Detta är den tredje och avslutande delen av Calles artikel om Bertil Mårtensson. De tidigare delarna har publicerats i Månblad Alfa 38 och 39.
1980 kom de första två delarna i vad som troligen är Mårtenssons mest lästa verk, ''Maktens vägar''-trilogin. Det är i och för sig ingen trilogi, utan ett par böcker som berättar en historia och sedan en bok som utspelar sig i samma värld men berättar en helt annan historia.
Alla romanerna utspelar sig i en typisk fantasyvärld. Den teknologiska och sociala nivån liknar ett slags idealiserad medeltid med de mest osmakliga delarna ur verklighetens medeltid utelämnade. Klimatet och geografin påminner starkt om Europa. Mytologiska och sagoväsen existerar, och de ser ut och beter sig på sätt som helt stämmer överens med våra egna myter och sagor. Även om man inte från början är bekant med detaljerna i världen, länders och hjältars namn och sådant, känns helheten välbekant och trygg.
I denna värld pågår naturligtvis en kamp mellan det onda och det goda. Det onda personifieras av intrigören Aulor, och det godas förkämpe är bäraren av en magisk pilbåge, vid berättelsens början en man kallad Jore. Jore har dels hjälp av en grupp män han rest omkring med länge, dels av små motståndsrörelseliknande grupper av människor här och var, och dels av några få mer fria agenter som driver omkring som de vill. Den främsta av de sistnämnda är en kvinna vid namn Andira.
Aulor å sin sida förlitar sig på mer tillfälliga kontakter. Han kommer till ett rike, och lyckas nästan alltid på kort tid få en mäktig position i dess regering. Han arbetar medvetet på att återupprätta ett forntida imperium som sträckte sig över hela den kända världen.
Den serie händelser som beskrivs i de två första romanerna börjar med att en ung man med minnesförlust mitt i vintern snubblar in på ett värdshus någonstans i bergen långt uppe i norr. På värdshuset sitter redan Jore och hans kumpaner Väjde, Stejn och Jotum. De tar hand om ynglingen, som visar sig heta Jarel, och försöker få reda på varifrån han kommer, men eftersom han inte ens vet det själv blir det sig rätt svårt. Jore och Väjde skall precis till att lämna bergen för att ge sig ned till mer civiliserade trakter, och de tar med sig Jarel. De är på väg för att lämna ett meddelande om att något gått snett till en av Jores lokala medhjälpare. På vägen ned för bergen råkar de på oväntat många svårigheter. Jore och Väjde börjar så smått misstänka att Jarel är en spion för deras motståndare, och vågar inte lita på honom. När de kommit ut ur bergen skiljs de åt, inte särskilt vänligt inställda till varandra. Jore och Väjde drar vidare och fortsätter försöka organisera motståndet mot Aulor. Jarel försöker klara sig så gott han kan utan minnen, och hamnar med tiden i Aulors tjänst, där han snart kommer högt upp i organisationen.
På annat håll berättas om hur Aulor tar kontrollen över ett välmående land, Weiwald, och hur en tjänare lyckas fly ur landet med kronprinsen Airone. Tjänaren, ännu en av Jores allierade, blir rånmördad på vägen, och prinsen hamnar på avvägar. Aulors män hittar honom efter en tid, och han installeras i Weiwald som marionettkung.
En tredje huvudtråd i berättelsen handlar om Andira, som hittats svårt sårad i en skog i det lilla landet Ruin. Hon blir omhändertagen av rikets furste, som förälskar sig i henne. Med tiden känner hon att hon måste ge sig av, vilket hon också gör. Fursten blir inte lycklig av det, men protesterar inte. Istället ger han sig snart av och börjar leta efter henne. Andira upptäcker vad som hänt i Weiwald, och börjar infiltrera Aulors organisation för att ta reda på vad han har för sig. Hon lyckas, med stor hjälp av sin magiska ring som låter henne byta kön som hon vill, och träffar efter en tid Jarel, som hon fattar tycke för. Jarel har vid den tiden fallit i onåd i organisationen, efter det att han haft för Aulor obekväma sanndrömmar och insett att Aulor är allierad med de totalt onda och omänskliga istrollen. Jarel och Andira flyr tillsammans från organisationens ödsligt belägna borg, i avsikt att leta rätt på Jore och berätta för honom hur det egentligen står till. På väg söderut blir Jarel utsatt för en otrevlig besvärjelse, en så kallad skrämma. För att försöka bli av med den ger han sig in i en skog där det bor troll, och Andira fortsätter söderöver ensam sånär som på sin intelligenta jättekatt Jesaurus. Ungefär där slutar första romanen.
Genom hela romanen löper en sidohandling som inte har något som helst med den stora kampen mellan ont och gott att göra. Det är berättelsen om härskaren Olbachs kammarherre. Olbach är en grym och orättvis härskare, och en dag när han är på dåligt humör ger han order om att kammarherrens båda armar skall huggas av. Det tycker förståeligt nog inte kammarherren om, så han flyr med hjälp av en trollformel han fick lära sig som barn. Den tar honom från hans hemland, och lämnar honom väldigt långt bort, varefter han är med om diverse äventyr. Det är inte helt uppenbart vad berättelsen om kammarherren skall ha för funktion i berättelsen.
