Jan Wallenius och Chris Loneberg starta ännu en svensk science fiction-tidskrift, kallad Aniara. Den har till dags dato endast kommit ut med två nummer, och Wallenius har i ett brev till prenumeranterna berättat att tidskriften kommer att läggas ned efter nästa nummer. Det ser för närvarande mycket öde ut på den rena science fiction-marknaden.

En annan variant av fantastisk litteratur, fantasy, verkar dock vara på uppåtgående. Samtliga de stora, bästsäljande anglosaxiska fantasy-författarna (exempelvis Robert Jordan, David Eddings och Terry Pratchett) säljer (enligt SF-Bokhandelns försäljnings-topplistor) mycket bra i svensk översättning, och inga mindre än Bonniers startade våren 1995 en särskild fantasy-serie. Framtiden får visa hur det går med den.