Jag såg den igår
Icke-spoilande sammanfattning av handlingen: Först är det lantlig idyll och gulliga barn. De arbetar på de soliga fälten under skratt och glam. Sen åker de omkring lite i rymden. Fiender skjuter på Enterprise så att alla på kommandobryggan ramlar ur sina stolar. På slutet blir alla snälla och kramar varandra. Ohygglig stråkmusik.
Betyg: Värdelös. Undvik. /TPM
Drygt hundra män och kvinnor hålls inspärrade i ett kombinerat fängelse och metallutvinningsanläggning som flyter omkring i solens yttre lager, fullkomligt rymningssäkert naturligtvis. De vet att de är mänsklighetens värsta massmördare och förbrytare men minns inget om sina brott och mycket litet om sina tidigare liv. Vissa av fångarna har till och med genom någon sorts hjärntvätt fått nästan alla minnen utplånade och reducerats till barn i vuxna kroppar. Snart anar dock både läsaren och vissa av fångarna att allt inte står rätt till. Som baksidestexten förklarar: ''the prisoners uncover one astonishing clue after another in a conspiracy of stunning proportions''. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv för det är precis vad boken handlar om. Cook har kanske inte åstadkommit något mästerverk, och jag ifrågasatte ibland under läsningen om boken ens är särskilt välskriven. Den är dock en stunds underhållning av space opera typ och konstigt nog mer lättläst och medryckande än många mer välskrivna och genomtänkta verk. /BLV
Boken ger en ny variant på det under senare år så populära temat komet som hotar allt liv Jorden. I McDevitts version är jättekometen Tomiko på väg mot månen som enligt alla beräkningar kommer att krossas av kollisionen varefter bitar av månen kommer att falla ner över Jorden, med välkänt resultat. Början av boken är mest intressant i skildringen av den panikartade evakueringen av den nyinvigda och nu dödsdömda månbasen. När väl stenarna börjar regna känner man igen sig alltför väl ifrån andra liknande katastrofskildringar som till exempel Larry Niven och Jerry Pournelles The Hammer of God. Moonfall är ändå läsvärd då första halvan av boken är rejält spännande och eftersom McDevitt är en flyhänt, lättläst och medryckande författare. Moonfall är dock i mitt tycke inte är hans bästa verk. Läs istället The Engines of God som kom för några år sedan -- en höjdare. /BLV
Magiske verdener är en bok som, precis som undertiteln ''fantasylitteraturen fra Gilgamesj til Richard Adams'' antyder, är en historik över fantasygenren. Øyvind Myhre är en av de mest kända norska science fiction- och fantasyförfattarna och någon gång på 1970-talet bestämde han och John-Henri Holmberg att de skulle skriva varsin bok om fantasygenren. Det här är Øyvinds bok. John-Henris bok, Fantasy: Fantasylitteraturens historia, motiv och författare blev något försenad men kom till slut ut 1995 med dedikationen ''Till Øyvind. Bättre sent än aldrig, eller: Somliga ska då alltid ha så gräsligt bråttom. Välj själv!''.
Eftersom den här boken har tjugo år på nacken så saknas naturligtvis mycket av det som är välkänt idag som Eddings, Jordan, Williams och så. Det tycker jag dock inte är någon jättebrist. Boken är strikt kronologiskt organiserad och börjar med att diskutera myter och så i samband med Gilgamesh och arbetar sig sedan framåt mot slutet av 1970-talet.
Det var förvånansvärt lätt att läsa på norska, tycker jag. Om det beror på att det är ett klart och enkelt språk i boken eller att norska bara är mer likt svenska är jag inte kompetent att avgöra. Det skulle vara spännande att läsa en roman på norska för att jämföra. Myhre har bitvis ganska kraftiga åsikter om saker och ting som han inte är rädd att skylta med, så ibland är det någon som får sig en smocka. Som bonus på slutet får man också en översikt över utvecklingen inom den norska delen av fantasygenren. /HP
Det här är en lite udda bok. Det är någon form av forskningsrapport om jag har fattat det hela rätt, där författaren går igenom olika möjliga framtidsscenarion och pekar på olika verk där just dessa scenarion använts. Den innehåller inte någon nämvärd analys av något av de verk som tas upp, men fungerar ganska bra som en översikt till olika teman inom genren. Här finns till exempel ''The Population Problem'' (Blish & Knight: A Torrent of Faces, Brunner: Stand on Zanzibar, Harrison: Make Room! Make Room!), ''The Computer in Man's Future'' (Compton: The Steel Crocodile, Gerrold: When HARLIE was One, Jones: Colossus), ''The Step Beyond Computers'' (Asimov: I, Robot, Dick: Do Androids Dream of Electric Sheep?, Williamson: The Humanoids) och 32 andra teman. /HP
Återigen en ny discworldbok, där här gången dock en besvikelse. I The Last Continent träffar vi på vår gamle bekant Rincewind igen, den mest inkompetente magikern som skådats. Handlingen utspelar sig till stor del i EcksEcksEcksEcks, ett land som inte är Australien men som dock har känguruer och så. De virriga magikerna från Unseen University behöver få tag i Rincewind som befinner sig i Ecks. Av någon anledning så är det magiska fältet där mycket kraftigare där än de är vana vid, så trollformler har en tendens att få ett eget liv. Genom hela boken så envisas bibliotekarien med att slumpmässigt byta form med samma irriterande regelbundenhet som Skalmans mat-och-sov-klocka ringer.
Tyvärr känns handlingen tunn, för att inte säga anorektisk. The Last Continent verkar som ett steg tillbaka till de allra första böckerna i discworldserien där vi först stötte på Rincewind. Återigen är det mest en serie skämt utan speciellt mycket struktur eller handling. Skillnaden är att i de första delarna i serien var skämten nya och fräscha. Nu är de rätt urvattnade och oinspirerade. Förhoppningsvis får vi lite mer av sammanhängande handling i nästa del. /HP