Andra romanen tar vid precis där den första slutade. Det har gått illa för Jores motståndsrörelse ett tag, och det fortsätter att göra det ännu ett tag. Jarel tillbringar en lång tid i trollens land, och lär sig att de är ungefär som människor. De lever, äter, älskar och för krig precis som vi. De är bara mer långlivade, mer varierade till utseendet och har en del märkliga magiska förmågor som människor inte har. Jarel lär sig en del av deras förmågor medan han bor hos dem, men när han till slut lyckas lära dem något om ondskans natur är det tid för honom att lämna familjen han bott hos och börja göra det han kom för. Han drar vidare in i trollens land, och hittar till slut två gamla, visa och mäktiga troll som hjälper honom bli av med sin förbannelse. Medan han talar med dem kommer det fram att Aulor är allierad med ett urgammalt troll som en gång i tiden försökte göra sig själv till gud för människorna och därför besegrades och stöttes ut av de andra trollen. När de nu får veta att det fortfarande lever bestämmer de sig för att göra färdigt det de en gång började på. Men det kräver lite förberedelser, de måste hålla ett råd och få med sig fler kraftiga troll innan de kan ge sig av. De två trollen och Jarel kommer överens om att träffas igen, och sedan beger sig Jarel söderut för att hitta Jore och komma på rätt fot med honom igen.
Där i söder har Andira begivit sig till en borg hon trodde hölls av en allierad till Jore, bara för att upptäcka att borgherren i fråga har förälskat sig i henne på ett synnerligen obehagligt sätt och sålt sig till Aulor mot löfte att få henne som slav efter det att deras sida segrat. Hon finner sig instängd i en mörk cell, där borgherren Kheitir försöker få av henne hennes magiska ring, så att hon inte längre skall kunna bli man ibland. Han misslyckas, och Andira blir till sist fritagen.
Jore har under tiden givit sig av till en magisk källa där man kan se framtiden, i avsikt att lista ut varför de krafter som låtit honom agera som den magiska bågens bärare i många sekler plötsligt sviker honom. På vägen dit blir han osams med alla sina gamla vänner utom Väjde, och när han kommer fram till källan får han i ett samtal med ödets gud veta att hans tid är ute, att det är dags för honom att lämna över bågen till någon annan. Han och Väjde beger sig tillbaka till de länder där striden pågår, och möter Andira och Jarel. De får veta vad som hänt medan de varit borta, varpå Jore inser att han verkligen inte har något mer att göra. Han lämnar över bågen till Jarel, och förbereder sig på ett nytt liv som vanlig dödlig.
När Jarel fått bågen beger han sig tillbaka till trollskogen för sitt förutbestämda möte med trollen. Tillsammans ger de sig iväg till bergskedjan där han först mötte Jore (och där det gamla trollet bor). De besegrar det gamla trollet, och tar på det sättet ifrån Aulor källan till hans odödlighet. När trollet försvinner befrias också ett stort antal människor som fanns nedsövda i berget och som det onda trollet använt som föda. De trevliga trollen väntar precis vid början av den enorma glaciär i norr där istrollen bor, medan Jarel tar med sig några av de starkaste av de som var fångna i berget och beger sig in i det frusna landet till Aulors organisations hemliga fästning. Där övertygar han de mänskliga ledarna i organisationen om att Aulor förrådit hela mänskligheten till istrollen. De bryter förbundet med istrollen, vilket förargar deras härskare Rogreem mycket. Rogreem förföljer Jarel, som lockar ut honom från glaciären till de väntande vänliga trollen. Rogreem sövs, och Aulor står plötsligt helt utan allierade. Han blir rasande, och ger sig av för att döda Jore. De två möts i en glänta, och en svärdsduell utbryter som Jore vinner. Allt har ställts tillrätta. Andiras furste, som rest runt och letat efter Andira genom hela boken, hittar henne till slut, varefter de gifter sig. Läsaren får också höra fortsättningen på historien om Olbachs kammarherre.
Om det finns något övergripande tema i de här två böckerna så är det nog individens vikt framför kollektivet och idealen. Jores sida, den som uppenbart skall uppfattas som god, är individualistisk, värnar om individers rätt och håller på allas integritet. Jore ger inte order, han föreslår saker och folk gör som han säger därför att det är bra förslag. Aulors sida, den uppenbart onda, är å andra sidan auktoritär på gränsen till fascistisk. När Aulor ger order är det verkligen order, och de som inte lyder dem råkar mycket illa ut. Det är inte fråga om att bry sig om andras känslor eller integritet.
När den tredje romanen (eller den andra hela berättelsen, om man
föredar att se det så) börjar har det gått tio år sedan Maktens
vägar -- vägen tillbaka slutade. I prologen skickar havskungen en
varning till landfolket, en varning som kommer till fel människor och
inte uppmärksammas av någon
Naturligtvis hittar han problem. En till synes oskyldig furstinna mördas på ett sätt och med konsekvenser som får Jarel att misstänka att Aulor inte är död. Problemet med den teorin är att Jarel själv såg Aulor bli nedstucken av Jore. Frågan får sin lösning när det visar sig att det är Aulors skyddsling Airone som står bakom planerna den här gången. Det finns sedan gammalt ett ömsesidigt hat mellan Jarel och Airone, så de två ger sig entusiastiskt in i ett intrigernas envig.
Medan de ägnar sig åt det börjar Andira, som sedan sitt giftermål är furstinna i ett litet kustrike, inse att något inte är som det borde vara. Hon har haft profetiska mardrömmar som påstått att ett hot kommer från havet, och samtidigt som hon bestämt sig för att ge sig ut i världen och försöka lista ut vad som är fel anländer en munk från det visdoms- och kunskapstyngda klostret Toypé till henne. Han berättar om en gammal spådom, som säger att havet skall uppsluka allt land om inte något görs åt saken. Tillsammans med munken ger sig Andira ut för att leta rätt på Jarel, vars uppgift det är att göra något åt sådana här saker.
