För ett tag sedan fick jag mail från Karolina Bjällerstedt Mickos som läst min recension i Månbladet av sin bok Mantor och vi kom att diskutera lite om fantasylitteratur och skrivande via mail i februari 2000.
Karolina: Jag gissar och hoppas att du är den Hans Persson som skrivit om min bok Mantor. Jag läste med stor behållning dina och Linneas funderingar kring fantasylitteratur [Månblad Alfa 38]. Mycket håller jag med om, bland annat det du skrev om Mantors vara eller icke vara som fantasyroman. Jag har själv brottats med frågan huruvida Mantor är ''riktig'' fantasy eller inte. Själv tycker jag nog att boken är fantasy.
Hans: Jag har funderat på saken till och från innan, men efter att jag läst Mantor så ställdes frågan lite grann på sin spets eftersom jag å ena sidan tyckte att det klart var fantasy, å andrasidan hade väldigt svårt att sätta fingret på varför det skulle vara fantasy.
Bristen på element som säger att det inte är fantasy (klart igenkännbara historiska perioder eller så) hjälper naturligtvis till att ge boken fantasykänsla, men å andra sidan går det bra att skriva fantasy trots att man använder klart historiska eller rent av nutida miljöer. För att ta några exempel som nyligen kommit på svenska: Neverwhere av Neil Gaiman, Harry Potter och de vises sten av J. K. Rowling och Glaspärleresan av Maud Mangold utspelar sig alla i vår värld (mer eller mindre), men det råder samtidigt inget som helst tvivel om att det är fantasy det gäller.
Karolina: Min egen definition är att det skall handla om fiktiva världar av förindustriell karaktär. Varken denna eller någon annan definition är egentligen heltäckande, det finns massor av undantag, men som du antyder är förstås känslan av fantasy det viktigaste av allt.
Hans: Det här kan jag hålla med om att det stämmer på mycket av den ''klassiska'' fantasyn, men jag tycker inte att det håller som en definition, helt enkelt för att det lämnar för stora hål, som böckerna ovan. Michael Swanwicks The Iron Dragon's Daughter är ett annat exempel på en bok som faller mellan genrerna här. Den handlar om en flicka som växer upp i en fabrik som tillverkar drakar i järn. Boken rör sig i gränslandet mellan science fiction och fantasy. Å ena sidan förekommer det diverse oknytt som troll och så, å andra sidan så bygger de en drake som styrs av en människa med någon form av virtuell verklighets-interface. Fabriksmiljön i vilken boken utspelar sig till en del är mycket industriell, så jag håller inte med om ditt ''förindustriell'' här heller. Det passar på mycket fantasy, men det finns för mycket som faller utanför för att jag ska bli nöjd. Därmed inte sagt att jag har någon bättre definition att komma med.
Däremot tycker jag absolut inte att en bok är fantasy bara för att den utspelar sig i en förindustriell värld. Du lägger i och för sig till ''fiktiv'' och då kommer vi närmare. På ett sätt kan man naturligtvis hävda att eftersom all litteratur är fiktion så är alla litterära världar fiktiva, även om en bok sägs utspela sig i vår värld. Att dra det så långt är å andra sidan inte speciellt konstruktivt.
Du sade ovan att du tänker på Mantor som fantasy. Var det din plan från början att skriva en fantasybok eller var det någonting som växte fram allt eftersom? Det finns ju som sagt inga direkta fantasyindikatorer. Läser du mycket fantasylitteratur (eller annan genrelitteratur) och skulle du vilja ange någon som influens för Mantor?
Karolina: Jag läser ganska mycket fantasy, det har alltid fascinerat mig ända sedan jag slukade Sagan om ringen som elvaåring. Just nu är favoriten Robin Hobbs serie om mördarens lärling. Fantastiskt gott hantverk och mycket spännande och oförutsägbart. Till skillnad från Jordans Wheel of Time lyckas Hobb undvika de flesta klyschor och klassiska fantasy-fallgropar, trots att han har både svärd och drakar med i bilden.En av böckernas bästa drag är att de övernaturliga inslagen inte är betingade av genren och inte inlagda för att skapa stämning eller locka unga läsare, utan för att de motiveras av sammanhanget.Robin Hobb, eller snarare Megan Lindholm som döljer sig bakom pseudonymen, är en hon.