Hon hittar Jarel efter ett tag, fullt upptagen med att svärdsfäktas med Airone. Hon hindrar de två från att döda varandra, och berättar vad hon vet. Medan hon letade passerade hon och munken havet vid ett ställe där ett enormt monster höll på att kravla iland (monstret är stort nog för att föra tankarna till midgårdsormen). Där träffade de en budbärare från havskungen, som bad dem kalla dit någon med makt att tala med alla landfolkets härskare.
Andira får Jarel och Airone att sluta vapenvila medan saken reds ut. Munken från Toypé berättar om profetian som beskriver alla hemskheter som väntar om inte havskungen får som han vill. De reser till havet, och Jarel beger sig ned till havsbotten för att tala med kungen där. Havskungen berättar att hans dotter blivit kidnappad av landfolk, och att han i raseri över detta uttalat en uråldrig förbannelse. Om hon inte återförs till havet inom en viss, kort, tid kommer allt land att förgås. Jarel ger sig upp till ytan igen, och börjar med hjälp av alltför få ledtrådar leta efter havskungens dotter, medan fler och fler element av förbannelsen träder i kraft.
Medan de färdas inser Andira att Aulors ande på något sätt klamrat sig kvar i Airones huvud, och får honom att göra saker han inte alls vill. Det enda sätt hon kan komma på att fördriva Aulor på är genom att vinna Airones förtroende helt och hållet, och det kan hon bara göra som hans älskarinna. Vilket i sin tur kommer att få Jarel våldsamt avundsjuk. Så den lilla gruppen, Jarel, Andira, Airone och munken Ode, färdas genom ett katastrofdrabbat land, medan spänningen inom gruppen ständigt ökar, på jakt efter något de egentligen inte tror de kommer att hitta, väntande på världens undergång.
Lite då och då i berättelsen får vi se korta scener från olika platser i världen. Små byar som förstörs av dödsbringande lervarelser, Andiras hemland som ödeläggs av flodvågor, städer som utplånas av fallande glödgade stenar.
I slutet blir naturligtvis allting bra igen. De hittar den kidnappade havsprinsessan och återför henne till havet. Andira lyckas driva ut Aulor ur Airone. Världen börjar sakta hämta sig från effekterna av havskungens förbannelse. Allt verkar bra igen, åtminstone för stunden. Över hela slutet vilar en känsla av förgänglighet, som om författaren ville påminna oss om att det vi har nu skulle kunna försvinna vilket ögonblick som helst.
Kontrakt med döden börjar stilla och beskedligt, och verkar först vara ännu en deckare. En ung doktorand, Jens Larsen, på väg från Stockholm, där han lämnat av sin flickvän på Arlanda, till Lund, där han bor och arbetar, stannar till på vägen för att ta sig en bit mat och hamnar vid samma bord som ett par typiska yuppies. Han börjar samtala med dem, och efter ett tag erbjuder de honom 50000 kronor mot att han transporterar ett brev till Paris åt dem. Det är ett mycket viktigt brev, som inte kan anförtros till postverket, säger de. Han går med på att göra det, och redan samma dag far han iväg till Frankrike.
På väg till flyget, och även på flygplanet, tycker han sig vara förföljd. Medan passagerarna strömmar av planet i Paris smugglar en vacker ung kvinna en lapp i hans hand där det bara står: ''Tag första plan hem igen''. Han bryr sig inte om uppmaningen, utan tar en taxi till hotellet där han skall träffa brevets adressat, herr Athelstein. Men på hotellet insisterar portieren på att det är Larsen själv som är monsieur Athelstein, och att han ringt i förväg och bokat rum precis som vanligt. Efter en del argumentation ger han upp, och sätter sig på Athelsteins rum för att vänta in dess rätte innehavare. Men Athelstein kommer inte, och till slut tröttnar Jens på att vänta och öppnar brevet.
I och med att han gör det finner han sig snärjd i en enorm och fantastisk komplott. Han förväntas leta reda på och mörda en professor Maurice West, och hotas med att fabricerade bevis på att han är yrkesmördare skall ges till svenska polisen om han inte lyder. I några dagar går han omkring i Paris och har ångest inför vad han skall ta sig till, men till sist försöker han ändå mörda West. Såvitt han kan se lyckas han också, och i ett akut anfall av dåligt samvete flyr han planlöst genom staden hela natten. Dagen efter blir han fångad av sina arbetsgivare (eller vad man nu skall kalla dem). Mordet har tydligen misslyckats, och de tror nu att Jens arbetat för deras fiender. De torterar honom för att få honom att erkänna, vilket misslyckas av det naturliga skälet att han inte har något att erkänna. När de tröttnat på att försöka förhöra honom låter de låsa in honom på ett mentalsjukhus. Efter en tid där räddas han av den vackra unga kvinnan från flygplanet, som drar honom med på en flykt över halva Europa. Medan de flyr berättar hon vad som pågår.
Organisationen som försökte utnyttja Jens som mördare är en konspiration av forskare från hela världen. Den grundades av det tilltänkta mordoffret Maurice West, som skrämts av vilka hemskheter den moderna vetenskapen frambringat och ville ha ett sätt för forskare att hemlighålla upptäckter. Med hjälp av likasinnade kollegor startade han en organisation kallad Projekt Alpha, en konspiration av forskare, som höll ett öga på all forskning världen över och såg till att den de bedömde vara för farlig aldrig blev publicerad, att de som höll på med farlig forskning blev hämmade i sina karriärer, och så vidare. Den farliga forskning som ändå gjorts, och en del forskare, har de samlat i en hemlig, underjordisk stad i de schweiziska alperna. Där har enorma mängder forskning kunnat göras helt ohämmat, och den hemliga stadens teknologiska nivå är tiotals år före resten av världen.
Någon gång innan berättelsen startar har en grupp inom den här konspirationen fått för sig att de skall använda den makt som organisationen ändå har till att kontrollera världen istället för att bara skydda den. För att lyckas med det måste de röja en del idealister ur vägen, bland annat grundaren Maurice West. Lyckligtvis fick West nys om den maktgalna gruppens existens och startade en motkonspiration. Mitt den sörjan av konspirationer hamnar Jens, och finner till sin förvåning att han trivs bättre med det än med sitt tidigare liv som doktorand. I romanens slutscener planterar han en bomb vid ett hus där ett antal personer från motståndarsidan strax skall ha konferens, varefter han med endast milda samvetsproblem spränger det i bitar. Precis i slutet beger han sig från det söndersprängda huset, funderande på vad han i framtiden skall komma att göra för Projekt Alpha.
I Kontrakt med döden kommer det samhällsengagemang som lyste med sin frånvaro i Maktens vägar tillbaka med besked. Den är inte lika extremt hårt knuten till ett enda problem som Jungfrulig planet, men den kretsar helt och hållet runt problemet med vart forskningen för oss. Intressant nog ger den inget klart svar på vad som är bra respektive dåligt, bägge sidor i konflikten verkar ganska otrevliga, men Projekt Alpha porträtteras ändå som något nödvändigt ont som mänskligheten behöver ha om den inte skall spränga sig själv i stycken.
Stämningen i romanen är inte teknikpessimistisk. Det är inte tekniken själv som utmålas som farlig, utan människornas och i synnerhet storföretagens användning av den. Tekniken i sig är neutral; det är dess användare som är onda eller goda. I Kontrakt med döden är företag och militär nästan ofelbart onda eller åtminstone farligt själviska, agerande utan tanke på konsekvenserna. Attityden är lik den som fanns i anglosaxisk cyberpunk från samma tid, innan cyberpunken blev mer yta än innehåll.
Förvandlas är en tunn liten bok, 62 sidor i ett udda format, utgiven av Ellerströms förlag. Den innehåller tre noveller: ''Drömmen om Jorden'', ''Förvandlaren'' och ''Dödsdansen''. Den första berättar om hur en grupp framtida turister åker för att titta på den gamla tråkiga och övergivna Jorden. De ges först en alldeles fantastisk tur med idel gamla sevärdheter, men inser att alltihop är förfalskat och begär att bli tagna till den äkta Jorden. Så sker, och den visar sig vara gammal, sönder och obeboelig. Precis i slutet inser de att deras guide inte alls tillhör någon icke-mänsklig art, utan är en av de muterade människor som håller illusionen av Jorden vid liv av nostalgiska skäl.
Den andra novellen har som ramhandling den klassiska historien om hur två personer möts i en bar nära en rymdhamn, och den ene berättar något för den andre. I det här fallet handlar berättelsen om ett koloniskepp fullt med kristna fundamentalister som får besök av en okroppslig energivarelse. Energivarelsen är en vänlig typ, som gör sitt bästa för att hjälpa fundamentalisterna när deras utrustning gått sönder. De tror naturligtvis, eftersom de är de de är, att de fått hjälp av en ängel, om inte rentav Jesus själv. Varelsen fortsätter att hjälpa dem lite då och då, och försöker förstå hur de fungerar. Till sist inser den hur fundamentalisterna fungerar, och vänder sig ifrån dem med avsky.
Den tredje novellen utspelar sig på en planet nära vår galax centrum. Precis i mitten finns ett svart hål, som sakta drar till sig mer och mer massa och därmed blir större och större. Om en inte alltför lång tid kommer det att ha växt tillräckligt mycket för att planeten skall falla in i det. På planeten finns vetenskapsmän som insett detta, och försöker göra något åt det. Det finns också en konservativ religion som förbjuder den sorts experiment som vetenskapsmännen håller på med. Konflikten personifieras genom en man med hög position i kyrkan och hans tidigare älskarinna som jobbar i frontlinjen av forskningen. Novellen slutar med att planeten börjar falla in i hålet, forskarna satsar allt på att de haft rätt och transformerar sig till energivarelser medan de religiösa stannar kvar.
Novellerna har inte mycket gemensamt förutom att förvandlingar på något sätt förekommer i dem allihop. I ''Drömmen om Jorden'' har Jordens ursprungsbefolkning förvandlats till något annat, i ''Förvandlaren'' kan energivarelsen anta vilken form den vill och i ''Dödsdansen'' förvandlar forskarna sig till ett nytt slags varelser för att undkomma sin dödsdömda planet. I de senare två novellerna visas religion som en negativ kraft, men på två ganska olika sätt.
Tio år efter Jungfrulig planet kommer katterna på Catworld på sätt och vis tillbaka. Det verkar inte vara precis samma universum, men om det är det så är Det gyllene språnget satt många år tidigare. Katterna här är inte lika mänskliga som Katten i Jungfrulig planet var, men de har mycket gemensamt, inte minst talangen för matematik.