Då kommer jag in på varför Mantor inte innehåller varken magiska svärd eller drakar. Jag gillar inte när en författare, som i Imperiets dotter av Feist och Wurts, lägger in främmande folkslag bara som kuriosa utan att det egentligen behövs för att berätta den historia de vill berätta. Det övernaturliga måste vara invävt i storyn så tätt att det inte går att skilja dem åt utan vidare, annars kan man lika gärna låta bli. Därför har jag låtit bli. Valet har inte direkt varit medvetet, men detta är orsaken. Jag har skrivit på det enda sätt som jag kunnat skriva på.
Mantor och Larona (se Bokprat-spalten i detta nummer av Månbladet) var från början två noveller och en handfull idéer som växte ut och ihop till en roman, vilken förlaget i sin tur delade i två delar på ett logiskt ställe. Det handlar alltså från början om en helhet som sedan blev två nästan fristående romaner vilka kompletterar varandra.
Hans: Var novellerna tänkta att ha något samband, eller var det inte ens samma personer från början?
Karolina: Nej, novellerna var inte tänkta som någon helhet från början. Jag hade egentligen mest av allt några idéer eller bilder i huvudet under flera år, och så småningom blev de till Mantor och Larona. En av idéerna var personen Araes, som jag haft med i flera icke publicerade noveller tidigare under helt andra namn. En annan var staden som styrdes av prästerskapet.
Hans: Vad arbetar du med förutom att skriva?
Karolina: Efter att min tidning, Järfälla Tidning, gick i konkurs för något år sedan jobbar jag nu som informatör och administrativ assistent i Viksjö kyrka, Viksjö församling. Jag fixar församlingsblad, kör kyrkobokföring och sådant.
Hans: Har du skrivit länge? Det står på Mantor att det är en debut, men du kan ju ha skrivit länge trots det.
Karolina: Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Det är en av mina passioner. Som tonåring fick jag några noveller publicerade. Bland annat vann jag en tävling i Veckorevyn som 15-åring. Då hade jag skrivit en science fiction-novell. Sedan tog det en väldans massa år innan jag hade debutverket färdigt och det dök upp ett tillfälle att få det publicerat.
En annan av mina passioner är klassisk musik. Jag är en ivrig amatörmusiker, fast just nu ligger den delen av mitt liv på is eftersom jag fick en liten dotter (Karin) för ett halvår sedan.
Hans: Publicerades den novellen i Veckorevyn sedan? Jag inbillar mig att de flesta som läser Veckorevyn inte är några stora läsare av science fiction. Skriver du fortfarande noveller också, eller har du gått över till att jobba i längre form?
Karolina: Jodå, den där novellen publicerades i Veckorevyn med spejsade bilder och allt. Men nu var det länge sedan jag skrev några noveller. Mantor och Larona har tagit så många år att få färdiga.
Hans: Vad sysslar du med nu när Larona är färdig?
Karolina: Jag har lite lösa idéer till en fortsättning och andra tankar om vad jag skulle kunna skriva om jag började på något helt nytt, men tankar är allt det är. Men skrivsuget finns fortfarande. Jag har så smått börjat komma igång igen efter att ha fött min dotter. Jag jobbar just nu på en monolog åt Kjell Dellert, en skådespelare som gjort en enmansföreställning av Mantor. Monologen heter ''Mannen som gick upp i rök'', och det är precis vad den handlar om. Det är en historia sedd ur flera olika personers ögon. När jag väl får en konkret uppgift kan jag jobba ganska snabbt. Jag har sällan mer än en timme här eller där, men det är verkligen en vanesak. Åtminstone är det så för mig. Om jag skulle vänta på längre stunder skulle inget bli gjort. Förresten behöver jag tänka och smälta vad jag skrivit mellan gångerna. Få lite distans, så att jag kan se vad som är bra och vad som skall strykas. P. C. Jersild har sagt att inspirationen sitter i baken snarare än i huvudet, och det ligger nog mycket i det. Jag blir oftast inspirerad bara jag sätter mig vid datorn. Sedan gäller det att ha mod att ta bort alla överflödiga ord som runnit fram i inspirationens hetta. Det är där Jordan går bet i de senare delarna av The Wheel of Time. Men han säljer visst ändå.