I början av romanen får vi först möta dess två mänskliga huvudpersoner. De är ett nyligen gift par, Mikael Land och Jennifer Ambrose d'Abro på väg med ett koloniskepp till en nyligen upptäckt jordliknande planet. Vi får veta mest om Mikael, genom ett antal återblickar på hans inte så trevliga barndom. Genom samma återblickar får vi också en bild av hur livet på Jorden ter sig. Skeppet har till en början tekniska problem, och dess besättning och passagerare har dessutom redan från början problem med att komma överens. Mikael och Jennifer, som mest gift sig därför att endast gifta par släpps iväg på stjärnskepp, separerar under färden. Till slut kommer de i alla fall fram, och folk blir upptagna med att börja bygga sig ett hem. Mikael, som i sin egenskap av skeppspräst haft mycket att göra med att hålla folk lugna under färden, finner sig plötsligt nästan sysslolös. Han gör sitt bästa för att göra sig nyttig, men lyckas ganska dåligt. Han gör sig också till ovän med Jennifers nya man, och blir efter ett tag skickad från det nybyggda samhället till exil vid en automatiserad mätstation långt bort.
Omväxlande med berättelsen om Mikael och Jennifer har vi fått läsa om ursprungsinvånarna på planeten. Även där finns ett distinkt par som syns mer än alla andra. Det är ett par unga katter, med namnen Auirrchchiuiia och Kaiirruechuirr. Deras klanäldste har haft visioner om ett slags underliga varelser som skall komma från stjärnorna och förändra deras värld för alltid. Precis innan han dör sjunger han för klanen om sina visioner, och om en fantastiskt ny matematisk sats han kommit på. Kort därefter landar människorna, och klanen ger Auirr och Kaiirru (som de så småningom kallas av Mikael och Jennifer) i uppdrag att försöka ta reda på vad de är för slags varelser.
Auirr får kontakt med Mikael efter det att denne sänts i exil, och de lyckas efter ett tag kommunicera med varandra. Mikael inser att existensen av icke-mänskliga intelligenta varelser är något som måste rapporteras till Jorden, och att de som styr i kolonin inte kommer vara villiga att göra det. När det blir känt att det finns infödingar kommer de inte att tillåtas bo kvar, och de vill inte under några villkor tillbaka till Jorden. Kolonin har i och för sig redan observerat katterna, men bara tagit dem för ovanligt sluga djur. Jennifer inser hur det ligger till, ändrar sin inställning till sin nye man Dave, och börjar leta efter Mikael. Efter ett tag hittar hon honom; lite bråk uppstår med de styrande, vilket resulterar i att de två paren, människorna och katterna, börjar fotvandra tillbaka till kolonin för att försöka övertala dem om att sända en korrekt rapport till Jorden. Sändaren som finns där förstör sig själv när den används, så det finns bara möjlighet att sända en enda rapport. De planerar att använda den gamle klanledarens fantastiska matematiska sats som bevis på att katterna verkligen är intelligenta och inte bara sluga djur.
Under vandringen, som tar lång tid, kommer de fyra mycket nära varandra och när de till slut kommer fram till kolonin är de betydligt mer än bara vänner. Det blir naturligtvis en del bråk om vad rapporten till Jorden skall innehålla, och några kolonister dör, men till slut sänds ändå den korrekta versionen. Planeten är, åtminstone på kort sikt, räddad. Katterna låter de människor som redan finns där bo kvar, och till slut blir alla glada och nöjda. Mikael och Jennifer inser att de inte längre passar bland människor, utan ger sig av ut i vildmarken tillsammans med Auirr och Kaiirru.
Problematiken i Det gyllene språnget är på ytan ganska lik den i Jungfrulig planet. I bägge romanerna är det människor som vill kolonisera en planet, vilket de inte borde göra enligt sina egna regler och förordningar, eftersom det redan finns intelligenta icke-mänskliga varelser där. Men där frågan i Jungfrulig planet var huruvida det fanns intelligens på planeten eller inte, så vet vi redan från början att så är fallet i Det gyllene språnget. Här är istället perspektivet ett av en kultur som hotas av en annan, utifrån kommande kultur. Det krävs ingen större tankeansträngning för att dra paralleller med hur västerlandet historiskt har behandlat resten av världen, med den inte så lilla skillnaden att det sällan gått lika bra för länder i tredje världen som det går för katternas planet.
Det finns här också ett slags vördnad för naturen. Katternas samhälle är påtagligt utopiskt, och det är det i hög grad för att katterna lever i harmoni med naturen runt sig och i samklang med sin egen natur. Naturen beskrivs aldrig som inherent obehaglig eller illvillig. Även när den orsakar sjukdomar, så bjuder den även på botemedlet. Kolonisterna uppfattar den ofta som hotfull, men det är deras eget fel och inget som ligger i miljöns natur.
Mårtenssons senaste roman utspelar sig i vad som först verkar vara en fantasyvärld. Det dröjer dock inte länge förrän det kommer ganska tydliga ledtrådar som pekar på att det egentligen är en förlorad koloni, och således mer science fiction än fantasy. Skillnaden är hårfin, och i det här fallet egentligen ganska ointressant.
Handlingen kretsar runt den unga flickan Arys. Hon bor i början i en liten by uppe i bergen, en by där invånarna lever som invånare i bondbyar i kalla tempererade trakter nästan alltid levat. Arys är hittebarn, och behandlas därför inte särskilt väl. Efter det att hon straffats hårt för att ha försökt hjälpa ett sjukt djur (och därmed försummat sina vanliga sysslor) rymmer hon från byn. En gammal kvinna, känd som häxa, som bor ensam ute i skogen hittar och tar hand om henne. Arys stannar hos häxan en tid, hon vet inte själv riktigt hur länge. Efter en tid dör häxan, efter att ha sagt åt Arys vad hon skall göra. Arys lyder, och hamnar på ett gammalt slott, Gråslottet, med bara en handfull innevånare kvar. Där stannar hon ännu en tid, och blir god vän med den gamla slottsherren och slottsfrun. De tycker dock inte att hon kan stanna där för gott, så när en chans ges sänder de henne till det slott, Stenslottet, som styr det område där byn hon kommer från ligger.
Parallellt med berättelsen om Arys har vi också fått följa händelserna i Stenslottet och dess grannslott Waldemore. På Stenslottet har fursten och furstinnan problem med sin dotter, och rekommenderas att skaffa henne en jämnårig kamrat. Arys kommer dit, och visar sig vara slottets vingmästares (den person som tar hand om de märkliga djur, vingar, som aristokrater använder för att flyga) saknade dotter. På grund av det är hon högättad nog för att vara acceptabel som kamrat åt dottern, Tamara, så hon blir kvar där.
Waldemore har problem med arvsföljden. Den gamle fursten skall precis dö, efterlämnande två söner. Den äldre, som borde ärva, har gått i kloster. Den yngre är maktgalen, elak och inte alls lämplig att bli furste. Men han vill gärna bli det, så för att se till att inget hinner ändra sig till det sämre för honom kväver han sin far. Tyvärr för honom har fadern lämnat efter sig ett testamente, där han lämnar Waldemore till ''sin yngste son''. Den yngre sonen antar naturligtvis att det har han själv som avses, men tillräckligt många är tillräckligt osäkra för att vilja lämna avgörandet till det årliga tinget, och så får det bli. Den äldre brodern underrättas om sin faders frånfälle och börjar resa söderöver.
Aristokratin i den här världen är de enda som har rätt att använda vingar. Vingar är ett slags knepiga djur som bara består av en liten kropp med några nödvändiga organ och ett rejält par vingar. De kan klänga sig fast vid en människas rygg, och på så sätt hjälpa människan i fråga att flyga. Styrning sköts genom mental kontakt med vingarna, och kontakten blir så djup och intim att bara en viss människa kan använda ett visst par vingar när de väl vant sig vid varandra (vilket sker i stort sett omedelbart). Aristokrater inte bara får, utan rent av förväntas använda vingar, och varje år hålls en stor flygtävling mellan alla klaner, en tävling där mycket prestige står på spel. Stenslottets prinsessa Tamara förväntas börja lära sig flyga strax efter det att Arys anlänt, men är paniskt rädd för vingarna. Istället lurar hon Arys att ta på sig dem istället, för att få sin far att tro att hon kommit över sin skräck och börjat flyga. Bedrägeriet håller länge, ända tills tävlingen är över och Arys (som finner att hon älskar att flyga och är mycket bra på det) finner sig ha kommit på andra plats. Det blir viss uppståndelse, eftersom det är dödsstraff för icke adliga att använda ett par vingar.
Men allt löses till det bästa på tinget (som tävlingen hålls i samband med). Gråslottets herre adopterar Arys, så hon blir adlig och får ha sina vingar. En okänd son till fursten av Waldemore uppdagas, och han får ärva slottet. Den yngre broderns brott kommer i dagen och han straffas på lämpligt vis. Den äldre brodern (som tidigare varit munk, och som vann tävlingen) gifter sig med Tamara. Alla blir lyckliga och glada.
Romanens tema eller budskap verkar vara att människor är människor oavsett hur och var de föds, att deras värde inte beror på deras börd, utan på hur de beter sig. Världen i Vingmästarens dotter är väl genomtänkt, det finns inga uppenbara fel i den. Det blir med tiden uppenbart att det rör sig om en förlorad koloni, dels genom kvarvarande kunskap i form av hädiska läror, dels genom den dåliga anpassningen mellan människorna och världen (året är fyra gånger så långt som vårt, och det stör folket) och ytterligare dels genom de uppenbart onaturliga vingarna (ett sådant kreatur skulle aldrig ha kunnat evolvera). Man skulle gärna vilja läsa mer om världen, få veta hur den blev som den blev.
Inte heller i de olika verkens struktur har han haft något anmärkningsvärt för sig. Berättandet i samtliga romaner, med ett enda undantag, är strikt linjärt i tiden. De börjar i skeendets början och fortsätter fram till dess slut. Undantaget är Samarkand 5617, där själva huvudhistorien börjar med en scen där det beskrivs hur någon håller på och störtar med något slags flygande farkost. Efter det att personen i fråga slagit i marken försvinner den handlingstråden, och vi får istället följa Caye Friesland som ung. Det är först långt senare, alldeles i bokens slut, som vi får veta att piloten i den störtande farkosten är Caye Friesland och att större delen av romanen egentligen är en 175 sidor lång återblick. Romanen har ändå huvudsakligen en rak tidslinje, eftersom återblicken är alldeles för lång för att uppfattas som det den är.
Mårtensson debuterade professionellt 1963, när den nya vågen var på väg som starkast i Storbritannien och USA. I likhet med många andra sf-författare dröjde det dock ett tag innan han så att säga funnit sin röst, och han hör mer till 70-talisterna än till New Wave-folket. Formexperiment i Ballards och Aldiss anda blev inte hans stil, och han verkar föredra att berätta sina historier rättframt snarare än att klä dem i ett fascinerande, svårgenomträngligt och medvetet språk likt Delany.
Det hela var naturligtvis bara en illuminerad 3D-bild, som var infattad i en tunn plastvägg, på vars andra sida fanns en annan våning, eller en korridor, eller vad som helst utom orörd natur. Men inget mänskligt öga hade kunnat skilja bilden från verklighet, och dessutom hade hans ögon aldrig i verkligheten skådat ett landskap likt det här. Han hade varit i Zoo, några gånger, den gigantiska anläggning, i vilken reproducerats -- i olika sektorer -- de olika naturmiljöer, som en gång funnits på jorden, och där de sista resterna av dess ursprungliga djurfauna levde kvar. [sidan 141, bm_verkligheten_alpha2]
Att den värld som här beskrivs är icke önskvärd framgår av huvudpersonens avsmak för den, och hans försök att fly tillbaka till en primitivare och naturskönare värld.
I nästa roman, Skeppet i kambrium, är naturtemat mer påtagligt, och ingår i handlingen på ett mer grundläggande sätt. Det är även nu fråga om en värld med förstörd natur, en värld som beskrivs som oönskvärd och defekt. Det ser också ut som om Mårtensson framför åsikten att längtan efter oförstörd natur är något inneboende i människan som manifesterar sig även om hon aldrig sett någon:
Hur hade det kommit sig att han, uppväxt i en syntetisk värld, en värld full av blommor som doftade parfym, med syntetparker i stället för skogar, och ett stort Zoo i Afrika där robotlejon lekte mekaniskt så långt deras "hjärnor" tillät det, att han som växt upp i en sådan värld hade kommit att längta efter riktigt gräs, riktiga blommor, riktiga djur...? [sidan 81, bm_kambrium]
Världen som beskrivs i citatet är inte bara oönskvärd, den är både en effekt och en del av det problem som bokens samtliga huvudpersoner på ett eller annat sätt kämpar mot. Liksom i Detta är verkligheten är det den regim som står för den ''onda'' sidan som både orsakat och dragit nytta av naturens förstörelse.
Även i nästa roman, Samarkand 5617, finns miljöförstöringen, och även här är den orsakad av en regering på den ''onda'' sidan, i det här fallet den tidigare tyrannen Sterin. Den är inte lika allomfattande här, utan begränsar sig till ett antal gamla läckande kärnkraftverk. De var i och för sig avskydda, kraftverken, men när bokens berättelse börjar är de redan nedlagda och ersatta av modernare, säkrare kraftverk. Deras främsta effekt på handlingen är att de producerat den grupp mutanter som hjälper Caye, och de är klart och tydligt på den goda sidan. Själva kampen har inget med naturen att göra, utan är helt och hållet en kamp mellan en god och en ond sida, var och en utan något angivet mål.
I Adolf och javamännens gåta är miljötemat åter en vital del i handlingen (som beskrivits ovan), och i Mah-jongmorden leder mordutredningarna till upptäckten av ett brott med potentiellt katastrofala konsekvenser för södra Sveriges och Danmarks lokala miljö. Jungfrulig planet utkom därnäst, och den handlar som sagts tidigare helt och hållet om miljöfrågor.
Tillsammans med Deral bågskytt, som kom skrevs samtidigt med Detta är verkligheten, bildar de här sju romanerna en tidsmässigt sammanhållen grupp, som alla delar ett mer eller mindre prominent men alltid väl synligt miljötema.
Om man tittar på prisvinnande anglosaxisk science fiction från samma
tidsperiod, 1968 till 1977, så finner man att för både det pris som
delas ut av läsare, the Science Fiction Achievement Award (så gott som
alltid kallat Hugo-priset), och det som delas ut av författare,
Nebula, har tre av nio vinnande romaner ett uttalat ekologiskt
tema
Närmast efter den här gruppen böcker kom de tre sista romanerna om kriminalkommissarie Erelius. De är, som sagts tidigare, samhällskritiska på samma sätt som Sjöwall-Wahlöö var. Det var i och för sig Mah-jongmorden också, men den hade en mer personlig och fantasifull touch än de senare tre böckerna. Att utpressa svenska regeringen på 2 miljarder kronor (i 1976 års penningvärde!) och ockupera Barsebäcks kärnkraftverk med hjälp av kommandotrupper från ''en pålitligt högerstyrd stat i Latinamerika'' [sidan 249, bm_mahjong] är ett brott av en helt annan typ än de fullkomligt ordinära mord (ja, så ordinära mord nu blir) som utreds i de senare tre romanerna. De tre senare romanerna är fullständigt ordinära polisromaner.
Vilse och Vakthundarna kom ungefär samtidigt med den sista romanen om Jan Erelius, men eftersom de bara är återtryck av blandat äldre material som tyvärr inte dateras enskilt är det svårt att använda dem för att se någon slags utveckling hos författaren.
Nästa grupp romaner, eller nästa roman beroende på hur man ser på saken, är de tre volymerna i Maktens vägar, som är förhållandevis tematiskt neutrala. De första två volymerna beskriver en klassisk kamp mellan ont och gott, även om de onda har en touch av det världsförstörande från Detta är verkligheten och Skeppet i kambrium:
-- Så du kommer för att befästa vårt förbund? sa trollen i kör.
-- Ja, svarade Aulor. Så är det. Ni ger mig makten, och jag ger er världen sådan ni vill ha den.
-- Vi vill ha den utan glädje, utan skönhet, utan onyttighet och fåfängligheter. Vi vill ha en värld, grå som stenen i berget.
-- Ni skall få det, svarade Aulor.
-- Vi vill ha en värld, kall som iskylan över Kuthnof. Vi vill ha en värld av slit och arbete utan belöning. Vi vill ha en värld, där makten styr. [sidan 279f, bm_mv_bort]
Den tredje volymen, Maktens vägar -- vägen ut, är något annorlunda och mer intressant. Kampen mellan det goda och det onda är inte tillnärmelsevis lika polariserad här. Airone, från den onda sidan i de två första volymerna, är med på den goda sidan nu. Havskungen, som åtminstone på ytan hör till den onda sidan, har ganska bra själ för det han gör. Till och med det verkliga upphovet till problemen, demonen Subeth, beskrivs mer som en naturkraft än som en levande varelse, och som en sådan är den inte kapabel att göra det medvetna val som krävs för sann ondska. De goda vinner i slutet, men upplösningen känns något tom. Det onda finns kvar. Allt som hänt kan mycket väl hända igen. Det ligger en aura av hopplöshet och mörker över Maktens vägar -- vägen ut.
Romanen efter, Kontrakt med döden, har i sin cyberpunkliknande framtidssyn en del gemensamt med Maktens vägar -- vägen ut. Inte i innehållet, för Kontrakt med döden är realistisk sånär som på en del milda science fiction-element, men delvis i stämningen och till stor del i den sannolika framtiden för deras respektive världar. I bägge fallen tycks framtiden mörk. Fiender kan dölja sig var som helst, och det går inte att veta vem som är vän och vem som är fiende. Den här attityden är inte bara lik, utan i det närmaste identisk med den som finns i det tidiga 80-talets cyberpunk. Samma känsla av paranoia och annalkande mörker finns i exempelvis Bruce Sterlings Schismatrix från 1985 (och ännu mer i Sterlings Islands in the Net från 1988), som efter Gibsons Neuromancer var cyberpunkens mest inflytelserika roman.
Det gyllene språnget är inte heller någon positiv roman. Människorna i den är grälsjuka, egoistiska och ibland rent av korkade. Deras första reaktion när de får se ett par av de inhemska katterna är att skjuta dem. Det vi får se av Jorden är uppdelat i mycket fattiga och mycket rika, med strikta gränser dem emellan. Det är även här en tydligt cyberpunkinspirerad framtid.
Efter några otydliga år mellan Växande hot och Maktens vägar -- vägen ut har Mårtensson återigen hamnat (eller möjligen lagt sig) i takt med tiden. Under 70-talet var miljön ett starkt tema i hans romaner, och en stark strömning inom anglosaxisk science fiction. Under det mittre och senare 80-talet syns i hans verk samma pessimistiska framtidssyn som syns inte bara i cyberpunkförfattarnas verk utan även i verk av mer fristående författare som David Brin och Greg Bear.
Den hittills sista romanen, Vingmästarens dotter, kom 1992, vilket jag anser vara alltför nära i tiden för att det skall vara rimligt att dra några slutsatser om tidsbundna trender inom sf. Framtiden får visa vad som är starkt just nu, och huruvida Vingmästarens dotter håller sig till det eller inte.
[bm_kambrium] Bertil Mårtensson. Skeppet i kambrium. Askild & Kärnskulls science fiction-serie 9. Askild & Kärnekull, 1974.
[bm_adolf] Bertil Mårtensson. Adolf och Javamännens gåta. Bokád, 1976.
[bm_mahjong] Bertil Mårtensson. Mah-jongmorden. Bokád, 1976.
[bm_samarkand] Bertil Mårtensson. Samarkand 5617. Bokád, 1976.
[bm_jungfrulig] Bertil Mårtensson. Jungfrulig planet. Bokád, 1977.
[bm_hot] Bertil Mårtensson. Växande hot. Bokád, 1977.
[bm_faust] Bertil Mårtensson. Mordet på dr Faust. Bokád, 1978.
[bm_deral] Bertil Mårtensson. Deral bågskytt. Skandinavisk Förening för Science Fiction, 1979.
[bm_sadisterna] Bertil Mårtensson. Sadisterna. Bokád, 1979.
[bm_vakthundarna] Bertil Mårtensson. Vakthundarna: dikter 1965-1977. Skandinavisk Förening för Science Fiction, 1979.
[bm_verkligheten_alpha2] Bertil Mårtensson. Detta är verkligheten. Kindberg, 1980.
[bm_verkligheten_alpha1] Bertil Mårtensson. Detta är verkligheten: världar utan gräns. Kindberg, 1980.
[bm_mv_bort] Bertil Mårtensson. Maktens vägar -- vägen bort. Bokád, 1980.
[bm_mv_tillbaka] Bertil Mårtensson. Maktens vägar -- vägen tillbaka. Bokád, 1980.
[bm_kontrakt] Bertil Mårtensson. Kontrakt med döden. Settern, 1983.
[bm_mv_ut] Bertil Mårtensson. Maktens vägar -- vägen ut. Aanman, 1983.
[bm_forvandlas] Bertil Mårtensson. Förvandlas: en triad. Ellerström, 1986.
[bm_gyllene] Bertil Mårtensson. Det gyllene språnget. Nyblom, 1987.
[bm_vingmastarens] Bertil Mårtensson. Vingmästarens dotter. Wiken, 1992.
[bm_mv_bort_replik] Bertil Mårtensson. Maktens vägar -- vägen bort. Replik, 1997. Reviderad och delvis omarbetad upplaga.
[bm_mv_tillbaka_replik] Bertil Mårtensson. Maktens vägar -- vägen tillbaka. Replik, 1997. Reviderad och delvis omarbetad upplaga.
[bm_mv_ut_replik] Bertil Mårtensson. Maktens vägar -- vägen ut. Replik, 1997. Reviderad och delvis omarbetad upplaga.
[bm_vilse] Bertil Mårtensson och Steve Sem-Sandberg. Vilse. Skandinavisk Förening för Science Fiction, 1979.